This is it - chapter 12 PREVIEW
Hur kunde jag tro att hon skulle känna likadant som mig? Hur kunde jag bara ta för givet att även om hon inte gillade mig skulle hon i alla fall prata med mig, låta mig veta att hon lever.
Men hon har inte hört av sig. Det har gått två månader sedan jag var i Seattle. Det har gått två månader sedan jag förlorade det bäst som hade hänt i mitt liv. Det har gått två månader sedan jag lämnade kvar en del av mig själv till Autumn. Men det var också så jag visste på riktigt att jag aldrig kan släppa Autumn helt. Om jag hade kunnat det hade jag gjort det.
Autumns perspektiv
Denna dagen hade jag längtat efter sedan julas. Jag har inte velat något mer än att åka till Spanien och träffa mina bästa vänner från LA, samtidigt som jag får spendera tid med Justin. Justin, gud vad jag hade saknat honom! Jag har inte träffat honom sedan han var hemma hos mig för två månader sedan. Utan honom var det som en del av mig saknades.
______
Fyfan! Jag är inte värd er läsare! Detta är bara en liten del av hela. Jag försöker komma tillbaka igen! För er skull .
<3
Är detta slutet för mybieberstory?
Jag har inte uppdaterat på en vecka. Jag vill men jag orkar inte. Jag har ingen lust att säta mig framför datorn när jag kommer hem för att skriva. Jag älskar Justin och jag älskar att skriva. Men nu efter så lång tid börjar det kännas uttjatat. Det känns som att jag skriver samma sak nu som jag gjorde när jag började, vilket jag gör nästan.
Min utväckling med skrivandet har blivit enorm och jag är tacksam att jag började skriva från första början. Men inget av det hade hänt om jag inte hade fått er läsare. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var när jag hade haft bloggen i en vecka men jag hade redan 40 unika läsare om dagen. Jag kommer ihåg dagen då jag hade fått över 100 unika för första gången. Jag kommer ihåg när jag senare på sommaren hade ca 160 unika. Sen dess hade jag runt 140-160 unika var dag. Jag är oerhört tacksam för det! Nu vet jag ärligt inte hur många som är kvar hos mig, nu när jag inte uppdaterar längre. Jag är ledsen för det, jag vill inte svika er. Men det är det jag har gjort.
Så är dett aslutet för mybieberstory? Jag vill inte ens tänka tanken. Att om jag slutar här, det hade kännts som om jag hade tappat bort en stor del av mitt liv. Det hade kännts tomt att inte kunna skriva mina delar om Autumn och Justin, eller fan-girla med är när Justin kommer hit på hans turné.
Jag vet ärligt inte hur jag ska göra. Men jag kommer inte ta bort bloggen. Jag kommer säkert skriva en del snart. Jag ska försöka få upp humöret, vela skriva igen. Vem vet? Kanske på sommarlovet kommer jag vara pigg & glad och vela skriva hela tiden, 24/7.
Men jag älskar alla som har varit på bloggen, de som fortfarande finns kvar och de som har lämnat mig. Tack för allt! ♥
Min utväckling med skrivandet har blivit enorm och jag är tacksam att jag började skriva från första början. Men inget av det hade hänt om jag inte hade fått er läsare. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var när jag hade haft bloggen i en vecka men jag hade redan 40 unika läsare om dagen. Jag kommer ihåg dagen då jag hade fått över 100 unika för första gången. Jag kommer ihåg när jag senare på sommaren hade ca 160 unika. Sen dess hade jag runt 140-160 unika var dag. Jag är oerhört tacksam för det! Nu vet jag ärligt inte hur många som är kvar hos mig, nu när jag inte uppdaterar längre. Jag är ledsen för det, jag vill inte svika er. Men det är det jag har gjort.
Så är dett aslutet för mybieberstory? Jag vill inte ens tänka tanken. Att om jag slutar här, det hade kännts som om jag hade tappat bort en stor del av mitt liv. Det hade kännts tomt att inte kunna skriva mina delar om Autumn och Justin, eller fan-girla med är när Justin kommer hit på hans turné.
Jag vet ärligt inte hur jag ska göra. Men jag kommer inte ta bort bloggen. Jag kommer säkert skriva en del snart. Jag ska försöka få upp humöret, vela skriva igen. Vem vet? Kanske på sommarlovet kommer jag vara pigg & glad och vela skriva hela tiden, 24/7.
Men jag älskar alla som har varit på bloggen, de som fortfarande finns kvar och de som har lämnat mig. Tack för allt! ♥
This is it - Chapter 11
If you jump, i jump.
Jag hade hoppat om Justin hade hoppat. Jag hade gjort vad som helst som krävdes för att få vara med Justin. Att få se honom le, se honom sova, se honom twittra med sina fans, träffa sina fans. Fast jag inte är med honom hela tiden, fast jag inte träffar honom på flera dagar eller veckor. Fast allt det älskar jag honom. Ingen eller inget kan ändra det. Trodde jag.
Chris hade kommit hem till mig i förrgår. Jag hade blivit utomordentligt glad, lycklig. För bara gud vet hur mycket jag hade saknat honom. Han fick mig att tänka på alla underbara minnen jag har från hemifrån. Från mamma, från basketen och från alla stunder jag, Chris och alla andra killar från min hemstad.
- Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig!, sa Chris med sina armar runt mig. Jag andades in hans välbekanta doft.
- Jag har saknat dig så oerhört mycket!, svarade jag honom. Han släppte taget om mig och kollade sig omkring i mitt rum. Det var det första han ville se. Hans blick fastnade på bilden på mig och Justin. Jag kände värmen sprida sig i mig, Justin. Justin, Justin, Justin. Gud vad jag saknar Justin.
Den delen av våran konversation hade varot bra. Den andra delen hade jag önskat att den inte skulle komma. Att jag kunde spola tillbaka tiden, ta bort meningarna och kännslorna för att sedan vrida ur alla minnen från den stunden.
♦
"Hej älskling. Jag vet att du sover just nu, men jag ville bara att du skulle veta att du är den bästa vännen någon någonsinn kan få. Och jag tror inte att du hör detta tillräckligt mycket, men jag älskar dig."
Jag vet inte vad det var som fick mig att smsa Justin. Var det som en bräkreftelse att jag älskar Justin och ändast honom? Eller var det för att övertyga mig själv om att det är så det är. Inte på något annat sätt? Ärligt, jag vet inte. Men jag vet att orden är sanna. Att jag känner så.
"Jag kan aldrig sova riktigt bra när du inte är vid min sida. Utan dig bredvid mig känns det aldrig riktigt bra. Du är inte bar min bästa vän, du är personen jag inte klarar mig utan. Du är den som får mig att känna mig levande. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort. Autumn + Justin = För alltid. Inget kan skillja oss åt, inget! Jag älskar dig, Autumn. Jag älskar dig så jävla mycket!"
Allt som kallas tvivel, allt som kallas fejk. Allt det var som bort blåst. Hur hade jag ens kunnat tänka så? Hur?
Inga ord kan beskriva hur besviken jag är på mig själv. Men jag älskar er och tack för att ni stannar här!
Puss och lägg gärna ut en kommentar! :)
Jag hade hoppat om Justin hade hoppat. Jag hade gjort vad som helst som krävdes för att få vara med Justin. Att få se honom le, se honom sova, se honom twittra med sina fans, träffa sina fans. Fast jag inte är med honom hela tiden, fast jag inte träffar honom på flera dagar eller veckor. Fast allt det älskar jag honom. Ingen eller inget kan ändra det. Trodde jag.
Chris hade kommit hem till mig i förrgår. Jag hade blivit utomordentligt glad, lycklig. För bara gud vet hur mycket jag hade saknat honom. Han fick mig att tänka på alla underbara minnen jag har från hemifrån. Från mamma, från basketen och från alla stunder jag, Chris och alla andra killar från min hemstad.
- Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig!, sa Chris med sina armar runt mig. Jag andades in hans välbekanta doft.
- Jag har saknat dig så oerhört mycket!, svarade jag honom. Han släppte taget om mig och kollade sig omkring i mitt rum. Det var det första han ville se. Hans blick fastnade på bilden på mig och Justin. Jag kände värmen sprida sig i mig, Justin. Justin, Justin, Justin. Gud vad jag saknar Justin.
Den delen av våran konversation hade varot bra. Den andra delen hade jag önskat att den inte skulle komma. Att jag kunde spola tillbaka tiden, ta bort meningarna och kännslorna för att sedan vrida ur alla minnen från den stunden.
♦
"Hej älskling. Jag vet att du sover just nu, men jag ville bara att du skulle veta att du är den bästa vännen någon någonsinn kan få. Och jag tror inte att du hör detta tillräckligt mycket, men jag älskar dig."
Jag vet inte vad det var som fick mig att smsa Justin. Var det som en bräkreftelse att jag älskar Justin och ändast honom? Eller var det för att övertyga mig själv om att det är så det är. Inte på något annat sätt? Ärligt, jag vet inte. Men jag vet att orden är sanna. Att jag känner så.
"Jag kan aldrig sova riktigt bra när du inte är vid min sida. Utan dig bredvid mig känns det aldrig riktigt bra. Du är inte bar min bästa vän, du är personen jag inte klarar mig utan. Du är den som får mig att känna mig levande. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort. Autumn + Justin = För alltid. Inget kan skillja oss åt, inget! Jag älskar dig, Autumn. Jag älskar dig så jävla mycket!"
Allt som kallas tvivel, allt som kallas fejk. Allt det var som bort blåst. Hur hade jag ens kunnat tänka så? Hur?
Inga ord kan beskriva hur besviken jag är på mig själv. Men jag älskar er och tack för att ni stannar här!
Puss och lägg gärna ut en kommentar! :)
