Spänning steg innut i mig. Jag var på väg till stället jag och Justin skulle träffas. Jag var faktiskt inte nervös, som jag trodde jag skulle vara. Tvärt om, jag ville bara att det skulle hända!
När jag öppnade dörren plingde det till, här var inte alls många inne. Bara ett gammal par och någon man som satt med en dator i famnen. Sen, borta vid barstolarna vid kassan satt han. Justin.
Han hade inte sett mig än, eller han visste ju inte hur jag såg ut. Men ändå. Hans bruna lite ruffsiga hår, rosa läppar och fina ögon vändes mot mig.



Jag log provade mog han innan jag gick fram till han.
"Hope?" frågade han osäkert. Hans röst lät verkligen bättre i verkligheten. Inte för att han sjunger, men i alla typ intervjuer jag har sett - på mtv.
"Det är jag det!" svarade jag med ett leénde på läpparna. Han log stort mot mig innan han gjorde en rörelse med handen som bettyde något i stil med ' sätt dig '.

Justin's perspektiv

Vacker, det var det första som jag tänkte när jag såg henne. Hennes leénde blänkte, hennes ögon glittrade.
Hon kollade ner på bänken som var framför henne, här hon såg att jag kollade på hennelog hon och kollade på mig. Hennes hår hängde ner lite så jag tog bort det med handen. Hon log igen. Jag skrattade smått innan jag sa:
"Ska vi göra tio frågor?" hon kollade undrande på mig. "Vad är det?" frågade han generat. Jag kollade in i hennes bruna ögon, "man ställer varandra 10 lika frågor som man måste svara ärligt på." hon nickade. Jag skulle precis ställa min första fråga ner en tjej - som förmodligen var servetris - kom fram till oss och frågade om vi ville ha något.
Jag kollade på Hope, "en cola" sa hon. "Två!" inflikade jag innan hon gick igen.
Hope log mot mig när jag kollade på henne, hon var riktigt vacker. Det gick inte att undgå!
"Ska du börja ställa fråger eller?" frågade hon mig. Jag nickade med ännu ett leénde på mina läppar. Helt oförklarligt. Jag hade träffat denna tjejen för knappt fem minuter sedan, och jag kan knappt redan sluta le i hennes närhet.
"Hm..." började jag, jag hade två fråger jag absolut ville ställa henne. Men jag ville inte verka för på så jag började med en enklare fråga "var du glad, att både du och jag började prata med varandra?" okej, den frågan ville jag verkligen också veta svaret på. Men de andra två jag ville fråga var lite mer... speciella.
"Ja, det är jag!" svarade hon, "nu ska jag ställa en fråga!" sa hon sedan. Jag log ännu en gång mot henne. Hon tänkte ett tag innan hon sa:
"Hur är det att vara du? Alltså missförstå inte mig, jag tar inte dig som 'kändisen Justin Bieber' utan som den gulliga killen jag skickade meddelande till. Men det är ändå en fråga som jag har undrat på ett tag."
Jag visste att hon inte var den typen som brydde sig om att jag var killen med namnet Justin Bieber. Hon tog mig som precis någon annan kille, vliket jag ville. Jag log lite smått mot henne innan jag svarade:
"Jag älskar ibland att vara jag, att få kunna resa runt i hela världen. Träffa så många olika personer. Få träffa alla mina fans, se deras leénden på läpparna. Se hur glada de blir när de får mitt namn nerskrivet på en papperslapp. Men sen har jag också mycket press på mig. Ett snesteg och allt kan gå fel. Jag måste tänka på alla mina beslut. Jag har många tjejer som verkligen ser upp till mig. Och jag vill vara så bra som jag kan till alla som gör det. Sen får jag också enormt mycket hat. Jag vet inte riktigt hur jag kan ha fått det, men jag gissar på att alla kändisar har fått lite haterz de med. Men som jag har sagt 'kill em with kidness'" svarade jag.
Hon kollade fundersammt på mig innan hon nickade lite lätt, "jag kan inte förstå dig helt eftersom jag aldrig har haft några tjejer som ser upp till mig, eller något men hatet. Jag har bara en kompis, han är rätt populär i skolan alla tjejer vill vara hans kompis. De har gjort saker mot mig..." hon avslutade där. Det såg ut som om hon var osäker ifall hon skulle fortsätta, "Hope, du vet att du kan säga allt till mig!" sa jag och tog min hand över hennes. En stöt for igenom mig, vad var det? Vad har hänt med mig?

Vill bara tacka Becca, du kommentar gjorde min dag!
Tack för alla kommentarer, de betyder oerhört mycket för mig!

Ps, jag sitter på bussen påväg hem nu, vi får se när del 11 kommer, men den kommer senare! xx

Shopping!
Det roligaste som fanns, om man hade haft nägon att gå med...
När man inte har någon mamma att gå med, en pappa som ja hallå han är en kille! Och sedan den ändå vännen man har kvar är på semester, då får man gå själv. Jag hade gått in i både Forever21, JC och någon annan affär jag inte kommer ihåg namnet på. Men hade inte hittat något!
Jag kollade mig frustrerat omkring i varohuset. Männsikor pratar i sina mobiler, fikar och stressar omkring.



Med ett sista försök gick jag in på Gina Tricot.
Jag kollade omrking bland alla kläder. Jag hittade ett par svarta glansiga tights. De såg rätt så bra ut så jag tog de innan jag kollade vidare bland kläderna. Orecis när jag skulle ge upp hittade jag de. En grå tröja och en nästan begie tröja. Jag log lite smått innan jag gick till omklädningsrummet för att prova kläderna.

*

Väl hemma igen slängde jag mig i soffan.
Imogon ska jag få träffa Justin!
Tanken hade funnits i mitt huvud hela dagen. Jag kände glädjen rusa innut i mig. Pappa hade undrat varför jag hela tiden var så glad. Var gång han sa det blev det redan leéndet på läpparna större. Det äkte leéndet på mina läppar. Ja, han gjorde så jag log. Log på riktigt. Det är galet, en kille som jag inte ens har sett, eller jo det har jag ju. På tv. Men aldrig träffat han in real life.
Jag satte igång MTV. Jag satte mig upp när jag såg vilken musik video som var igång.

"You look so deep
You know that it humbles me,
Your by my side, them troubles them don't trouble me
Many have called but the chosen Is you
Whatever you want shawty I'll give it to you"




När låten var slut, jag lovar, jag satt så nära tven så det gjorde ont i ögonen. Jag kunde inte sluta kolla på han.

Rihanna - we found love ft calvin harris spelades just nu på min spotyfi. Tankarna for hela tiden brt mot Justin, på våra meddelande. Hela dagen hade vi smsat. Han är helt otroligt snäll och gullig! Och juste, Love hade också ringt mig. Han var ju i Frankrike nu.
Jag hoppade till när pappa kom in helt plötsligt i mitt rum.
"En liten fågel viskade i mitt öra att du pratar med någon kille...?" sa han med ett leénde på läpparna.
"Love?!" frågade jag förvånat. Han skakade på huvudet och visade upp min mobil, "Du fick ett meddelande av en viss 'mysteriousbooy'" sa han. Med tre långa steg var han framme vid min säng, räckte mig min mobil innan han gick ut ifrån rummet igen. Jag kollade förvirrat ner i min mobil.

"Hope, i hade a great time talking to you! But, now i want to take a step forward. Im going to Texas, Dalas on Wednesday to preform. Would you like to meet me then? You dont have to if you dont want to. But it would mean so much to me! xx"

Frustrerat skakade jag på huvudet. Leéndet på läpparna och den dära konstiga kännslan i magen kom exakt var gång han skickade meddelande till mig! Och nu, nu när han vill träffa mig var kännslan så mycket större.



"Bieber, 'curse i would like to meet you! It would be so fun! xx"

Jag la ner mobilen på sängen, blundade och la mig ner. Vad är det som har hänt med mig? Jag känner inte ens killen!

"If you'd like meet me at The Diner on Wednesday? Before my show? x"

The Diner var ett stort fik eller café som fanns lite överallt i blandannat Texas då. Jag knappade in ett 'visst, när?' innan jag gick ner till pappa för att kolla på tv. Det var ju två och en halv män!

"Meet me there at 2 o'clock?"

Jag log åt Justins meddelande, som vanligt..

"Okey, cant wait!"

"Sluta messa med grabben nu och prata med din pappa istället!" sa pappa retsammt mot mig. Jag gav han mördarblicken innan jag flinade.
"Yes Sir!" sa jag. Han skrattade till innan han vände blicken mot tven igen. Själv kollade jag ner på mobilen. Ännu ett meddelande från Justin hade kommit.

"My state of mind has finally got the best of me
I need you next to me I'll try to find a way that I
could get to you Just wanna get to you
The world I see is perfect now, you're all around
With you I can breathe Until you're mine, I have to find
A way to fill this hole inside I can't survive without you here
by my side Until you're mine, not gonna be
Even close to complete I won't rest until you're mine
Mine..."

"Vad ler du åt?" frågade pappa, jag kollade upp från min mobil.
"Inget!" svarade jag snabbt me ett litet leénde på läpparna innan jag återvände till min mobil.



På natten, innan jag gick och la somnade var min sista tanke, vad har du gjort med mig Justin Drew Bieber? Hur kommer det bli när vi träffas?

KOMMENTERA FÖR MER!

KISSESღ

Oh yeah!
Nu finns blogg.se som en app på min älskade iPhone!
Så nu kan jag skriva när jag är påväg hem och till skolan! Gutt!

Håller på med nästa del, fast på datorn då! Va ju tvungen att ladda ner och prova appen först! :)

(ps var ju tvungen att visa appen, haha igga bakgrunden ska skaffa em bättre...)

Att vara mig Hope Parker kanske inte verkar vara 'a big deal' men ända sedan jag fick meddelande från en viss person har mitt liv blivit bättre.
Jag slog mig leéndes ner på soffan, inget kunde nog förstöra min dag, trodde jag.
Med Hannah Montana - forever på slaget på tven la jag där med en Ben & Jerry i handen. Jag har sett på Hannah Montana så länge som jag kan minnas. Den började ju för flera år sedan när jag var mindre. Sen har man bara växt upp med serien.




"Tell me something more about you?"

Meddelandet från Justin väkte mig ur min halvsömn. Jag log smått innan jag svarade.

"Well as you now im 16 years old, my birthday is oktober 31. I live in Texas with my dad. My mom is dead. Erm... what do you want to now? haha! :)"

Jag var verkligen inte bra på att berätta saker, inte om mig, inte på det viset. Jag kunde skriva hur mina kännslor var, men inte förklara hur jag såg ut. Wierd right? 
Jag suckade innan jag stängde av tven för att gå och lägga mig. Pappa kommer nog inte hem förren om någon timme i alla fall så.

*

"Hahah, Justin sluta!" han hade satt gränsle på mog medans hank ittlat mig.
"Säg att jagär bäst!" sa han med ett stort leénde på läpparna innan han attackerade mig ännu en gång.
"HAHAH, okej, okej jag ger mig du är bäst Justin!"
Med ett stolt leénde på läpparna slutade han kittla mig. Han visste verkligen hur kittlig jag var, tyvärr. Han kollade på mig med en intensiv blick, han satt fortfarande i gränsle på mig. Jag kände hur mitt hjärta började banka lite snabbare för var sekund som gick. Ett okänt pirr kändes i magen. Nästan samma kännsla som om man är nervös, fast tusen gånger bättre.
Hans läppar kom närmare mina, jag kollade in i hans hasselbruna - nästan magiska - ögon innan jag stängde mina ögon för att känna hans mjuka läppar mot hans.

Med ett ryck öppnade jag ögonen. Jag kollade mig omkring, det var mörkt, och jag var i mitt rum. Jag hade bara drömt.
Vad var det här för något? Drömmer om någon jag inte ens har träffat. Drömmer om någon som inte ens har träffat mig! Den kännslan som jag hade i drömmen. Den kännslan skrämmer mig. Jag litar inte på den kännslan, inte ens för fem öre!

Innan jag gick ner för att äta min... hm brunch tog jag min mobil ifall han kulle svara. Jag var redigt nyfiken på vem det var! Inte för att jag tror att jag kände han. Men man vet ju aldrig.
Det första jag gjorde när jag kom in i köket var att ta fram ett glas och hälla i mjölk i det, som jag alltid har sagt, mjölk är guds gåva till männskligheten!
Med ett pling for jag upp ur min dröm om mjölk, min mobil, ett nytt meddelande, ett äkta leénde på mina läppar.

"You sad you're just a regular girl? Well, i will tell yo that you ARE speciall. I met girl, many girls, but non of 'em talks to me on this way that you dose. You are special in a way i cant explain.
My name is Justin, imma regular boy from a smal town living in this big world. Im just livling my dream. But its hard, it's getting better now. Now when i talk to you. You dont now it, but you have changed me. In a good way tho, it's hard to explain in what way. But you have.
My full name is... Justin Drew Bieber."

Jag kollade förvånat på mobil skärmen.
Ni tror säkert att jag är förvånad för att det är kändisen Bieber som pratar med mig. Men nej, jag är förvånad över det han skriver om mig. Precis som om jag betyder något för honom. Inte för att jag någonsin kommer göra det för någon. Aldrig, jag litar inte på mig själv. Jag har aldrig varit kär, aldrig i mitt liv.
Det känns som om jag är i denna bubblan i skolan, ingen ser mig, ingen bryr sig. Men. När jag pratar med Justin känns det som att han verkligen bryr sig om mig. Som om han verkligen bryr som om vad jag skriver. Om hur jag mår.

"Well you now what Justin? You are special, you now when i told you that i always have that fake smile on me? Well everytime i read youre massages this huge real smile comes on my face.
You have no idea how much that means to me! From this horrible day to one of the best days just cuse i talked to you. (You made it better if you didnt now it...)
And you have changed my to, in a good way."

Justin's prespektiv

Jag väntade nervöst på ett svar från Hope. Innerst inne visste jag att hon inte skulle ta det stort att jag var Justin Bieber. Jag kan inte undvika det, jag kommer föralltid vara han.
Jag är glad att hon pratade med mig som om jag var en normal männsika, precis som alla andra - jag är ju det man ändå inte på samma gång. Jag är precis som alla andra i mitt huvud och mitt sätt att se på alla saker. Men mitt liv, hur jag bor, vad jag gör som mitt jobb. Alla som känner igen mig vart jag än går.
"Hey Justin! Ska vi dra eller?" jag rykte till. Ryan min stylist hade kommit fram till mig. "Vi är klara för idag, du kan sticka till hotellet om du vill!"
Med en nick reste jag mig upp ur stolen jag hade suttit på nu i några timmar, känns det som i alla fall.



Vad skönt! Att lägga sig i sängen på hotellet efter en hård träningsdag var skönt. Jag var nära på att somna när pipet från min mobil hördes. Med snabba reflexer reste jag mig upp och läste meddelandet jag hade fått av Hope.

"Well you now what Justin? You are special, you now when i told you that i always have that fake smile on me? Well everytime i read youre massages this huge real smile comes on my face.
You have no idea how much that means to me! From this horrible day to one of the best days just cuse i talked to you. (You made it better if you didnt now it...)
And you have changed my to, in a good way."

Jag kände glädjen bubbla innom mig. Jag log när jag läste 'You made it better if you didnt now it...' .
Hope var inte som alla andra, hon var unik. Jag tryckte in ett svar innan jag drog av mig tröjan och byxorna och föll i en djup sömn.
  

Om ni inte förstog det hade han dragit ur kontakten. Jag visste att han hade tänkt på det ett tag. MEn jag trodde aldrig att han skulle göra det. Aldrig.

*

Jag sov en nästan helt sömnlös natt. För många tankar for omkring i huvudet. På morgonen, när soluppgången var påväg upp satte jag mig i fönsterkarmen, den var liksom så bred så jag hade plats att sitta på den. Himlen var så fin, lila/rosa nästan orange var himmeln. Det var magiskt att se på den.



Jag rykte till när jag hörde det välbekanta pipet från min mobil. Med en suck reste jag mig upp, drog ut mobilen ur laddningssladden och läste meddelandet jag hade fått ifrån 'mysteriousbooy'.

"Hey Parker! Cant we to get to now eachother better?
'Curse we dont have to if you dont like it, but it would be nice! xx"

Jag log, något bra sedan pappa kom hem. Snabbt klickae jag in mitt svar.

"Hey mysterious boy! Sure it would be nice! You really seams to be a gr8 person!"

Jag visste inte ritkigt vad jag skulle svara. Ett hopp tändes hos mig. Det kändes som att jag precis skulle hitta en bra kompis. Någon som jag kan lite på. Men, det bara vara något annat. Jag kanske behövde typ, äta?!
Med ännu en suck satte jag tillbaka mobilen i laddsladden innan jag la mig ner i den lite varmare och mjukare sängen.
När jag vaknade igen var klockan 2 på dagen. Pappa var säkert på jobbet, som vanligt. Jag kom plötsligt på att jag hade smsat med han dära mystiska killen innan på natten. Jag reste mig upp ur sängen och grabbade min mobil. Jo, mycket riktigt. Ett meddelande från just han.

"This is kinda hard for me, cant you start telling things about you?
I reallt want to tell you who i am. But then i dont now if you're going to like me, or hate me.
Thats the worst part of beeing me. I'm hated my so many people. People dont think it hurts. But it dose, it feels like a kik in my stomach.
But when i get all of the love, the kik is all worth it!
Sorry, i wont take all off this on you. Please tell me something about you?"

Jag blev bara mer och mer nyfiken på vem han var. Hatad av folk? Han som är så snäll, omtänksam!

"I now that we dont know eatchother that good, but you can tell me anyting you'd like!
Im so confused, not in a bad way tho. I'm just like wondering who you are. Hated by people? You seams so nice, so how can you be that?!
You wanna know something about me. Well i'm a regular girl. Nothing special about me. My moms dead, i kinda hate my life sometimes. Like i told you before, i allways hade a smile on my face. But its never real. Okey, someimes it is. But not that often.
Oh, and my name is Hope. Im 16!
Please tell me something about you! I really think youre a great person! And i really want to get to now you better!"

Jag la ner mobilen innan jag tog ut ett par svarta shorts, ett vitt linne och sedan en t-shirt med den engelska flaggan på.

Hope's perspektiv

Medans jag åt upp frokusten tänkta jag på vad jag skulle göra under höstlovet som var nu nästa vecka. Idag var sista skoldagen.
Jag åt upp det sista av min macka innan jag reste mig upp för att ta min mobil och gå till Love som snart skulle komma för att hämta mig. När jag precis skulle gå ut kom jag på att jag inte hade tagit med min mobil så jag sprang upp tog mobilen och sprang ner igen.

*

Lov, magkännslan sa att denna veckan som kommer, kommer bli bra. Jag får ju hoppas på det bästa. Love skulle till Frankrike, lyckost han! Slipper denna hålan, eller nej, det kanske inte ä en håla. Men det har sett ut likadant så länge som jag kan minnas.

"Hope? Är du hemma?" pappas röst hördes. Jag reste mig från soffan där jag hade kollat på tv.
"Här!" sa jag medans jag gick emot hallen. Det kalla trä golvet kylde ner mina redan frysta fötter. Jag såg pappa, han kollade sorgset på mig.
"Vad är det?" frågade jag oroligt. Snälla säg att det inte är det jag tror det är...
"Det har hänt.." han sa det i knappt en viskning. Jag kollade ledsammt på han.
"Nej!" viskade jag.



Min annars varma och sköna säng kändes kall och hård...
Inget kändes rätt, inget kändes rätt utan henne. Visst, hon kanske inte var fullt... hm, hur ska man kalla det, normal?! Men hon var ändå min... ja min mamma. Hon hade varit den perfekta mamman. Hade ett bra jobb, känade bra, såg bra ut, ja hon hade allt! Tills den dagen kom. Dagen som förändrade vår familj. Pappa hade varit stark för min skull, men jag såg alltid smärtan i hans ögon. Var gång någon nämnde henne namn. Eller nämnde något som påminnde om henne, såg jag smärtan i hans ansikte, i hans ögon.
Jag var bara åtta eller nio år när den dagen kom. Men jag kommer ändå ihåg den som om det var igår.

Mamma skulle komma och hämta mig efter skolan, jag hade precis började i andra klass. Helt nya männsikor överallt. Ny skola, ja nytt allt. Vi hade flyttat hit till Texas under sommaren. Pappa hade fått sitt jobb här, mamma hade också fått ett jobb. Hennes jobb tyckte jag ver helt galet. Hon jobbade som en typ stundkvinna för olika filmer. En dag skulle hon till något berg, därifrån skulle hennes 'roll' som egentligen spelades av Julia Roberts. Hon skulle falla ner för ett berg. Såklart skulle hon ha någon slags säkerhetslina. Men den krånglade så hon ramlade platt ner i marken.
Hon var nästan död när hon kom till sjukhuset. Men på något vis klarade hon sig. Efter flera månaders av kämp från henne verkade allt gå bra. Tills hon träffade några skumma killar, de misshandlade henne. Fick henne att ta droger. Hon blev helt konstig. Hon var altid sur när hon kom hem. Om man sa emot henne var hon nära på att slå till en, fast var gång ångrade hon sig i sista sekund.
En dag hade hon tagit överdos i droger. Då hamnade hon i koma. Pappa hade aldrig velat dra ut kontakten - fast det hade gått så många år hade hon fortfarande haft någon maskin som hade i gång hennes hjärta.

Var Torsdag var det CSI, mitt favorit porgram! Med en kopp oboy i handen satt jag och väntade inför programmet.
"Som alla ni 'beliebers' där ute kanske vet gästspelar Justin Bieber! Men nu ska jag inte prata mer, här är det efterlängtade programmet!"



Det svaga ljuset väckte mig. Jag sträckte på mig lite lätt innan jag öppnade ögonen. Ljuset i rummet bländade mig nästan. Jag la inte i min säng där uppe, utan här nere i vardagsrummet. Jag kollade på klockan som var på boxern.
07:36.
"O nej, o nej, o nej!" sa jag och hoppade upp ur soffan. Jag var sen, bussen gick om... vadå typ tjugo minuter! Jag sprang upp från trappan till mitt rum medans jag drog av mig kläderna från igår. Öppnade min garderob och tog på mig ett par tighta jeans, ett linne och en kofta. Jag satte snabbt upp håret i en toffs innan jag gick till badrummet för att dra på lite maskara. När jag var klar halvsprang jag ner till köket för att bre en macka. Medans jag åt upp mackan drog jag på mig mina vita converse, drog på mig en skinnjacka och grabbade min väska.

Justin's perspektiv

"Hur går det med din brevvän eller vad du kallar det?" frågade Ryan mig. Jag log lite, inte för att Ryan kunde se det. Vi pratade genom våra mobiler. Jag var i LA medans han satt i sitt rum hemma i Stratford.
"Jo, vi pratar rätt ofta. Hän verkar riktigt snäll! Jag vill verkligen lära känna henne, men då kommer hon vela lära känna mig och tänk så blir hon helt galen eller hatar mig?!" svarade jag.
"Varför skulle hon?!" frågade Ryan förvirrat. Jag gäspade, klockan var över midnatt här.



"Du är trött, vi snackar mer imorgon bro!" sa Ryan.
"Ja, hörs!" svarade jag innan jag klickade samtalet. Jag borstade tänderna innan jag tog av mig mina kläder så jag bara stog där i boxers. Jag tog min mobil innan jag la mig i sängen. Jag klickade in på meddelandena jag och hon dära 'Parker' hade skickat till varandra.
Jag tryckte in ett meddelande innan jag la mig ner i sängen och somnade.

Japp, håller på att skriva nästa del... i hope yall LOVE it! :D
BTW, kolla in på http://beccaochlollo.blogg.se/?tmp=18222345 det är Becca och en annans tjej novell. De har precis börjat den, två delar har kommit ut.

Som sagt, nästa del kommer om en stund! xx

Jag kollade stolt på A4 pappret som la framför mig. Jag hade gjort alla uppgifter vi hade i läxa. Jag kände hur mobilen vibrerade - igen - jag kollade på skärmen.

"Har du gjort historieläxan? Jag fattar noll... :/"

Jag skrattade till. Love var alltid såhära. Smsade vid nio på kvällen och frågade om läxan som ska lämnas in dagen efter. Jag skakade på huvudet innan jag knappade in mitt svar.

"Ja det har jag lilla du! ;) Om du hade lyssnat på lektionerna hade du också kunnat svaren!"

Jag klickade ner någon blogg innan jag stängde datorn. Med trötta steg masade jag mig in i duschen, borstade tänderna därefter innan jag satte mig i min skjöna säng iförd min lila one piece. Jag tände sänglampan innan jag hade ögonen på eclipse. När jag knappt kunde hålla mina ögon öppna la jag ifrån mig boken, släckte sänglampan och föll i en djup sömn.



"Hur gick det för dig med historian?" frågade jag Love. Han lipade mot mig innan han svarade:
"Dåligt! Jag kunde typ två av alla frågorna!" jag skrattade lite tyst. Han knuffade mit lätt i sidan.
"Vet du var det är till lunch idag?" frågade jag saden. Han rykte på axlarna. Vi gick igenom det nästan tomma korrioren till matsalen. Alla satt säkert och åt redan. De stora dörrarna in till masalen öppnades, ut kom 'the popular once'. Eller i alla fall tror dom det. Izzy - gängets 'ledare' - gav Love ett flirtigt leénde. Medans de andra tre bitchblickade mig. Han log osäkert tillbaka innan vi var inne i matsalen.

"Vad har du för lektion efter detta?" frågade Love med munnen full av Hamburgare och Pommes.
"Erm... geografi, själv?" svarade jag medans jag doppade min ena pomfritt i ketchuen.
"Jag har idrott, Ralph är sjuk så var har säkert Steph och då måste vi springa.. vad är det en mil?!" han suckade och himmlade med ögonen. Ralph är idrottsläraren, men alla vet att Steph vill ha den positionen istället för att vara SO lärare.
"Haha, men nästan hellre det än att ha Mr.Jones!" han nickade. Mr.Jones var en av de värsta lärarna på skolan. Han var alltid sträng. Om man var sen i kanske trettio sekunder fick man kvarsittning i kanske tre timmar. Jag kollade på den stora klockan på motsatta sidan av matsalen.
12:45, geografin börjar ett så dags att gå. Jag vill inte ha kvarsittning idag!

*

Jag var nästan tvungen att springa till bussen för att hinna med den. Jones hade hållt oss kvar till det yttersta. Av att jag var varm drog jag ur toffsen jag hade i nacken. Mitt hår var vågigt av att ha suttit uppe hela dagen. Jag gillade mitt hår - när det var vågigt annars gillade jag det inte sådär mycket. Jag hoppade in i bussen och satte mig på den första bästa platsen.



Påväg från busstopet till mitt hus gick jag förbi två affärer, och några hus. Här var många barnfamiljer lite överallt. Några tonårskillar på andra sidan vägen och något gammalt par framför mig.
Här har jag gått sedan jag var fem eller sex år. Allt såg likadant ut. När jag gick till mitt kvarter fick jag ett meddelande. From no one but mysteriousbooy.

"You now that lyrics i send to ya a wile ago? I wrote this: 'Whenever Im With You, You Make Me Feel Special
And All My Problems, They Go Right Through The Door ' 'cuse you liked it I keept writning on it, heres some more: 'I Love It When You Call Me Baby It's You I Adore We Could Go To The Moon, And Through The Air
We Could Go To The Movies Or The Mall, Baby I Don't Care!"

TVÅ delar idag! STOLT! hahah! :D
Vad tycker ni om novellen? Och Justin kommer snart mer in, hans perspektiv kommer nog upp i nästa del... hm...
Nä men kommentera nu sötnosar! klarar ni 10 kommentarer?!

kisses ღ

”Det var så Gula floden och Indus floden's religoner kom till!” med de orden ringde klockan ut. ”Glöm inte läxan!” sa Mr.Knight – historie läraren. Jag tog tag i min väska innan jag gick med snabba steg mot baskethallen 


*

 Applåder och skrik, det var bemötandet basketspelarna fick. Han som dömde matchen blåsde i sin visselpipa och spelet var igång.

Det var alltid lika fashinerande, alla som hejade på sin skolas lag. Alla såg så uppspelda ut! Cheeleaders från båda lagen dansade och sjöng deras ramsor.

Med ett högt 'pip' var spelat avslutat. Love hade gjort ett riktigt bra jobb ifrån sig - enligt mig i alla fall - han hade gjort många mål osv.

*

"Jag är hemma!" sa jag och smällde igen dörren efter mig.
"Hur har du haft det idag?" pappas gestalt dök upp.
"Jo, det har varit bra. Skolans lag vann basketen!" svarade jag med ett leénde på läpparna. Han log tilbaka innan han sa:
"Det finns mat på bordet som du bara kan värma om du är hungrid!" jag nickade innan jag begav mig till köket. Mycket riktigt, ett fat med skinkpaj och sallad satt där mitt på bordet. Jag tackade till pappa i mitt huvudet innan jag högg in.
Mitt i hela måltiden vinrerade min mobil. Jag lirkade upp den från min ficka.
"mysteriousbooy send you a massage"
Jag log innan jag öppnade meddelandet.

"You might me tierd off all lyrics i send you. I promise this is the last one!
'The smile every girl has on there face. Thats the reson i ceep smiling.
I hear 'em scream and i watch 'em cry. But i really cant understand why they do anything like that! Im just a regular boy. But with that special name the so many people says.
Like i sad, this is the reson i ceep up with this, cuse of all the girls. Like i sad lika a million times, U smile I smile!"

Han hade skickat många olika texter/lyrics till mig. Men denna var en av de måna som jag verkligen gillade. Jag läste om det några gånger innan jag svarade.

"No, i'm not tierd off all lurics and stuff you send to me. I love those! Keep sending me those if you'd like?!
That text you wrote. It seems so... real. Like its really what you think, what you have expirincet 'em.
Heres one i wrote the other day:
'I smile, i act normal. But inside i cry. I hate my life, my look and.. ea kina everything i can imagine. But, i need to put that smile on my everyday cuse one day i know that, that smile's going to be a real one. Not just a fake one. So i have to keep smiling and hoping."

Det dära sista var egentligen inte något som jag hade hittat på, utan något som jag verkligen kände själv. Jag gillade inte mitt utseénde, jag vet inte varför för många säger emot. Jag försöker ta det till mig. Allt de säger. Men det är bara som om det kommer in genom ena örat och åker ut genom det andra. Jag tror också att en dag kommer mitt leénde betyda något för någon - och mig. Jag kan bara knappt vänta tills det händer.
Jag rykte till av att min mobil vibrerade ännu en gång. Det var mysteriousbooy.

"Okey, ill keep sending you lyrics, if you'll continue on youre!
Ther are great!"

Iställer för att svara tog jag mitt tallrik och bestik. Satte i de i diskmaskinen.
"Jag går upp!" ropade jag medans jag halvsprang upp för trappen. Jag startade min sega men ändå rätt nya laptop. Medans den startades öppnade jag min skolväska för att börja med historieläxan.
Med en liten melodi öppnades datorn. Jag suckade, det hade tagit tio hela minuter att bara start datorn! Efter ytterligare några minuter var jag inne på spotyfi. Jag sökte på 'Chris brown'. Alla möjliga låtar kom upp. Jag scrollnade ner lite innan jag klickade på Chris Brown ft. Justin Bieber - Next 2 you.

'Ska jag plocka upp dig imorgon innan skolan?'

Love var alltid lika omtänksam. Med snabba fingrar svarade jag med ett enkelt 'Ja tack!'
Mobilen la jag på de vita sängbordet, det mesta i mitt rum - eller nej i nästan hela huset - var vitt. Jag hade också detaljer i svart och lila.
Jag släckte den svarta sänglampan innan jag föll i djup sömn.

Med ett ryck vaknade jag. Min mobil hade pipt till. Jag kisade, det plötsliga ljuset bländade mig.
"mysteriousbooy send you a message"
Med plötslig glädje satte jag mig upp, drog med fingret så mobilen låstes upp. Jag klickade in på meddelandet mysteriousbooy hade skickat till mig. Han skicka lyrics ur olika låter eller som han hade kommit på själv. Vi hade nu pratat i cirka två veckor. Vi hade inte pratat så mycket om oss själva, än.

"Sometimes i just wanna put a mask on and never take it off.
I love this, but sometimes its to hard for me.
Sometimes i cant take the pain and hate i get from it..."

Det han skrev lät så... äkta! Som om han verkligen menade det. Min blick föll på klockan, 03:48, istället för att svara låste jag mobilen innan jag somnade om igen.

*

"Hejdå pappa! Jag kommer hem vid 7!" sa jag innan jag smällde igen den vita dörren efter mig. Ikväll skulle jag och Love se på basketmatchen vårt skollag skulle spela. Eller nej, jag skulle se på när Love spelade.
Jag öppnade bildörren till Loves gråa Mercedes.
"God Morgon sunshine!" sa han med ett leénde på läpparna.
"Mornin'!" sa jag. Han log igen innan han släppte på bromsen och vi far iväg. Jag kände min mobil vibrera i jeansfickan. Med ett enkelt armdrag var mobilen i handen. Ännu en gång på inte så lång tid kände jag glädjen när jag såg att mysteriousbooy hade skrivit till mig.
"Ooh, hade 'youre seceret admirer' skrivit till dig igen?" frågade Love mig. Jag lipade mot han innan jag öppnade meddelandet.



"Whenever Im With You, You Make Me Feel Special
And All My Problems, They Go Right Through The Door... whatya think?"

Det var faktiskt bra, det lät... romantsikt.

"It sounds great! It would be a gr8 love song for whoever ya love!"
Send.

När jag kollade upp från mobilen igen var vi framme vid skolan. Jag tackade för skjutsen, inte för att det va så ovanligt. Han skjutsade mig nästan var dag. Det var tusen gånger bättre än att åka de gula smutsiga skolbussarna de hade här.
Jag tog min blå skolväska innan jag hoppade ur mercedesen. Allas blickar hamnade på oss. Ända sen Love hade börjat i basketlaget och blivit mer... snygg, hade han blivit populär.
Tjejernas avundsjuka blickar följde mig längst korridoren. Liksom kom igen! Jag och Love är precis samma persone som innan! Inga jävla kändisar!
Skolklockan ringde, jag tog ut engelskmappen ur skåpet. Var onsdag började vi med engelska, hade det till lunch - som om jag inte har nämnt det riktigt god! Efter lunchen hade jag historia, typ världens värsta ämne enligt mig!

Håller på att skriva på den första delen i den nya novellen mmb ! :D
Vill att den ska bli bra så det kommer ta ett tag... hm...
BTW , du som skrev på blogresponse, jag har svarat dig, och tack för det du skrev på din blogg, haha! Gjorde min dag!

"Det kan ju inte skada!" muttrade jag för mig själv.
Jag klickade några gånger innan jag var registrerad på någon sajt. Man skulle prata med någon ökänd månnsika genom sms eller email. Man fick såklart berätta vem man var. Men då var mysteriet inte lika... hur ska man kalla det coolt?
Mitt namn var Hope, alltså jag heter Hope. På denna sajten var mitt användarnman "Parker". Parker var mitt efternamn, jag är 16 år.
Min vita iPhone vibrerade. Ett popupp fönster med texten:
"mysteriousbooy whants to talk to you, accept?"
Jag klickade på acceptera.

Det klicket, ja det klicket kan ha varit en av de bästa sakerna i mitt liv.

Love kommer se ut som Zac Efron

Emma watson kommer vara Hope.


Alltså kommer Hope se ut så!
(Jag har inte sett någon annan jb novell ha emma , plus älskar jag henne i HP filmerna!)

Ni kommer få lära känna Hope och Love mer i novellen som jag har döpt till "ღ My mysterious boy ❤" .
Hoppas ni kommer gilla den!

"Är du redo?" frågade han mig. Med en nick började vi gå till våra platser.

Artister som Lady Gaga och Rihanna gick förbi oss. Det kunde jag verkligen inte tro. För att bo i en park till att vara här på en GRAMMY gala. Helt sjukt!

Justin hälsade på några, med några menar jag kändisar, blandannat Katy Perry och Nick Jonas. Han kände igen mig från 9 month camp så vi pratade ett tag. Han frågade också hur jag hade det efter allt som hade hänt mig. Jag svarade ärligt "Okej, jag klarar mig!"

*

Lady Gaga hade precis uppträtt, hon var riktigt duktig där uppe! Hennes klädsel var... annorlunda.

"She dressed... different!"

"Nu ska vi dela ut priset av..."

När det inte var det priset jag eller Justin var nominerade i kollade jag ut på publiken istället. Vi satt rätt långt fram, nästan längst fram. Här fanns alla kändisar du bara kunde ana. Jennifer Lopez satt snett bakom oss, Jennifer Hudson nästan brevid oss. Rätt coolt!

"Nu ska vi dela ut priset till 'mest uthålliga kvinnan'!" jag rycktes ut ur mina tankar. Det var det katergorin jag var nominerad till!

Jag var nominerad med tre andra tjejer, den ena hade gått igenom olika våldtagninar av olika män. Den andra hade fått stå ut med hennes mamma som slog och misshandlade henne medans hon tog droger. Den tredje hade gått igenom svår misshandel, blivit bränd många gånger och nerputtad i blandannat stup eller från höga höjder.

Jag märkte direkt att hon den sista hade gått igenom mycket. Justin tog tag i min hand, jag kollade nervöst på han. Han smilade mot han innan vi båda riktade uppmärksammheten mot Kim kardashian som skulle presentera priset.

"He smiled at me..."

"Och vinnaren är..." hon pausade medans hon kollade ut i publiken. "Rebecca Novo!"

Allting stannade upp. Jag såg hur alla reste sig upp, jag kollade chokat på Justin som hade rest sig upp. Jag gjorde som han. Han log stort mot mig innan jag nästan hoppade på han i en kram.

Han gav mig en puss på kinden innan han viskade.

"Gå upp på scenen!"

Jag nickade smått innan jag började gå. Blandannat Dianna agron från Glee passerade jag.

När jag nådde scenen jag jag med nervösa steg upp för trappan. Kim log mot mig. Jag log tillbaka.

'Grattis!' sa hon till mig. Jag log som tack innan hon gav mig priset. Jag vände mig mot publiken, som fortfarande applåderade. Jag kollade mig omkring på alla ansikten.

"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga!" började jag.

Applåderna tystnade och allas uppmärksammhet la på mig.

"Jag kan knappt tro att detta händer mig! För bara några månader sedan var jag liksom i en park trodde inte ens att jag skulle le någon gång igen. Sedan när jag åkte till detta campet förändrades mitt liv. Jag fick min första kärlek.." lite vissel hördes och jag skrattade till "..jag kände mig.. behövd för en gångs skull. Sedan när allt var perfekt bröt helvetet ut.." jag pausade. Allt blev tyst igen. Jag underde om jag skulle berätta. När Justin nickade mot mig och log uppmuntrade mot mig fortsatte jag.

"Mina föräldrar kom. Dom sa till oss att.. om jag inte kom till de skulle de ta en för en på lägret tills jag gav mig. Tyvärr hann dom ta en tjej, de tog oss till denna stugan i skogen. Där fick vi va i några dagar innan det började hända saker. Han pratade med oss, när jag vägrade att svara slog han mig. Vi var på ett hotell n'r jag träffade Justin första gången efter jag hade lämnat alla för att gå till dom efter ytterligare några dagar kände jag att jag bara inte kunde stå ut med detta längre. Jag rymde, till Justin. Pappa fick på något sätt reda på  var jag var. Han kom dit och... och knivhögg mig vid magen..." jag avslutade där. Kände hur tårarna var på väg ner för mina kinder.

Jag kollade ut på publiken, vissa satt där och såg helt... förstörda ut medans några faktiskt grät.

"Tack för detta, ni vet inte hur mycket det betyder för mig! Jag vill också tacka dig Justin. Utan dig, hade jag inte varit stark nog för att fortsätta. Jag älskar dig!"

Där slutade jag. Jag ner för scenen till Justin. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder, fast denna gånen gläjdetårar.

Jag lever, jag har världens bästa kille. Just nu ser kanske inte mitt liv värtst bra ut, men jag vet att jag kommer klara det bra. Sålänge som jag har Justin vid min sida klarar jag allt. Och det visste jag.

Med Justins läppar mot mina slutar jag det hära.

Vad tycker ni?!

Jag vill ha allas slutresultat av 'From poor 2 successful' !

Själv är jag faktiskt nöjd med den. Bra slut och sånt tycker jag, hehe!

Hade nån trott att hon var nominerad för en grammy? Lite chokande kanske?

I alla fall, kommentera nu vad ni tyckte om den sista delen, och helt novellen i sin storhet!

Nästa novell kommer upp ikväll, i alla fall prologen. Jag ska till något i Lund snart. Så den kommer sent ikväll.

Ska se måns zelmerlöv (?) hhahah! :D

KISSES VÄRLDENS BÄSTA LÄSARE! ♥

ps. jag vill tacka Becca, Johanna, Mimmi och så många fler för alla era kommentarer! Ni vet inte hur mycket de gör för mig!

Tack för att ni står ut med världens sämtsa uppdate ibland, kanske dåliga eller korta delar. Tack för att ni går in på just MIN blogg! Betyder så oerhört mycket för mig!

Ett leénde på läpparna! U smile I smile!

Älskar er!

Efter konserten, i Justins turnébuss

"Är det sant?" frågade Pattie förvånat och glatt. Justin nickade och log stolt mot mig.
"När är det?" frågade Pattie sedan.
"I övermorgon. Dem sa att det var ett sent beslut att ta med Becca. Men efter allt hon gick igenom tyckte dom att hon var värdig det."
"Det är du verkligen Becca!" Pattie kramade om mig. Jag log mot henne.

*

"Justin?!" utbrast jag förskräckte.
"Vad är det gumman?" frågade han oroligt.
"Jag vet inte vad jag ska ha på mig!" halvskrek jag. Han skrattade ut min kommentar.
"Vi kan shoppa imorgon!" sa han. Jag nickade lugnande innan jag la mig ner i sängen igen. Justin la ena armen om mig innan han mummlade 'godnatt'.


(föreställt er Justin istället för hunden xd)

"Prova denna!" sa Justin och räckte mig en grön/guldig klänning. Jag rykte på axlarna innan jag tog tag i klänningen och gick mot provrummen.

Den satt perfekt!
"Justin kolla!" sa jag medans jag drog upp drapperiet. Han kollade förtjust på mig.
"Du ser helt underbar ut!" började han, han gick fram mot mig och tog sina händer runt min midja "Nästan för underbar, man är ju rädd att alla killar komma flockas runt dig!" sa han innan han pressade hans läppar mot mina.
Jag log mot hans läppar.
"Ska jag ta denna då?" frågade jag sedan. Han nickade. Jag log innan jag gick in i provhytten igen. Med ett snabbt drag med ena armen drog jag mig ur klänningen. Tog på mina jeans, tshirt och gröna jacka.
Sedan tog jag klänningen igen.
"Ska du ha något?" frågade jag Justin när jag kom fram till han.
"Nej, ska vi betala?" frågade han. Jag nickade.

Papparazzizarna tog foton. jag hade börjat att vänja mig. Men det var ändå rätt störigt att dom aldrig kunde lämmna oss ifred.
Men jag ignorerade de så gott som jag kunde.



Vi drog oss tillbaka till Justins bil. Idag skulle vi åka till LA, eller inatt eftersom planet går vid 01:00.

*

Spänningen i kroppen kom när vi satt i bussen påväg till flygplatsen. Dan och Justin lirade gitarr. Justin sjöng medans Dan spelade.
Pattie satt och pratade med Scooter, Alfredo satt med några andra dansare vid tven. Dom spelade antagligen xbox eller kollade på någon film.
Själv satt jag i min och Justins säng med laptopen i famnen. Jag hade skaffat ett twitter account, det var faktiskt rätt kul.
"Cant wait 'till tomorrow! Cant believe this is happenin' to me! Thank you to everyone that supports me! I love you guys!"
tweet.

Vad var de som hon hade blivit? Har hon blivit förlåvad elller något?

"Du har blivit vad?!" frågade Julia och Fredrika mig


sVAR:

Nej hon är inte förlåvad eller något. Jag har inte skrivit vad som har hänt henne, får bli en överraskning! :D

nästa del kommer snart, har kommit hem från träningen nu och sånt så kommer skriva för fullit nu! :d

(klicka på bilden för att komma dit!)

visade sig att jag redan har 30 (?!) som följer mig där. Crazy eftersom jag aldrig har nämnt det här i bloggen!
Aja, ni som inte göradet följ mig där! :D

ANG. Froom poor 2.. den kommer ta slut denna veckan (?) typ 3-4 kanske mindre delar kvar.
MEN, nästa novell är redan chek! vet precis vad den ska handla om. Prologen är klar osv! :D

till becca:
shit! hoppas du mår bra!
har aldrig brutit något så jag vet själv itne hur det känns men kan bara inbilla mig det. AOUTH!
aja, krya Becca! Much love to yall!

1 månad senare / Beccas perspektiv

Jag skakade av glädje.
"Är det sant?" utbrast jag glatt. Justin nickade minst licka glatt.
"Jag är så stolt över dig gumman!" sa han och omfamnade mig i en kram.
"Jag hade inte klarat det utan dig!" sa jag mjukt. Jag kände hur han log.

Pappa hade hamnat i fängelse. Han hade erkännt allt, det flinet han hade på ansiktet när han blev åtalad. Som att han verkligen tycket att allt var värt det.
Dom hade hittat Gabbi, hon hade också lyckats fly, fast några dagar efter mig.
Mamma däremot hade tagit självmord. Jag kände inget, inget för de i alla fall. Mamma och Pappa hade bara förstört mitt liv.
Justin var i stort sett hela mitt liv nu. Han hade verkligen stöttat mig igenom den hårda tiden vid domstolen. Att se pappa framför mig. Veta allt han har gjort mot mig, och Gabbi var verkligen svårt att tänka på.
Jag kände smärtan i mig, hur kunde min egen far göra såhär mot mig?!

Med en djup suck skjöt jag undan tankarna som for omkring. Tänk posetivt istället! Intalade jag mig själv.

*

"Du har blivit vad?!" frågade Julia och Fredrika mig. Jag log stort mot skyperutan.
"Ni hörde rätt!" halvskrek jag. Dom pep till sammtidigt. Jag log, dem hade verkligen blivit bra vänner. Vilket gladde mig.
"Jag får prata med henne!" en killröst i Julias ruta hördes. Hon muttrade innan hon flyttadeisg ifrån platsen hon satt på. Istället kom hennes bror upp i rutan.
"Tja!" sa han och log mot mig. Jag log tillbaka.


(igga hunden...)

"Så, jag hörde vad som hade hänt!" sa han glatt. Ett leénde spred sig på mina läppar.
"Ja, kan knappt tro det själv!" sa jag lyckligt.
Vi pratade ett tag innan jag var tvungen att lägga på. Justin skulle ha konsert om en timme. Och jag vill verkligen komma och se den. Han visste inte om att jag skulle gå. Jag skulle liksom vara i publiken.

Jag kollade mig i spegeln för sista gången.
Jag hade ett par svarta jeans, en vit slagts blus. Över det hade jag en skinnjacka, för det var ju rätt kallt ute. Jag hade också satt upp håret i en knut därbak.



Jag gav han som stog vid dörren min biljett. Jag satt - eller stog - på andra raden. Jag hade bett Scooter om en biljett. Eftersom jag inte själv hade kunnat köpa utan att Justin hade hade märkt det. Så Scotter hade erbjudit sig att hjälpa mig.
Medans jag gick igenom "Dörr a" som gick till min plats såg jag hur folk pekade på mig. Jag ignorerade det. Justin och jag hade inte gått ut med vårat förhållande. Men det var ändå ganska uppenbart.

*

Jag var brevid två hysteriska tjejer. Dom höll på att halvdö när Tj day James kom ut ifrån scenen. Tänk då hur det blir när Justin kommer ut?
Hela arenen räknade ner med tiden som visades på helskrämen. Ljudet var öronbedövande.
En grönt ljus kom ifrån en lampa. Den runda klotet som la i mitten av scenen blänkte. Dimman för upp och introt på Love Me började.
Tjejerna brevid mig skrek, jag undrar hur Justin inte kan vara döv än? Jag höll ju på att bli det. Och jag har varit här i typ 20 minuter ?!

"My friends say imma fool to think that youre the one for me..."

Jag sjöng med lite smått. Denna var en av mina favorit låtar. Jag vet inte varför, jag gillar den bara.
Efter 'Love me' var det Bigger. Sen kom min absolut favorit sång - för tillfället var det 'Down to earth'.

Beccas perspektiv

Datumet hade bestämmts. Justin hade kommit in till mig och sagt att han skulle ge mig en bit av hans lever. Jag blev först chokad när han sa att han skulle göra det. Men sen blev jag bara ... glad?!

*

"Du kommer somna efter några minuter. Operationen kommer ta cirka 3 timmar. Först ska vi operera Justin, men starta direkt efter med din." sa en femte doktor som va i rummet. Jag nickade. Idag var dagen jag skulle operera mig.
"Bra, vi måste ta några prover nu, Justin är i rummet brevid. Han kommer komma in här om en stund, så ni kan prata ensamma om ni vill det." sa en av doktorerna. Jag nickade ännu en gång. Dom gick ut ur rummet, och in kom Justin.
"Hej" sa han och log mjukt mot mig.
"Hej Justin!" sa jag och log tillbaka mot han.
Han gick fram till mig och pussade mig på pannan.
"Tack för att du gör detta Justin!" viskade jag.
"Allt för dig!" halvviskade Justin hest.

"Justin är inne på operationen nu!" sa en doktor. Jag nickade. Hopades allt gick bra för han, om någo hände han skulle jag inte kunna leva med mig själv.
Jag gjorde ett fejk smile till Julia innan någon rullade iväg mig till operationsalen.


Fejk smile

Jag kände hur han tog på mig syrgasmasken, fast det kanske inte var en sånn mask. Men det såg ut som det.
"Vi ses snart Rebecca!" sa han som skulle göra ingreppet på mig. Jag nickade svagt innan jag kände tröttheten komma över mig.

*

"Hur mår hon?" en avlägsen röst hördes.
"Enligt hennes värden mår hon bra, hon borde vakna när som helst!" svarade en annan röst.
"Okej!" sa den första rösten igen.
Jag kände hur något rörde mig på armen. Innan jag kände något kallt mot mina läppar. Då slog jag upp mina ögon och mötte Justins stängde ögon. Hans läppar var fortfarande mot mina. Jag log halvt. Han hade fortfarande inte märkt att jag hade vaknat.
Han gav ifrån sig en suck innan han satte sig brevid mig, då märkte han att jag hade ögonen öppna.
"Becca!" utbrast han glatt. Jag log smått.
"Hur känner du dig?" frågade han mig sedan. Jag kände efter. Det gjorde lite ont på sidan av magen, där som hade opererat mig.
"Helt okej!" svarade jag hest. Min röst lät nte ritkigt normalt.

Justins perspektiv

Hon hade öppnat ögonen, jag kände glädjen i kroppen. Det hade gått en dag sedan vi opererades. Jag hade klarat mig bra. Jag fick åka rulllstol nu ett tag så jag inte´skulle få upp stygnen.

"Ókej, det som är bra är att era blodgrupper matchar!"
jag log lite för mig själv innan jag frågade:
"Och vad menas med det?"
"Att vi kan ta en del av din lever till Beccas, som kan överleva då." sa han. Lyckan spred sig i kroppen.
"Det dåliga?" frågade jag sedan.
"Det dåliga är egentligen inte såddär jättedåligt. Men, du kommer få ett litet ärr i sidan av magen, sen måste du ta ledigt från kändisskapet i några veckor efter ingreppet så att det läker rätt. Är du berädd på att göra det?" frågade han. Jag tänkte efter ett tag.
"Okej, jag gör det." svarade jag självsäkert.
"Okej, kom hit när du kan."

Men ett klick stängde jag av samtalet innan jag la ner mobilen i fickan. Med gasen i botten kom jag fram till sjukhuset.

*

Scotter hade pratat med mig om mitt beslut. Jag var tvungen att ställa in cirka 7 olika konserter för detta. Han frågade mig också om jag tyckte det var värt det. Utan att tveka svarade jag 'ja'. Jag kan göra precis ALLT för Becca.

Scooter pratade om lite olika saker med mig. Mest för att jag hade tråkigt hjorde jag en rolig min. Han skrattade till innan han slog mig lätt på bakhuvudet.

Innan jag gick in för att hälsa på Becca drog jag upp min mobil och loggade in på twitter. Jag hade inte twittrat på tre dagar.

"Pray for Becca, hope youll be okey soon hun!"

'tweet' .

*

så himmmla dålig!

har ingen fantasi. Har hållit på aslänge, går inte så bra när man är jäkligt trött osv. Och när man har förlorat asmånga läsare :'(

aja...

kiss... ♥

Min mobil började ringa, med en suck kollade jag på skärmen. Det var mamma.
"Hej mamma!" svarade jag lågt.
"Justin! Du måste komma hit ! Och det är NU!" halvskrek mamma. Jag klickade henne innan jag halvsprang till bilen.

Beccas perspektiv

Smärtan kom som en blixt. Jag flämtade till.
"Becca? Vad hände?" frågade Julia oroligt. Jag kände på stället pappa hade knivhuggit mig. Jag kollade ner, den vita sjukhusklänningen - eller vad man kallade den - var nu röd på det stället.
Julia flämtade till.
"Jag hämtar en doktor!" halvskrek hon i panik. Jag nickade, plötsligt insåg jag att jag hade slutat andas. Jag tog ett djup andetag innan allt blev svart.

Justins perspektiv

"Vad har hänt?" frågade jag panikslaget såfort jag såg mamma. Hon kollade sorgset på mig. Jag kände en stor klump i magen.
Nej! Nej, hon får inte vara död! Hon kan bara inte få vara död!
"Hon var riktigt nära på att försvinna Justin, riktigt nära! Men, doktorerna sa att hon var stark. Hon liger i respirator." mamma kollade sorgset på mig. Jag kände hut tårarna brännde bakom ögonlocken.

*

det regelbundna pipet var det ända som hördes i rummet Becca la i.
Jag torkade bort en tår som hade fallit ner från mitt ena öga.


(ignorera scenen och micken)

Hon såg så livlös ut. Helt blek, hennes läppar var halvt lila. Jag vågade knappt röra vid henne, hon såg så ömtålig ut när hon låg där.
Tiden gick, jag bara satt där och kollade på henne. Smärtan i min växte för vart andetag, jag kunde ha sprungit efter henne den dagen hon sprang ifrån mig. Den dagen allt detta helvetet började.
Kan man inte replaya alla dom bra stunderna och klicka på snabbspolning på dom dåliga?

 

"Finns det verkligen ingen som har samma blodgrupp som Becca?" frågade jag bädjande för kanske 100de gången.
"Nej, tyvärr inte just nu." svarade han med en suck.
Jag tänkte efter ett tag. Innan jag kom på en sak jag borde ha kommit på för länge sedan!
"Doktorn, kan ni inte prova vilken blodgrupp jag har?"

Beccas perspektiv

".. så du har nu förstått att du behöver en ny lever?" frågade doktorn. Jag nickade stummt.
Det hade gått en dag sedan jag har 'vaknat' eller vad man skulle kunna kalla det. Doktorn - som jag inte kom ihåg namnet på - hade pratat md mig i över en timme nu, om att jag behövde en ny lever. Och det var snabbt. Pappa hade träffat precis i sidan av levern, tyvärr var den helt förstörd. Jag var i stort behöv av att skaffa en ny, och det var snabbt.

*

Någon knackade på dörren.
"Kom in!" sa jag. In kom ingen mindre än Julia. Jag kände hur smilgroparna bildades i kinderna.
"Julia!" utbrast jag. Hon halvsprang frm till mig.
"Jag vågar inte krama dig!" utbrast hon. Jag skrattade, innan jag skakade på huvudet.
Hon lutade sig fram och gav mig en mjuk kram.


(fast tänk er liggandes på en säng.. )

"Okej, du måste berätta ALLT!" sa Julia och log stort. Vi hade kommit in på ämnet Justin. Jag skrattade lågt.
"Jo, det går väl bra!" svarade jag. Hon himmlade med ögonen.

*

"Becca skärp dig!" pappa smällde mig hårt i magen med hans knytnäve. Jag föll ner på marken med ena handen på magen flämtande.
"Du ska göra det han säger! Förstår du?!" röt han. Jag nickade svagt. Värken i magen var stor. Jag kände också hur det bultade i huvudet.
Han tog tag i min arm så jag stog upp. Han började dra mit tillbaka till rummet, rummet där mannen satt i. Mannen som hade hållt på med mig under en tid. Jag visste inte hans namn, men han var hemsk.
Med en smäll slängde han ner mig på marken. Jag flämtade till.
"Nu får du för i helvete skärpa dig!" utbrast han. Jag hade vägrat ta av mig mina byxor. Denna gången skulle han inte kunna hålla på med mig som om jag var någon slags slav. En snuskslav.
När jag inte reste mig upp kände jag ett slag i ryggen.

Med ett ryck öppnade jag ögonen, med flämtande andetag kom jag på att det bara var en dröm. En mardröm som tyvärr var sann. Eller det hade hänt. Det var den första flash backen från den hemska tiden i hotellet. Innan Justin hade kommit dit då. Det var hemskt. All smärta jag fick ta, den var för stor för mig. Jag var ju bara 14 år.

Justins perspektiv

När doktorn hade kommit fram till mig, mamma och Julias mamma trodde jag att han hade bra nyheter. Men nej, såklart var dom dåliga.
Dom hade ännu inte hittat någon donator. Finns det inte en människa med samma blodgrupp som Becca?!
Jag stog uínte ut med hans prat. Det var inte ens bra, så varför skulle jag stå där och lyssna på något jag absolut inte ville höra på? Något som jag inte ville tro skulle händ?
Jag ursäktade mig och gick med snabba steg till utgången. Papzen stog fortfarande där ute. Jag ignorerade dom så bra som jag kunde. Med ännu snabbare steg jsg jag emot min svarta range rover. Hoppas jag inte såg för förstörd ut, eller ledsen ut.



Jag körde , körde till någon park. Jag stannade bilen, hoppade ut och gick. Jag kom fram till en damm.
Tankarna for runt, dom var för många, för många osvarade frågor.
Kommer Becca klara sig? Kommer jag klara av att stå brevid henne och se henne i ögonen utan att brista där framför henne? Kommer jag klara mig i fall hon inte klarar sig?
Nej Justin, tänk posetivt!

Beccas perspektiv

Jag hörde hur någon kom in genom dörren. Jag var för utmattad för att öppna ögonen så jag bara la där och lyssnade. Jag hörde hur den presonen som kom in hade satt sig ner brevid mig på något. Antagligen på en stol. Personen tog tag i min hand innan personen började prata.
"Becca" viskade Justins röst "vad har du gjort? Eller nej, vad har han gjort mot dig? Hur kan man gör så mot dig, du som är så underbar! Ditt skratt, dina helt underbara ögon. Var gång dom möter mina ögon stannar världen i några sekunder. Den dagen, då detta helvetet började, den dagen då du sa ja till att vara min flickvänn. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv. Att ha en sånn underbar tjej i mitt liv är helt otroligt. Du har absolut ingen aning hur mycket du betyder för mig Becca! Jag hade kunnat ge upp precis allt för dig, min karriär, allt! Jag älskar dig Becca!" hans röst bröts.
Jag kände hur lyckan spred sig i mig. Det fanns i alla fall en person som älskar mig för mig.

Justins perspektiv

Jag kände hur hon tryckte till lite i sin hand, så den liksom klämde på min.
"Becca? Är du vaken?" frågade jag osäkert. Hon klämde till igen i handen.

Julias perspektiv

Ännu en skoldag avklarad, jag gick den vanliga vägen hem. Igenom parken, parken där Becca alltid var. Gud vad jag saknade henne! Innan träffade jag henne var dag i stort sett, och nu har jag inte träffat henne på nästan ett halvår, visst jag var ju därborta för några veckor sedan. Men liksom , nej, jag saknar henne otroligt mycket! Trädet hon alltid satt under kändes så... så tom utan henne där. Inget kändes liksadant utan att hon var här. Självklart var jag glad över att hon hade det bra där uppe i San Fransisco, att hon har träffat Justin och allt, men men får väl sakna sin allra bästa vän?

Jag suckade innan jag gick vidare, jag riktade stegen hem.

"Gumman är det du?" mammas oroliga röst hördes från köket. Ända sen den dära aritklen i tidningen om några ungdommar hade blivit kidnappade var mamma riktigt orolig. Hela tiden!

"Ja det är jag mamma!" svarade jag med en suck. Jag slängde skolväskan på golvet och gick med trötta steg till köket. Tog fram smör, apelsinmarmelad och bröd.

"Det är något du måste veta gumman!" sa mamma och satte sg ner brevid mig. Hon kollade nervöst på mig, hennes vanligt lite rosiga kinder var likbleka.

"Mamma? Vad har hänt?" nu började jag bli orolig på riktigt!

"Jo, du vet vem Pattie är va?" frågade hon försiktigt. Jag nickade som svar. "Jo, hon ringde när du var i skolan..." började hon. Okej, nu började jag bli rädd. Vad har nu hänt?!

"Du kommer ihåg de tjejerna som hade blivit kidnappade?" frågade han mig. Jag nickade. "Ja, en av dom va Becca. Den andra tjejen var någon annan från lägret. Becca ligger på sjukhus, hon har blivit riktigt skadad. Dom vet inte var den andra tjejen är än..." sa mamma.

Jag kollade chokat på henne. Nej, nej, nej, nej! Detta fick bara inte hända!

"Säg något, snälla!" mamma kramade halvt om mig. Jag satt fortfarande helt still. Som en staty.

"Mamma, vad har hänt med henne?" frågade jag henne. Jag kände hur tårarnabrännde bakom ögonlocken.

"Hon hade blivit misshandlad.. av.. av hennes föräldrar..." sa mamma långsammt medans hon iaktog mig. Jag drog efter andan.

Henne föräldrar?!

"Mamma, kan vi åka dit?" frågade jag med bruten röst.

"Självklart! Jag ringer din skola nu." mamma reste sig upp medans hon pratade.

*

Hon hade ringt båda skolan och Pattie, Pattie sa att vi kunde komma när vi ville. Justin hade varit helt förstörd. Hon tyckte det var bra att vi skulle komma, så Becca fick mycket stöd. Hon sa något mer. Den hemska saken, de tre orden man aldrig vill höra någon säga om någon preson.

Hon. Kan. Dö.

Om jag får 10 kommentarer (från olika ip) kommer en till del upp idag ;)

kissess♥

"Mr Bieber , kan vi få prata med dig i enrum tack?" en doktor kom fram till mig. Jag nickade innan jag frågade om mamma kunde följa med in. Han tvekade först men lät henne också följa med.
Han tog oss till ett vitt rum med en soffa , några fotöljer och ett soffbord i. Han bad oss att sätta oss ner, vi gjorde som han sa.
"Jag heter Dr.Walcker, och jag kommer ta hand om Rebecca Novo medans hon är här hos oss." började han. Mamma tog tag i min hand.
"Rebecca har blivit väldigt hårt skadad. Hon har fått väldigt många slag i blandannat magen och huvudet. Hon hade fått en mindre spricka i levern för några dagar sedan. Av antagligen ett hårt slag i sidan av magen eller många små slag på samma ställe. Det på huvudet är mest smällar, av att hon kan ha snubblat eller fått något slag på kinden eller något annat ställe. Sedan igår har hon fått lite fler allvarliga skador." jag stelnade till. "Hon har dels fått flera stygn på ena armen där hon hade blivit knivskuren. Sedan den största skadan hon har fått var ett slag av själva kniven på ena sidan av magen. Den fick in till levern så hon måste göra en levertransplantation så snart som möjligt. Men, ni måste förbreda er på att hon kanske inte överlever. Ni måste h den tanken i er också."
Jag kollade chokat på han.



"Men, men varför!?" frågade jag.
Han log smått mot mig, "Hon står längst upp på väntelistan. Hon är B- i blodgrupp, vliket är väldigt ovanligt. Vi kommer försöka hitta en donator så fortr som vi kan Mr. Bieber. Det är allt vi kan göra."
"Kan .. kan jag få träffa henne?" frågade jag skakigt. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen.
"Ja, om.." han kollade på sin armklocka "..några få minuter kan ni få träffa Rebecca." svarade han artigt. Mamma nickade.
"Hon kommer vara i rum 69, ni kan gå dit om 10 minuter!" sa han innan han stängde dörren bakom sig.

*

"Gå du in själv gubben!" sa mamma och ströck handen upp och ner för min rygg. Jag nickade och steg in.
Becca la där, i en säng, helt blek. Med sladdar ut ifrån ena armen. Hon hade ett bandage runt ena handleden.
Där fanns en stol brevid sängen hon la i, den satte jag mig i. Jag tog tag i den handen som inte var inlindad. Den var kall, inte lika mjuk och varm som innan.
Ett rytmiskt 'piip' hördes från ekg maskinen. Jag kände en tår trilla ner för min kind.
Jag måste var stark, stark för Becca!
Tanken på att hon kanske inte skulle överleva var plågande. Jag ville inte ens tro på de orden. De kunde helt enkelt inte komma in i mitt huvud. Dom ville inte fastna där.
"Becca" viskade jag "vad har du gjort? Eller nej, vad har han gjort mot dig? Hur kan man gör så mot dig, du som är så underbar! Ditt skratt, dina helt underbara ögon. Var gång dom möter mina ögon stannar världen i några sekunder. Den dagen, då detta helvetet började, den dagen då du sa ja till att vara min flickvänn. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv. Att ha en sånn underbar tjej i mitt liv är helt otroligt. Du har absolut ingen aning hur mycket du betyder för mig Becca! Jag hade kunnat ge upp precis allt för dig, min karriär, allt! Jag älskar dig Becca!" min röst bröts, flera tårar föll ner från mina kinder.

Så jäkla bra!!!! Asso du är bäst på att skriva jag läser massa noveller men denna är faaan bäst av alla!!! Så GRYMT bra skrivet! Du borde fan skriva en bok, tror den skulle bli ganska poppis!! Längtar till nästa del redan nu!

P.s!!??
Hade inte du en bed hjälpare som hette Denise? Vart tog hon vägen? hon var ju också bra på att skriva!!

Puss på dig!!! <3<3<3

---

Tack så himmmmmmla mycket för din kommentar! Du ska bara veta hur mycket den betyder för mig! Jag stte mig här framför datorn och såg kommentaren, då fick jag ett stort leénde på läpparna. Du är guldvärd!
Och nästa del kommer snart, hoppas du kommer gilla den ! :D

Joo, hon bloggade innan, sen helt plötsligt slutade hon skriva och höra av sig via mail. Jag har faktsikt ingen aning om vad som hände med henne, men jag tycker att jag har klarat mig rätt bra utan henne. Och ja, hon var rätt bra på att skriva ;)

btw, varför skrev du dig som anonym? Mycket roligare om ni skriver era namn! :D
Puss på dig med! <3

Jag föll ner på marken, Jag tog min hand mot punkten han hade träffat mig med kniven. Det var varmt och kletigt, jag kollade ner på handen, den var röd.
Jag tog ett skakade andetag innan jag kollade upp på pappa. Han stog där och flinade mot mig.
"Jag sa ju att jag inte ville bråka med mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Men, du lyssnade inte på mig."
Jag drog ett till andetag innan jag hörde Justin kalla på mig.
"Onej!" mummlade jag.
Jag såg att han hade sett vad som höll på att hända. Han drog upp sin mobil och pekade på den. Jag nickade omärkbart mot han så pappa inte skulle märka att han var där.
"Varför gör du detta mot mig?" frågade jag hest.
Han skrattade ett glädjelöst skratt.

Justins perspektiv

Jag hoppade ur duschen, drog på mig ett par jeans och en svart thsiert och en brun jeansjacka. Tog min mobil som jag hade lagt på toaletten. Jag gick till själva 'vardagsrummet' eller, jag skulle precis liksom gå in i själva rummet när jag såg BEcca ligga på golvet med samma man från den första gången jag såg henne här på hotellet. Jag kännde paniken komma, jag såg att hon kollade på mig. Jag svalde och visade min mobil, som att visa att jag skulle ringa på hjälp.
Jag ringde 911.
När jag hade förklarat vad jag behövde hjälp med sa dom att hjälp var påväg, och att den skulle komma om ca 5 minuter.



Beccas perspektiv

Jag kände hur benen domnade bort. Pappa hade bara stått och glott skadeglatt på mig. Jag föröskte hålla mina ögon öppnade hela tiden, det blev varmt vid stället pappa hade knivhuggit mig.
"Snälla Justin, hjälp mig!" tänkte jag. Det var tanken på Justin som fortfarande fick mig att hålla ögonen öppna. Han skulle bara veta hur mycket han betyder för mig!

*

"Vet du vad som hände Mr.Bieber?" sa en mansröst.
"Nej, jag duschade, sen såg jag henne ligga på golvet med den dära mannen framför sig. Med kniv i handen!"
Jag försökte öppnade mina ögon, men jag orkade verkligen inte.

Justins perskektiv

Vi kom fram till sjukhuset. Jag fick hoppa av vid framentrén. Jag gjorde som dom sa, jag gick runt ena hörnet så att jag kunde komma in.
"Justin, Justin! Vad har hänt? Varför är du här?" frågorna från papzen som var där överrumplade mig.



Jag ignorerade dom så gott som jag kunde. Dom var verkligen överallt!
När jag äntligen hade nått entren öppnade jag dörren och gick in.