"Är du redo?" frågade han mig. Med en nick började vi gå till våra platser.

Artister som Lady Gaga och Rihanna gick förbi oss. Det kunde jag verkligen inte tro. För att bo i en park till att vara här på en GRAMMY gala. Helt sjukt!

Justin hälsade på några, med några menar jag kändisar, blandannat Katy Perry och Nick Jonas. Han kände igen mig från 9 month camp så vi pratade ett tag. Han frågade också hur jag hade det efter allt som hade hänt mig. Jag svarade ärligt "Okej, jag klarar mig!"

*

Lady Gaga hade precis uppträtt, hon var riktigt duktig där uppe! Hennes klädsel var... annorlunda.

"She dressed... different!"

"Nu ska vi dela ut priset av..."

När det inte var det priset jag eller Justin var nominerade i kollade jag ut på publiken istället. Vi satt rätt långt fram, nästan längst fram. Här fanns alla kändisar du bara kunde ana. Jennifer Lopez satt snett bakom oss, Jennifer Hudson nästan brevid oss. Rätt coolt!

"Nu ska vi dela ut priset till 'mest uthålliga kvinnan'!" jag rycktes ut ur mina tankar. Det var det katergorin jag var nominerad till!

Jag var nominerad med tre andra tjejer, den ena hade gått igenom olika våldtagninar av olika män. Den andra hade fått stå ut med hennes mamma som slog och misshandlade henne medans hon tog droger. Den tredje hade gått igenom svår misshandel, blivit bränd många gånger och nerputtad i blandannat stup eller från höga höjder.

Jag märkte direkt att hon den sista hade gått igenom mycket. Justin tog tag i min hand, jag kollade nervöst på han. Han smilade mot han innan vi båda riktade uppmärksammheten mot Kim kardashian som skulle presentera priset.

"He smiled at me..."

"Och vinnaren är..." hon pausade medans hon kollade ut i publiken. "Rebecca Novo!"

Allting stannade upp. Jag såg hur alla reste sig upp, jag kollade chokat på Justin som hade rest sig upp. Jag gjorde som han. Han log stort mot mig innan jag nästan hoppade på han i en kram.

Han gav mig en puss på kinden innan han viskade.

"Gå upp på scenen!"

Jag nickade smått innan jag började gå. Blandannat Dianna agron från Glee passerade jag.

När jag nådde scenen jag jag med nervösa steg upp för trappan. Kim log mot mig. Jag log tillbaka.

'Grattis!' sa hon till mig. Jag log som tack innan hon gav mig priset. Jag vände mig mot publiken, som fortfarande applåderade. Jag kollade mig omkring på alla ansikten.

"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga!" började jag.

Applåderna tystnade och allas uppmärksammhet la på mig.

"Jag kan knappt tro att detta händer mig! För bara några månader sedan var jag liksom i en park trodde inte ens att jag skulle le någon gång igen. Sedan när jag åkte till detta campet förändrades mitt liv. Jag fick min första kärlek.." lite vissel hördes och jag skrattade till "..jag kände mig.. behövd för en gångs skull. Sedan när allt var perfekt bröt helvetet ut.." jag pausade. Allt blev tyst igen. Jag underde om jag skulle berätta. När Justin nickade mot mig och log uppmuntrade mot mig fortsatte jag.

"Mina föräldrar kom. Dom sa till oss att.. om jag inte kom till de skulle de ta en för en på lägret tills jag gav mig. Tyvärr hann dom ta en tjej, de tog oss till denna stugan i skogen. Där fick vi va i några dagar innan det började hända saker. Han pratade med oss, när jag vägrade att svara slog han mig. Vi var på ett hotell n'r jag träffade Justin första gången efter jag hade lämnat alla för att gå till dom efter ytterligare några dagar kände jag att jag bara inte kunde stå ut med detta längre. Jag rymde, till Justin. Pappa fick på något sätt reda på  var jag var. Han kom dit och... och knivhögg mig vid magen..." jag avslutade där. Kände hur tårarna var på väg ner för mina kinder.

Jag kollade ut på publiken, vissa satt där och såg helt... förstörda ut medans några faktiskt grät.

"Tack för detta, ni vet inte hur mycket det betyder för mig! Jag vill också tacka dig Justin. Utan dig, hade jag inte varit stark nog för att fortsätta. Jag älskar dig!"

Där slutade jag. Jag ner för scenen till Justin. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder, fast denna gånen gläjdetårar.

Jag lever, jag har världens bästa kille. Just nu ser kanske inte mitt liv värtst bra ut, men jag vet att jag kommer klara det bra. Sålänge som jag har Justin vid min sida klarar jag allt. Och det visste jag.

Med Justins läppar mot mina slutar jag det hära.

Vad tycker ni?!

Jag vill ha allas slutresultat av 'From poor 2 successful' !

Själv är jag faktiskt nöjd med den. Bra slut och sånt tycker jag, hehe!

Hade nån trott att hon var nominerad för en grammy? Lite chokande kanske?

I alla fall, kommentera nu vad ni tyckte om den sista delen, och helt novellen i sin storhet!

Nästa novell kommer upp ikväll, i alla fall prologen. Jag ska till något i Lund snart. Så den kommer sent ikväll.

Ska se måns zelmerlöv (?) hhahah! :D

KISSES VÄRLDENS BÄSTA LÄSARE! ♥

ps. jag vill tacka Becca, Johanna, Mimmi och så många fler för alla era kommentarer! Ni vet inte hur mycket de gör för mig!

Tack för att ni står ut med världens sämtsa uppdate ibland, kanske dåliga eller korta delar. Tack för att ni går in på just MIN blogg! Betyder så oerhört mycket för mig!

Ett leénde på läpparna! U smile I smile!

Älskar er!

Efter konserten, i Justins turnébuss

"Är det sant?" frågade Pattie förvånat och glatt. Justin nickade och log stolt mot mig.
"När är det?" frågade Pattie sedan.
"I övermorgon. Dem sa att det var ett sent beslut att ta med Becca. Men efter allt hon gick igenom tyckte dom att hon var värdig det."
"Det är du verkligen Becca!" Pattie kramade om mig. Jag log mot henne.

*

"Justin?!" utbrast jag förskräckte.
"Vad är det gumman?" frågade han oroligt.
"Jag vet inte vad jag ska ha på mig!" halvskrek jag. Han skrattade ut min kommentar.
"Vi kan shoppa imorgon!" sa han. Jag nickade lugnande innan jag la mig ner i sängen igen. Justin la ena armen om mig innan han mummlade 'godnatt'.


(föreställt er Justin istället för hunden xd)

"Prova denna!" sa Justin och räckte mig en grön/guldig klänning. Jag rykte på axlarna innan jag tog tag i klänningen och gick mot provrummen.

Den satt perfekt!
"Justin kolla!" sa jag medans jag drog upp drapperiet. Han kollade förtjust på mig.
"Du ser helt underbar ut!" började han, han gick fram mot mig och tog sina händer runt min midja "Nästan för underbar, man är ju rädd att alla killar komma flockas runt dig!" sa han innan han pressade hans läppar mot mina.
Jag log mot hans läppar.
"Ska jag ta denna då?" frågade jag sedan. Han nickade. Jag log innan jag gick in i provhytten igen. Med ett snabbt drag med ena armen drog jag mig ur klänningen. Tog på mina jeans, tshirt och gröna jacka.
Sedan tog jag klänningen igen.
"Ska du ha något?" frågade jag Justin när jag kom fram till han.
"Nej, ska vi betala?" frågade han. Jag nickade.

Papparazzizarna tog foton. jag hade börjat att vänja mig. Men det var ändå rätt störigt att dom aldrig kunde lämmna oss ifred.
Men jag ignorerade de så gott som jag kunde.



Vi drog oss tillbaka till Justins bil. Idag skulle vi åka till LA, eller inatt eftersom planet går vid 01:00.

*

Spänningen i kroppen kom när vi satt i bussen påväg till flygplatsen. Dan och Justin lirade gitarr. Justin sjöng medans Dan spelade.
Pattie satt och pratade med Scooter, Alfredo satt med några andra dansare vid tven. Dom spelade antagligen xbox eller kollade på någon film.
Själv satt jag i min och Justins säng med laptopen i famnen. Jag hade skaffat ett twitter account, det var faktiskt rätt kul.
"Cant wait 'till tomorrow! Cant believe this is happenin' to me! Thank you to everyone that supports me! I love you guys!"
tweet.

1 månad senare / Beccas perspektiv

Jag skakade av glädje.
"Är det sant?" utbrast jag glatt. Justin nickade minst licka glatt.
"Jag är så stolt över dig gumman!" sa han och omfamnade mig i en kram.
"Jag hade inte klarat det utan dig!" sa jag mjukt. Jag kände hur han log.

Pappa hade hamnat i fängelse. Han hade erkännt allt, det flinet han hade på ansiktet när han blev åtalad. Som att han verkligen tycket att allt var värt det.
Dom hade hittat Gabbi, hon hade också lyckats fly, fast några dagar efter mig.
Mamma däremot hade tagit självmord. Jag kände inget, inget för de i alla fall. Mamma och Pappa hade bara förstört mitt liv.
Justin var i stort sett hela mitt liv nu. Han hade verkligen stöttat mig igenom den hårda tiden vid domstolen. Att se pappa framför mig. Veta allt han har gjort mot mig, och Gabbi var verkligen svårt att tänka på.
Jag kände smärtan i mig, hur kunde min egen far göra såhär mot mig?!

Med en djup suck skjöt jag undan tankarna som for omkring. Tänk posetivt istället! Intalade jag mig själv.

*

"Du har blivit vad?!" frågade Julia och Fredrika mig. Jag log stort mot skyperutan.
"Ni hörde rätt!" halvskrek jag. Dom pep till sammtidigt. Jag log, dem hade verkligen blivit bra vänner. Vilket gladde mig.
"Jag får prata med henne!" en killröst i Julias ruta hördes. Hon muttrade innan hon flyttadeisg ifrån platsen hon satt på. Istället kom hennes bror upp i rutan.
"Tja!" sa han och log mot mig. Jag log tillbaka.


(igga hunden...)

"Så, jag hörde vad som hade hänt!" sa han glatt. Ett leénde spred sig på mina läppar.
"Ja, kan knappt tro det själv!" sa jag lyckligt.
Vi pratade ett tag innan jag var tvungen att lägga på. Justin skulle ha konsert om en timme. Och jag vill verkligen komma och se den. Han visste inte om att jag skulle gå. Jag skulle liksom vara i publiken.

Jag kollade mig i spegeln för sista gången.
Jag hade ett par svarta jeans, en vit slagts blus. Över det hade jag en skinnjacka, för det var ju rätt kallt ute. Jag hade också satt upp håret i en knut därbak.



Jag gav han som stog vid dörren min biljett. Jag satt - eller stog - på andra raden. Jag hade bett Scooter om en biljett. Eftersom jag inte själv hade kunnat köpa utan att Justin hade hade märkt det. Så Scotter hade erbjudit sig att hjälpa mig.
Medans jag gick igenom "Dörr a" som gick till min plats såg jag hur folk pekade på mig. Jag ignorerade det. Justin och jag hade inte gått ut med vårat förhållande. Men det var ändå ganska uppenbart.

*

Jag var brevid två hysteriska tjejer. Dom höll på att halvdö när Tj day James kom ut ifrån scenen. Tänk då hur det blir när Justin kommer ut?
Hela arenen räknade ner med tiden som visades på helskrämen. Ljudet var öronbedövande.
En grönt ljus kom ifrån en lampa. Den runda klotet som la i mitten av scenen blänkte. Dimman för upp och introt på Love Me började.
Tjejerna brevid mig skrek, jag undrar hur Justin inte kan vara döv än? Jag höll ju på att bli det. Och jag har varit här i typ 20 minuter ?!

"My friends say imma fool to think that youre the one for me..."

Jag sjöng med lite smått. Denna var en av mina favorit låtar. Jag vet inte varför, jag gillar den bara.
Efter 'Love me' var det Bigger. Sen kom min absolut favorit sång - för tillfället var det 'Down to earth'.

Beccas perspektiv

Datumet hade bestämmts. Justin hade kommit in till mig och sagt att han skulle ge mig en bit av hans lever. Jag blev först chokad när han sa att han skulle göra det. Men sen blev jag bara ... glad?!

*

"Du kommer somna efter några minuter. Operationen kommer ta cirka 3 timmar. Först ska vi operera Justin, men starta direkt efter med din." sa en femte doktor som va i rummet. Jag nickade. Idag var dagen jag skulle operera mig.
"Bra, vi måste ta några prover nu, Justin är i rummet brevid. Han kommer komma in här om en stund, så ni kan prata ensamma om ni vill det." sa en av doktorerna. Jag nickade ännu en gång. Dom gick ut ur rummet, och in kom Justin.
"Hej" sa han och log mjukt mot mig.
"Hej Justin!" sa jag och log tillbaka mot han.
Han gick fram till mig och pussade mig på pannan.
"Tack för att du gör detta Justin!" viskade jag.
"Allt för dig!" halvviskade Justin hest.

"Justin är inne på operationen nu!" sa en doktor. Jag nickade. Hopades allt gick bra för han, om någo hände han skulle jag inte kunna leva med mig själv.
Jag gjorde ett fejk smile till Julia innan någon rullade iväg mig till operationsalen.


Fejk smile

Jag kände hur han tog på mig syrgasmasken, fast det kanske inte var en sånn mask. Men det såg ut som det.
"Vi ses snart Rebecca!" sa han som skulle göra ingreppet på mig. Jag nickade svagt innan jag kände tröttheten komma över mig.

*

"Hur mår hon?" en avlägsen röst hördes.
"Enligt hennes värden mår hon bra, hon borde vakna när som helst!" svarade en annan röst.
"Okej!" sa den första rösten igen.
Jag kände hur något rörde mig på armen. Innan jag kände något kallt mot mina läppar. Då slog jag upp mina ögon och mötte Justins stängde ögon. Hans läppar var fortfarande mot mina. Jag log halvt. Han hade fortfarande inte märkt att jag hade vaknat.
Han gav ifrån sig en suck innan han satte sig brevid mig, då märkte han att jag hade ögonen öppna.
"Becca!" utbrast han glatt. Jag log smått.
"Hur känner du dig?" frågade han mig sedan. Jag kände efter. Det gjorde lite ont på sidan av magen, där som hade opererat mig.
"Helt okej!" svarade jag hest. Min röst lät nte ritkigt normalt.

Justins perspektiv

Hon hade öppnat ögonen, jag kände glädjen i kroppen. Det hade gått en dag sedan vi opererades. Jag hade klarat mig bra. Jag fick åka rulllstol nu ett tag så jag inte´skulle få upp stygnen.

"Ókej, det som är bra är att era blodgrupper matchar!"
jag log lite för mig själv innan jag frågade:
"Och vad menas med det?"
"Att vi kan ta en del av din lever till Beccas, som kan överleva då." sa han. Lyckan spred sig i kroppen.
"Det dåliga?" frågade jag sedan.
"Det dåliga är egentligen inte såddär jättedåligt. Men, du kommer få ett litet ärr i sidan av magen, sen måste du ta ledigt från kändisskapet i några veckor efter ingreppet så att det läker rätt. Är du berädd på att göra det?" frågade han. Jag tänkte efter ett tag.
"Okej, jag gör det." svarade jag självsäkert.
"Okej, kom hit när du kan."

Men ett klick stängde jag av samtalet innan jag la ner mobilen i fickan. Med gasen i botten kom jag fram till sjukhuset.

*

Scotter hade pratat med mig om mitt beslut. Jag var tvungen att ställa in cirka 7 olika konserter för detta. Han frågade mig också om jag tyckte det var värt det. Utan att tveka svarade jag 'ja'. Jag kan göra precis ALLT för Becca.

Scooter pratade om lite olika saker med mig. Mest för att jag hade tråkigt hjorde jag en rolig min. Han skrattade till innan han slog mig lätt på bakhuvudet.

Innan jag gick in för att hälsa på Becca drog jag upp min mobil och loggade in på twitter. Jag hade inte twittrat på tre dagar.

"Pray for Becca, hope youll be okey soon hun!"

'tweet' .

*

så himmmla dålig!

har ingen fantasi. Har hållit på aslänge, går inte så bra när man är jäkligt trött osv. Och när man har förlorat asmånga läsare :'(

aja...

kiss... ♥

Min mobil började ringa, med en suck kollade jag på skärmen. Det var mamma.
"Hej mamma!" svarade jag lågt.
"Justin! Du måste komma hit ! Och det är NU!" halvskrek mamma. Jag klickade henne innan jag halvsprang till bilen.

Beccas perspektiv

Smärtan kom som en blixt. Jag flämtade till.
"Becca? Vad hände?" frågade Julia oroligt. Jag kände på stället pappa hade knivhuggit mig. Jag kollade ner, den vita sjukhusklänningen - eller vad man kallade den - var nu röd på det stället.
Julia flämtade till.
"Jag hämtar en doktor!" halvskrek hon i panik. Jag nickade, plötsligt insåg jag att jag hade slutat andas. Jag tog ett djup andetag innan allt blev svart.

Justins perspektiv

"Vad har hänt?" frågade jag panikslaget såfort jag såg mamma. Hon kollade sorgset på mig. Jag kände en stor klump i magen.
Nej! Nej, hon får inte vara död! Hon kan bara inte få vara död!
"Hon var riktigt nära på att försvinna Justin, riktigt nära! Men, doktorerna sa att hon var stark. Hon liger i respirator." mamma kollade sorgset på mig. Jag kände hut tårarna brännde bakom ögonlocken.

*

det regelbundna pipet var det ända som hördes i rummet Becca la i.
Jag torkade bort en tår som hade fallit ner från mitt ena öga.


(ignorera scenen och micken)

Hon såg så livlös ut. Helt blek, hennes läppar var halvt lila. Jag vågade knappt röra vid henne, hon såg så ömtålig ut när hon låg där.
Tiden gick, jag bara satt där och kollade på henne. Smärtan i min växte för vart andetag, jag kunde ha sprungit efter henne den dagen hon sprang ifrån mig. Den dagen allt detta helvetet började.
Kan man inte replaya alla dom bra stunderna och klicka på snabbspolning på dom dåliga?

 

"Finns det verkligen ingen som har samma blodgrupp som Becca?" frågade jag bädjande för kanske 100de gången.
"Nej, tyvärr inte just nu." svarade han med en suck.
Jag tänkte efter ett tag. Innan jag kom på en sak jag borde ha kommit på för länge sedan!
"Doktorn, kan ni inte prova vilken blodgrupp jag har?"

Beccas perspektiv

".. så du har nu förstått att du behöver en ny lever?" frågade doktorn. Jag nickade stummt.
Det hade gått en dag sedan jag har 'vaknat' eller vad man skulle kunna kalla det. Doktorn - som jag inte kom ihåg namnet på - hade pratat md mig i över en timme nu, om att jag behövde en ny lever. Och det var snabbt. Pappa hade träffat precis i sidan av levern, tyvärr var den helt förstörd. Jag var i stort behöv av att skaffa en ny, och det var snabbt.

*

Någon knackade på dörren.
"Kom in!" sa jag. In kom ingen mindre än Julia. Jag kände hur smilgroparna bildades i kinderna.
"Julia!" utbrast jag. Hon halvsprang frm till mig.
"Jag vågar inte krama dig!" utbrast hon. Jag skrattade, innan jag skakade på huvudet.
Hon lutade sig fram och gav mig en mjuk kram.


(fast tänk er liggandes på en säng.. )

"Okej, du måste berätta ALLT!" sa Julia och log stort. Vi hade kommit in på ämnet Justin. Jag skrattade lågt.
"Jo, det går väl bra!" svarade jag. Hon himmlade med ögonen.

*

"Becca skärp dig!" pappa smällde mig hårt i magen med hans knytnäve. Jag föll ner på marken med ena handen på magen flämtande.
"Du ska göra det han säger! Förstår du?!" röt han. Jag nickade svagt. Värken i magen var stor. Jag kände också hur det bultade i huvudet.
Han tog tag i min arm så jag stog upp. Han började dra mit tillbaka till rummet, rummet där mannen satt i. Mannen som hade hållt på med mig under en tid. Jag visste inte hans namn, men han var hemsk.
Med en smäll slängde han ner mig på marken. Jag flämtade till.
"Nu får du för i helvete skärpa dig!" utbrast han. Jag hade vägrat ta av mig mina byxor. Denna gången skulle han inte kunna hålla på med mig som om jag var någon slags slav. En snuskslav.
När jag inte reste mig upp kände jag ett slag i ryggen.

Med ett ryck öppnade jag ögonen, med flämtande andetag kom jag på att det bara var en dröm. En mardröm som tyvärr var sann. Eller det hade hänt. Det var den första flash backen från den hemska tiden i hotellet. Innan Justin hade kommit dit då. Det var hemskt. All smärta jag fick ta, den var för stor för mig. Jag var ju bara 14 år.

Justins perspektiv

När doktorn hade kommit fram till mig, mamma och Julias mamma trodde jag att han hade bra nyheter. Men nej, såklart var dom dåliga.
Dom hade ännu inte hittat någon donator. Finns det inte en människa med samma blodgrupp som Becca?!
Jag stog uínte ut med hans prat. Det var inte ens bra, så varför skulle jag stå där och lyssna på något jag absolut inte ville höra på? Något som jag inte ville tro skulle händ?
Jag ursäktade mig och gick med snabba steg till utgången. Papzen stog fortfarande där ute. Jag ignorerade dom så bra som jag kunde. Med ännu snabbare steg jsg jag emot min svarta range rover. Hoppas jag inte såg för förstörd ut, eller ledsen ut.



Jag körde , körde till någon park. Jag stannade bilen, hoppade ut och gick. Jag kom fram till en damm.
Tankarna for runt, dom var för många, för många osvarade frågor.
Kommer Becca klara sig? Kommer jag klara av att stå brevid henne och se henne i ögonen utan att brista där framför henne? Kommer jag klara mig i fall hon inte klarar sig?
Nej Justin, tänk posetivt!

Beccas perspektiv

Jag hörde hur någon kom in genom dörren. Jag var för utmattad för att öppna ögonen så jag bara la där och lyssnade. Jag hörde hur den presonen som kom in hade satt sig ner brevid mig på något. Antagligen på en stol. Personen tog tag i min hand innan personen började prata.
"Becca" viskade Justins röst "vad har du gjort? Eller nej, vad har han gjort mot dig? Hur kan man gör så mot dig, du som är så underbar! Ditt skratt, dina helt underbara ögon. Var gång dom möter mina ögon stannar världen i några sekunder. Den dagen, då detta helvetet började, den dagen då du sa ja till att vara min flickvänn. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv. Att ha en sånn underbar tjej i mitt liv är helt otroligt. Du har absolut ingen aning hur mycket du betyder för mig Becca! Jag hade kunnat ge upp precis allt för dig, min karriär, allt! Jag älskar dig Becca!" hans röst bröts.
Jag kände hur lyckan spred sig i mig. Det fanns i alla fall en person som älskar mig för mig.

Justins perspektiv

Jag kände hur hon tryckte till lite i sin hand, så den liksom klämde på min.
"Becca? Är du vaken?" frågade jag osäkert. Hon klämde till igen i handen.

Julias perspektiv

Ännu en skoldag avklarad, jag gick den vanliga vägen hem. Igenom parken, parken där Becca alltid var. Gud vad jag saknade henne! Innan träffade jag henne var dag i stort sett, och nu har jag inte träffat henne på nästan ett halvår, visst jag var ju därborta för några veckor sedan. Men liksom , nej, jag saknar henne otroligt mycket! Trädet hon alltid satt under kändes så... så tom utan henne där. Inget kändes liksadant utan att hon var här. Självklart var jag glad över att hon hade det bra där uppe i San Fransisco, att hon har träffat Justin och allt, men men får väl sakna sin allra bästa vän?

Jag suckade innan jag gick vidare, jag riktade stegen hem.

"Gumman är det du?" mammas oroliga röst hördes från köket. Ända sen den dära aritklen i tidningen om några ungdommar hade blivit kidnappade var mamma riktigt orolig. Hela tiden!

"Ja det är jag mamma!" svarade jag med en suck. Jag slängde skolväskan på golvet och gick med trötta steg till köket. Tog fram smör, apelsinmarmelad och bröd.

"Det är något du måste veta gumman!" sa mamma och satte sg ner brevid mig. Hon kollade nervöst på mig, hennes vanligt lite rosiga kinder var likbleka.

"Mamma? Vad har hänt?" nu började jag bli orolig på riktigt!

"Jo, du vet vem Pattie är va?" frågade hon försiktigt. Jag nickade som svar. "Jo, hon ringde när du var i skolan..." började hon. Okej, nu började jag bli rädd. Vad har nu hänt?!

"Du kommer ihåg de tjejerna som hade blivit kidnappade?" frågade han mig. Jag nickade. "Ja, en av dom va Becca. Den andra tjejen var någon annan från lägret. Becca ligger på sjukhus, hon har blivit riktigt skadad. Dom vet inte var den andra tjejen är än..." sa mamma.

Jag kollade chokat på henne. Nej, nej, nej, nej! Detta fick bara inte hända!

"Säg något, snälla!" mamma kramade halvt om mig. Jag satt fortfarande helt still. Som en staty.

"Mamma, vad har hänt med henne?" frågade jag henne. Jag kände hur tårarnabrännde bakom ögonlocken.

"Hon hade blivit misshandlad.. av.. av hennes föräldrar..." sa mamma långsammt medans hon iaktog mig. Jag drog efter andan.

Henne föräldrar?!

"Mamma, kan vi åka dit?" frågade jag med bruten röst.

"Självklart! Jag ringer din skola nu." mamma reste sig upp medans hon pratade.

*

Hon hade ringt båda skolan och Pattie, Pattie sa att vi kunde komma när vi ville. Justin hade varit helt förstörd. Hon tyckte det var bra att vi skulle komma, så Becca fick mycket stöd. Hon sa något mer. Den hemska saken, de tre orden man aldrig vill höra någon säga om någon preson.

Hon. Kan. Dö.

Om jag får 10 kommentarer (från olika ip) kommer en till del upp idag ;)

kissess♥

"Mr Bieber , kan vi få prata med dig i enrum tack?" en doktor kom fram till mig. Jag nickade innan jag frågade om mamma kunde följa med in. Han tvekade först men lät henne också följa med.
Han tog oss till ett vitt rum med en soffa , några fotöljer och ett soffbord i. Han bad oss att sätta oss ner, vi gjorde som han sa.
"Jag heter Dr.Walcker, och jag kommer ta hand om Rebecca Novo medans hon är här hos oss." började han. Mamma tog tag i min hand.
"Rebecca har blivit väldigt hårt skadad. Hon har fått väldigt många slag i blandannat magen och huvudet. Hon hade fått en mindre spricka i levern för några dagar sedan. Av antagligen ett hårt slag i sidan av magen eller många små slag på samma ställe. Det på huvudet är mest smällar, av att hon kan ha snubblat eller fått något slag på kinden eller något annat ställe. Sedan igår har hon fått lite fler allvarliga skador." jag stelnade till. "Hon har dels fått flera stygn på ena armen där hon hade blivit knivskuren. Sedan den största skadan hon har fått var ett slag av själva kniven på ena sidan av magen. Den fick in till levern så hon måste göra en levertransplantation så snart som möjligt. Men, ni måste förbreda er på att hon kanske inte överlever. Ni måste h den tanken i er också."
Jag kollade chokat på han.



"Men, men varför!?" frågade jag.
Han log smått mot mig, "Hon står längst upp på väntelistan. Hon är B- i blodgrupp, vliket är väldigt ovanligt. Vi kommer försöka hitta en donator så fortr som vi kan Mr. Bieber. Det är allt vi kan göra."
"Kan .. kan jag få träffa henne?" frågade jag skakigt. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen.
"Ja, om.." han kollade på sin armklocka "..några få minuter kan ni få träffa Rebecca." svarade han artigt. Mamma nickade.
"Hon kommer vara i rum 69, ni kan gå dit om 10 minuter!" sa han innan han stängde dörren bakom sig.

*

"Gå du in själv gubben!" sa mamma och ströck handen upp och ner för min rygg. Jag nickade och steg in.
Becca la där, i en säng, helt blek. Med sladdar ut ifrån ena armen. Hon hade ett bandage runt ena handleden.
Där fanns en stol brevid sängen hon la i, den satte jag mig i. Jag tog tag i den handen som inte var inlindad. Den var kall, inte lika mjuk och varm som innan.
Ett rytmiskt 'piip' hördes från ekg maskinen. Jag kände en tår trilla ner för min kind.
Jag måste var stark, stark för Becca!
Tanken på att hon kanske inte skulle överleva var plågande. Jag ville inte ens tro på de orden. De kunde helt enkelt inte komma in i mitt huvud. Dom ville inte fastna där.
"Becca" viskade jag "vad har du gjort? Eller nej, vad har han gjort mot dig? Hur kan man gör så mot dig, du som är så underbar! Ditt skratt, dina helt underbara ögon. Var gång dom möter mina ögon stannar världen i några sekunder. Den dagen, då detta helvetet började, den dagen då du sa ja till att vara min flickvänn. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv. Att ha en sånn underbar tjej i mitt liv är helt otroligt. Du har absolut ingen aning hur mycket du betyder för mig Becca! Jag hade kunnat ge upp precis allt för dig, min karriär, allt! Jag älskar dig Becca!" min röst bröts, flera tårar föll ner från mina kinder.

Jag föll ner på marken, Jag tog min hand mot punkten han hade träffat mig med kniven. Det var varmt och kletigt, jag kollade ner på handen, den var röd.
Jag tog ett skakade andetag innan jag kollade upp på pappa. Han stog där och flinade mot mig.
"Jag sa ju att jag inte ville bråka med mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Men, du lyssnade inte på mig."
Jag drog ett till andetag innan jag hörde Justin kalla på mig.
"Onej!" mummlade jag.
Jag såg att han hade sett vad som höll på att hända. Han drog upp sin mobil och pekade på den. Jag nickade omärkbart mot han så pappa inte skulle märka att han var där.
"Varför gör du detta mot mig?" frågade jag hest.
Han skrattade ett glädjelöst skratt.

Justins perspektiv

Jag hoppade ur duschen, drog på mig ett par jeans och en svart thsiert och en brun jeansjacka. Tog min mobil som jag hade lagt på toaletten. Jag gick till själva 'vardagsrummet' eller, jag skulle precis liksom gå in i själva rummet när jag såg BEcca ligga på golvet med samma man från den första gången jag såg henne här på hotellet. Jag kännde paniken komma, jag såg att hon kollade på mig. Jag svalde och visade min mobil, som att visa att jag skulle ringa på hjälp.
Jag ringde 911.
När jag hade förklarat vad jag behövde hjälp med sa dom att hjälp var påväg, och att den skulle komma om ca 5 minuter.



Beccas perspektiv

Jag kände hur benen domnade bort. Pappa hade bara stått och glott skadeglatt på mig. Jag föröskte hålla mina ögon öppnade hela tiden, det blev varmt vid stället pappa hade knivhuggit mig.
"Snälla Justin, hjälp mig!" tänkte jag. Det var tanken på Justin som fortfarande fick mig att hålla ögonen öppna. Han skulle bara veta hur mycket han betyder för mig!

*

"Vet du vad som hände Mr.Bieber?" sa en mansröst.
"Nej, jag duschade, sen såg jag henne ligga på golvet med den dära mannen framför sig. Med kniv i handen!"
Jag försökte öppnade mina ögon, men jag orkade verkligen inte.

Justins perskektiv

Vi kom fram till sjukhuset. Jag fick hoppa av vid framentrén. Jag gjorde som dom sa, jag gick runt ena hörnet så att jag kunde komma in.
"Justin, Justin! Vad har hänt? Varför är du här?" frågorna från papzen som var där överrumplade mig.



Jag ignorerade dom så gott som jag kunde. Dom var verkligen överallt!
När jag äntligen hade nått entren öppnade jag dörren och gick in.

"Det började med att pappa och mamma tog oss till en stuga i skogen... "
När jag var klar tog jag ett djupt andetag. Justin kollade chokat på mig.
"Så.. han tvingade er att... att... " jag nickade.
Justin kollade oroligt på mig , "Hur mår du?" frågade han mig.
Jag rykte på axlarna "Jag mår bättre nu när jag är här med dig!"



Jag måste ha somnat, för när jag öppnade mina ögon igen var det ljust i rummet. Då kom jag på, jag hade rymt ifrån pappa och mamma! Skräcken kröp fram.
Jag kollade mig omkring i det ljusa rummet. Allt var i förgerna vitt och svart. Några av Justins kläder var slängde på fotöljen som var en bit ifrån sängen. Jag reste mig ur sängen.
"Justin?!" ropade jag.
"Är på toan, ska bara hoppa in i duschen!" svarade han.
Jag hörde hur duschen startades. Jag kollade mig omrking lite mer. Det var ändå ett rätt stort hotellrum. 
Utsikten från hans rum var otrolig! Men såg riktigt långt. 
"Stå stil och rör dig inte!" jag stelnade till. Pappas röst hördes i mitt öra. 
"Vad vill du mig?" frågade jag. 
"Mycket!" var det ändå han sa.  Jag kände något kallt mot min handled. Sen sved det till. Jag kollade ner, blod droppade ner ifrån såret pappa hade gjort. Jag bet ihop, jag hörde pappa skrocka bakom mig. Jag vände mig långsammt om.
HAns ögon visade bara en sak och det var skada. Han skulle verkligen göra mig illa. Jag kände det, han skulle inte tveka denna gången.
"Låt. Mig. Vara!" sa jag sammanbitet. Han skrockade igen, "Aldrig!" svarade han mig och gjorde anfall.
Jag duckade så han missade mig med kniven. Jag slog han först i magen. Han började sig frammåt lite, innan han reste på sig.
"Du ska verkligen inte börja bråka Becca, jag vill inte skada dig mer än nödvändigt!" han flinade mysko mot mig.
"Säger detsamma!" svarade jag innan jag sprakade han mellan benen. Han vek som dubbelt så jag slog han hårt på ryggen så han la ner på golvet. Jag tog ena benet på hans rygg.
"Så, pappa, pappa, pappa, ger du upp?" frågade jag.
"Alridg!" svarade han och reste sig så snabbt upp att jag tappade balansen, men jag fick tillbaka den precis i tid. 
Jag gjordde en typ kick sak med foten som träffade han vid bröstet. 

 

Han tappade andan i några sekunder innan han anföll med kniven igen. Denna gången kunde jag inte slängeá mig ur vägen eller något, kniven träffade mig i sidan av magen. Jag kände smärtan.

Jag hördes hur dörren for igen. Den som hade kramat mig vände sig om mot mig.

Beccas perspektiv

Jag visste precis vilket rum Justin bodde i, jag hade hört han prata med Pattie. Hon och Scotter hade inte trott att jag var här, men Justin gav sig inte. Jag log åt tanken. Jag vände mig om i den varma sängen. Klockan på sängbrdet visade 02:34 . Suck , alla andra sov. Gabbi, pappa och mamma. Jag kunde höra pappas snarkningar.
Jag blundade och försökte somna, det ändå som fanns i mitt huvud var Justin.
Justin, Justin, Justin.
Jag måste verkligen få träffa han, bara vi två! Jag visste att vi skulle dra ifrån detta hotellet till det brevid om några dagar. Varför har jag ingen aning om, liksom hotellet brevid?! Stor skillnad. Vi går ju inte ens utanför hotellets dörrar.


The only thing i could think about was Justin. Justin, Justin, Justin.

Efter ett tag av tänkade hade jag bestämmt mig. Jag skulle till Justin rum. Och det var nu! Jag reste mig långsammt ur sängen. Gick till ena fotöljen som var i ett av dom fyra hörnen i rummet. Tog tightsen som la på där, drog av mig den obekväma pyamasen pappa hade tvingat på mig och drog på mig en lös t-shirt med tryck på.
Jag kollade mig omkring, alla sov fortfarande. Borde jag väcka Gabbi?
Jag sket i att väcka henne, hon brukar vara lite klumpig när hon precis har vaknat. Och om pappa får reda på vad jag har för planer kommer han döda mig med sina bara händer.

*

Jag sprang upp en trappa och letade efter hans rum. När jag hittade började jag knacka. Efter några minuter öppnades den av en trött Justin. Innan han hann reagera gav jag han en kram. En hård en, han verkade riktigt förvånad. Han hade nog inte sett vem det var som kom. Eller så har han helt enkelt glömt bort mig.
Jag visste ju om sagt unte hur länge jag hade varit borta.
Jag släppte taget om han och stängde dörren. Jag vände mig långsammt om. Justin stog där med förvirrad och trött blick.
"Hej?" sa jag tveksammt. Jag harklade mig, han tog ett steg fram mot mig.
"Becca?" frågade han först svagt. Jag nickade. Hans läppar sprack upp i ett leénde.
"Jag visste att du var här! Jag visste att jag bara inte inbillade mig!" han omfamnade mig i en kram till. Jag kände tårarna rulla ner för kinderna. Jag var trygg, denna känslan har jag inte känt på länge.
Han släppte mig lite innan jag kände hans läppar mot mina. Jag kände fjärilarna i magen, dom var tio tusen om inte fler där nere i magen.
Han lutade sin panna mot min.
"Jag kan inte tro att det verkligen är du!" viskade han. Jag kände hur tårarna rullade ner för kinderna.
"Jag kan inte tro att du är här!" fortsatte han.
Han backade så vi kunde se varandra ordentligt i ögonen. Jag såg att han också hade tårar rullandes ner för kinderna.
"Gråt inte!" viskade jag och tårkade bort tårarna från hans kinder. Han log svagt mot mig.
"Detsamma!" svarade han lågt och torkade bort tårarna från mina kinder.

*

Vi satt i Justins säng. Eller, Justin satt i sin säng jag la på Justin i hans knä.
"Vill du berätta vad som har hänt?" frågade Justin försiktigt. Jag nickade långsammt.



You stop cry!

"Pappa!" halvskrek jag. Han kollade argt bak på mig. Jag kunde inte riskera att Justin skulle komma till skada!
Pappa vände sig mot mig igen, han verkade helt ha glömt bort Justin. För dom som var inne i rummet innan hade gått ut för att kollade vart vi tog vägen. Pappa tog genast mig i amren igen, jag kollade på Justin en sista gång innan jag blev in knuffad i rummet.

Justins perspektiv

Men förvirrade tankar gick jag några steg bakåt.
"Justin, kom nu vi måste fixa med en sak!" Scooters röst hördes bakom mig. Jag vände mig om, gick med långsamma steg mog Scooter.
"Kom igen Justin, vi har inte hela dagen på oss!" Scotter suckade irriterat.
"Scotter, hon... Becca!" började jag. Han skakade på huvudet.
"Sluta tänka på henne hela tiden! Polisen är ute och letar efter henne v..." jag avbröt han i hans mening "Scooter! Hon är HÄR i hotellet!" han kollade konstigt på mig innan han skakade på huvudet mednas han drog in mig i hotellrummet.

*

"Mamma, det var Becca! Ni måste lita på mig!" jag hade inte kunnat sluta tänka på det sen jag hade sett Becca.
När jag tänker efter såg hon inte ut precis som Becca, inte samma klädstil. Min rösten, och dom ögonen glömmer jag aldrig!


"But her voise, and those eyes! I never forget those!"

Vi satt nere i hotellets resturang. Jag kollade mig spännt omkring. Becca borde väl också äta?
Jag reste mig upp er den mjuka stolen, drog ner min blåa tjocktröja innan jag gick för att 'gå på toa' , det var vad jag sa iaf. Egentligen skulle jag kolla mig omking om Becca var här.
Jag gick runt i säkert 10 minuter, innan jag tyckte att det nog var dags att gå tillbaka innan mamma skulle bli orolig. Jag suckad och kollade besviket ner i golvet.
Hur ska jag kunna övertala Scotter om att det verkligen var hon jag såg?
Hur ska jag kunnde hitta henne? Varför var jag så korkad, varför försökte jag inte rädda henne medans hon stog några meter ifrån mig?
Som tankarna for omkring. Jag ska alltid klant mig.


"Im just messing thing up, all the time!"

Jag satte mig halvvaket upp i sängen. Ett högt knackade hördes på min dörr. Jag drog på mig dom grås mysbyxorna som jag hade slängt på golvet kvällen innan. Med tunga steg kom jag fram till dörren. Öppnade den och blev genast omfammnade i en hård kram. Chokad kramade jag tillbaka utan att veta vem det var som kramade mig.

"Pappa!" halvskrek jag. Han kollade argt bak på mig. Jag kunde inte riskera att Justin skulle komma till skada!
Pappa vände sig mot mig igen, han verkade helt ha glömt bort Justin. För dom som var inne i rummet innan hade gått ut för att kollade vart vi tog vägen. Pappa tog genast mig i amren igen, jag kollade på Justin en sista gång innan jag blev in knuffad i rummet.

Justins perspektiv

Men förvirrade tankar gick jag några steg bakåt.
"Justin, kom nu vi måste fixa med en sak!" Scooters röst hördes bakom mig. Jag vände mig om, gick med långsamma steg mog Scooter.
"Kom igen Justin, vi har inte hela dagen på oss!" Scotter suckade irriterat.
"Scotter, hon... Becca!" började jag. Han skakade på huvudet.
"Sluta tänka på henne hela tiden! Polisen är ute och letar efter henne v..." jag avbröt han i hans mening "Scooter! Hon är HÄR i hotellet!" han kollade konstigt på mig innan han skakade på huvudet mednas han drog in mig i hotellrummet.

*

"Mamma, det var Becca! Ni måste lita på mig!" jag hade inte kunnat sluta tänka på det sen jag hade sett Becca.
När jag tänker efter såg hon inte ut precis som Becca, inte samma klädstil. Min rösten, och dom ögonen glömmer jag aldrig!


"But her voise, and those eyes! I never forget those!"

Vi satt nere i hotellets resturang. Jag kollade mig spännt omkring. Becca borde väl också äta?
Jag reste mig upp er den mjuka stolen, drog ner min blåa tjocktröja innan jag gick för att 'gå på toa' , det var vad jag sa iaf. Egentligen skulle jag kolla mig omking om Becca var här.
Jag gick runt i säkert 10 minuter, innan jag tyckte att det nog var dags att gå tillbaka innan mamma skulle bli orolig. Jag suckad och kollade besviket ner i golvet.
Hur ska jag kunna övertala Scotter om att det verkligen var hon jag såg?
Hur ska jag kunnde hitta henne? Varför var jag så korkad, varför försökte jag inte rädda henne medans hon stog några meter ifrån mig?
Som tankarna for omkring. Jag ska altid klant mig.


"Im just messing thing up, all the time!"

Jag satte mig halvvaket upp i sängen. Ett högt knackade hördes på min dörr. Jag drog på mig dom grås mysbyxorna som jag hade slängt på golvet kvällen innan. Med tunga steg kom jag fram till dörren. Öppnade den och blev genast omfammnade i en hård kram. Chokad kramade jag tillbaka utan att veta vem det var som kramade mig.

Efter showen hade jag meet & greet.
Jag bytte snabbt om till en vanligt svart t-shirt och militärshorts. Checkade min frisyr innan jag gick till själva rummet meet & greeten skulle hållas.
Jag hälsade på Kenny som skulle stå brevid mig, ifall ifall.
"Har du signerat alla de bladen Scooter sa till dig att göra?" jag stelnade till. Kenny skrockade.
"Jag visste att du hade glömt det, därför tog jag med mig dom, plus en signeringspenna som du kan skriva med!" jag log tacksammt mot han.



Jag suckade, meet & greeten var över och jag satt i en av dom svart plåtbilarna påväg till hotellet vi skulle bo i över natten.

*

"Justin, bra jobbat idag!" mamma kramade om mig.
"Tack!" svarade jag hest. Hon log mot mig innan hon stängde dörren till hennes hotellrum. Jag kollade på min nyckel igen. Rum 436. Jag kollade på mammas rum, hon hade rum 356 så jag bodde en bit ifrån henne.
Höger, vänster sen till höger igen. Nu var jag nästan vid mitt rum.
"Håll käft!" jag hoppade till av det plötsliga ljudet. Jag kollade bak, en rätt stor man höll en tjej i armen. Hon ryggade emot mannen.
"Aldrig!" halvskrek hon. Jag kände igen den rösten. Den var på något vis bekant men ändå så olik.
"Du ska göra som jag säger! Hör du mig?!" mannen slog till tjejen på kinden. Hennes huvud föll åt mitt håll så jag kunde skjumta hennes ansikte. Jag drog efter andan och spärrade upp ögonen.

Beccas perspektiv

Det pappa hade fått oss att göra var något av det vidrigaste jag någonsinn hade gjort. Så dåligt att jag inte ens vill tänka på det.
När mannen som satt framför mig sa åt mig att göra det mest vidrigaste hittils vägrade jag att göra det. Såklart ursäktade pappa sig och drog ut mig ur det nästan kolsvarta rummet.
Jag skulle precis protestera när vi väl var utanför rummet när han skrek:
"Håll käft!" jag kände hans saliv mot mig kind, usch!
"Aldrig!" halvskrek jag tillbaka. Jag såg vreden komma i hans ögon.
"Du ska göra som jag säger! Hör du mig?!" skrek han. Innan jag hann blinka kände jag hans handflata mot min kind.
Av smällen för mitt huvud till höger. Jag öppnade ögonen - som jag hade stängt precis innan slaget - som möttes av ett par hasselbruna ögon. Ett par ögon jag aldrig glömmer.



Justins ögon kollade in i mina, jag kunde verkligen inte sluta kolla in i dom.
"Och vem fan är du?" pappas röst ekade i korridoren.
Justin rykte till , han drog sin blick ifrån min och kollade på pappa.
Han harklade sig, "Jag är Justin sir!" svarade han med hes röst. Pappa släppte taget om mig så jag föll hårt ner på golvet. Jag kollade fort upp, pappa hade gått fram till Justin.