Jag har sett på många tjejer i skolan hut de skär sig. Sen petar om det säger att det känns bra när man har gjort det. Som om alla bekymmer bara flyter iväg. Jag kollade på kniven som la framför mig. Skulle jag? Jag ville inte känna denna känslan längre, känslan som bara skriker 'du är värdelös, ingen inte någon på hela jorden hade brytt sig om du bara försvann!' försiktigt tog jag upp kniven, la den mot min arm. Jag kände riktigt hur spänningen steg innut i mig. Jag kollade på mig själv i badrumsspegeln. Min förvirrade blick lyste. Jag kollade ner på armen igen, snabbt drog jag löst med bladet mot min arm, det sved lite, jag gjorde det igen och igen. Små rivmärken var över hela mina armar. Vissa hade blivit lite för djupa så de kom lite blod.
Jag kollade ner på kniven innan jag la ifrån mig den på toan. Jag satte mig ner, inget blev bättre. Bara sämre. Alla hatar mig, jag, Love, ja alla i hela världen. Betydelse lösa jag. Hope Parker den losern som skär sig själv, det är så alla kommer se på mig. Som den mesen jag är.
Jag märkte inte att mina tårar rann förrän de landade på min arm.
Allting brast. Jag har hålligt all smärta inom mig i alla dessa år. Gjort en mur runt mig som ingen har kunnat bryta sig igenom eller komma loss därifrån.

*

Den natten låg jag sömnlös i min säng. Jag kände ingenting förrutom smärta och saknad. Jag saknar Justin, och den Hope som var lycklig. Visst den Hope var långt härifrån. Hon hade inte funnits på flera år, den Hope som hade en riktigt familj den Hope som hade någon som brydde om henne.

Justin's perspektiv

Flygplansresor är alltid lika tråkiga. Ingenting händer på ett plan, alla sitter bara och sover. Ja alla utom jag då.
Mamma la och sov brevid mig, Alfredo satt på den andra sidan om mig. Han hade spelat FIFA 10 för några minuter sedan, men nu satt han i en konstig ställning och sov.
Jag suckade och drog upp mobilen ur fickan. Jag var påväg till Texas nu. Egentligen skulle vi först till Kanada, till pappa och mina småsyskon. Men saknade efter Hope var stor. Riktigt stor. Så jag hade bestämmer att vi skulle vara i Texas i två dagar innan vi åker till Kanade för att vara där en vecka.
Jag hoppas verkligen att Hope gillade min överraskning! Jag har en till, till henne. Men den får hon senare.
"I miss you so much, can't wait 'till tomorrow when I finally can meet you again!" - skicka.
Jag känner mig taskig, kysste henne och stack sedan. Hoppas hon fortfarande har samma känslor för mig som jag har för henne.
"Vi landar om 20 minuter, var snälla att sätt på ers säkerhetsbälten!" jag gjorde som kapten sa, samtidigt som jag väckte mamma och Alfredo.

Hope's perspektiv

Justins sms hade fått mig på bättre humör. Jag ångrade ute att jag hade skärt mig. Det var en sak som är säker. Pappa och bitchen kommer hem idag. Visst jag är glad att pappa kommer hem, han är ju fortfarande min pappa! Men att divan måste följa med, suck. Justin kommer ju också idag. Undrar hur han mår? Om han fortfarande har samma känslor för mig som han hade innan han åkte.
Kärleken skrämmer mig fortfarande. Den bara förstör vänskapen. Men ändå kam jag inte sluta ha den nervösa och glada känslan i mig när Justin smsar eller pratar med mig.
Angående mina skär sår. De syns inte lika mycket idag som de gjorde igår. Då var de helt röda. Nu är det mer rosa, men det sved.
Jag kan fortfarande säga att jag inte mår ett skit bättre efter jag har skärt mig. Nästan tvärt om. Jag tänker så mycket på det så det blir vara värre.