Träningen föregående dag hade gått super bra och vi var mer taggade än vad vi någonsinn hade varit förrut. Hejjaropen från publiken gjorde så adrenalinet pumpade i kroppen. Om minter ön tvp minuter skulle den största matchen denna terminen dra igång. Vi ledde serien fast med bara några få poäng. Om vi vann vinner vi hela serien och går upp ett level. Om de vinner, vinner de serien och går upp ett level - vilket inte för hända.

I halvlek stod det 36-40 till oss. Det är jämt, för jämt. Vi peppade varandra och spelet var igång igen. Jag fick bollen direkt och dribblade av några två meterskillar, jag älskar det! Att alla tror man är så dålig bara för att man är tjej och inte över två meter hög. Jag chansade, och prikade vilket ledde till tre mer poäng till oss.

Den längtade avslutningssignalen ekade i den jublade hallen. Jag sprang fram till killarna och kramade om de. Vi hade vunnit. 65-71 till oss.
Efter mycket jubel och skratt var vi hemma hos mig. Alla killarna brukade följa med mig hem efter våra vinster. Men idag var en speciell dag. Dagen då jag kommer för sista gången träffa de på några månader och för vi ska ha ett förvälpart ikväll. Killarna hade fixat allting, men blev ju lite rörd. Att de gör detta för mig. "Och, eftersom vi vill att du ska se fantastisk ut ikväll, har vi skaffa en klänning till dig! Och fråga inte hur lång tid det tog att hitta en! Det var ett rent helvete!" jag skrattade åt Chris min. Han räckte fram en beige klänning med glitterdetaljer mot mig. Jag log stort och tog tag i den, "kommer snart!" sa jag och gick emot toan.
Jag tog av mina favorit jeans shorts och gula över size tröja innan jag tog på mig klänningen. Den satt perfekt!



Jag rättade till klänningen innan jag gick ut till killarna. De tystnade när de såg mig, jag höjde på ögonbrynen. "Ser det så dåligt ut?" frågade jag tveksammt. De skakade på huvudet. "Tvärt om! Du ser helt fantastisk ut!" sa Zack och stora ögon. Jag log lite generat.

De tog med mig till festlokalen som log i mitten av stan. Festen var redan i full gång när vi kom fram. Folk från hela skolan var här. Vissa som jag aldrig hade träffat förrut, vissa som jag brukade hänga med. Jag började genast dansa. De olika neonlamporna lyste i alla möjliga färger.
Up all night - One Direction dunkade i högtalarna.

Jag var alltid först till omklädningsrummet. Dels för att killarna alltid var lika sega med att komma hit, och för att de alltid kom sent. Jag hade precis tagit på mig träningskläderna, de vita och guldiga shortsen och t-shirten med nummret 13. Jag drämmde igen skåpet och satte mig ner på bänken för att ta på mig mina skor. "...så det är därför Xbox 360 är bättre än ditt skit Plastation!" jag himmlade med ögonen en Dales kommentar. De och deras spel. Man blir ju helt trött på dem!
"Ooh, är fröken duktig redan klar?" skojade Cris när han - och resten av laget - hade kommit in till omklädningsrummet. "Haha, duktig? Nej, men kommer i tid är en bra bit påvägen!" svarade jag och knät min andra sko. De skrattade, jag kollade upp på Chris. "Äsch! Vi är bara..." han kollade upp på klockan som var ovanför skåpen, "... tio minuter försenade! Ingen biggie!" han drog av sig sin tröja och jag himmlade med ögonen. Det näst bästa med att spela basket är nog detta, att få se många snygga magar! Liksom, alla killar här är så vältränade! Sex pack hit, sex pack dit. Jag reste mig upp och gick innan de började dra av sig ina byxor. Så mycket av dem ville jag inte se.

"Okej, dela upp er två och två så kör vi lite dribblingar och sedan skott!" sa Chris som är lagkapten för laget. Vi gjorde genast som han sa. Efter ytterligare trettio minuter var träningen slut.
"Två dagar till machen! Nu taggar vi till oss hundra procent!" sa Jaden stolt och klappade händerna när vi var påväg till omklädningsrummet. Vi jublade. Att duscha var alltid lika kul här, killar är så... omogna! Jag duschar ju såklart inte naken. Men det är lika kul var gång jag tar av mig min tröja. Haha, deras blickar är oslagbara!

"Jag är hemma!" jag drämmde igen dörren och slängde mina väskor på hallgolvet. "Hej gumman!" sa mamma och kom fram ut köket till mig. "Hur var skolan idag?" frågade hon och kramde om mig. "Som vanligt!" svarade jag med en axelrykning. Jag rättade till min blåa t-shirt med något gul tryck på, "mamma! I övermorgon är det den sista matchen i denna sesången! Och efter det blir det någ någon slags fest! Hoppas att du kollar på matchen?" frågade jag. Hon nickade och log, "klart jag kommer!" jag hoppade omkring och karamde henne ännu en gång.
"Haha, du är knäpp!" sa mamma. Jag att bevisa att jag var det gjorde jag en rolig grimas.



"Det är bäst att jag går och lägger mig, jag vill vara på topp imorgon när den sista tränignen för matchen är!" sa jag medans jag kramade om mamma. Han sa godnatt och fortsatte att kolla på tv:en.

"Gör aldrig så igen Hope!" sa Justin och pressade hans läppar mot min igen.
"Jag lovar!" viskade jag mot hans läppar. Doktorn kom in och förstörde för oss. Justin var tvungen att gå ut så länge, de skulle ta några prover på mig sa dem.

*

"Om du fortsätter att förbättras såhär får du åka hem denna veckan!" doktorn log mot mig innan han slog ihop pärmen han hade i sin famn och gick ut. Jag suckade, men log. Äntligen skulle jag slippa de vita rummen och sjukhusstanken. Jag har bara varit vaken i två dagar. Men det känns som tusen år.
"Hope?" jag vände min blick mot dörren. Där stod hon, bitchen. "Vad vill du?" frågade jag henne och suckade. Hon stängde dörren efter sig och satte sig brevid mig där Justin brukade sitta.
"Jag vill bara be om ursäkt för allt det jag har gjort. Du förkännar inte det! Jag är så ledsen och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att gott göra dig!" hon kollade plågsammt på mig. Jag var för... chockad för att ens svara henne. Hon kollade plågsammt på mig, "förlåt! Men man såg vrekligen hur starkt dit och din pappas band var och jag blev.. svartsjuk! Han pratade bara om dig när vi började träffas! Såklart att jag blev avis! Jag är inte den perfekta tjejen..." hon reste sig upp och gick ut. Jag kollade på dörren, fortfarande i chock.

*

"Så hon bad dig om ursäkt?" frågade Justin med ett leende på läpparna. Jag nickade och log smått tillbaka. Jag försökte resa på mig, men Justin pressade ner mig i sängen. "Vad vill du?" frågade han mig och log. Jag himmlade med ögonen, "vad tror du?" frågade jag. Han höjde på ögonbrynen och log nnan han pressade sina läppar mot mina. När han sarre sig på sin plats igen sa jag:
"Tankeläsare!" han flinade.



"Love!" utbrast jag när han kom in. Justin kollade bakom sig. Love såg... annorlunda ut. Han såg trött ut, utsliten. "Hej Hope!" sa han och log trött mot mig.
"Du ser helt... förstörd ut!" sa jag ärligt. Love sträckte ut tungan mot mig innan han kom fram till mig. Han tog tag i min hand, "förlåt för det jag hade gjort! Jag ångrar det så sjukt mycket! Men jag gissar på att svartsjuka inte precis är min grej! Men jag får väl jobba på det!" han log smått mot Justin som log tillbaka.
"Jag har saknat dig Love!" sa jag och kramade om hans hand. Han log lyckligt mot mig innan han lämnade mig och Justin igen.
"Två på en dag!" sa Justin. Jag nickade, "det är hårt!" sa jag dramatiskt. Han skrattade.
Samma doktor kom in som hade varit här igår. Han log mot mig innan han började prata, "om du vill kan jag be en sköterska komma in och hjälpa dig så du kan få gå omkring lite här idag?" frågade han. Jag nickade. En sköterska kom in och tog ut några slangar som var i min arm.
"Är du redo?" frågade hon och log mot mig. Jag nickade och tog tag i hennes hand. Försiktigt reste jag mig upp från sängen. Med ostadiga ben förde hon mig till Justin. Han log uppmuntrande mot mig.
"Jag ser säkert ut som en... bebis eller något!" han skakade på huvud och formade sina läppar som en puss min. Jag skrattade lågt för mig själv.



Han var för konstig, men min konstiga kille. Jag log stort för mig själv.
Skjöterskan släppte taget om mig och frågade om jag kunde fixa det själv, jag nickade. Justin sa att han kunde hjälpa mig om något dåligt hände.
Hon gick ut och Justin kom fram till mig istället.
"Snart är vi här ute och då kommer jag aldrig lämna dig igen!" sa Justin och pussade mig i pannan. Jag log, "hurdå? Du kommer åka på en ny turné, dina fans behöver dig!" sa jag.
"Ja, det vet jag! Men jag behöver dig." han pressade sina läppar mot mina. "Följ med mig på turneén?" frågade han mot mina läppar. Jag kollade förvånat på honom.
"Verkligen?" frågade jag. Han nickade, "ja, du kan ha samma lärare som mig! Och då kommer du alltid vara med mig! Snälla, jag klarar mig inte utan dig!" Justin kramade om mig. Jag kände fjärilarna i magen.
"Okej." sa jag mot hans axel.
"Du följer med?" frågade han och kollade på mig med ett brett leénde. Jag nickade. Jag sket i vad pappa tyckte. Justin var en aldelse för stor del av mitt liv. Jag kunde bara inte kasta i bort det. Och, det kädes verkligen rätt.
"Hope, fyfan vad jag älskar dig!" sa han och pressade sina läppar ännu en gång mot mina.

"Hope, du måste vakna nu!" jag hörde hur Love suckade. "Förlåt för allt jag har gjort! Jag borde inte ha gjort det.. men jag tänkte inte klart. Jag älskar dig Hope, så jag gissar att jag gjorde det för att du älskar Justin. Man ser det på dig, man ser också att han älskar dig. Det viset som han pratar om dig.."

Justin's perspektiv

2 dagar efter.

"Enligt våra beräkningar kommer hon vakna idag!" sa doktorna med ett leende på läpparna. Jag log stort mot honom och kollade sedan ner på Hope. Hon såg bättre ut nu än för några dagar sedan. Det fanns mer liv i henne. Doktorn gick ut ur rummet och jag satt mi brevid henne och tog tag i hennes hand som jag alltid gjorde.
"Hope, du måste slå upp dina vackra ögon snart! Okej?" jag log smått för mig själv. Det glädje mig att hon snart skulle vakna.

*
Det började bli kväll och jag blev lite halvt utråkad. Men kom igen?! Jag är fortfarande en tonårskille, det r lite drygt att bara sitta hela dagarna.
Jag drog fram min mobil och klickade in mig på twitter.

"Today will Hope wake up, well thats what thedoctor says.. #prayforhope"

Jag klickade på tweet och kollade sedan på alla replays jag fick. Jag har verkligen världens bästa fans! Allt deras stöd gör verkligen allt det här bättre. Jag RT:ade några och följde några.

Hope's perspektiv

Jag kände hur Justin satt där. Hans värme utstrålades. Fan vad jag vill öppna mina ögon nu! Snälla gör så mina ögon går att öppna! Snälla!
Jag försökte men inget hände. Jag suckade innom mig. Varför kan jag inte göra något bra?! Jag provade igen, jag kände något tryck lätta. Förvånad över trycket slutade jag genast försöka. När jag försiktigt provade igen gick det! Jag såg! Jag kollade på omkring och blinkade - det var så ljust!
Jag kollade på Justin. Han såg så... vacker ut! Hans bruna hår glänste i solskenet, hans perfekta läppar var ihop pressade och hans ögon var halv öppna. Eller nej, han läste något på sin mobil såg jag nu.
Jag log en gång till och stängde ögonen igen. Efter några få minuter hörde jag hur Justin suckade och hur han satte sig brevid mig. Jag kände hans hand om min. Jag förbjöd mig själv att le. Han ska tro att jag inte är vaken än ett litet tag till.
Han suckade sig ännu en gång till och jag kände någor pressas mot min hand, hans läppar?
Nu kunde jag inte hålla mig längre, jag öppnade ögonen och sa försiktigt:
"Kan du inte pussa mig på läpparna istället?"
Min röst lät förfärlig! Hes och helt.. konstig! Justin hoppade till och kollade chokat på mig innan hans ansikte sprack upp i ett stort leende.
"Hope!" sa han och böjde sig mot mig för att pressa sina läppar mot mina.

-

Angående den prologen du kommenterade igår, JAG ska inte skriva en novell av den! Jag lottar bara ut den till någon annan! Jag har en helt annan novell som jag håller på att skriva på! Så du kan vara lugn ! :)
(jag vet inte om du ville att jag skulle ta med ditt namn , men jag är säker på att du inte menade något illa! men ville bara förklara för dig ! )

Sedan, jag måste säga tack till josefin den kommentar gjorde min dag! Plus klart att du skriver bra! Alla skriver på sitt vis och inget vis är dåligt! Men måste bara träna och träna medan man tycker att det är kul! :)

Allt jag hade att säga, haha!
Men om du vill prologen jag har här under kommentera dåå! :D

Justin's perspektiv

"Ja mamma! Jag ringer såfort något har hänt, älskar dig med! Hejdå!" jag la på och kollade på Love. Han satt med nedsänkt huvud. "Hey, Love är du vaken?" frågade jag osäkert. Han mötte min blick, "ja." svarade han kort. Jag himmlade med ögonen. Han har varit så.. konstig mot mig ända sedan jag kom hit, vilket var för en dag sedan.
"Varför så butter?" frågade jag med höjda ögonbryn. Han suckade och kollade på mig igen, "tjejen jag älskar ligger där inne. Jag är nog inte särskillt glad nej!" sa han tyst. Jag rykte till, älskar.



"Men, jag ska inte bråka nu, jag vet att du också älskar henne. Kanske mer än jag vad vet jag? Men jag vet i alla fall att jag ska låte henne vara lycklig. Detta har fått mgi att tänka om. Jag ignorerade henne för att jag såg hennes kännslor för dig. I början när hon mailade till dig eller vad fan ni kallar det så såg jag det med. Men jag visste att ni ändå aldrig skulle träffa varandra och så, så jag brydde mig inte så mycket om det. Men sedan åkte jag iväg till Frankrike i en vecka och hon var störtförälskad. Hon berättade det inte ens för mig." han torkade bort en tår som hade börjat rulla ner för hans kind.

Hope's perspektiv

"Enligt hennes värden kommer hon vakna om några få dagar Mr.Bieber!" en mansröst talade. Jag hörde någon sucka, "okej, tack doktorn!" Justin röst närmade sig mig. Om jag hade vetat hur jag skulle le hade jag gjort det. Det kändes skjönt att veta att det bara var några dagar kvar tills jag kunde svara Justin. Jag har hört han prata, men inte kunnat svara. Jag har varit 'vaken' i kanske en dag. Men Justin har suttit här hela tiden och pratat med mig. Rätt gulligt ändå.
"Snart, snart får jag äntligen se dina fina ögon öppnas igen. Snart får jag höra din klingande röst!" jag kände hur Justin satte sig i sängen brevid mig och tog tag i min hand. Jag ville så gärna hålla tillbaka, men kunde inte hitta mina fingrar.
Det var så frustrerande att kunna höra och känna men att inte kunna göra något av det tillbaka.
"Får jag komma nu eller?" om jag hade kunnat hade jag dragit med andan. Loves röst strömmade in i rummet. "Jadå, jag går sålänge!" jag kände hur Justin reste sig upp och lämnade rummet.

Haha, jag brukar kolla in alla era bloggar och läsa osv. Idag kollade jag in en tjejs blogg, hon hade skrivit om denna bloggen och ja, varför inte lägga upp det här?
Haha, men tack för allt ni gör för mig!

DEL 43 ÄR HÄR UNDER!

"Hope!" jag sprang fram till hennes kropp som log på marken. "RING 911!" urbrast jag när jag såg allt blod som var omkring henne. Jag tog tag i hennes kalla hand. Jag hörde kvinnan prata med förmodligen ambulansen.
"Hope vad har du gjort?" viskade jag och kollade på hennes bleka ansikte. Hennes läppar var lila.

"Jag är Sarah Knightoch jag ska ta Hope till sjukhuset. Vet du vad som har hänt henne?" en tjej kom in till mig och började undersöka Hope fort. Jag skakade på huvudet, "jag vet inte vad som har hänt. Men snälla, säg att hon lever!" jag kände gråten i halsen.
"Jag kan inte säga något just nu, vi får ta henne till sjukhuset!" sa Sarah. En man kom in till badrummet med en bår i handen. De bad mig att backa så de kunde få upp henne på den.
"Vill du följa med i ambulansen?" de hade lastat in Hope fortare än vad jag hade hunnit tänka. Jag hoppade snabbt in och de åkte. Vi kom fram och de åkte direkt till någon sal. De sa åt mig att sätta mig i väntrummet så länge.

Tankarna for omkring innut i mig. Justin, Justin måste ringa Justin! Han måste få reda på det!
De hade gett mig hennes mobil, ja i stort sätt allt som la i hennes fickor. Men mobilen var just nu viktigast. Jag gick in i kontakter och hittade Justin's nummer. Jag tog ett djupt andetag innan jag pressde mobilen mot mitt öra och hörde signalerna gå fram.

Justin's perspektiv

Jag sprang till min bil och körde till flygplatsen. Paniken innut i mig växte för var sekund jag inte var vid Hope. För var sekund hon la på sjukhuset och jag var flera timmar ifrån henne.
Jag tog på mig ett par solglasögon fast det var mörkt ute - jag ville inte att alla skulle märka mina rödgråtna ögon. Ja, jag grät. Men vad tror ni? När flickan som jag älskar mer än allt annat ligger på sjukhus.



Scooter hade bokat en biljett till Dallas. Jag sprang, sprang så att jag skulle hinna med flyget.

*

"Love!" jag störtade in i väntrummet. Love satt i ena hörnet, han såg helt förstörd ut. Han kollade upp och mötte min blick, man såg att han också hade gråtigt.
"Hur är det med henne?" frågade jag. Han svalde, "hon har tappat mycket blod. Riktigt mycket.." började han men han såg inte ut att få fram något mer. "Är hon..." frågade jag. Han skakade på huvudet. Jag kände en liten lättnad. Hon var inte död i alla fall.

Hope's perspektiv

"Hahaha, Love sluta!" han slutade kasta kuddar på mig. Jag la armen om Justin medans jag sträckte ut tungan mot Love. "Jag älskar dig!" viskade Justin i mitt öra och kysste mig. Jag hörde Love göra ett kräk ljud och säga, "sluta! Ni gör mig illamående!" jag skratade mot Justins läppar. Det är precis såhär jag vill ha det. Min bästavän och min pojkvän tillsammans. Ha kul.

I ena stunden hade jag världens bästa dröm. I andra stunden kände jag bara smärta. Smärtan kom från.. från överallt. Jag kunde inte röra mig, inte skrika, inte förmå mig själv att öppna ögonen.

Kommentera för mer!

kissesღ

Beliebers!
Idag har jag haft min blogg i 1 år ! Helt sjukt , jag kommer ihåg första delen jag skrev, haha läste den innan. Själv tycker jag att jag har utvecklats i mitt skrivande.

Jag vill säga TACK till alla er som kommer in på min blogg var dag, kommenterar och står ut med min dåliga uppdatering ibland. Utan er hade denna bloggen nog inte existerat så länge.

Nu är jag inne i min femte novell. Den är snart slut också ju. Jag är sjukt glad att jag började skriva, för det är något jag älskar att göra! Och utan er hade jag kanske bara skitigt i det?

Ännu en gång TACK för allt som ni gör till mig !

För att fira detta har jag tävlingar och lite annat smått och gått till er ! Hur låter det? Denna dagen kommer bli AWESOME med alla saker ju har planerat! Så jag hoppas ni stalkar sidan så ni får se alla saker ! ;)

Glöm inte att gå i skolan bara, det ska jag ju själv...
Puss & Kram! <3

Asså helt alvarligt talat! Jag har ingen idé hur jag ska avsluta denna novellen!
Eller jo, jag har en idé men den är egenligen inte så bra. Nu när jag sitter här och ska skirva är allt helt blankt typ. Istället sitter jag och skriver på den nya! HAHA, skämms nästan, har skrivit fem delar av den :$

Men nej, asså aargh! Har ingen idé just nu men ska ändå försöka få upp en del! Den blir nog inte så mycket händelser i den. Men den komemr nog!
Och om någon av er har något förslag kommentera gärna dem!

PUSS & KRAM! ❤

Som ni kanske vet ska Justin uppträda på rockefeller center den 30 november?
Ja, men jag är just i New York då så jag... jag kommer att få se honom! OMFB! Kan knappt tro det! :')
Så nu längtar jag mer än vad jag gjorde innan! Asså, sjukt ju!

Haha, ja.. lycklig tjej säger hej! (L)

Love's perspektiv

Var dag som gick, var dag som jag inte var med Hope var ett rent helvete. Jag hatar det!
Men, jag har mina anledningar. Anledningar som är så tramsiga så det finns inte. Och den anledningen heter svartsjuka. Ja, jag är så svartsjuk på Justin så det finns inte. Jag hade sett det hela tiden på Hope att hon gillade honom. Men jag hade inte velat erkänna det för mig själv. Sen när jag såg dem hemma hos henne. Och ja, på stranden. Ja då sprack allt för mig. Jag har varit djupt förälskad i Hope i flera år. Aldrig vågat säga det, aldrig vågat ge henne en hint om det. Och nu, nu när hon är tillsammans med honom kommer hon aldrig kolla på mig på det sättet. Inte heller efter allt det som jag har gjort. Alla de taskiga sakerna de personerna som jag hänger med har sagt till henne. När vi skrattade om alla möjliga taskiga saker. Så är det att vara i de populära gänget. Men kränkar alla som inte är lika 'bra' som man själv är. Och jag är så trött på alt det.



Hope's perspektiv

De vill göra en låt av min sång! De vill göra en låt av min sång!
Den meningen åkte omkring i mitt huvud. Jag var helt chokad. Tydligen hade Scooter gillat låten. Och Justin hade älskat det. Chris hade också gillat den.

Justin stod till och med inne i studion och provsjöng till låten. Eftersom jag inte hade någon melodi till låten visste jag ju inte hur den skulle vara. Långsam, snabb, mitt i mellan? Men jag skulle satsa på ett den blev långsam. Den lät bäst så med Justins röst. Men rös till det!

"But It was all just a night mare.
All just a night mare."

De var de sista orden i själva låten. Scooter kom fram till mig.
"Är du säker på att det är okej att vi använder låten? Jag ringde L.A Ried och sa att vi hade hittat en låt som denna. Och han lyssnade nu precis på medans Justin söng den. Han gillade den verkligen! Men, om du är så att vi får använda låten ville Ried ge dig erm.. något som tack." sa han och kliade sig i nacken när han sa det där sista.
"Vad?" frågade jag förvånat. Jag hade inte behövt något. Det är bara så.. mycket att ta in. Några som håller på med så stora artister gillar min låt.
"Jo, han vill ge dig pengar.. eller om du vill ha något annat?" Scooter kollade frågandes på mig. Jag skakade på huvuet. "Nej, jag behöver inget! Det är lugnt!" sa jag med en lugn röst "det är bara kul att ni vill använda låten! Så gör det! Jag hade ändå bara skitigt i den så!"

"Okey, ska vi börja?" Scotter reste sig upp. Justin nickade, samma med Chris.
"Kom!" Justin tog min hand och vi gick ingenom en tilll dörr. Dörren ledde till själva studion. Med alla knappar som fanns överallt på borden, studion som var bakom glasfönstret och micken innut i. Jag har alltid drömmt om att vara i en studio. Men den drömmen hade jag nästan glömt bort, i allt som har hänt de senaste månaderna.
Från när jag och Justin började smsa till mamma dog, till Love slutade prata med mig och när jag och Justin blev tillsammans. Det är ändå sjukt så mycket som kan hända på 4 månader. Ja, 4 månader! Helt sjukt när man tänker på det.
Mitt tänkande avbröts när Justins röst strömmade ut. Jag vände blicken från golvet till honom. Han såg ut att riktigt trivas där bakom.



Jag kollade på den låten jag hade gjort.
Den var långt ifrån lika bra som den Justin hade sjungit några gånger nu. Jag hade dels fått reda på att den skulle vara med i hans nästa album. Hans fans kommer bli som galna!

"Sweet dream was you're last words to me.
But sweet, no, it was not sweet.
You made me feel,
Like I was so special.
You made me feel,
Like I was someone. But it all was a lie.
It all was a true nightmare."

Refrängen var inte den bästa. Men ja, jag är ändå rätt stolt över den. Min ända låt jag någonsinn har skrivit. Och ja, för er som undrar började jag på en helt annan. Men blev inte nöjd så jag gjorde om den.
"Hope?" jag hoppade till och klickade på låsknappen.
"Yep?" frågade jag Justin.
"Vad tyckte du om låten?" frågade han mig medans han satte sig ner brevid mig.
"Den var riktigt bra!" svarade jag honom ärligt. Han log stort mot mig.
"Erm Justin? Vart är toan?" frågade jag honom sedan. Han log smått mot mig och pekade på en annan dörr. Jag nickade, la ifrån mig min mobil och ja gick på toa.



Jag släppte ner mitt hår medans jag var på toa. Det började bli lite längre. Jag kollade mig i speglen. Och suckade sedan, jag skakade på huvudet och gick ut. Justin satt på samma plats som jag lämnade honom. Fast nu med min mobil i handen.
"Vad gör du?" frågade jag nyfiket. Justin rykte till och kollade ursäktande på mig, "förlåt du kanske inte ville att jag skulle läsa..?" sa han osäkert och gav mig min mobil. Jag kollade på vad han hade läst. Jag stelnade till lite när jag såg att han hade läst sången jag hade skrivit. Jag svalnde innan jag kollade på Justin. Han kollade försiktigt på mig.
"Bara så du vet var det riktigt bra! Den borde vara en låt som alla kan höra. Inte bara du!" sa han och kollade lite säkrare på mig en stund därefter. Jag höjde mina ögonbryn.
"Verkligen?" frågade jag och satte mig ner brevid Justin. Han nickade och kollade sedan på Scooter innan han kollade tillbaks på mig.
"Får jag visa den för Scooter?" frågade han. Jag kollade osäkert på min mobil innan jag nickade försiktigt och räckte honom mobilen.

"Klar!" sa jag och log stort mot honom. Han kollade på mig, från top till tå.
"Bra, och du ser fantastisk ut!" sa han. Reste sig upp och kysste mig. Jag log mot hans läppar.
Han släppte taget om mig lite och sa, "ska vi åka? Det gör inget om vi kommer lite tidigare. Då kan vi ju bara prata med Usher och jag tror att Chris också kommer att vara där!" Justin rykte på axlarna. Jag gapade, "Chris som i Chris Brown?" frågade jag honom. Han nickade med ett leénde på läpparna, "gillar du hans musik eller?" frågade han. Jag nickade och stängde munnen.
"Jag älskar verkligen hans musik! Och jag gillar eran duett också!" sa jag när jag hade lugnat mig lite.
"Tack, antar jag.." sa Justi och gjorde någon slags grimas. Jag kunde inte låta bli att skratta.



"Så, ska vi köra?" frågade Justin mig. Jag nickade, drog på mig mina converse och skinjacka. Justin hade tagit på sig sina Supras. De är riktigt snygga! Jag måste ta och skaffa ett par sådanna. 
"Jag smsade Chris och frågade om han skulle vara där.." började Justin men jag avbröt honom, "har di CHRAS BROWNS nummer?" frågade jag lite för högt. 
"Haha, ja! Men han kommer! Försök att vara.. erm hur ska man säga det lugn?" han skrattade till. Jag lipade mig honom innan jag vände blicken mot vägen igen.  
Efter cirka en kvart kom vi fram till studion. Den låg i utkanten av Dalas.
"ÄR du redo?" frågade jag honom. Han höjde ögonbrynen, "det är nog jag som ska säga det till dig!" jag lipade ännu en gång mot honom.
Vi gick in, sedan svängde vi till höger. Det fanns dörren på både vänster och höger sida. Alla med olika "Studios" från "Studio A" till "Studio M" var på denna våningen sa Justin.
"Okej, här är det!" sa Justin och stannade utanför studio F. Jag nickade, han gjorde en gest men handen som visade att jag skulle gå in.
Jag kollade upp ifrån dörren. Där stod - precis som Justin hde sagt - Chris och Usher och pratade med en annan man. Som var lite kortare och hade brunt hår.
Jag kände hur Justin gick bakom mig.
"Heeey, boys!" sa han och sträckte fram sin knytnäve. De gjorde någon slags handslag alla tre innan Justin vände sig mot mig.




"Detta är Hope! Hope, Usher, Chris och min manager Scooter!" han pekade på dem när han sa deras namn. Jag nickade, "hej!" sa jag lite blygt.
"Hej Hope!" sa de i kör. Jag log lite. Kunde inte slita blicken från Chris. Detta var en dag jag sent kommer glömma! Men jag får inte vara så konstig, som Justin sa.

Kommentera för meeeer! :)
Klarar ni 10 igen eller?

Och jag har en fråga, till nästa novell:
vill ni ha den liksom riktigt detaljerad? Jag har läst en novell där fyra dagar var cirka 40-50 delar. Den tyckte jag var riktigt bra! Men ja, tycker ni jag ska börja skriva mer detaljer i min novell? Så kanske en dag är flera delar? Som jag skriver ju inte så detaljerat men ändå inte för lite detaljer enligt mig. Men det är ni som bestämmer! Och om man vill ha att den blir mer detaljerad koanske det också blir fler delar? hm.. Men om ungefär hälften tycker en sak och andra hälften den andra saken tar jag någon mit emellan.
Hoppas ni förstår! :)

kissesღ

Justin drog med mig till sängen och satt mig i den, han satt sig brevid.
"Du kan berätta allt för mig!" sa han och kollade in i mina ögon. Jag kollade ner på mina händer innan jag tog ett djut andetag och började prata.
"Allt började nog med att Love, min ända vän slutade vara med mig. Jag kände mig, obetydlig. Som om ingen brydde sig om mig. Och sen när pappa fick tjej. Som hatar mig, blev det ännu värre. Hon kollade mig obetydlig. Hon sa att jag lika väl kan dra för ingen hade brytt sig. Så jag kände det så också. Jag känner mig ful, ja allt. Så, jag böjade skära mig. Alla säger att det gör allt bättre. Som om det gör så man känner sig bättre. Men inte för mig. Jag kände mig fortfarande värdelös! men ändå kände man en kik var gång jag hade skärt mig." jag slutade. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag kollade föriktigt på Justin, han tog tag i mina händer och vände på mig så jag kollade in i hans ögon.
"Hope, du är den personen jag skue ha gjort vad som helst för. Du betyder så himmla mycket för mig! Du är också den vackraste tjejen jag någonsinn har sett!
Säg aldirg igen att du inte betyder något. För det har du så fel på! Du är så jäkla underbar!" han kollade djupt in i mina ögon. Kännslan innom mig var oslagbar. Den bästa kännslan i världen.
"Hope.." började Justin medans hans blick ändrades, nu glittrade den och något annat.. lycka? Avbildades i hans ögon. "Du är den mest underbara tjejen jag någonsinn har träffat! Och jag är så otroligt glad att jag kan kalla dig min tjej! Och, jag är ännu lyckligare över att jag kan säga detta och att verkligen veta att jag menar det!" han tog en paus till, jag kollade undrande på han. Jag kände fjärilarna i magen, skulle han säga de orden?
"Hope, jag älskar dig!" han kollade mig djupt in i ögonen. Lyckan, och den dära underbara kännslan bubblade i mig. Justin, killen i mina drömmar. Killen som jag är riktigt förbannat förälskad i sa det tre mest betydelsefulla orden till mig.
"Jag älskar dig med!" sa jag. Kännslan innut i mig... en kännsla jag aldrig känt förrut. Jag visst inte exact vad det var för kännsla. Men jag känner på mig att det är såhär det känns att vara riktigt kär.



Jag kollade på klockan som hängde på en av väggarna. Den var halv 11. Lika bra att skippa skolan idag, ingen skulle ändå inte märka det.
"Ska vi äta? Du måste vara riktigt hungrid!" frågade jag Justin. Som svar hörde jag hur det kurrade i hans mage. Jag skrattade till lite och reste mig stelt upp från sängen. Vi hade suttit och pratat ett tag om allt förrutom mina armar.
Vi skulle precis ta fram något att äta när det knackade på dörren.
"Välj du något du vill äta, kommer snart!" sa jag till Justin och pussade han snabbt på kinden innan jag gick för att öppna. Jag suckade när jag kom på att jag bara hade en hoodie på mig. Men, men. Den som är där ute får väl skylla sig själv för att den knackade på.
Jag höjde ögonbrynen när jag såg vem som stod utanför.
"Vad vill du?" frågade jag drygt.
"Rektorn tvingade mig att leta upp dig." svarade Love minst lika drygt.
"Okey, nu har du hittat mig! Hejdå." jag skulle precis stänga dörren när han satte foten för.
"Jag är inte klar!" sa han och gick förbi mig. Jag suckade och vände mig om.
"Du är inte ensam hemma va?" frågade Love medans han gick mot köket.
"Nej det är hon inte!" Justins röst. Jag gick lite fortare så jag kom föra Love till köket. Justin tog sin ena arm om min midja.
"Så, Justin Bieber va?" sa Love när han såg oss stå där. Han kollade på Justin med en mördisk blick.
"Det är mitt namn ja, och ditt?" frågade Justin hårt. Han visste nog att det var Love. Men han var nog inte helt säker.
"Love." svarade Love kort.

"Hur är turnén?" frågade jag Justin. Hans ena arm höll på med mitt hår medans den andra höll i min hand.
"Roligt, jag älskar att se alla mina fans! Se deras ansikten spricka upp till ett leénde var gång jag går ut på scenen." jag kollade upp på han. Hans ögon glittrade var gång han pratade om sina fans. Man märker att han verkligen älskar dem.
"På en konsert var det någon hater som kastade ner sex ägg på scenen. Det var... något nytt, haha!" han skrattade ett glädjelöst skratt "Fast mina fans inte ser det på mig blir jag ändå ledsen när jag ser allt hat. Jag gör precis allt jag kan för att ignorera det. Att liksom skita i dem och göra något kul av det iställer. Som jag har n keps där det står "I ❤ Haters" sedan en annan gång när jag och Kenny var ute på stan. Då skrek någon att jag var bög. Så jag vände mig om och gjorde en slängkyss till honom. Jag vet ju att jag inte är bög. Och det är absolut inget fel med att vara det heller. Men det känns ändå inte bra att flera männsikor skriver det på blandannat min youtube sida var dag.
Men ändå. I slutet av dagen tänker man de måste ändå bry sig om mig. För annars skulle de ju inte ha koll på vad jag gör. Söka upp alla mina nya låtar eller ens veta vem jag är och var jag är." han pausade. Jag kollade fortfarande på han. Jag såg att han hade tårar i ögonen. Han måste hålla inne riktigt mycket skit. Han är en strk person. Jag önskar att jag var lika stark som honom. Sket i vad alla andra tycker - ja i alla fall 99 % av allt - tro på sig själv och på alla andra som också tror på dig.



"Men, jag älskar allt som jag gör Jag älskar att sjunga och hade inte bytt ut det mot något i världen. Jag älskar mina fans. Haters kommer hata, man får tänka 'kill em with kidness'."
Jag nickade innan jag pussade Justin på munnen, "jag önskar jag var lika stark som dig..." viskade jag. Han kollade förvirrat på mig men jag skakade bara på huvudet. Jag har inte mage nog att säga det till han. Hur dåligt jag mår när han inte är med mig.
Han har inte sett mina skärsår ännu, men det är väl bara en tidsfråga.
"Du har skola imorgon.." sa Justin efter någon timme. Jag visste att klockan börjar bli mycket. Men jag ville inte somna, för jag är rädd att när jag vaknar kommer Justin vara borta och smärtan innut i mig kommer komma tillbaka.
"Jag är inte trött.." svarade jag och gäspade, fan.
"Nej det är du ju inte! Kom, lets go to bed!" han reste sig och tog min hand innan han började dra med mig till hans rum.
Jag la mig i sängen brevid Justin. Han hade tvingat mig att ta av mig mina kläder och borsta mina tänder. Jag var chokad att han fortfarande inte har sett mina sår.
"Sov gumman!" sa Justin och pussade mitt hår. Jag skakade på huvudet fast jag kände hur trött jag var. "Du är trött!" sa han.
"Jag kommer inte sova!" sa jag och gäspade igen. Justin skrattade till, "du sover ju nästan redan!" jag himlade med ögonen.
"Jag kommer vara här, precis här när du vaknar igen. Så tro inget annat.." sa Justin precis som om han hade läst mina tankar innan.
"Lova!" viskade jag hest.
"Jag lovar!" jag kände hans läppar mot mina innan jag föll i djup sömn.