Kära anonym!
Till dig som skrev om jag ville skriva med dig, svaret är :
Kanske, jag vet fortfarande inte om jag är redo för att börja igen. Men jag ska tänka mer på det och så kommer jag svara dig så fort som möjligt!
Du kan kontakta mig på en kommentar då jag inte kommer ihåg mitt lösenord till mailen haha! :)
Nystart?
Jag funderar på att börja en helt ny novell men jag vet inte. Jag älskar att skriva men jag har inte riktigt tid med det...
Vad tycker ni?
This is it - chapter 12 PREVIEW
Hur kunde jag tro att hon skulle känna likadant som mig? Hur kunde jag bara ta för givet att även om hon inte gillade mig skulle hon i alla fall prata med mig, låta mig veta att hon lever.
Men hon har inte hört av sig. Det har gått två månader sedan jag var i Seattle. Det har gått två månader sedan jag förlorade det bäst som hade hänt i mitt liv. Det har gått två månader sedan jag lämnade kvar en del av mig själv till Autumn. Men det var också så jag visste på riktigt att jag aldrig kan släppa Autumn helt. Om jag hade kunnat det hade jag gjort det.
Autumns perspektiv
Denna dagen hade jag längtat efter sedan julas. Jag har inte velat något mer än att åka till Spanien och träffa mina bästa vänner från LA, samtidigt som jag får spendera tid med Justin. Justin, gud vad jag hade saknat honom! Jag har inte träffat honom sedan han var hemma hos mig för två månader sedan. Utan honom var det som en del av mig saknades.
______
Fyfan! Jag är inte värd er läsare! Detta är bara en liten del av hela. Jag försöker komma tillbaka igen! För er skull .
<3
This is it - Chapter 11
Jag hade hoppat om Justin hade hoppat. Jag hade gjort vad som helst som krävdes för att få vara med Justin. Att få se honom le, se honom sova, se honom twittra med sina fans, träffa sina fans. Fast jag inte är med honom hela tiden, fast jag inte träffar honom på flera dagar eller veckor. Fast allt det älskar jag honom. Ingen eller inget kan ändra det. Trodde jag.
Chris hade kommit hem till mig i förrgår. Jag hade blivit utomordentligt glad, lycklig. För bara gud vet hur mycket jag hade saknat honom. Han fick mig att tänka på alla underbara minnen jag har från hemifrån. Från mamma, från basketen och från alla stunder jag, Chris och alla andra killar från min hemstad.
- Du förstår inte hur mycket jag har saknat dig!, sa Chris med sina armar runt mig. Jag andades in hans välbekanta doft.
- Jag har saknat dig så oerhört mycket!, svarade jag honom. Han släppte taget om mig och kollade sig omkring i mitt rum. Det var det första han ville se. Hans blick fastnade på bilden på mig och Justin. Jag kände värmen sprida sig i mig, Justin. Justin, Justin, Justin. Gud vad jag saknar Justin.
Den delen av våran konversation hade varot bra. Den andra delen hade jag önskat att den inte skulle komma. Att jag kunde spola tillbaka tiden, ta bort meningarna och kännslorna för att sedan vrida ur alla minnen från den stunden.
♦
"Hej älskling. Jag vet att du sover just nu, men jag ville bara att du skulle veta att du är den bästa vännen någon någonsinn kan få. Och jag tror inte att du hör detta tillräckligt mycket, men jag älskar dig."
Jag vet inte vad det var som fick mig att smsa Justin. Var det som en bräkreftelse att jag älskar Justin och ändast honom? Eller var det för att övertyga mig själv om att det är så det är. Inte på något annat sätt? Ärligt, jag vet inte. Men jag vet att orden är sanna. Att jag känner så.
"Jag kan aldrig sova riktigt bra när du inte är vid min sida. Utan dig bredvid mig känns det aldrig riktigt bra. Du är inte bar min bästa vän, du är personen jag inte klarar mig utan. Du är den som får mig att känna mig levande. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort. Autumn + Justin = För alltid. Inget kan skillja oss åt, inget! Jag älskar dig, Autumn. Jag älskar dig så jävla mycket!"
Allt som kallas tvivel, allt som kallas fejk. Allt det var som bort blåst. Hur hade jag ens kunnat tänka så? Hur?
Inga ord kan beskriva hur besviken jag är på mig själv. Men jag älskar er och tack för att ni stannar här!
Puss och lägg gärna ut en kommentar! :)
Read:
Jag ska försöka skriva nästa del idag! Förlåt så mycket för den urusla uppdateringen!
This is it - Chapter 10
Chris perspektiv
Att gå i skolan var inte det samma utan Autumn. Att spela basket var inte samma sak utan Autumn. Att komma försent till en träning var inte lika kul utan att se Autumn sitta på bänken redan helt påklädd redo att spela. Att busa och shoppa med killarna var inte lika kul utan att ha Autumn vid sidan om mig när hon skrattade åt våra dåliga stil tips.
- Du måste sluta deppa nu, Chris! Det är inte bra för dig!
Zack kom fram till mig och gav mig en tröstande blick. Han visste hur jag kände. Autumn hade varit nära honom med. Men det bästa med Zack är att kan gömma sina känslor som han inte vill visa, han vet även att vi kommer träffa Autumn snart. Det är inte sista gången vi har träffats.
- Jag vet! Men jag kan inte... Det är sjukt hur mycket man kan sakna henne!
Jag kollade ut på skolgården. Några tjejer satt i en klunga och pratade om något, killar antar jag. Några killar som spelade basket på basketplanen. Några son satt och pluggade här och var.
- Det förstår jag. Men det finns en sak jag och killarna alltid har undrat men aldrig vågat fråga riktig...
Zachs uttalande fick mig att kolla på honom istället för alla andra på skolgården.
- Vad menar du? , frågade jag förvånat.
- Du har alltid kollat på Autumn på... Ett speciellt sett.
Han avslutade och kollade menande på mig.
- Vad menar du? , frågade jag helt oförstående över vad han försökte få fram.
- Gillar du Autumn, alltså som mer än en vän?
_________________________________________
Uppdateringen suger, jag vet. Men jag ska försöka att bättra mig.
Snälla kommentera.
Puss. <3
This is it - Chapter 9 (full)
Att ha kul med nya vänner är roligt. När jag var och bowlare med Harry, Lucas och Lucas tjej som även var Afrodite hade vi förvånansvärt kul. Afrodite som inte hade pratat med mig sedan den gången hon var hemma hos mig och betedde sig så konstigt.
Men under kvällen med dem hade Afrodite inte varit den bitchen hon var i skolan. Utan då hade hon betett sig som en person, en trevlig person dessutom.
Hela kvällen slutade med att Harry vann bowlingen, men jag kom tvåa med bara tre poäng mindre än Harry.
När jag kom hem till Justin hade han gjort det riktigt mysigt på mitt rum med ljus, kuddar och Kina mat. Det var dör jag var nu. I Justins famn i mitt rum.
- Jag älskar dig. Det vet du väl? , frågade Justin mig. Jag nickade.
- Jag älskar dig med, det vet du väl? , frågade jag. Justin skakade på huvudet med ett leende på läpparna.
- Nej, med du får gärna bevisa det! , sa han.
- Hur?
- Jag kan nog komma på ett sätt...
Han kom närmare med sitt ansikte och jag log. När han var nära mig pressade jag mina läppar mot hans.
•
Resten av veckan gick fort, basketuttagningen hade gått bra. Jag hade kommit med i laget och skulle imorgon vara med på den första officiella matchen på min nya skola. Jag har nu bott i Seattle i 4 veckor. Det var en vecka sedan Justin hade åkt iväg på hans turné igen. Jag saknade honom så mycket. Visserligen skulle det bara gå någon enstaka vecka innan vi skulle åla till Spanien med Dolly, Jasmine och de andra från filmen. Då även Justin kommer vara med. Men några veckor från den personen som man älskar mest är inte 'bara' några 'veckor'.
Det var söndag, jag hade spenderat den med sms från Justin och Chris. Kollat på film och läst, alltså en riktigt mysdag.
This is it - Chapter 8
Att säga föräl till Justin när man vet att man inte kommer träffa honom på flera dagar, om inte veckor, är något av det svåraste man kan göra. Men när man säger förväl på morgonen och man vet att man kommer träffa honom igen efter skolan, då är det inte lika svårt. Så när jag nu kysste honom innan jag steg ur bilen till skolan kände jag inte mig sorgsen. Utan lycklig över att i slutet av dagen kommer jag ha Justin vid min sida. Justin kommer att vara hemma i mitt hus och vänta på mig.
- Hey Blondie!
Jag hade precis tagit ut mina böcker ur skåpet när Harrys röst hördes precis bakom mig. Jag vände mig om och log mot honom.
- Du ser att att ha fått tillbaka andan, den var ju lite... Anfådd senast vi sågs. , sa jag och flinade mot honom.
- Du, det var bara tur! , muttrade han och jag skrattade.
- Yeah right! Jag kan göra om det när som helst inför vem som helst!
- Jag tror dig. Men säg det inte så högt. Det är ju pinsamt! Jag är ju liksom skolans basketstjärna om du inte har märkt det.
- Jo... , började jag men hann aldrig avsluta.
- Så, därför undrar jag dig om du vill provspela för basketlaget denna terminen. Det har bara gått någon vecka på denna terminen ju och det hade varit sjukt bra om du var med i laget! Vi har alltid kommit tvåa, men vi vill verkligen vinna detta året! Och med dig i laget kan vi faktiskt ha en chans! Sen så blir du ju den första tjejen i laget, men det för väl inget?
Han pratade och pratade. Att spela basket igen så mycet som jag hade gjort hemma hade varit underbart. Att känna sig fri med bollen i händerna. Att se och känna adrenalinet i kroppen under en match. Att få se alla killars förbryllande miner när de såg mig spela bättre än någon annan i laget.
Jag insåg att Harry hade slutat att prata. Han kollade frågandes på mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag svarade honom.
- Jag antar att man kan provspela...
Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Utan att tänka på det, tror jag, kramade han om mig. Jag skrattade till lite men la mina amrar om honom.
Några sekunder senare insåg Harry vad han gjorde och släppte taget om mig. Generat sa han förlåt. Men jag skrattade bara.
♦
Skolan hade segt gått fram. Men nu var skolan slut. Justin hade varit på parkeringen som han sa imorse att han skulle vara.
- Hur var skolan? , frågade Justin när jag satte mig i bilen.
- Som vanigt, men jag ska provspela för basketlaget imorgon!
- Vad kul!, sa Justin och log mot mig. Jag nickade.
- Så, vad vill du göra idag? , frågade Justin sedan.
- Jo... Harry frågade om jag ville följa med honom och några andra för att bowla. Du får följa med om du vill...? , jag kollade tveksamt på honom. Jag såg hur hans händer runt ratten vitnade för att han höll hårt. Hans käkar var hårt sammanpressade.
- Jag lovar Justin. Det är inget mellan oss. Men han är min kompis, precis som Chris eller Zack hemifrån! Det är du som är min pojkvän! Det är dig jag älskar, inte Harry! Sedan känner jag inte honom så bra. Jag har bara gått på skolan i snart två veckor ju.
När jag sa det såg jag hur Justin började slappna av. Men inte helt.
- När jag kom hem från bowlingen är jag bara din. Bara din.
♦
Jag hade duschat, tagit på mig ett par jeans och en svart tröja. Mitt hår var utsläppt och jag hade tagit på mig en svart jacka på det. Det var dags för bowlingen med Harry.
Jag såg hur Justin inte ville att jag skulle gå. Men han ville inte följa med, men jag hade ju lovar Harry!
- Harry kom nu. Vi ses vid åtta, Justin. Och kom ihåg: det är dig jag älskar och är kär i! Ingen annan!
- Jag älskar dig, Autumn! Du är det bästa som någonsin har hänt mig!
Jag kramade om Justin hårt. Pirret i magen var som galet. Hur kan jag ha en så bra kille? Hur kan Justin vara så förbasket snäll?
Jag gick ut ur huset och fram till Harrys bil. Vi hälsade och körde mot bowlingen. Där de andra skulle vara. 
Jag publicerade denna igår! Men den kom inte upp. Fattar hur förbanad jag blev!
Men nu är den uppe och jag är lite gladare!
Puss.
This is it - Chapter 7
- Du sa snygg idag! Eller ja, du är det ju alltid med... Ah! Du fattar! , jag skrattade till. Lika så Justin. ¨
- Du ser inte så dålig ut heller, sötnos! , Justin blinkade mot mig. Jag log och kollade ner på bordet framför mig.
- Ska vi gå...?
Jag nickade. Justin log stort mot mig och tog på sin mössa innan vi gick ut ur cafeét för att gå hem igen.
- Så, då har du skola imorgon!
Justin knuffade mig lätt och tog tag i min hand. Jag kollade upp på honom och log.
- Ja, tyvärr kan alla inte ha en sådan lyx som dig som har en privatlärare!
- Lyx och lyx, jag hade hellre gått på en riktigt skola!
Jag funderade på Justins svar. På något vis hade han nog rätt, att gå i skolan är ändå rätt kul. Om man tar bort alla läxor och lektioner. Att få träffa sina vänner och ha kul med dem är ändå riktigt kul. Det kan ju inte Justin. Det är ju bara han och hans lärare.
- Det förstår jag! ,Svarade jag honom.
♦
- Var inte uppe för länge! Det är skola imorgon igen, du ska upp tidigt!
Pappa kollade in på mitt rum vid tio-tiden. Jag kollade upp från Justins mobil som jag för tilfället spelade Temple Run.
- Nejdå, jag ska snart gå och lägga mig pappa!
Han nickade och stängde dörren efter sig igen. Så snart som han var ute från rummet konsentrerade jag mig på spelet igen. Mitt mål var att klara Justins rekord, som var något över 9 miljoner.
- Flytta på dig! , Justin skrattade och puttade på mig. Jag protesterde och försökte kolla på mobilen. Jag var så nära på att klara hans rekord.
- Sluta Justin!
- Nej du får inte klara mitt rekord! , sa han när han såg vad jag spelade och vart jag var. Han puttade på mig lite till. Men texten med "New High Score" kom upp och jag jublade. Justin stönade. Jag satte mig upp i sängen och pressade mig läppar snabbt mot hans.
Kort dålig bla bla bla. Sorry! Ville få upp en del, men nästa blir bättre! :) '
This is it - Chapter 6
Pappa kollade på Justin från sin plats på matbordet. Det var nu kväll, och Justin hade kommit tidigare idag. Efter min och Justins lilla mysstund i mitt rum hade pappa kommit hem med hämt mat som bestod av kina mat.
- En vecka eller så, jag har fixat ett hotell för en vecka i alla fall!, sa Justin och rykte på axlarna. Jag protesterade genast.
- Justin! Du ska inte bo på hotell! Pappa, säg att Justin kan bo här!, jag vände mig mot Pappa. Han kollade utforskande på mig men nickade.
- Klart du kan bo här, men tänkt på, jag hör och ser allt!
Med de orden reste sig pappa upp från stolen och lämnade sina saker i diskmaskinen. Han mumlade att vi fick ta undan resten och att han skulle gå ut med Pello som glatt viftade med svansen.
Jag kollade på Justin som såg ut att inte kunna hålla sig för skratt. Jag kände hur ett leende spred sig på mina läppar.
♦
Jag älskar min pappa, men att älska Justin är en helt annan sak. Det är en helt annan känsla, en helt annan upplevelse. Att älska pappa kändes helt uppenbart, liksom vem älskar inte sin pappa? Men att älska Justin var som på en helt annan nivå. Kännslorna som blandades till en stor varm bubbla inom mig. Det leendet som ständigt befann sig på mina läppar i Justins närhet. Med pappa var man glad, men med han fick jag inte den varma, lyckliga bubblan i magen.
Men allt kunde ju inte alltid vara perfekt. Som med alla andra par så hade ett förhållande sina uppgångar och nergångar. Man kan inte säga att jag väntade på att min och Justins nergång skulle börja, men jag var i alla fall lycklig över att uppgången fortsatte glatt högre och högre upp med inga tecken på att gå ner i framtiden.
- Det är Söndag imorgon, vad vill du göra?, frågade jag och satte mig halvt upp i sängen. Jag höll mig uppe med armbågen medan jag kollade ner på Justin som hade kollade upp på taket medan han hummade på någon låt. Men nu kollade han in i mina ögon och såg ut att tänka.
- Jag vet inte, kan du inte visa mig runt lite?
- Haha, jag kan försöka. Det är knappt att jag hittar här. Jag har bara varit i skolan, i en park och gått till TopShop i stan. Men om du vill se TopShop så visst!, jag rykte på axlarna innan jag blinkade mot Justin och la mig ner i sängen igen. Fast denna gången med huvudet mot Justin.
Justin svarade inte på ett tag. Men när han svarade var det inte med det svaret jag trodde han skulle svara.
- Kan vi inte besöka den där krulltotten du var med härromdagen och spelade basket med?
Jag satte mig hastigt upp i sängen och kollade förvånat på honom.
- Harry?! Hur vet du att jag spelade basket med honom? Och säg inte att du är svartsjuk. Jag ser det på dig! Jag pratade lite högre än innan.
- Jag såg det i någon tidning. Och visst blev jag lite avudsjuk. Han kan vara med min tjej precis när han vill. Men jag kan inte det.
- Läskigt, men jag antar att man inte kan vara tillsammans med popsensationen Justin Drew Bieber utan att några galna papparazziz tar bilder på en. Och oroa dig inte för Harry. Han är bara någon kille i min matteklass som tror han kan spela bättre basket än mig. Vilket han inte kan. Jag kände mig lite mer avslappnad. Justin verkade tro på mig. Inte för att han hade behövt oroa sig över att Harry gillar mig, eller jag honom. Faktum är att vi nog aldrig kommer prata med varandra igen, förrutom på matte lektionerna kanske.
Att vakna av synen med en sovandes Justin, utan tröja dessutom, var något jag älskar. Han såg så fridfull ut. Lycklig, bekymmerlös.
Försiktigt, utan att väcka Justin, reste jag mig ur sängen. Klockan hade blivit halv elva och jag tänkte göra en liten suprise till Justin.
Tyst och smidigt tog jag av mig mitt nattlinne och fick på mig min nyinköpta one piece innan jag tassade ner för trappan, gick förbi den sovandes Justin och kom till sovrummet.
- Detta kommer bli kul.
Sa jag högt för mig själv.
Ja, nu är påsken över! To bad!
Skola imorgon igen, suck!
Tack för kommentarerna! :)
This is it - Chapter 5
De gråa tråkiga golvet framför mig verkade helt plötsligt inte så tråkigt längre. Inget verkade tråkigt när han var i närheten.
När hans blick mötte min kände jag hur leendet spred sig på mina läppar, för det hade jag verkligen. Saknar honom alltså.
- Jag har saknat dig.
Jag hörde hans röst när hans armar var runt min midja. När hans läppar försiktigt med intensivt pressades mot mina. "Gud vad jag har saknat honom. Gud vad jag har saknat detta!" tänkte jag.
Hans läppar snuddade vid min panna innan han drog sig ifrån mig.
- Så det är här du bor nu, Autumn!
- Ja, det är här i Seattle jag bor, Justin.
Han log mot mig. Pirret i magen som jag så ofta får i Justin's närhet kom. Bara han kollade på mig med sina bruna ögon, bara han höll min hand eller log kom pirret.
Kenny, Justin's livvakt men även 'farbror', tog Justin's resväska och vi gick hand i hand it från flygplatsen.
- Om du svänger till vänster här, Kenny, så ligger mitt hus där!
Jag log mot Kenny som nickade. När han stanna framför mitt hus kollade Justin med stora ögon på huset. Jag skrattade lite men hoppade ur bilen och tackade för skjutsen till Kenny.
Jag tog tag i Justins hand när han var bredvid mig.
- Fint hus!, sa han och kollade sig omkring i trädgården.
- Tack! Men man kan ju inte jämföra detta med ditt!
Jag tänkte tillbaka till när jag var hos Justin i Atlanta. Hans hus var stort, modernt men ändå personligt. Det var inte ett hus som var av marmor och allt var gjort av sten i huset.
Hans mamma, Pattie, hade gjort allt så fint. Hon var verkligen duktig på att inreda.
- Jo, det kan man. Detta är så... Mysigt.
Han kollade sig omkring i undervåningen. Vi hade faktisk fixat så huset var vårt nu, jag och min pappa. Resultatet hade blivit riktigt bra!
- Pello!
Jag log mot min fina hund. Hon viftade på svansen, glad över att jag var hemma.
- Vem är en fin vovve? Vem är en fin liten tjej?, sa jag med min hund röst. Justin skrattade åt min röst. Så jag släppte taget om Pellos huvud.
- Ska vi gå upp?, frågade jag Justin som nickade.
Justin kollade på alla tavlor i mitt rum. Först på de med mig, Dolly och Jasmine.
- Du saknar dem riktigt mycket, va?
Han kollade frågandes på mig. Jag nickade. På påsklovet skulle jag, Dolly, Justin och några andra från inspelningen åka till Jasmines sommarstuga i Spanien. Det skulle bli sjukt kul! Men tyvärr var det flera veckor kvar till påsklovet.
Justin kom till bilden med mig och han. Jag såg hur han log, han tänkte väl på minnena från just den bilden.
- Ska du kolla på bilderna hela dagen? Eller vill du komma här till mig?
Jag kollade frågandes på Justin. Han flinade mot mig och låtsades tänka.
- Jag tror jag kollar på bilderna hela dagen.
Han skrattade innan han slängde sig mer bredvid mig i sängen.
Vi la och kollade på varandra ett tag. Jag hörde hans hjärta slå, jag kände hans andetag min kind.
Jag slet mina ögon från hans, för att kolla på hans läppar. Ett leende formades på dem innan hans ansikte långsamt närmade mina. När de bara var några millimeter ifrån mina kunde jag inte hålla mig mer så jag lurade mig fram det sista och kände hans läppar mot mina.
________________________________________________
Hope yall like!
Jag vet inte riktigt hur lång den är. Skriver på IPaden ...
Men love yall, tack för kommentarerna!! :d
IM SO SORRY
Jag har inte haft tid med att skriva någon del... Om en timme ska jag bort, igår var jag hos ett par kompisar. Men imorgon kommer en SUPER DUPER LÅNG DEL!
Och en fråga som jag hade tänkt svara på:
Jätte bra! Men duuuu, är Harry bara en snygg kille i klassen eller är det Harry som 1D harry? XD Asså, är han kändis i novellen också?
Svar: Harry är inte en kändis! Han är bara en kille i hennes klass som ser it som Harry Styles ! :)
FATTAR INTE HUR STATISTIKEN KAN HA GÅTT NER SÅ MYCKET MEN JAG FÅR VÄL SKYLLA MIG SJÄLV.
This is it - Chapter 4
Jag pekade och visade. Matte hade blivit en sak som jag är rätt bra på. Ekvationer var en av de sakerna som jag kunde innan och utantill. En kille med namn Harry satt bredvid mig. Han var rätt söt, brunt lockigt hår, bruna ögon och ett gulligt leende. Inte för att man kan gemföra han med Justin, Justin är på ett level ingen kommer att nå upp till.
- Du är smart, Blondie...
Han log mot mig. Jag skrattade och skakade på huvudet. Det var visst hans smeknamn på mig, Blondie.
Mycket mer än så hann jag, eller han inte med. Klockan ringde, vilket betydde att skolan nu var slut. Det var Fredag, vilket betydde att jag hade gått här i en hel vecka. Tiden har gått fort. Afrodite hade undvikit mig sedan hon var hos mig. Hon kollade bara på mig när hon trodde att jag inte visste.
Med en snabb blick i mitt skåp, som nu var lite mer... Jag. Med bilder på mig, på mina vänner och på alla saker som jag gillar. Gick jag ut från skolan. Helg, helg, helg, helg.
- Ey! Blondie!
Jag kollade bak. Just när jag skulle hoppa på bussen hem hörde jag Harry. "Vad?" svarade jag honom. Han gjorde ett täcken som visade att jag skulle komma till honom. Jag suckade, vad vill han nu då?
Harry stod med några andra killar, inga som jag kände igen. Men det kanske inte var så konstigt? Jag har ju inte gått här så länge än.
- Ja...?
Jag kollade på de andra killarna. En av dem var lång, riktigt lång. De andra två var ca 10 centimeter längre än mig. Harry var också lite längre än mig.
- Vi har hört att du är bra på basket, känner du för att visa oss hur duktig du är? Eller var allt... fejk?
Den långa killen flinade mot mig, innan han blinkade med ena ögat. Jag kollade på Harry som hade sagt det.
Med höjda ögonbryn svarade jag deras lilla påstående.
- Fejk? Sure, säg bara till när och var så kommer jag!
De sa att vi skulle träffas på skolans basketplan klockan fem, nu var klockan tre. Jag nickade, och skyndade mig på bussen som inte hade hunnit åka än. Jag satte mig ner, innan jag kollade ut för fönstret. "Detta kommer bli intressant..." tänkte jag för mig själv.
När jag kom hem halvsprang jag upp för trappan, drog av min kjolen och skjortan, innan jag hoppade in i duschen. Kanske lite osmart att duscha innan man har spelat basket. Men lite fräsch vill man ju vara.
Jag rakade mina ben, la en inpackning i håret, tvättade kroppen och sedan var jag klar. Med en svart handduk runt kroppen gick jag på tå från badrummet till mitt rum. Väl inne i mitt rum släppte jag handduken så den la på marken. Jag tog på mig ett par trosor, en BH, sedan ett par gråa bysbyxor, ett vitt linne och en grön/ gul over size tröja.
Innan jag gick ner för trappan drog jag också på ett par strumpor.
Nu var klockan fem, det tog cirka en kvart att komma till skolan. Pappa var inte hemma, han var nog ute och gick med Pello, eftersom hon inte är här hemma heller.
♦
- Så, vi kör en mot en. Sedan i olika omgångar.
Harry log. Jag nickade och kollade på de andra. De gav varandra blickar som jag inte riktigt kunde tyda. Men nu skulle jag inte konsentrera mig på att kolla på killarna, utan nu skulle jag konsentrera mig på att köra så bra basket som jag kan. Det har förvånansvärt nog varit ett tag sedan jag spelade. Men jag var fortfarande duktig.
Jag och Harry började spela. Eftersom jag är 'blondien som fejkar' fick jag börja med bollen.
Ett steg till vänster, sedan en snurr innan jag hoppade upp i luften och sköt. Bollen gick i en båge, och prickade sedan perfekt i nätet. Jag hörde hur de andra killarna 'ooh':ade och hur Harry muttrade att jag hade nybörjartur. Inte för att jag vet hur man kan ha nybörjar tur i något som man har spelat i hela sitt liv.
- Men, jag är ju bara en 'fejk' basketspelare så vi kan ju sluta köra nu när jag leder med... 13-6?
Jag flinade mot Harry som andfått lutade sig mot baksetbollsmålet, nätet, stolpen. Han kollade upp på mig med en beundrande och lite irriterad blick.
- Varför spelar du inte basket på riktigt?, Troy kollade på mig. Och jag på han. Troy var han långa.
- Jag har precis flyttat hit. Jag spelade i Kalifornien. Jag spelade hela tiden, men nu har det blivit lite mindre med allt som har hänt...
- Vi har hört lite rykten om vad som hände med din... Mamma. Men jag vet inte om det stämmer!, Harry som nu inte var lika andfådd längre kollade frågandes på mig.
- Hon blev misshandlad. Polisen hittade de som misshandlade henne till döds. De är i fängelse nu. Men jag såg dem aldrig. Jag var rädd för vad jag skulle göra, eller säga om jag visste hur de såg ut eller vem de var...
Jag kollade bort från Harrys blick. Jag kunde inte möta den. All sorg kom som en blixt. Jag saknade mamma så oerhört mycket.
- Förlåt..., sa de i kör.
Sen men ja.. :)
Tack för kommentarerna!
GLAD PÅSK OCKSÅ BTW!
This is it - Chapter 3
- Autumn! Det är någon här...
Pappas röst. Jag suckade, kollade bort från bilden på mig och Justin, suddade bort minnena så att jag inte bara skulle tänka på honom. Med snabba steg var jag nere för trappan. Jag svängde höger och möttes av fyra par ögon. Min pappas och... Afrodites.
- Afrodite? Vad gör du här? Och, hur visste du var jag bodde?
Osäkert kollade jag på henne. Hon hade tagit av sig den korta kjoeln som hon idag också hade haft. Hon rykte lite på axlarna.
- Jag bor också på denna kvarteret, jag såg dig imorse när du gick här ifrån.
Jag rynkade på ögonbrynen. Varför var Afrodite här? Sedan när var jag henne BFF? Jag kände knappt henne, och hon mig. Jag hade nu bott i Seattle i cirka fyra dagar.
Men sedan kom svaret; Justin.
Hon satt i min säng, kollade på mina bilder, log åt mina minnen från bilderna. Hon log för att min pojkvän var med på bilden.
- Okej, ut med det. Varför är du här? När du pratar med mig i skolan är det bara om Justin. Så alla andra hör, hm undrar varför? Men nu är det bara du och jag. Så ut med det.
Utmattat satte jag mig i fotöljen bredvid mig. Osäker på om Afrodite var här för att hon ville vara snäll, eller om hon ville döda mig, utplåna mig. Okej, lite överstyr där Autumn...
- Jag ville bara prata...
Började hon. Men jag kunde så på långa vägar att hon ljög. Jag gav ifrån mig ett "ha" och himlade med ögonen. Hon kollade på mig, men inte med den blicken hon gav mig i skolan. Utan med en årlig blick. Detndes som att hon ville säga något viktigt, men att hon kanske inte vågade, eller hon kanske inte ville?
- Jag måste gå... Hejdå förlåt för att jag störde dig.
Hon tog tag i sin väska och gick med snabba steg ur rummet. Jag hörde hur hennes klackar ekade i trppen på väg ner. Sedan hur dörren smälldes igen med en smäll.
"Okej, det var konstigt..." tänkte jag för mig själv.
Jag vill också tacka för kommetnarerna, älskar er!!
Kramisar!
This is it - Chapter 2
Pappa hade visat bilder på vårt nya hus. Men jag trodde inte att det skulle se ut som det gör. Huset var i färgen mörk grön. Fönsterna var i vit färg. Trädgården runt huset var inramad av ett vitt staket.
När man kan in för dörren befann man sig i hallen. Från hallen kunde man se vardagsrummet. Till höger från varagsrummet fanns köket, till vänster fanns en trappa upp till ovanvåningen. När man kom upp såg det ut som en slags korridor, tre dörrar på ena sidan, på den andra fanns det en massa med takfönster så man såg utsikten mot centrum i Seattle.
I ett av rummen fanns ett badrum, sedan min pappas sovrum och sedan mitt sovrum.
Mitt sovrum var lagom stort, i mitten av rummet fanns en stor säng. Ovanför sängen fanns det ett fönster ut på trädgården. På vänstra sidan av rummet fanns det ett skrivbord med min laptop. På högra sidan fanns en garderob. Bredvid garderoben fanns det en fotölj. På väggarna fanns det tavlor med olika bilder, en bild med mig och pappa för mågna år sedan. En bild på mig och alla killarna från Kalifornien. En bild på mig och Justin, och den sista på mig, Dolly och Jasmine. Den bilden vi tog i Hollywood.
- Skolan börjar imorgon, det vet du väl?
Pappa kollade upp på mig från kastrullerna. Han höll på med att göra kvällsmat, vilket var lasagne.
- Ja, det vet jag. Det kommer bli så spännande!
Jag kollade mig omkring. Köket här var så olikt det i pappas förra hus. Eller vårat förra hus. Detta var fräscht, nytt. Svarta glansiga luckor, silvriga knivar som var på väggarna under skåpen fästa på metal linjer. Bordet framför mig var svart. Stolen jag satt på var vit.
- Det är skoluniform som gäller va?, frågade pappa och ställde ner maten på bordet.
Jag nickade. Den nya skolan som jag skulle börja på var inte som min gamla. Denna var striktare, eller det var i alla fall så pappa beskrev den. Jag hade inte lång tid kvar i High School. Men jag måste gå ut skolan. Skoluniform behövdes. Pappa hade visat mig uniformen tidigare idag. Kjolen var grå med röda detaljer, sedan måste man ha en vit skjorta med eller utan en grå väst. Inte så snygg, men man kan väl inte aöötid vara nöjd med precis allting?
♦
Måndags morgon. Mitt alarm gick halv sju. Skolbussen kom utanför mitt hus kvart i åtta. Skolan började tio över åtta.
Jag tog på mig kjolen, sedan den vita skjortan. Det skulle kanske gå med skolunifrom i alla fall? Innan när pappa berättade att man var tvungen att bära en unifrom på denna skolan. Men nu känns det inte så konstigt längre.
Med väskan över axeln gick jag med stolta steg de få stegen till slutet av trädgården. Där mötte jag grinden, som jag öppnade. När jag sen kom fram till busshållplatsen som la bara några få meter ifrån mitt hus såg jag två andra tjejer. Den ena tjejen stod medsin mobil i högsta hugg. Hennes bruna långa och raka hår var uppsatt i en hästsvans. Kjolen var kortare än min, man kunde skymta hennes trosor, som inte precis såg ut som ett par trosor. Annars var tjejen söt. Den andra tjejen stod och kollade ner i marken. Hon hade kjolen som jag, alltså helt normalt fast ändå lite vikta i kanterna. Hon hade skjortan och en jacka över. Man kan ju undra om de märker att det faktiskt är vinter nu, inte sommar.
När jag kom på skolbussen blev det tyst. Alla blickar hade först hamnat på brunetten som glatt hade vikat på sin rumpa upp för de tre trappstegen för bussen. Sedan hade de hamnat på mig. Jag hörde hur några viskade, jag kunde höra hur namn som Justin Bieber blev sagda. Men sket i det och satte mig på närmaste tomma plats.
Jag tycker inte den pinsamma är att vara någon som många vet vem man är. Men jag tycker det är pinsamt när någon tror dom vet mer än vad de egentligen gör. Vilket var det Afrodite trodde. Afrodite var tjejen med brunt hår och för höga trosor än vad en vettig människa skulle ha.
- ... så därför är columbus en sjukt bra upptäcksresande!
Afrodite slog ihop med sina händer och kollade stolt ut på klassen. Jag kollade osäkert på henne, och resten av klassen. Jag må va ny, men jag visste redan nu att Afrodite var skolans populära tjej. Tre andra tjejer här i klassrummet satt med lika korta kjolar och aldeles för rakt hår för att inte vara plattat. Så jag antog att de var med i hennes 'gäng'.
Min första lektion på den nya skolan var slut. Jag skulle precis gå till nästa lektion förren jag kände en hand på min handled och en röst som man inte kunde undvika på detta stället, Afrodites röst.
- Autumn! Vad roligt att du börjar här!
Afrodite kramade hårt om mig. "Spela bara med, tjejen." viskade hon i mitt öra.
- Det var så länge sedan! Hur mår Justin?, hon pratade onormalt högt. Det var då jag förstod att alla i korridoren hade slutat göra det de höll på med för att kolla på oss. Jag suckade lite lätt.
- Afrodite! Kul att se dig!
Jag visade mitt strålade leende som också kan kallas för fejk innan jag tog ett hårdare tag om böckerna i min famn och gick där ifrån. 
Watcha think?
Stålt tjej här, längre del än vanligt!! Thihi!
Jag har nu lovat mig själv att inte hålla på med kommentarerna, om ni kommenterar blir jag glad om ni inte gör det ska jag inte bli deppig utan fortsätta att skriva för jag tycker det är så jälva kul! :)
Hehe, kramisar mig!
This is it - Chapter 1
En hälsning, ett handslag. Ett leende ansikte, ett vänligt hej. Det var det som mötte mig denna tidiga Fredags morgon. Det var inte bara vilken Fredag som helst; utan den sista Fredagen här i Kalifornien. Sista dagen i mitt förflutna. Imorgon tar jag och min pappa första flyg till Seattle, Washington DC.
Alla minnen från min mamma, Kim, var för mycket. Vart jag än kollade fick jag flashbacks från min barndom. Min pappa tyckte att vi skulle börja om från början. Han ville att vi skulle ha en fräsch start. Och det var inte vara det faktum att mamma inte finns längre, utan att mycket har förändrats med mig också. Inte min personlighet utan att man kan inte vara med i en film där popsensationen Justin Bieber är med i utan att få en massa uppmärksamhet. Man kan inte heller bli kär i Justin, man kan inte kyssa honom eller hålla hans hand utan att alla i hela världen vet om det.
- Fyfan vad jag kommer sakna dig, Autumn! Sa Chris medan han omfamnade mig i en kram.
- Och jag dig! Du måste komma till Seattle så ofta som du kan! Så lovar jag att jag kommer till dig så ofta som jag kan!, Sa jag och log genom mina ögon som var fyllda av tårar.
- Det lovar jag! Du får hälsa Bieber från mig, och de andra killarna!
- Det ska jag! Lycka till med alla matcher och så, ni kommer vinna! Jag kramade om Chris en sista gång innan jag tog några steg baklänges in i min pappas lägenhet.
Att säga förväl till personer som jag älskar har jag börjat vänja mig vid. Men det betyder inte att det är enkelt. Att lämna Chris, Zack, Lucas, ja alla mina killar här ifrån kändes tungt. Som att jag lämnade en del av mig själv kvar hos dem. Men de var inte bara de killarna som jag har varit tvungen att säga förväl till. Justin, min pojkvän och bästa vän. För mig är han den bästa killen i världen. Men sen finns det ju den lilla saken som kallas artist. För det var ju det Justin var, en artist. Han åkte på turneér, han var i Japan ena dagen, i Tyskland den andra. Men fast han inte alltid är i Amerika, eller hos mig. Så hade vi kontakt med varandra.
Min mamma är också en som jag har behövt säga förväl till. Men ett förväl som är så mycket värre än alla andra. Jag vet ju att jag kommer träffa Zack eller Justin igen. Men inte mamma. Det var också en anledning till min och min pappas flytt.
Vi ska inte heller glömma mina två bästa tjej kompisar, Jasmine och Dolly. Jag träffade de två när jag spelade in Slam My Way To Romance i LA i somras. Tyvärr har jag bara träffat dem några enstaka gånger eftersom Jasmine bor i Texas och Dolly i utkanten av Washington, väldigt nära Montana.
- Autumn?! Kan du hjälpa mig att lägga ner de sista av dina kläder i resväskan i köket? Sa pappa när jag hade stängt dörren bakom mig, tagit av mina skor och börjat styra stegen mot mitt sovrum. Eller i alla fall det som hade varit mitt sovrum de senaste månaderna, men som nu stod nästan helt tomt.
- Visst, pappa!
När alla kläder var i den enorma lila resväskan framför mig gick jag till hallen för att gå ut med min hund. Det hade egentligen varit min mammas, men jag hade tagit hand om henne nu när mamma inte kunde det.
Hundens namn var Pello, hon var en liten brun Lagotto. Hon var söt, sprallig och väldigt, väldigt busig!
- Ska vi ut och gå för att kissa?! Frågade jag Pello med min hund röst. Genast hade hon börjat vifta med svansen. Jag log ner mot henne innan jag tog på hennes koppel och gick ut.
Att veta att detta var den sista gången på länge som jag kommer gå på dessa gator, se på samma hus och träffa samma gamla ansikten, var konstig. Jag passerade parken där jag alltid hade spelat basket. Jag gick förbi min skola, min favorit affär, lägenheten där jag innan bodde med mamma. Alla minnen kom som en blixt från alla ställen som jag passerade.
The first chapter in my new short story foks!
Förlåt för att den inte kom upp tidigare, jag sov över hos en kompis igår och kom hem halv fyra, sedan klockan fyra drog jag och min älskade morfar till lund för att kolla på handboll! :)
Men nu har jag skrivit denna och jag hoppas att ni gillar denna och den nya designen! Själv tycker jag den är amazayn!
Klarar ni 5 kommentarer? Jag vil veta vad ni tycker om den nya novellen än så länge & vad jag kan göra bättre i mitt skrivande. Ni har väl märkt att jag skriva med - istället för "" ? Bra/dåligt?
Puss älskade älsklingar !
Svar på tal:
Fråga: Du har väl redan gjort en novell om autumn och hennes liv när hon spelade i. Någon film med Justin!
Svar: Ja! Detta är del två av den novellen! :)
Fråga: Skitbra :)
Men film kan inte vara nominerad till Grammys, tror du menar Oscar? :)
Svar: Ja, det gör jag, hehe! :)
This is it - Prolog
Mycket har förändras, många saker kommer att ändras. Många personer kommer att bli saknade. Många nya kommer komma in i mitt liv, mycket kommer att hända.
Mitt namn är Autumn, och detta är min historia.
Såå, inte världens längsta prolog. Men jag tyckte denna räckte! Jag kommer nu också börja på första kaptilet av This Is It men också skriva på slutet av Popstar.
Nu ska jag fantamaj sluta vara lat och skriva ett kapitel per dag. Nu ska alla läsare komma tillbaka till mig igen. Så till er som fortfarande är här: jag är evigt tacksam och jag ska se till så att ni inte ångrar er!
Puss, och glöm inte att kommentera vad ni tycker om This Is It, vilket också är fortsättningen på slam my way to romance för er som inte riktigt förstod det!
