Ingen del idag
Jag måste plugga prov osv. Sorry, men imorgon kommer det förhoppningsvis en!
¦Popstar ¦ chapter 20 ¦
Detta har hänt: ¨
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
En vän är någon som alltid står vid sin sida, oavsett vad. En vän är någon som stöttar en när man mår som värst, och är med en när man mår som bäst. Oavsett vad som händer, eller har hänt kommer den personen alltid stå bakom en och säga "jag kommer alltid vara här för dig!"
Ja, det är precis så som jag vill vara som kompis. Det är precis så som jag gör allt som jag kan för att vara. Fast jag är Vegas eller inte ville jag vara en vän som alltid fanns här för någon. I detta fall var denna 'någon' Taylor.
"Jag..." började jag. Taylor kollade rakt in i mina ögon med kalla ögon.
"Jag trodde du skulle se det. Eller i alla fall fråga vad det var som var fel. Jag trodde du kunde se det på mig. Men jag hade visst fel. Precis som jag hade om dig, du kanske verkar vara 'the perfect friend' men det är du inte." han tog ett steg ifrån mig. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder.
"Du vet varför jag inte har varit på topp Taylor!" försökte jag med en sprucken röst. Jag kände hur Pearl tog tag i min hand och klämde den försiktigt.
"Men vet du vad? Kan du inte sluta tänka på dig själv ett ögonblick? Eller är ditt ego för jävla stort för det?! Just nu skiter jag i your big seceret." skrek han i den som har varit en folktum korridor. Men som nu var full med folk, de hade förmodligen hört våra höga röster. Jag svarade inte honom, men kollade på honom med tårarna som rann ner för mina kinder. För en sekund kunde jag skymta en liten bit av skuld i Taylors ögon, men den sekunden var snabb och skulden förvandlades till mörker. Innan jag visste ordet av det vände Taylor på klacken och gick där ifrån.
Jag kunde känna hur Pearl kramade om mig. Jag kände hur tårarna bara rann, och jag lät dem rinna. "Hur kan du vara så sjukt patetiskt Vanessa? Tänk förfan någon gång.." tänkte jag om och om igen. Det värsta av allt var att Taylor hade rätt. Om jag inte hade varit Vegas hade jag inte behövt ha hemligheter för alla andra, jag hade berättat det för Taylor för några år sedan. Sjävklart hade han blivit chokad. Men han var ändå glad för min skull.
Jag hoppade upp och ner på Taylors nyinköpta stutsmatta. Jag lät mitt skratt slinka ur min mun, detsamma med Taylor. Han hade precis som jag tyckt det var riktigt kul att hoppa här. Jag visste att vi skulle spendera mycket tid här. I alla fall den tiden jag kunde spendera här. Jag var ju också Vegas, och det hade jag varit i ett år i nuläget. Det var en otrolig kännsla, men det som jag hatade var att hålla det hemlig för Taylor. Fast han pratade om Vegas en stor del av hans tid hade jag bara hållt med och nickat. Lögnen om alla saker som jag har sagt var ursäkter för att inte säga sanningen till honom. Men det var inte kännslan av att säga det till honom, utan kännslan om att han kanske inte vill vara min kompis längre om jag sa det.
"Varför är du så tyst?" frågade Taylor mig.
Jag log svagt, "det finns någon som jag måste säga till dig..." hade jag sagt. Han hade kollat på mig och jag hade sagt: "du vet alla gåner jag har varit hos min Mormor i Florida?" började jag. När han nickade hade jag fortsatt. "Jag var inte hos min mormor utan jag var ute och uppträdde inför folk. Jag är känd Taylor!" Han kollade förvirrat och förvånat på mig. "Jag är Vegas, taylor."
Jag log svagt åt det gamla minnet som spelades upp i huvudet. Jag kände smärtan i magen, hur mina armar och ben blev svaga av att bara tänka tanken att jag och Taylor var ovänner. Det stämmde bara inte i in i mitt huvud, det var lika konstigt som att äta choklad till ärtor; det passar helt enkelt inte ihop.
"I threw a wish in the well, Don't ask me, I'll never tell I looked to you as it fell, and now you're in my way
I trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss I wasn't looking for this, but now you're in my way
Your stare was holdin', Ripped jeans, skin was showin' Hot night, wind was blowin' Where you think you're going, baby?" Jag hade klivit in hallen hemma när jag hörde den välbeckanta men ändå främmande rösten sjunga. Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
Förlåt för att den inte kom upp igår, hade inget internät. Hoppas att ni gillade denna delen, och varför är Tylor sur/ledsen över Vanessa? :)
Jag har också fixat så att JULIA från MYDIRECTIONINFECTION.BLOGG.SE kommer göra en ny design, evigt tacksam till dig är jag Julia! :*
PÖS.
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
En vän är någon som alltid står vid sin sida, oavsett vad. En vän är någon som stöttar en när man mår som värst, och är med en när man mår som bäst. Oavsett vad som händer, eller har hänt kommer den personen alltid stå bakom en och säga "jag kommer alltid vara här för dig!"
Ja, det är precis så som jag vill vara som kompis. Det är precis så som jag gör allt som jag kan för att vara. Fast jag är Vegas eller inte ville jag vara en vän som alltid fanns här för någon. I detta fall var denna 'någon' Taylor.
"Jag..." började jag. Taylor kollade rakt in i mina ögon med kalla ögon.
"Jag trodde du skulle se det. Eller i alla fall fråga vad det var som var fel. Jag trodde du kunde se det på mig. Men jag hade visst fel. Precis som jag hade om dig, du kanske verkar vara 'the perfect friend' men det är du inte." han tog ett steg ifrån mig. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder.
"Du vet varför jag inte har varit på topp Taylor!" försökte jag med en sprucken röst. Jag kände hur Pearl tog tag i min hand och klämde den försiktigt.
"Men vet du vad? Kan du inte sluta tänka på dig själv ett ögonblick? Eller är ditt ego för jävla stort för det?! Just nu skiter jag i your big seceret." skrek han i den som har varit en folktum korridor. Men som nu var full med folk, de hade förmodligen hört våra höga röster. Jag svarade inte honom, men kollade på honom med tårarna som rann ner för mina kinder. För en sekund kunde jag skymta en liten bit av skuld i Taylors ögon, men den sekunden var snabb och skulden förvandlades till mörker. Innan jag visste ordet av det vände Taylor på klacken och gick där ifrån.
Jag kunde känna hur Pearl kramade om mig. Jag kände hur tårarna bara rann, och jag lät dem rinna. "Hur kan du vara så sjukt patetiskt Vanessa? Tänk förfan någon gång.." tänkte jag om och om igen. Det värsta av allt var att Taylor hade rätt. Om jag inte hade varit Vegas hade jag inte behövt ha hemligheter för alla andra, jag hade berättat det för Taylor för några år sedan. Sjävklart hade han blivit chokad. Men han var ändå glad för min skull.
Jag hoppade upp och ner på Taylors nyinköpta stutsmatta. Jag lät mitt skratt slinka ur min mun, detsamma med Taylor. Han hade precis som jag tyckt det var riktigt kul att hoppa här. Jag visste att vi skulle spendera mycket tid här. I alla fall den tiden jag kunde spendera här. Jag var ju också Vegas, och det hade jag varit i ett år i nuläget. Det var en otrolig kännsla, men det som jag hatade var att hålla det hemlig för Taylor. Fast han pratade om Vegas en stor del av hans tid hade jag bara hållt med och nickat. Lögnen om alla saker som jag har sagt var ursäkter för att inte säga sanningen till honom. Men det var inte kännslan av att säga det till honom, utan kännslan om att han kanske inte vill vara min kompis längre om jag sa det.
"Varför är du så tyst?" frågade Taylor mig.
Jag log svagt, "det finns någon som jag måste säga till dig..." hade jag sagt. Han hade kollat på mig och jag hade sagt: "du vet alla gåner jag har varit hos min Mormor i Florida?" började jag. När han nickade hade jag fortsatt. "Jag var inte hos min mormor utan jag var ute och uppträdde inför folk. Jag är känd Taylor!" Han kollade förvirrat och förvånat på mig. "Jag är Vegas, taylor."
Jag log svagt åt det gamla minnet som spelades upp i huvudet. Jag kände smärtan i magen, hur mina armar och ben blev svaga av att bara tänka tanken att jag och Taylor var ovänner. Det stämmde bara inte i in i mitt huvud, det var lika konstigt som att äta choklad till ärtor; det passar helt enkelt inte ihop.
"I threw a wish in the well, Don't ask me, I'll never tell I looked to you as it fell, and now you're in my way
I trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss I wasn't looking for this, but now you're in my way
Your stare was holdin', Ripped jeans, skin was showin' Hot night, wind was blowin' Where you think you're going, baby?" Jag hade klivit in hallen hemma när jag hörde den välbeckanta men ändå främmande rösten sjunga. Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
Förlåt för att den inte kom upp igår, hade inget internät. Hoppas att ni gillade denna delen, och varför är Tylor sur/ledsen över Vanessa? :)
Jag har också fixat så att JULIA från MYDIRECTIONINFECTION.BLOGG.SE kommer göra en ny design, evigt tacksam till dig är jag Julia! :*
PÖS.
¦Popstar ¦ chapter 19 ¦
Detta har hänt:
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Resan till New York hade varit både tråkig men lättsam. Tråkig för att behöva åka ifrån Frankrike, lättsam över att inte behöva ljuga för Justin om Vegas, jag hade inte berättat, men mamma hade ringt mig ett x antal gånger om Vegas, om det nya albumet turnén som skulle vara lite innan julen.
Sånt som jag inte ville Justin skulle höra, men sånt som han ville veta. Inte för att han sa rakt ut "ey, Vanessa sluta ljug och säg nu vad fan du håller hemligt" men man kunde se i hans ögon att han ville veta. Men att han var för snäll för att inte fråga.
"Efter din tråkiga skola, skulle du vela följa med mig och se på Lakers? :) x"
Jag log stort mot smset jag precis fått från Justin. Det skulle bli roligare än att sitta hemma och glo. Jag svarade med ett "ja! Skulle bli riktigt kul! Men hur länge är du i New York Bieber?" Han har väl varit här rätt länge nu?
Jag skakade lätt med huvudet för mig själv innan jag gick från köket till mitt rum. Jag tog på mig ett par svarta jeans, ett vitt linne, med det hade jag en kofta över. Med kläderna på gick jag till badrummet, drog på lite maskara innan jag fick bråttom för att hinna med bussen.
"Alltså varför, varför ljuger du för oss?" frågade Lovisa mig skarpt vid lunchen. JAg hade precis satt mig ner med den ovanligt goda maten framför mig, maten var lasagne med en sallaf och äppeljuice.
"Vadå ljuger?" frågade jag förvirrat. Lovisa kollade på Brooke med en klagande blick. "Vad?!" frågade jag igen.
"Alltså, tro inte att man kan vara med självaste Justin Bieber utan att en massa papparazzis tar bilder på honom, och de som är med honom. Så tro inte att du kan smyga omkring med honom i Frankrike eller här i New York utan att alla hans Beliebers ser det!" Brooke kollade mig rakt in i ögonen när hon pratade. För vart ord hon og kände jag hur hjärtat bultade fortare och fortare i bröstet.
"Hrm..." sa jag och kollade ner i maten som inte såg lika god ut längre.
"Så, vad har du i försvar?" frågade Lovisa mig med höjda ögonbryn.
"Jag visste inte att ni ville veta...?" jag kollade osäkert runt på bordet. De andra tjejerna som satt runt borde - som var Lovisa och Brooke då, men även Pearl och Betty - de kollade chokat på mig. Det var detsamma med de få kilalr som satt här, Heath, Sam och Bryan men även Taylor men han hade bara himmlat med ögonen och fortsatt med att äta.
"Kom igen tjejen! Vad tror du egentligen?!" stönade Lovisa.
"Men du kan ju i alla fall säga nu, är han som alla säger; snäll, snygg, omtänksam, bra på att kyssas?" frågade Brooke. När hon sa "bra på att kyssas" höjde och och sänkte på ögonbrynen. Jag fnös och skakade på huvudet. Något säger mig att denna lunchen kommer bli lång...
"Äntligen är skolan slut!" sa jag till Justin när jag hade hoppat in i hans bil på skolparkeringen. Han skrattade lågt åt min mening.
"Så tråkigt var det väl inte?" frågade han och bakade ur parkeringen.
Jag suckade, "kanske inte var dag. Men idag, Lovisa och Brooke var som jag vet inte vad..." sa jag med ännu en suck.
Det var några fördelar med att vara med popsensationen Justin Bieber, kön in till arenan där matchen mellan Lakers och ett annat lag som jag inte kommer ihåg namnet på var tiotals meter lång. Minst femtio meter skulle jag tro. Men, eftersom jag gick med Justin fick vi gå in utan att stå i kö. Men det var inte bara jag och Justin som fick gå före, jag kunde se Rihanna en bit framför oss. Inte visste jag att hon var ett fan av basket, inte för att jag är värst "omg basket" personen. Men i alla fall.
"Vilka platser har vi?" frågade jag Justin när vi kom in till själva arenan. Den var nästan helt full, men det var ändå platser som var tomma.
"Längst fram!" sa han med ett snett leende. Jag höjde på ögonbrynen och fick fram något som skulle låta som "oh aha.." men som lät lite mer "äh äähäh".
Matchen började, Justin fick förklara för mig reglerna. Jag var, som sagt, inte ett värst basket fan därmed kunde jag inte reglerna så bra. Lakers var rätt bra faktiskt, de gjorde mål på mål. Det såg faktiskt rätt kul ut, men alla var så långa. Och jag är inte ritkigt i den längden kan man ju säga.
I halvleken reste sig Justin upp och räckte fram sin hand. Tveksammt la jag min hand i hans, genast kände jag hur fjärilarna i magen blev som vilda. Han log snett mot mig. Vi gick tvärs över planen, jag kunde urskilja olika personer som stannade upp och pekade på oss. Men ignorerade dem så gott som jag kunde.
"Vart ska vi?" frågade jag halv skrattande. Justin svarade inte utan fortsatte bara med att dra upp mig för trapporna vi hade gått upp för nu ett bra tag. Låren började värka men jag ignorerade det.
Vi kom fram till en dörr, Justin öppnade den. Vi kom till ett rum med utsikt över hela New York, inte som den vanligt utsikten som jag var van vid. Utan men så att man såg alla höga byggnader. Det var riktigt vackert.
"Wow." andades jag. I ögonvrån kunde jag se hur Justin nickade. Men inte med blicken på utsikten utan på mig. "Utsikten är verkligen vacker!" sa Justin, fortfarande med blicken på mig.
På samma utsikt som jag ser på, eller på den som du ser på eller...? Tänkte jag för mig själv med ett litet leende på läpparna.
"När började matchen igen?" frågade jag och vände mig mot Justin.
Han ryckte på axlarna, "vi kommer nog höra när den börjar. Man brukar göra det i alla fall." sa han enkelt. Jag nickade, fortfarande kollade vi in i varandras ögon.
"Jag vill säga en sak till dig, Vanessa." började Justin och tog ett litet steg mot mig. Jag svalde och kände hur hjärtat började bulta snabbare inom mig. Nervöst nickade jag.
Justin log och tog ett steg till närmare mig. Han stod bara några centimeter framför mig. Så jag fick kolla upp på honom, han var lite längre än mig.
Han kollade djupt in i mina ögon.
Det var så mycket som jag ville säga till Vanessa. Som vad jag verkligen kände var gån jag var med henne. Men jag kunde inte få fram det. Jag kunde bara inte. Så iställer för att säga "Vanessa, jag är sjukt förälskad i dig!" sa jag:
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
Hope yall like.
Lite sen, i know, men jag försökt skriva en lite längre än vad jag brukar. Inte för att jag vet om jag lyckades. Men jag försökte i alla fall.
Jag hoppas på att jag kommer få en ny design snart, annars får jag väl ta och göra en egen. Men vi får väl se hur bra det blir haha! :)
Pusssss
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Resan till New York hade varit både tråkig men lättsam. Tråkig för att behöva åka ifrån Frankrike, lättsam över att inte behöva ljuga för Justin om Vegas, jag hade inte berättat, men mamma hade ringt mig ett x antal gånger om Vegas, om det nya albumet turnén som skulle vara lite innan julen.
Sånt som jag inte ville Justin skulle höra, men sånt som han ville veta. Inte för att han sa rakt ut "ey, Vanessa sluta ljug och säg nu vad fan du håller hemligt" men man kunde se i hans ögon att han ville veta. Men att han var för snäll för att inte fråga.
"Efter din tråkiga skola, skulle du vela följa med mig och se på Lakers? :) x"
Jag log stort mot smset jag precis fått från Justin. Det skulle bli roligare än att sitta hemma och glo. Jag svarade med ett "ja! Skulle bli riktigt kul! Men hur länge är du i New York Bieber?" Han har väl varit här rätt länge nu?
Jag skakade lätt med huvudet för mig själv innan jag gick från köket till mitt rum. Jag tog på mig ett par svarta jeans, ett vitt linne, med det hade jag en kofta över. Med kläderna på gick jag till badrummet, drog på lite maskara innan jag fick bråttom för att hinna med bussen.
"Alltså varför, varför ljuger du för oss?" frågade Lovisa mig skarpt vid lunchen. JAg hade precis satt mig ner med den ovanligt goda maten framför mig, maten var lasagne med en sallaf och äppeljuice.
"Vadå ljuger?" frågade jag förvirrat. Lovisa kollade på Brooke med en klagande blick. "Vad?!" frågade jag igen.
"Alltså, tro inte att man kan vara med självaste Justin Bieber utan att en massa papparazzis tar bilder på honom, och de som är med honom. Så tro inte att du kan smyga omkring med honom i Frankrike eller här i New York utan att alla hans Beliebers ser det!" Brooke kollade mig rakt in i ögonen när hon pratade. För vart ord hon og kände jag hur hjärtat bultade fortare och fortare i bröstet.
"Hrm..." sa jag och kollade ner i maten som inte såg lika god ut längre.
"Så, vad har du i försvar?" frågade Lovisa mig med höjda ögonbryn.
"Jag visste inte att ni ville veta...?" jag kollade osäkert runt på bordet. De andra tjejerna som satt runt borde - som var Lovisa och Brooke då, men även Pearl och Betty - de kollade chokat på mig. Det var detsamma med de få kilalr som satt här, Heath, Sam och Bryan men även Taylor men han hade bara himmlat med ögonen och fortsatt med att äta.
"Kom igen tjejen! Vad tror du egentligen?!" stönade Lovisa.
"Men du kan ju i alla fall säga nu, är han som alla säger; snäll, snygg, omtänksam, bra på att kyssas?" frågade Brooke. När hon sa "bra på att kyssas" höjde och och sänkte på ögonbrynen. Jag fnös och skakade på huvudet. Något säger mig att denna lunchen kommer bli lång...
"Äntligen är skolan slut!" sa jag till Justin när jag hade hoppat in i hans bil på skolparkeringen. Han skrattade lågt åt min mening.
"Så tråkigt var det väl inte?" frågade han och bakade ur parkeringen.
Jag suckade, "kanske inte var dag. Men idag, Lovisa och Brooke var som jag vet inte vad..." sa jag med ännu en suck.
Det var några fördelar med att vara med popsensationen Justin Bieber, kön in till arenan där matchen mellan Lakers och ett annat lag som jag inte kommer ihåg namnet på var tiotals meter lång. Minst femtio meter skulle jag tro. Men, eftersom jag gick med Justin fick vi gå in utan att stå i kö. Men det var inte bara jag och Justin som fick gå före, jag kunde se Rihanna en bit framför oss. Inte visste jag att hon var ett fan av basket, inte för att jag är värst "omg basket" personen. Men i alla fall.
"Vilka platser har vi?" frågade jag Justin när vi kom in till själva arenan. Den var nästan helt full, men det var ändå platser som var tomma.
"Längst fram!" sa han med ett snett leende. Jag höjde på ögonbrynen och fick fram något som skulle låta som "oh aha.." men som lät lite mer "äh äähäh".
Matchen började, Justin fick förklara för mig reglerna. Jag var, som sagt, inte ett värst basket fan därmed kunde jag inte reglerna så bra. Lakers var rätt bra faktiskt, de gjorde mål på mål. Det såg faktiskt rätt kul ut, men alla var så långa. Och jag är inte ritkigt i den längden kan man ju säga.
I halvleken reste sig Justin upp och räckte fram sin hand. Tveksammt la jag min hand i hans, genast kände jag hur fjärilarna i magen blev som vilda. Han log snett mot mig. Vi gick tvärs över planen, jag kunde urskilja olika personer som stannade upp och pekade på oss. Men ignorerade dem så gott som jag kunde.
"Vart ska vi?" frågade jag halv skrattande. Justin svarade inte utan fortsatte bara med att dra upp mig för trapporna vi hade gått upp för nu ett bra tag. Låren började värka men jag ignorerade det.
Vi kom fram till en dörr, Justin öppnade den. Vi kom till ett rum med utsikt över hela New York, inte som den vanligt utsikten som jag var van vid. Utan men så att man såg alla höga byggnader. Det var riktigt vackert.
"Wow." andades jag. I ögonvrån kunde jag se hur Justin nickade. Men inte med blicken på utsikten utan på mig. "Utsikten är verkligen vacker!" sa Justin, fortfarande med blicken på mig.
På samma utsikt som jag ser på, eller på den som du ser på eller...? Tänkte jag för mig själv med ett litet leende på läpparna.
"När började matchen igen?" frågade jag och vände mig mot Justin.
Han ryckte på axlarna, "vi kommer nog höra när den börjar. Man brukar göra det i alla fall." sa han enkelt. Jag nickade, fortfarande kollade vi in i varandras ögon.
"Jag vill säga en sak till dig, Vanessa." började Justin och tog ett litet steg mot mig. Jag svalde och kände hur hjärtat började bulta snabbare inom mig. Nervöst nickade jag.
Justin log och tog ett steg till närmare mig. Han stod bara några centimeter framför mig. Så jag fick kolla upp på honom, han var lite längre än mig.
Han kollade djupt in i mina ögon.
Det var så mycket som jag ville säga till Vanessa. Som vad jag verkligen kände var gån jag var med henne. Men jag kunde inte få fram det. Jag kunde bara inte. Så iställer för att säga "Vanessa, jag är sjukt förälskad i dig!" sa jag:
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
Hope yall like.
Lite sen, i know, men jag försökt skriva en lite längre än vad jag brukar. Inte för att jag vet om jag lyckades. Men jag försökte i alla fall.
Jag hoppas på att jag kommer få en ny design snart, annars får jag väl ta och göra en egen. Men vi får väl se hur bra det blir haha! :)
Pusssss
¦Popstar ¦ chapter 18 ¦
Detta har hänt;
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Utsikten man såg uppe i Eiffel tornet var riktigt fin. Träden som räckte sig långt längst gångstigen. Ala olika sorters människor pekade på tornet och såg inponerade.
Men tyvärr var det inte utsikten, eller kännslan över att vara i Frankrike som fick mig att må ovanligt bra. Utan det var det faktum att Justin hade velat ta med mig hit. Att han själv ville att vi två skulle vara här, nästan högst uppe i Eiffel tornet tillsammans. De oönskade fjärilarna i magen var gång han kollade in i mina ögon, eller när han rörde vid min axel för att visa mig något, det var som sagt oönskade kännslor. Sådanna kännslor som jag inte ville erkänna för mig själv, men som inte gick att förtränga.
"Här, dessa har världens godaste scones!" Justin pekade på ett café lite längre fram på den nästan öde gatan. Men det var nog bara bra - att här inte är mycket folk menar jag, Justin är ju rätt så känd har jag kommit på. Vägen till Eiffel tornet hade varit full kabalik, en massa tjejer som ständigt gick fram till Justin för att be om en autograf eller en bild. Men man kunde verkligen se hur mycket Justin älskade dem. Hela han log på något vis, hans ögon strålade liksom på ett vis som man inte kunde beskriva med några ord.
"Bonjour! Que voulez-vous ce jour?" mannen som mötte mig och Justin sa något som jag inte förstod. Oförstående kollade jag på Justin som log mot mig, förhoppningsvis förstod han att jag inte förstod vad mannen hade sagt.
"Han frågade vad vi ville ha." sa Justin. Jag nickade. Justin frågade mig då vad jag ville ha, jag sa att jag ville ha det som han tog.
"Bonjour! Deux scones avec juste du beurre sur, les deux oranges jucie, grâce!" Justin pratade på. Istället för att se ut som en idiot sa jag till Justin att jag satte mig på en plats. Hn vände sig mot mig och sa "yes".
"Gud, de var sjukt goda!" sa jag menande och tog ännu en tugga från den goda sconsen framför mig. Justin nickade instämmande med munnen full.
"Så, hur visste du om detta cafeét?" fortsatte jag. Han svalde, "jag brukar gå hit när jag är i Paris. Här är itne så mycket folk och så har de ju världens godaste scones!" sa han med ett flin. Jag nickade.
Efter en stud av tystnad frågade Justin mig, "nu får du berätta om din fobi mot grodor, för det var väl grodor?" med ett skratt nickade jag.
"När jag var mindre, mycket mindre, hoppade en groda på något konstig vis in i min mun. Sedan dess kan jag knappt se på en groda utan att bli helt knäpp i huvudet." jag ryckte på axlarna. Justin svalde och kollade besvärat ut. "Vad?" frågade jag honom.
"Om jag var du skulle jag inte kola ut!" sa han bara. Nyfiken som jag är gjorde jag tvärt emot vad han sa, och kollade ut. Utanför cafeét fanns det ute möbler. Och på en av stolarna satt an oskyldig grön liten groda. Med ett litet skrik hoppade jag upp från min stol. Fast jag var fullt medveten om att det var glas emellan mig och grodan kände jag hur hjärtat började bulta fortare i bröstet.
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Jag orkar inte skriva mer. Men jag lovade en ny del, så här fick ni en. Bilder och sånt vill absolut inte göra som jag så jag gav upp.
Förlåt för att jagär typ världens sämsta ögare av en novellblogg. Förlåt.
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Utsikten man såg uppe i Eiffel tornet var riktigt fin. Träden som räckte sig långt längst gångstigen. Ala olika sorters människor pekade på tornet och såg inponerade.
Men tyvärr var det inte utsikten, eller kännslan över att vara i Frankrike som fick mig att må ovanligt bra. Utan det var det faktum att Justin hade velat ta med mig hit. Att han själv ville att vi två skulle vara här, nästan högst uppe i Eiffel tornet tillsammans. De oönskade fjärilarna i magen var gång han kollade in i mina ögon, eller när han rörde vid min axel för att visa mig något, det var som sagt oönskade kännslor. Sådanna kännslor som jag inte ville erkänna för mig själv, men som inte gick att förtränga.
"Här, dessa har världens godaste scones!" Justin pekade på ett café lite längre fram på den nästan öde gatan. Men det var nog bara bra - att här inte är mycket folk menar jag, Justin är ju rätt så känd har jag kommit på. Vägen till Eiffel tornet hade varit full kabalik, en massa tjejer som ständigt gick fram till Justin för att be om en autograf eller en bild. Men man kunde verkligen se hur mycket Justin älskade dem. Hela han log på något vis, hans ögon strålade liksom på ett vis som man inte kunde beskriva med några ord.
"Bonjour! Que voulez-vous ce jour?" mannen som mötte mig och Justin sa något som jag inte förstod. Oförstående kollade jag på Justin som log mot mig, förhoppningsvis förstod han att jag inte förstod vad mannen hade sagt.
"Han frågade vad vi ville ha." sa Justin. Jag nickade. Justin frågade mig då vad jag ville ha, jag sa att jag ville ha det som han tog.
"Bonjour! Deux scones avec juste du beurre sur, les deux oranges jucie, grâce!" Justin pratade på. Istället för att se ut som en idiot sa jag till Justin att jag satte mig på en plats. Hn vände sig mot mig och sa "yes".
"Gud, de var sjukt goda!" sa jag menande och tog ännu en tugga från den goda sconsen framför mig. Justin nickade instämmande med munnen full.
"Så, hur visste du om detta cafeét?" fortsatte jag. Han svalde, "jag brukar gå hit när jag är i Paris. Här är itne så mycket folk och så har de ju världens godaste scones!" sa han med ett flin. Jag nickade.
Efter en stud av tystnad frågade Justin mig, "nu får du berätta om din fobi mot grodor, för det var väl grodor?" med ett skratt nickade jag.
"När jag var mindre, mycket mindre, hoppade en groda på något konstig vis in i min mun. Sedan dess kan jag knappt se på en groda utan att bli helt knäpp i huvudet." jag ryckte på axlarna. Justin svalde och kollade besvärat ut. "Vad?" frågade jag honom.
"Om jag var du skulle jag inte kola ut!" sa han bara. Nyfiken som jag är gjorde jag tvärt emot vad han sa, och kollade ut. Utanför cafeét fanns det ute möbler. Och på en av stolarna satt an oskyldig grön liten groda. Med ett litet skrik hoppade jag upp från min stol. Fast jag var fullt medveten om att det var glas emellan mig och grodan kände jag hur hjärtat började bulta fortare i bröstet.
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Jag orkar inte skriva mer. Men jag lovade en ny del, så här fick ni en. Bilder och sånt vill absolut inte göra som jag så jag gav upp.
Förlåt för att jagär typ världens sämsta ögare av en novellblogg. Förlåt.
!
Nästa del kommer idag, jag vet inte vilken tid för jag min mamma och syster ska ha 'myskväll' och kolla på typ världens roligaste film (It's a boy girl thing)
Men nästa del kommer idag!
P.S sex dagar kvar till min älskling blir 18! :') D.S
¦Popstar ¦ chapter 17 ¦
Detta har hänt:
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
"Can't wait untill NRJ awards starts, its going to be fun!! #nrjawards" jag klickade på 'tweet' innan jag reste mig ur stolen som jag hade suttit i under en hel timme. Sminkösen hade sminkat mig, jag hade sagt att jag själv ville fixa min frisyr. Vilket var ganska uppenbart egentligen.
Jag tackade tjejen, hon log mot mig, Jag riktade stegen mot mamma som hade min klänning. Jag hade inte fått se den än, mamma ville att det skulle bli "en stor överraskning" men jag tyckte mer det var töntigt. Mamma visade mig vägen in till hennes sovrum, jag kände ign det på hennes kläder, men där, mitt i rummet, fanns känningen. En lila eller mörk blå klänning la där. Med två lager, det ena tunnare än den andra.
"Wow, mamma! Det är riktigt fin!" sa jag och tog tag i den. Materiallet var mjukt. "Vi får se hur den ser ut på dig." hon log mot mig. Jag nickade innan jag gick till badrummet, jag drog av mig mina kläder innan jag försiktigt satte på mig klänningen.
Stolt log jag åt spegelbilden, om jag får säga det själv: såg jag riktigt läcker ut.
En massa blixtar, röster som ropade mitt namn, och skrik. Jag gick några steg, vände mig mot rösterna och log. Den röda mattan under mig var marken under mina silvriga klackar.
Jag gick från de höga rösterna och blixtarna från alla de dyra och stora kamerorna till intervjuarna lite längre fram. Men kunde känna skillnaden, det var tystare och betydligt flera kändisar här. Jag kunde blandannat se Rihanna, Lady gaga, Katy Perry och Justin Bieber. Snabbt drog jag bort blicken från honom, för att möte en tjejs ögon. Hon log mot mig innan hon vinkade mig till sig.
"Hey, Vegas! Sarah från Cleever tv. Jag har några frågor till dig, om det är okej...?" frågade hon mig. Jag nickade med ett stort leende på läpparna.
"En tjej vid namn Lilly frågar: När kommer ditt nästa album ut?" hon lutade den lite för stor micken mot mig.
"Den kommer komma snart, jag vet inte något exakt datum, men det kommer komma!" svarade jag henne.
Hon nickade, "en tjej vid namn Julia undrar om du har en kille?" hon flinade mot mig. Mot min vilja kom jag genast att tänka på Justin. Men snabbt slutade jag tänka på honom.
Med ett fejkat leende skakade jag på huvudet. Efter några minuter var jag tvungen att gå ifrån henne, för Lindsey kom och sa åt mig att vi skulle sätta oss på våra platser.
Med Lindsey på min vänstra sida satt jag spännt och väntade på att de två personer som skulle sitta bredivd oss skulle komma. Och det var inte vilka som helst - utan Justin Bieber och hans mamma Pattie Mallete.
Jag är inte orolig för att se dem, tvärt om - det skulle fktiskt bli lite kul. Men jag var rädd över att de skulle känna igen min röst, eller känna igen mig.
Jag såg Justin komma. Han hade ett par svarta jeans, vit tröja under den blåa kavajen. Med ett ord var han: snygg. Pattie gick bredvid honom med en svart klänning, hennes hår var uppsatt i en slags fläta. Hon var väldigt vacker.
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Tråkig del..
Men det kommer hända mer saker snart! Och varför tänkte Vanessa aka Vegas på Justin när intervjuaren frågar om hon har en kille?
Imorgon ska jag bättra mig - i hope - och skriva en längre och roligare del! (Men jag måste också jobba lite med skolan, och ska på skrivarkurs på kvällen...)
PUSS I ALLA FALL , JAG SKULLE INTE HA SKRIVIT UTAN ER.
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
"Can't wait untill NRJ awards starts, its going to be fun!! #nrjawards" jag klickade på 'tweet' innan jag reste mig ur stolen som jag hade suttit i under en hel timme. Sminkösen hade sminkat mig, jag hade sagt att jag själv ville fixa min frisyr. Vilket var ganska uppenbart egentligen.
Jag tackade tjejen, hon log mot mig, Jag riktade stegen mot mamma som hade min klänning. Jag hade inte fått se den än, mamma ville att det skulle bli "en stor överraskning" men jag tyckte mer det var töntigt. Mamma visade mig vägen in till hennes sovrum, jag kände ign det på hennes kläder, men där, mitt i rummet, fanns känningen. En lila eller mörk blå klänning la där. Med två lager, det ena tunnare än den andra.
"Wow, mamma! Det är riktigt fin!" sa jag och tog tag i den. Materiallet var mjukt. "Vi får se hur den ser ut på dig." hon log mot mig. Jag nickade innan jag gick till badrummet, jag drog av mig mina kläder innan jag försiktigt satte på mig klänningen.
Stolt log jag åt spegelbilden, om jag får säga det själv: såg jag riktigt läcker ut.
En massa blixtar, röster som ropade mitt namn, och skrik. Jag gick några steg, vände mig mot rösterna och log. Den röda mattan under mig var marken under mina silvriga klackar.
Jag gick från de höga rösterna och blixtarna från alla de dyra och stora kamerorna till intervjuarna lite längre fram. Men kunde känna skillnaden, det var tystare och betydligt flera kändisar här. Jag kunde blandannat se Rihanna, Lady gaga, Katy Perry och Justin Bieber. Snabbt drog jag bort blicken från honom, för att möte en tjejs ögon. Hon log mot mig innan hon vinkade mig till sig.
"Hey, Vegas! Sarah från Cleever tv. Jag har några frågor till dig, om det är okej...?" frågade hon mig. Jag nickade med ett stort leende på läpparna.
"En tjej vid namn Lilly frågar: När kommer ditt nästa album ut?" hon lutade den lite för stor micken mot mig.
"Den kommer komma snart, jag vet inte något exakt datum, men det kommer komma!" svarade jag henne.
Hon nickade, "en tjej vid namn Julia undrar om du har en kille?" hon flinade mot mig. Mot min vilja kom jag genast att tänka på Justin. Men snabbt slutade jag tänka på honom.
Med ett fejkat leende skakade jag på huvudet. Efter några minuter var jag tvungen att gå ifrån henne, för Lindsey kom och sa åt mig att vi skulle sätta oss på våra platser.
Med Lindsey på min vänstra sida satt jag spännt och väntade på att de två personer som skulle sitta bredivd oss skulle komma. Och det var inte vilka som helst - utan Justin Bieber och hans mamma Pattie Mallete.
Jag är inte orolig för att se dem, tvärt om - det skulle fktiskt bli lite kul. Men jag var rädd över att de skulle känna igen min röst, eller känna igen mig.
Jag såg Justin komma. Han hade ett par svarta jeans, vit tröja under den blåa kavajen. Med ett ord var han: snygg. Pattie gick bredvid honom med en svart klänning, hennes hår var uppsatt i en slags fläta. Hon var väldigt vacker.
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Tråkig del..
Men det kommer hända mer saker snart! Och varför tänkte Vanessa aka Vegas på Justin när intervjuaren frågar om hon har en kille?
Imorgon ska jag bättra mig - i hope - och skriva en längre och roligare del! (Men jag måste också jobba lite med skolan, och ska på skrivarkurs på kvällen...)
PUSS I ALLA FALL , JAG SKULLE INTE HA SKRIVIT UTAN ER.
förlåt
men jag orkar inte för tillfället att skriva en del, men imorgon kommer den och den kommer bli lång! :)
sorry
sorry
¦Popstar ¦ chapter 16 ¦
Detta har hänt:
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Klockan närmade sig tolv. Jag kände hur nervisoteten inom mig ökade hela tiden. Jag måste säga till Justin att jag inte kan följa med ikväll. Men hur? Ska jag säga att jag inte mår bra, eller säga lite sanning? Inte att jag är Vegas, men något i stil med: "jag är inte den du tror..."
Jag skrattade åt mitt dåliga försök innan jag skakade på huvudet och gick med bestämmda steg ut från mitt hotellrum in till Justins. Jag drog ett nervöst andetag när jag kollade in i Justins ögon.
"Hey, vad gör du redan här?" frågade han mig.
"Vi måste prata." svarade jag. Min röst lät fel, helt fel. Liksom kall och livlös. Jag knep ihop ögonen i några sekunder innan jag satte mig ner på Justins säng. Justin hade gått bakom mig, och satte sig bredvid mig i sängen.
"Då pratar vi!" svarade han försiktigt. Jag kollade ner på mina händer som la ovanpå min ben, jag kunde se att de skakade. Med ett djupt andetag kollade jag på honom. Han såg orolig ut.
"Låt mig prata till punkt innan du säger något, okej?" frågade jag. Han nickade, så jag fortsate att prata. "När jag sa ja till att följa med dig hit visste jag inte vad jag gick med på. I alla fall inte enligt min mamma. Jag kan inte säga varför, jag kan bara inte. Så hata mig inte, men jag kan inte följa med ikväll - hur mycket jag än vill. Och jag lovar, jag vill följa med dig mer än vad du anar. Mer än vad jag vill erkänna för mig själv! Jag vet inte egentligen vad jag kan säga förrutom att jag är så ledsen över att jag följde med dig hit från första början. Du hade säkert haft roligare med någon annan tjej..." jag kände hur skuldkännslorna bubblade upp i mig. Jag vågade inte möte Justins blick.
Han harklade sig, jag kände hur han flyttade sig närmare mig. Han la sitt finger under min haka på det vistet kunde jag inget annat än kolla honom i ögonen. Ett litet leende fanns på hans läppar. Med en rynkande panna undrade jag varför han såg så glad ut.
"Tack för att du sa detta. Fast du inte kan berätta vad som egentligen har hänt uppskattar jag verkligen att du ville följa med mig hit. Visst var det mening med att du skulle följa med ikväll, men om du inte kan då kan jag ju inte tvinga dig!" sa han och kollade mig djupt in i ögonen. En konstig kännsla spred sig i kroppen, men snabbt slutade jag tänka på den. För Justins armar var runt min kropp. Lättnaden som fyllde mig gjorde så en ensam tår föll ner för min kind. Jag viskade 'tack' i Justins öra. Han nickade mot min axel.
När jag senare den dagen satte mig i bilen som mamma satt och väntade på mig i kunde inte skuldkännslorna - som visst hade svalnat lite - komma fram igen.
"Hur har det varit än så länge i Frankrike?" frågade mamma när vi var på väg till hotellet hon och Lindsey bodde på.
"Riktigt bra, Justin visade mig ett riktigt fint ställe igår kväll. Utsikten var otrolig! Han är otrolig." det sista viskade jag.Halv osäker på om mamma hade härt mig, men förhoppningsvis inte.
"Vad kul att du har kul, gumman. Är du redo för ikväll?"
"Mer än redo, det kommer bli riktigt kul!"
"Hoppas du vinner det priset, det skulle vara riktigt kul!"
"Säger du inte mamma? Men jag kan inte sluta tänka på att jag dissade Justin..."
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
HOPE YALL LIKE!
Jag har fått lite klagomål på designen, och jag vet att man inte kan kommentera eller se rubriken. VILKET SUGER! Så jag frågar runt om någon kan göra design till mig. För mina kunskaper i design = noll!
I alla fall, imorgon ska jag vara med kompis så jag vet inte när nästa del kommer.
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Klockan närmade sig tolv. Jag kände hur nervisoteten inom mig ökade hela tiden. Jag måste säga till Justin att jag inte kan följa med ikväll. Men hur? Ska jag säga att jag inte mår bra, eller säga lite sanning? Inte att jag är Vegas, men något i stil med: "jag är inte den du tror..."
Jag skrattade åt mitt dåliga försök innan jag skakade på huvudet och gick med bestämmda steg ut från mitt hotellrum in till Justins. Jag drog ett nervöst andetag när jag kollade in i Justins ögon.
"Hey, vad gör du redan här?" frågade han mig.
"Vi måste prata." svarade jag. Min röst lät fel, helt fel. Liksom kall och livlös. Jag knep ihop ögonen i några sekunder innan jag satte mig ner på Justins säng. Justin hade gått bakom mig, och satte sig bredvid mig i sängen.
"Då pratar vi!" svarade han försiktigt. Jag kollade ner på mina händer som la ovanpå min ben, jag kunde se att de skakade. Med ett djupt andetag kollade jag på honom. Han såg orolig ut.
"Låt mig prata till punkt innan du säger något, okej?" frågade jag. Han nickade, så jag fortsate att prata. "När jag sa ja till att följa med dig hit visste jag inte vad jag gick med på. I alla fall inte enligt min mamma. Jag kan inte säga varför, jag kan bara inte. Så hata mig inte, men jag kan inte följa med ikväll - hur mycket jag än vill. Och jag lovar, jag vill följa med dig mer än vad du anar. Mer än vad jag vill erkänna för mig själv! Jag vet inte egentligen vad jag kan säga förrutom att jag är så ledsen över att jag följde med dig hit från första början. Du hade säkert haft roligare med någon annan tjej..." jag kände hur skuldkännslorna bubblade upp i mig. Jag vågade inte möte Justins blick.
Han harklade sig, jag kände hur han flyttade sig närmare mig. Han la sitt finger under min haka på det vistet kunde jag inget annat än kolla honom i ögonen. Ett litet leende fanns på hans läppar. Med en rynkande panna undrade jag varför han såg så glad ut.
"Tack för att du sa detta. Fast du inte kan berätta vad som egentligen har hänt uppskattar jag verkligen att du ville följa med mig hit. Visst var det mening med att du skulle följa med ikväll, men om du inte kan då kan jag ju inte tvinga dig!" sa han och kollade mig djupt in i ögonen. En konstig kännsla spred sig i kroppen, men snabbt slutade jag tänka på den. För Justins armar var runt min kropp. Lättnaden som fyllde mig gjorde så en ensam tår föll ner för min kind. Jag viskade 'tack' i Justins öra. Han nickade mot min axel.
När jag senare den dagen satte mig i bilen som mamma satt och väntade på mig i kunde inte skuldkännslorna - som visst hade svalnat lite - komma fram igen.
"Hur har det varit än så länge i Frankrike?" frågade mamma när vi var på väg till hotellet hon och Lindsey bodde på.
"Riktigt bra, Justin visade mig ett riktigt fint ställe igår kväll. Utsikten var otrolig! Han är otrolig." det sista viskade jag.Halv osäker på om mamma hade härt mig, men förhoppningsvis inte.
"Vad kul att du har kul, gumman. Är du redo för ikväll?"
"Mer än redo, det kommer bli riktigt kul!"
"Hoppas du vinner det priset, det skulle vara riktigt kul!"
"Säger du inte mamma? Men jag kan inte sluta tänka på att jag dissade Justin..."
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
HOPE YALL LIKE!
Jag har fått lite klagomål på designen, och jag vet att man inte kan kommentera eller se rubriken. VILKET SUGER! Så jag frågar runt om någon kan göra design till mig. För mina kunskaper i design = noll!
I alla fall, imorgon ska jag vara med kompis så jag vet inte när nästa del kommer.
¦Popstar ¦ chapter 15 ¦
Deta har hänt:
Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
01:14, det var det som mobil klockan visade. Jag suckade och satte mig spikrakt upp i sängen. Jag skulle se fräsch ut imorgon - eller ja idag - och så kan jag inte sova. Helt klarvaken är det som jag är.
Med ännu en suck reste jag mig ur den alldeles för varma sängen, med tre steg kollade jag ner i resväskan, upp från den tog jag min iPad. Den kan ju inte ligga kvar i Amerika, där jag är - är den.
Bara för att loggade jag in på skype, Taylor och jag hade fixat det för något år sedan när jag var mycket borta och vi inte träffades lika mycket. Nu använder vi inte den lika mycket längre - men jag hade däremot fått både Justin's skype - och Heats.
När jag var inloggad kollade jag igenom de inloggade, inga roliga var inne. Trodde jag i alla fall, ett meddelnade som sa: "Justin Bieber wants to have a videochatt with you, accept?" glatt trycktre jag på acceptera och Justins ansikte prydde skrämen.
"Vad gör du vaken såhär sent?" frågade jag honom och log snett. Han kollade lite trött på mig - eller ja på skärmen framför honom men jag såg det ju som att han kollade på mig.
"Kan inte sova, och du?" frågade han med ett litet leende.
"Samma, jag är pigg! Urgh..." stönade jag frustrerat. Jag hörde hur Justin skrattade till, snabbt la jag huvudet på sne. Han kolade busigt på mig innan han sa: "kom upp till mitt rum om fem. Jag vill visa dig något, och ta på dig något mer." han nikcade mot mitt nattlinne. Generat nickade jag. Vi sa hejdå.
Barfota men dock med lite mer kläder på mig sprang jag till Justins rum. Jag knackade på och han öppnade.
"Kan jag låna ett par skor? Jag orkar inte gå i högklackat..." frågade jag. Han log snett mot mig och nickade innan han peckade på ett par skor i märket Supras.
"Ta vilka du vill ha, men jag ska ha de röda!" sa han medan han började ta på sig dem. Jag skrattade till innan jag också satte mig ner för att ta på de blåa skorna.
"Vart ska vi, förresten?" frågade jag på väg ut ur hotellet. Det var mörkt ute, bara gatolyckterna och några få fönster var tända. Här var knappt någon trafik.
"Det får du se när vi kommer dit, det är inte långt. Bara några minuter till!" svarade han. Jag nickade.
Frankrike är verkligen en fin stad. Oavsett om det är natt eller dag. De var en speciell lukt här, ingen som man egentligen kan beskriva med ord - utan det är något som man måste få upleva själv.
"Kan du franska?" frågade jag på väg till detta stället som Justin skulle visa mig.
"Oui je peux, flottant dans l'" sa han. Jag kollade förvånat på honom.
"Jag kan inte franska, så om du känner för det kan du ju berätta vad du sa..." sa jag och flinade mot honom.
Han skakade på huvudet med ett snett leende på läpparna, "Ja det kan jagflytande till och med." sa han. Jag nickade.
"Okej, blunda. Vi är snart framme och jag vill inte att du ska se något än!" sa Justin. Jag kollade tveksammt på honom innan jag blundade. Jag kände hur han tog tag om min hand. Ofrivilligt log jag.
"Se till att jag inte går in i ett träd eller något bara!" sa jag. Justin skrattade.
Han visade mig vägen ett litet tag innan han sa åt mig att öppnade ögonen. Jag gjorde som han sa, och drog efter andan över det som jag såg.
Eiffeltornet lös bakom de stora träden framför oss. Det såg så... magiskt ut.
"Wow!" andades jag. Jag släppte blicken från den vackra utsikten framför mig till att se på Justin. Han kollade på utsikten, ovetandes över det faktum att jag kollade på honom. Hans ansikte som lystes upp av månen var vackert. För vackert. Det var ett faktum som man inte kunde ljuga om, Justin var vacker.
"Tack för att du ville följa med mig hit." sa Justin efter ett tag av tystnad.
"Tack för att jag fick följa med dig hit, det är verkligen vacker här!" svarade jag honom.
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Sent, men bättre än aldrig right?
Jag erkänner, det är inte speciellt taggande att skriva när man inte får några kommentarer. Så jag ber er, snälla söta rara: finns det inte någon alls här som kan göra en gratis design till mig? Jag skulle bli så sjukt glad, och tacksam mot den personen i så fall! Bara maila [email protected]
PÖSS
Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
01:14, det var det som mobil klockan visade. Jag suckade och satte mig spikrakt upp i sängen. Jag skulle se fräsch ut imorgon - eller ja idag - och så kan jag inte sova. Helt klarvaken är det som jag är.
Med ännu en suck reste jag mig ur den alldeles för varma sängen, med tre steg kollade jag ner i resväskan, upp från den tog jag min iPad. Den kan ju inte ligga kvar i Amerika, där jag är - är den.
Bara för att loggade jag in på skype, Taylor och jag hade fixat det för något år sedan när jag var mycket borta och vi inte träffades lika mycket. Nu använder vi inte den lika mycket längre - men jag hade däremot fått både Justin's skype - och Heats.
När jag var inloggad kollade jag igenom de inloggade, inga roliga var inne. Trodde jag i alla fall, ett meddelnade som sa: "Justin Bieber wants to have a videochatt with you, accept?" glatt trycktre jag på acceptera och Justins ansikte prydde skrämen.
"Vad gör du vaken såhär sent?" frågade jag honom och log snett. Han kollade lite trött på mig - eller ja på skärmen framför honom men jag såg det ju som att han kollade på mig.
"Kan inte sova, och du?" frågade han med ett litet leende.
"Samma, jag är pigg! Urgh..." stönade jag frustrerat. Jag hörde hur Justin skrattade till, snabbt la jag huvudet på sne. Han kolade busigt på mig innan han sa: "kom upp till mitt rum om fem. Jag vill visa dig något, och ta på dig något mer." han nikcade mot mitt nattlinne. Generat nickade jag. Vi sa hejdå.
Barfota men dock med lite mer kläder på mig sprang jag till Justins rum. Jag knackade på och han öppnade.
"Kan jag låna ett par skor? Jag orkar inte gå i högklackat..." frågade jag. Han log snett mot mig och nickade innan han peckade på ett par skor i märket Supras.
"Ta vilka du vill ha, men jag ska ha de röda!" sa han medan han började ta på sig dem. Jag skrattade till innan jag också satte mig ner för att ta på de blåa skorna.
"Vart ska vi, förresten?" frågade jag på väg ut ur hotellet. Det var mörkt ute, bara gatolyckterna och några få fönster var tända. Här var knappt någon trafik.
"Det får du se när vi kommer dit, det är inte långt. Bara några minuter till!" svarade han. Jag nickade.
Frankrike är verkligen en fin stad. Oavsett om det är natt eller dag. De var en speciell lukt här, ingen som man egentligen kan beskriva med ord - utan det är något som man måste få upleva själv.
"Kan du franska?" frågade jag på väg till detta stället som Justin skulle visa mig.
"Oui je peux, flottant dans l'" sa han. Jag kollade förvånat på honom.
"Jag kan inte franska, så om du känner för det kan du ju berätta vad du sa..." sa jag och flinade mot honom.
Han skakade på huvudet med ett snett leende på läpparna, "Ja det kan jagflytande till och med." sa han. Jag nickade.
"Okej, blunda. Vi är snart framme och jag vill inte att du ska se något än!" sa Justin. Jag kollade tveksammt på honom innan jag blundade. Jag kände hur han tog tag om min hand. Ofrivilligt log jag.
"Se till att jag inte går in i ett träd eller något bara!" sa jag. Justin skrattade.
Han visade mig vägen ett litet tag innan han sa åt mig att öppnade ögonen. Jag gjorde som han sa, och drog efter andan över det som jag såg.
Eiffeltornet lös bakom de stora träden framför oss. Det såg så... magiskt ut.
"Wow!" andades jag. Jag släppte blicken från den vackra utsikten framför mig till att se på Justin. Han kollade på utsikten, ovetandes över det faktum att jag kollade på honom. Hans ansikte som lystes upp av månen var vackert. För vackert. Det var ett faktum som man inte kunde ljuga om, Justin var vacker.
"Tack för att du ville följa med mig hit." sa Justin efter ett tag av tystnad.
"Tack för att jag fick följa med dig hit, det är verkligen vacker här!" svarade jag honom.
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Sent, men bättre än aldrig right?
Jag erkänner, det är inte speciellt taggande att skriva när man inte får några kommentarer. Så jag ber er, snälla söta rara: finns det inte någon alls här som kan göra en gratis design till mig? Jag skulle bli så sjukt glad, och tacksam mot den personen i så fall! Bara maila [email protected]
PÖSS
¦Popstar ¦ chapter 14 ¦
Detta har hänt:
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Utsikten från flygplanet var något som jag alltid kunde glo på hur länge som helst. Att se molnen nedanför sig, att veta att man är flera tusen meter ovanför marken. Det var en cool kännsla, en som jag inte kommer tröttna på ett tag.
Det ända dryga med att åka flygplan var ändå att man behövde sitta på en trång plats i flera timmar i sträck - utan något kul som helst att göra.
"Vill du ha något?", frågade Justin och pekade mot flygvärdinnorna som var på väg hit. Jag nickade och Justin kallade hit dem. Första klass var riktigt skjönt, sätena var mjuka och sköna, tv apparaterna framflr oss visade många olika filmer och hade många olika radiokanaler i sig.
"En Toblerone och två Cola, tack!", sa Justin till flygvärdinnan som hade kommit fram till oss. Hon nickade med ett påklistrat leende innan hon snabbt hämtade sakerna till oss.
"Hur lång tid är det kvar?", frågade jag Justin.
"Cirka två timmar, tror jag.", svarade han mig.
Jag nickade, "Det har ändå gått rätt fort..."
Flygvärdinnan kom tillbaka med våra saker, jag gav henne några sedlar innan hon tackade och gick där ifrån. Jag öppnade den extremt lilla Cola-flaskan, tog en klunk innan jag såg hur Justin öppnade tobleronen. Han slickade sig runt munnen innan en bit choklad fanns där inne. Han gav mig asken och jag tog en bit också.
Våra väskor hade kommit först. Jag och Justin hade fått sitta själva på planet, men Justin's crew hade varit strax bakom oss. Hälsninarna i morse hade varit många - de var över 20 stycken. Alfredo hade jag redan träffat - eller i alla fall sett den dagen i Central Park. Men de andra hade vairt okända för mig. När en kvinna i trettio-års åldern hadesträckt fram handen och presenterat sig som "Pattie, Justin mamma." hade jag genast blivit generad. Inte trodde jag att Justins mamma skule åka med. Visst, min mamma kommer ju imorgon samt Lindsey och några andra, men jag trodde inte att Justin var mamma typen. Vilket jag helt hade fått i fel, man såg att han verkligen såg upp och älskade sin mamma.
Från flygplanet hade flera stora svarta bilar stått utanför flygplatsen för att ta oss till hotellet. Men vägen till bilarna hade inte varit den enklaste. Ett tiotal vakter hade gått runt mig, Justin och de andra medan ett par hundra tonårstjejer hade skrikit och försökt få se en bit av Justin, eller röra honom. Skriken hade varit öronbedövande, och vägen smal.
På väg till hotellet hade vi åkt förbi Eiffel tornet, synen av de gröna träden och eiffeltornet var väldigt vacker. Hotellet som vi skulle bo på hade också varit full av tjejer, men denna gången ändast ett dussintals. Utsikten från mitt rum - som la på tionde våningen - var väldigt fin. Man kunde se eiffeötornet en bit bort, alla gamla byggnader och lukten av pasta och tomatsås mötte mig ute på balkongen.
"Du måste komma till den vanliga platsen imorgon klockan tre, så vi har god tid på oss att fixa dig inför galan. Hoppas resan till Europa gick bra, och att Justin är snälla! // Mamma."
Jag suckade frustrerat och drämde igen dörren bakom mig. Med snabba steg gick jag till hissen, klickade på knappen som gick till hotellets resturang. Vi alla skulle äta middag där, vilket jag tyckte skulle bli lite läskigt. Alla var säkert riktigt snälla och roliga. Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
Jag har ingen aning om hur lång/kort denna delen är. En till sak som inte funkar med denna designen, urgh! Nu ska jag i alla fall bort, så ni får ha en trevlig lördagskväll - för det ska jag ha!
KISSES
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Utsikten från flygplanet var något som jag alltid kunde glo på hur länge som helst. Att se molnen nedanför sig, att veta att man är flera tusen meter ovanför marken. Det var en cool kännsla, en som jag inte kommer tröttna på ett tag.
Det ända dryga med att åka flygplan var ändå att man behövde sitta på en trång plats i flera timmar i sträck - utan något kul som helst att göra.
"Vill du ha något?", frågade Justin och pekade mot flygvärdinnorna som var på väg hit. Jag nickade och Justin kallade hit dem. Första klass var riktigt skjönt, sätena var mjuka och sköna, tv apparaterna framflr oss visade många olika filmer och hade många olika radiokanaler i sig.
"En Toblerone och två Cola, tack!", sa Justin till flygvärdinnan som hade kommit fram till oss. Hon nickade med ett påklistrat leende innan hon snabbt hämtade sakerna till oss.
"Hur lång tid är det kvar?", frågade jag Justin.
"Cirka två timmar, tror jag.", svarade han mig.
Jag nickade, "Det har ändå gått rätt fort..."
Flygvärdinnan kom tillbaka med våra saker, jag gav henne några sedlar innan hon tackade och gick där ifrån. Jag öppnade den extremt lilla Cola-flaskan, tog en klunk innan jag såg hur Justin öppnade tobleronen. Han slickade sig runt munnen innan en bit choklad fanns där inne. Han gav mig asken och jag tog en bit också.
Våra väskor hade kommit först. Jag och Justin hade fått sitta själva på planet, men Justin's crew hade varit strax bakom oss. Hälsninarna i morse hade varit många - de var över 20 stycken. Alfredo hade jag redan träffat - eller i alla fall sett den dagen i Central Park. Men de andra hade vairt okända för mig. När en kvinna i trettio-års åldern hadesträckt fram handen och presenterat sig som "Pattie, Justin mamma." hade jag genast blivit generad. Inte trodde jag att Justins mamma skule åka med. Visst, min mamma kommer ju imorgon samt Lindsey och några andra, men jag trodde inte att Justin var mamma typen. Vilket jag helt hade fått i fel, man såg att han verkligen såg upp och älskade sin mamma.
Från flygplanet hade flera stora svarta bilar stått utanför flygplatsen för att ta oss till hotellet. Men vägen till bilarna hade inte varit den enklaste. Ett tiotal vakter hade gått runt mig, Justin och de andra medan ett par hundra tonårstjejer hade skrikit och försökt få se en bit av Justin, eller röra honom. Skriken hade varit öronbedövande, och vägen smal.
På väg till hotellet hade vi åkt förbi Eiffel tornet, synen av de gröna träden och eiffeltornet var väldigt vacker. Hotellet som vi skulle bo på hade också varit full av tjejer, men denna gången ändast ett dussintals. Utsikten från mitt rum - som la på tionde våningen - var väldigt fin. Man kunde se eiffeötornet en bit bort, alla gamla byggnader och lukten av pasta och tomatsås mötte mig ute på balkongen.
"Du måste komma till den vanliga platsen imorgon klockan tre, så vi har god tid på oss att fixa dig inför galan. Hoppas resan till Europa gick bra, och att Justin är snälla! // Mamma."
Jag suckade frustrerat och drämde igen dörren bakom mig. Med snabba steg gick jag till hissen, klickade på knappen som gick till hotellets resturang. Vi alla skulle äta middag där, vilket jag tyckte skulle bli lite läskigt. Alla var säkert riktigt snälla och roliga. Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
Jag har ingen aning om hur lång/kort denna delen är. En till sak som inte funkar med denna designen, urgh! Nu ska jag i alla fall bort, så ni får ha en trevlig lördagskväll - för det ska jag ha!
KISSES
nästa del kommer snart !
nästa del kommer snart !
¦Popstar ¦ chapter 13 ¦
Detta har hänt:
"Jag bara önskar att han vinner på Lördag på NRJ Awards! Jag bara måste stanna uppe och kolla på det! Han kommer säkert vara sjukt snygg, och han har inte sagt vem han kommer ha med sig. Men jag slåtr vad om att hon kommer vara vacker - han har ju så bra smak när det gäller tjejer!" babblade Lovisa på. Jag skrattade nervöst till innan jag snabbt drog upp min mobil ur fickan för att inte lyssna mer på dem.
"Så jag kommer att vara på galan, men bara inte åka med er till Frankrike!" sa jag och slog ihop min händer - stolt över min plan. Mamma och Lindsey kollade förvånat på mig innan de nickade stumt.
Jag skrattade åt deras miner innan jag skakade huvudet för mig själv medan jag tog upp mobilen ur jeansfickan. Snabbt smsade jag Justin.
"Imorgon, kan inte längta mer än vad jag gör! :) "
Han hade smsat mig nästan dygnet runt med förbredelser inför 'den stora kvällen' vilket jag måste komma på ett sätt på så jag inte behöver vara Vanessa där, för jag måste vara Vegas.
Tankarna for runt i huvudet, jag suckade irriterat till och hoppade näsan upp från stolen och gick fram till fönstret för att kolla ut mot den folktumma gatan. Eller nästan folktumma gatan.
Jag ursäktade mig för mamma och Lindsey och halvsprang ner för de två trapporna som ledde till receptionen. Jag kollade runt innan jag såg Justins ansikte. Jag gick snabbt fram till honom. När jag stod framför honom log jag stort och sa hej.
Han kollade tveksammt mot mig innan han nickade.
"Justin Bieber!" sa han och räckte fram sin hand. Förvirrat tog jag tag i den och la lite hår bakom örat. Det vr då jag kom på det, jag var Vegas. Inte Vanessa.
"Vegas..." svarade jag generat. Snabbt ursäktade jag mig och halvsprang upp igen.
"Bra jobbat tjejen, bra jobbat." muttrade jag för mig själv.
Den nästan folktumma gatan... ♥
Jag slängde ner resväskan på golvet, jag kollade in i garderoben och drog ut lite kläder. Några BH:ar, trosor ett par tröjor och byxor. Vi skulle visst bara vara borta i tre-frya dagar. Men man vet aldrig vad som kommer hända när man är i Europa. Det är alltid lika kul där.
Med en sista blick i väskan log jag snett och gav ifrån mig en liten suck. Imorgon bär det av till Frankrike med Justin Bieber. Tanken hade jag avfärdat som smuts för några veckor sedan, men nu när jag har lärt känna Justin mer än vad jag någosnsin trott är han inte så dålig som jag trodde från början.
Glatt slog jag igen ocket till väskan och hoppade ur mitt rum. Jag riktade stegen mot köket, jag hörde mamma prata i telefon - kanske med någon kompis eller något annat tråkigt som absolut inte intresserar mig.
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Inte världens längsta del, mn nästa del som kommer komma vara mycket längre!
Puss.
"Jag bara önskar att han vinner på Lördag på NRJ Awards! Jag bara måste stanna uppe och kolla på det! Han kommer säkert vara sjukt snygg, och han har inte sagt vem han kommer ha med sig. Men jag slåtr vad om att hon kommer vara vacker - han har ju så bra smak när det gäller tjejer!" babblade Lovisa på. Jag skrattade nervöst till innan jag snabbt drog upp min mobil ur fickan för att inte lyssna mer på dem.
"Så jag kommer att vara på galan, men bara inte åka med er till Frankrike!" sa jag och slog ihop min händer - stolt över min plan. Mamma och Lindsey kollade förvånat på mig innan de nickade stumt.
Jag skrattade åt deras miner innan jag skakade huvudet för mig själv medan jag tog upp mobilen ur jeansfickan. Snabbt smsade jag Justin.
"Imorgon, kan inte längta mer än vad jag gör! :) "
Han hade smsat mig nästan dygnet runt med förbredelser inför 'den stora kvällen' vilket jag måste komma på ett sätt på så jag inte behöver vara Vanessa där, för jag måste vara Vegas.
Tankarna for runt i huvudet, jag suckade irriterat till och hoppade näsan upp från stolen och gick fram till fönstret för att kolla ut mot den folktumma gatan. Eller nästan folktumma gatan.
Jag ursäktade mig för mamma och Lindsey och halvsprang ner för de två trapporna som ledde till receptionen. Jag kollade runt innan jag såg Justins ansikte. Jag gick snabbt fram till honom. När jag stod framför honom log jag stort och sa hej.
Han kollade tveksammt mot mig innan han nickade.
"Justin Bieber!" sa han och räckte fram sin hand. Förvirrat tog jag tag i den och la lite hår bakom örat. Det vr då jag kom på det, jag var Vegas. Inte Vanessa.
"Vegas..." svarade jag generat. Snabbt ursäktade jag mig och halvsprang upp igen.
"Bra jobbat tjejen, bra jobbat." muttrade jag för mig själv.
Den nästan folktumma gatan... ♥
Jag slängde ner resväskan på golvet, jag kollade in i garderoben och drog ut lite kläder. Några BH:ar, trosor ett par tröjor och byxor. Vi skulle visst bara vara borta i tre-frya dagar. Men man vet aldrig vad som kommer hända när man är i Europa. Det är alltid lika kul där.
Med en sista blick i väskan log jag snett och gav ifrån mig en liten suck. Imorgon bär det av till Frankrike med Justin Bieber. Tanken hade jag avfärdat som smuts för några veckor sedan, men nu när jag har lärt känna Justin mer än vad jag någosnsin trott är han inte så dålig som jag trodde från början.
Glatt slog jag igen ocket till väskan och hoppade ur mitt rum. Jag riktade stegen mot köket, jag hörde mamma prata i telefon - kanske med någon kompis eller något annat tråkigt som absolut inte intresserar mig.
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Inte världens längsta del, mn nästa del som kommer komma vara mycket längre!
Puss.
Nästa del kommer ikväll!
Nästa del kommer ikväll!
¦Popstar ¦ chapter 12 ¦
Detta har hänt:
"Tack för allt, Justin! Det har varit riktigt kul!" sa jag när vi hade kommit till huset där jag bodde. Jag såg hur Justin kollade sig omkring. "Du bor lyxigt...?" frågade han och log snett. Tveksammt rykte jag på axlarna. Han log innan han gav mig en kram och sa att han hade haft det kul. Och att han skulle få reda på mer saker om NRJ resan så snart som möjligt.
Jag som trodde att allting hade gått som smort. Men såklart skulle allting skita sig när jag äntligen hade rätt ut saker och ting i mitt huvud. Allt som hade gått så bra, allt som hade varit fint fint.
När jag kom hem efter min dejt med Justin hade mamma frågat ut mig om allt som hade hänt. Jag vägrade svara - liksom hey It's my private life - och då började mamma prata om just den saken.
Men jag skulle få det att funka, fast det inte riktigt gick att funka.
Att kolla ut genom mitt fönster och se alla människor gå omkring. Vissa stressat, vissa med sin filckvän eller pojkvän hand i hand.
Trafiken som stod stilla för det tillfälliga röd ljuset i trafikljusen. Solen som gick upp i den mulna himmeln. Jag suckade lite innan jag kollade ner i mobilen.
"På Fredag åker vi till Frankrike, klockan 18:10 går planet från Newark flyget kommer fram vid midnatt. Lite efter kanske. Tack igen för att du ville följa med! Och vet du en cool sak? Vi kommer sitta bredvid Vegas, vet du vem det är? Hon är i alla fall riktigt duktig på att sjunga! :) x Justin"
Smset var fast bakom mina ögonlock. När jag blundade såg jag orden "Sitta berdvid Vegas" det som redan var så dåligt som det kunde bli. Du blev det sämre.
Klockan blev nästan för mycket, så lite stressat tog jag min väska, drog på mig ett par skor och riktade mina steg mot Starbucks för att beställa med dagliga Latte.
Latten var köpt och jag såg bussen komma. Jag log mot samma gammla busschafför, han hade gårt hår, slitna kläder fast ett glatt leende på läpparna var dag. Bussen var proppad av foll som vanligt. Jag såg Taylor sitta längst bak i bussen. Med ett snett leende satte jag mig bredvid honom.
"Ska du till Central Park idag...?" frågade han medan han kollade ut genom fönstret. Jag funderade. Det var Onsdag idag, på Fredag åker jag till Frankrike - jag får göra upp någon plan med mamma - imorgon ska jag till studion för att spela in ännu en låt.
"Jag vet inte, jag ska ju bort på Fredag!" svarade jag osäkert medan jag kollade ner på väskan. Jag hatade att inte kunna följa med, det var riktigt kul! Men ibland - som nu tillexempel - fanns det bara inte tid för det. Det är en av sakerna som jag hatar med at vara två personer. Men som jag har sagt, jag kommer inte ändra det för något i världen.
"Ja, just det! NRJ saken va?" frågade han lite tystare så ingen skule höra. Jag nickade och mötte hans ögon. "Det är lugnt vet du, du kan ju bara följa med nästa gång! Och gången efter det!" sa han sedan.
"Alltså jag kan knappt förstå hur snygg man kan vara! Jag är världens största belieber!" att tjuvlyssna är inte bra. Men konversationen mellan Lovisa och Brooke kunde ingen undgå att höra. Det var lunch och vi satt i matsalen, jag Taylor, Pearl, Heath, Lovisa och Brooke satt vid samma bord. Jag såg hur Lovisa visade sin iPhone 4s - den vita sorten - till Brooke som låtsades att svimma innan de bröt ut i skratt. Osäkert kollade jag på Taylor som just himlade med ögonen.
"Vem pratar ni om?" frågade den helt ogenerade Pearl. Lovisa vände mobilen på vårt håll och Justins ansikte prydde skärmen. Jag kände hur hjärtat slog lite hårdare i bröstet och hur mina handflator blev svettiga.
"Justin Drew Bieber, vem annars?" frågade Brooke med ett flin på läpparna. Jag kollade mig omkring, ingen vid detta bordet visste att jag hade träffat Justin. Jag hade i alla fall inte berättat det för dem. Vilket jag kan ha ett lätt dåligt samvete för.
"Jag bara önskar att han vinner på Lördag på NRJ Awards! Jag bara måste stanna uppe och kolla på det! Han kommer säkert vara sjukt snygg, och han har inte sagt vem han kommer ha med sig. Men jag slåtr vad om att hon kommer vara vacker - han har ju så bra smak när det gäller tjejer!" babblade Lovisa på. Jag skrattade nervöst till innan jag snabbt drog upp min mobil ur fickan för att inte lyssna mer på dem.
Hoppas att ni gillade denna delen! Snart kommer lite mer saker hända! Jag har riktigt bra ideér och hoppas på att ni kommer gilla dem!
Och jag frågar igen, kan någon här göra en design gratis till mig? Det skulle betyda riktigt mycket för mig! Maila [email protected] om du känner för det, jag skulle varit evigt tacksam och du skulle fått en fet länk på min blogg!
Jag skulle skriva att ni skulle kommentera, men det går ju inte... :(
ohno
har märkt att man inte kan kommentera bloggen längre, vilket inte är så kul....
så därför undrar jag er, finns det någon här som är rätt så bra på att göra designers? det behöver inte vara komplicerat alls, bara den ser något sådär ut!
om det finns någon hä som vill göra en design (gratis helst..) så hade det betydigt sjukt myket för mig! så klart får ni en fet länk också!!
om du känner att du vill göra det så skriv antingen i blogrespones (till vänster) eller via mail: [email protected]
jag börjar skriva på nästa del nu också! ;)
så därför undrar jag er, finns det någon här som är rätt så bra på att göra designers? det behöver inte vara komplicerat alls, bara den ser något sådär ut!
om det finns någon hä som vill göra en design (gratis helst..) så hade det betydigt sjukt myket för mig! så klart får ni en fet länk också!!
om du känner att du vill göra det så skriv antingen i blogrespones (till vänster) eller via mail: [email protected]
jag börjar skriva på nästa del nu också! ;)
¦Popstar ¦ chapter 11 ¦
Detta har hänt:
Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
"Det är verkligen dyrt här." sa jag och kollade på menyn framför mig. En pasträtt för 50 dollar, en fiskrätt för 65. Med en suck la jag ner menyn i knät, Justin log busigt mot mig innan han rykte på axlarna. "Jag bjuder!" svarade han innan han kollade på menyn igen. "Jag ska nog ha pasta." fortsatte han innan han la ner menyn på bordet. Jag gav ifrån en suck innan jag kollade en gång till på menyn.
"Jag tar en oxfilé men pastan!" sa jag och la också ner menyn.
Servitören tog våra beställningar. Omgivningen såg väldigt dyra och fin ut. Guld detljer, en ljuskrona över vart bord. Vita roser på borden. Servitörerna hade vita och guldäfrgade matchande kläder och ett påklistrat leende på läpparna.
"Du skulle fråga mig något?" sa jag till Justin med ett leende på läpparna. Han nickade innan han log mot mig. Fast jag inte gillar Justin, finns det något hos honom som man vill lära känna. Som man är nyfiken på. Men det skulle jag ju klart inte erkänna för honom, eller någon annan för den delen.
"Vet du vad NRJ galan i Frankrike är?" började han. Jag nickade och tänkte tillbaka på förra året när jag hade varit där, och dessutom vunnit ett eller två priser. Det var kul, och väldigt fint i Frankrike! Jag älskar Paris och Eiffeltornet.
"Jag undrar om du vill följa med mig dit?" han kollade nervöst in i mina ögon och jag kollade chockat på honom. Detta hade jag ju aldrig trott att han skulle fråga mig! Jag trodde att det skulle vara något som en annan dejt eller what so ever, men aldrig att jag skulle följa med honom till Frankrike "The city off love".
"Du behöver ju inte om du inte vill, men det hade varit kul om du ville följa med! Som vänner såklart.." sa han tvekandes. Snabbt kollade jag in i hans ögon och log smått.
"Klart jag vill följa med Justin!" svarade jag glatt. Han log ett stort leende mot mig.
Maten kom och det smakade helt underbart! Jag kan inte beskriva med ord hur det smakade, men det var fantastiskt!
"När vi är klara här tänkte jag att vi kunde gå till Central Park..?" frågade Justin mig med pasta i munnen. Jag skrattade lite åt honom innan jag nickade. Han svalde och log blygt mot mig.
Vi skulle precis gå ifrån resturangen när en liten tjej kom fram till oss.
"Kan jag få ta en bild på er?" frågade hon blygt. Justin satte sig ner på huk och kollade henne i ögonen med ett leende på läpparna. "Klart du kan sötnos!" sa han och ruffsade till hennes hår lite smått. Jag skulle precis gå ifrån Justin när tjejen protesterade och sa att hon ville att jag också skulle vara med. Lite smått förvånad la jag armen runt Justin och kollade på tjejen. Hon tog bilden innan hon tackade och snabbt sprang iväg till hennes föräldrar som satt och log stort mot henne. Jag skrattade chockat till och kollade på Justin som log mot mig.
Det var mörkt ute. Stjärnorna lös på himmeln, det var fullmåne. Man kunde håra trafiken bakom oss, fåglar som kvittrade och människor som pratade.
Lamporna som lös uppe i träden, Justin pratade om sin familj. Om hur han saknade hans två småsyskon, Jassy och Jaxon. Om hans pappa Jeremy och mamma Pattie - som följde med honom vart han än åkte. För det mest i alla fall.Han berättade om hans manager Scooter Barun och Kenny, hans livvakt.
Det var faktiskt rätt intressant att lyssna på honom. Han verkade så lycklig när han pratade om sin familj. Jag skrattade åt alla konstiga saker han och Kenny hade gjort mot några av dansarna i Justin show.
Central Park.
"Berätta något om dig!" sa Justin när han var klar. Jag kollade ner på marken och funderade. Vad skulle jag säga till honom? Jag kan - och kommer inte - säga till honom att jag är Vegas. Jag kommer inte berätta om den saken, jag vill inte. Jag kan inte.
"Jag bor här i New York med min mamma. Jag vet inte vem min pappa är, men vill inte veta det heller. Jag har bott här i sju år, men bodde - och växte upp - i Silver City innan. Jag går i skolan här, min bästa kompis heter Taylor och han är världens bästa kompis man kan önska sig! Jag älskar choklad, men jag hatar grodor." sa jag och skrattade lite i slutet. Min fobi av grodor hade kommit när jag var mycket mindre och en groda hade hoppat in i min mun. Jag hatar dem och kan knaååt se på en groda längre.
"Tack för allt, Justin! Det har varit riktigt kul!" sa jag när vi hade kommit till huset där jag bodde. Jag såg hur Justin kollade sig omkring. "Du bor lyxigt...?" frågade han och log snett. Tveksammt rykte jag på axlarna. Han log innan han gav mig en kram och sa att han hade haft det kul. Och att han skulle få reda på mer saker om NRJ resan så snart som möjligt.
Ya like?
Kommentera nu!
7 kommentarer? ;)
Jag älskar er.
Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
"Det är verkligen dyrt här." sa jag och kollade på menyn framför mig. En pasträtt för 50 dollar, en fiskrätt för 65. Med en suck la jag ner menyn i knät, Justin log busigt mot mig innan han rykte på axlarna. "Jag bjuder!" svarade han innan han kollade på menyn igen. "Jag ska nog ha pasta." fortsatte han innan han la ner menyn på bordet. Jag gav ifrån en suck innan jag kollade en gång till på menyn.
"Jag tar en oxfilé men pastan!" sa jag och la också ner menyn.
Servitören tog våra beställningar. Omgivningen såg väldigt dyra och fin ut. Guld detljer, en ljuskrona över vart bord. Vita roser på borden. Servitörerna hade vita och guldäfrgade matchande kläder och ett påklistrat leende på läpparna.
"Du skulle fråga mig något?" sa jag till Justin med ett leende på läpparna. Han nickade innan han log mot mig. Fast jag inte gillar Justin, finns det något hos honom som man vill lära känna. Som man är nyfiken på. Men det skulle jag ju klart inte erkänna för honom, eller någon annan för den delen.
"Vet du vad NRJ galan i Frankrike är?" började han. Jag nickade och tänkte tillbaka på förra året när jag hade varit där, och dessutom vunnit ett eller två priser. Det var kul, och väldigt fint i Frankrike! Jag älskar Paris och Eiffeltornet.
"Jag undrar om du vill följa med mig dit?" han kollade nervöst in i mina ögon och jag kollade chockat på honom. Detta hade jag ju aldrig trott att han skulle fråga mig! Jag trodde att det skulle vara något som en annan dejt eller what so ever, men aldrig att jag skulle följa med honom till Frankrike "The city off love".
"Du behöver ju inte om du inte vill, men det hade varit kul om du ville följa med! Som vänner såklart.." sa han tvekandes. Snabbt kollade jag in i hans ögon och log smått.
"Klart jag vill följa med Justin!" svarade jag glatt. Han log ett stort leende mot mig.
Maten kom och det smakade helt underbart! Jag kan inte beskriva med ord hur det smakade, men det var fantastiskt!
"När vi är klara här tänkte jag att vi kunde gå till Central Park..?" frågade Justin mig med pasta i munnen. Jag skrattade lite åt honom innan jag nickade. Han svalde och log blygt mot mig.
Vi skulle precis gå ifrån resturangen när en liten tjej kom fram till oss.
"Kan jag få ta en bild på er?" frågade hon blygt. Justin satte sig ner på huk och kollade henne i ögonen med ett leende på läpparna. "Klart du kan sötnos!" sa han och ruffsade till hennes hår lite smått. Jag skulle precis gå ifrån Justin när tjejen protesterade och sa att hon ville att jag också skulle vara med. Lite smått förvånad la jag armen runt Justin och kollade på tjejen. Hon tog bilden innan hon tackade och snabbt sprang iväg till hennes föräldrar som satt och log stort mot henne. Jag skrattade chockat till och kollade på Justin som log mot mig.
Det var mörkt ute. Stjärnorna lös på himmeln, det var fullmåne. Man kunde håra trafiken bakom oss, fåglar som kvittrade och människor som pratade.
Lamporna som lös uppe i träden, Justin pratade om sin familj. Om hur han saknade hans två småsyskon, Jassy och Jaxon. Om hans pappa Jeremy och mamma Pattie - som följde med honom vart han än åkte. För det mest i alla fall.Han berättade om hans manager Scooter Barun och Kenny, hans livvakt.
Det var faktiskt rätt intressant att lyssna på honom. Han verkade så lycklig när han pratade om sin familj. Jag skrattade åt alla konstiga saker han och Kenny hade gjort mot några av dansarna i Justin show.
Central Park.
"Berätta något om dig!" sa Justin när han var klar. Jag kollade ner på marken och funderade. Vad skulle jag säga till honom? Jag kan - och kommer inte - säga till honom att jag är Vegas. Jag kommer inte berätta om den saken, jag vill inte. Jag kan inte.
"Jag bor här i New York med min mamma. Jag vet inte vem min pappa är, men vill inte veta det heller. Jag har bott här i sju år, men bodde - och växte upp - i Silver City innan. Jag går i skolan här, min bästa kompis heter Taylor och han är världens bästa kompis man kan önska sig! Jag älskar choklad, men jag hatar grodor." sa jag och skrattade lite i slutet. Min fobi av grodor hade kommit när jag var mycket mindre och en groda hade hoppat in i min mun. Jag hatar dem och kan knaååt se på en groda längre.
"Tack för allt, Justin! Det har varit riktigt kul!" sa jag när vi hade kommit till huset där jag bodde. Jag såg hur Justin kollade sig omkring. "Du bor lyxigt...?" frågade han och log snett. Tveksammt rykte jag på axlarna. Han log innan han gav mig en kram och sa att han hade haft det kul. Och att han skulle få reda på mer saker om NRJ resan så snart som möjligt.
Ya like?
Kommentera nu!
7 kommentarer? ;)
Jag älskar er.
...
Vad har hänt?!?!?!
Kollade statestiken idag, 33 stycken har varit inne!! Igår hade jag 15 som högst. Vad har hänt? Jag brukade ha 130 om dagen, och allt hände när jag började på den nya novellen. Är den dålig?!
Jag som skulle skriva en ny del, men nu har jag fan ingen lust alls. Förlåt men detta... :(
¦Popstar ¦ chapter 10 ¦
Detta har hänt:
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Helt inne i min mobil gick jag på Times Square för att komma till Lindeys fest. Anledningen till att jag smsade var för Justin. Utan att jag egentligen ville erkänna det var det faktiskt kul att smsa med honom. Fast det är något som för hållas mellan oss.
"Jag måste fråga dig något imorgon också, när slutar du skolan? :)"
Med ett litet leende på läpparna svarade jag, "jag slutar halv tre. Vad vill du fråga? :D"
Men jag hade inte fått ett svar när jag kom fram till byggnaden där själva festen skulle vara. Det skulle faktiskt vara kul, eller, det skulle nog bli långtråkigt efter ett tag. Men jag fick stå ut, för Lindsey har gjort så mycket för mig - så då kan jag göra detta för henne.
Inne på toan drog jag av mig alla mina kläder, öppnade väskan jag hade med mig och tog på mig med Vegas look. EFtersom Lindsey är Vegas manger så alla som var där inne skulle förvänta sig Vegas, inte Vanessa.
Med kläderna på, peruken på plats och leendet på läpparna gick jag ut från toan. Mobilen var fortfarande i handen.
"Grattis Lindsey!" sa jag och kramade om henne. Hon tackade och log stort mot mig. "Så, hur gammal blir du?" frågade jag retsamt. Hon kollade på mig med en ilsken blick. Jag skrattade och ursäktade mig sedan.
"Det får du reda på imorgon! Kan vi träffas på den starbucks vi var på här om dagen? :)"
Jag gav ifrån mig en suck innan jag la ner mobilen i fickan. Svaret fick vänta, jag tror Justin klarade sig i några timmar.
I wont admit it, but it was actually fun to text with him.
Skola. Något som man hade kunnat leva utan, men var ändå så viktigt att gå på.
Tankarna for alltid till kvällen som skulle komma. Till det som jag egentligen inte vill gå på, men är nyfiken över vad Justin hade att fråga mig.
Jag kan se framför mig hur han kollade in i mina ögon, men hans hasselnötsbruna ögon, hur han ler snett mot mig medan han säger något roligt.
Nej, Vanessa, nej! Inga sådanna tankar. Du tycker inte om Justin, han är inte bra. Han är inte bra!
Snabbt - för att inte tänka mer hemska tankar - lyssnade jag på den hemska föreläsningen om något som jag redan kunde utan till och innan till.
Efter skolan sa jag snabbt hejdå till Taylor och Pearl innan jag halv sprang fram till min bil och åkte hem för att byta om. Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
Fortsättninge följer! ;)
Vad tycker ni ska hända på deras "dejt" ? Och vad är det nu igen som Justin skulle fråga? Och vad kommer Vanessa svara..?
Jag vet svaren, men inte ni, mohahahah! :D
Haha, nej men kommentera nu, så är ni super duper snälla! (Och om det är många kommentarer kommer en del upp ikväll också!)
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Helt inne i min mobil gick jag på Times Square för att komma till Lindeys fest. Anledningen till att jag smsade var för Justin. Utan att jag egentligen ville erkänna det var det faktiskt kul att smsa med honom. Fast det är något som för hållas mellan oss.
"Jag måste fråga dig något imorgon också, när slutar du skolan? :)"
Med ett litet leende på läpparna svarade jag, "jag slutar halv tre. Vad vill du fråga? :D"
Men jag hade inte fått ett svar när jag kom fram till byggnaden där själva festen skulle vara. Det skulle faktiskt vara kul, eller, det skulle nog bli långtråkigt efter ett tag. Men jag fick stå ut, för Lindsey har gjort så mycket för mig - så då kan jag göra detta för henne.
Inne på toan drog jag av mig alla mina kläder, öppnade väskan jag hade med mig och tog på mig med Vegas look. EFtersom Lindsey är Vegas manger så alla som var där inne skulle förvänta sig Vegas, inte Vanessa.
Med kläderna på, peruken på plats och leendet på läpparna gick jag ut från toan. Mobilen var fortfarande i handen.
"Grattis Lindsey!" sa jag och kramade om henne. Hon tackade och log stort mot mig. "Så, hur gammal blir du?" frågade jag retsamt. Hon kollade på mig med en ilsken blick. Jag skrattade och ursäktade mig sedan.
"Det får du reda på imorgon! Kan vi träffas på den starbucks vi var på här om dagen? :)"
Jag gav ifrån mig en suck innan jag la ner mobilen i fickan. Svaret fick vänta, jag tror Justin klarade sig i några timmar.
I wont admit it, but it was actually fun to text with him.
Skola. Något som man hade kunnat leva utan, men var ändå så viktigt att gå på.
Tankarna for alltid till kvällen som skulle komma. Till det som jag egentligen inte vill gå på, men är nyfiken över vad Justin hade att fråga mig.
Jag kan se framför mig hur han kollade in i mina ögon, men hans hasselnötsbruna ögon, hur han ler snett mot mig medan han säger något roligt.
Nej, Vanessa, nej! Inga sådanna tankar. Du tycker inte om Justin, han är inte bra. Han är inte bra!
Snabbt - för att inte tänka mer hemska tankar - lyssnade jag på den hemska föreläsningen om något som jag redan kunde utan till och innan till.
Efter skolan sa jag snabbt hejdå till Taylor och Pearl innan jag halv sprang fram till min bil och åkte hem för att byta om. Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
Fortsättninge följer! ;)
Vad tycker ni ska hända på deras "dejt" ? Och vad är det nu igen som Justin skulle fråga? Och vad kommer Vanessa svara..?
Jag vet svaren, men inte ni, mohahahah! :D
Haha, nej men kommentera nu, så är ni super duper snälla! (Och om det är många kommentarer kommer en del upp ikväll också!)
¦Popstar ¦ chapter 9 ¦
Detta har hänt:
"'Cause you've got that smile, that only heaven can make ;)"
"Justin, Justin, Justin. Har du ingen tjej eller...?"
"Nej... inte än :)"
Det var där jag slutade smsa med honom.
"Tack så mycket för att jag fick uppträda här! Hoppas ni har det bra!" sa jag i miken innan jag lämmnade scenen bakom mig. Det hade faktiskt varit ovanligt kul att uppträda idag, jag har ingen aning om varför - men så var det.
"Bra jobbat idag, tjejen!" sa mamma och log stort mot mig. Jag log snabbt tillbaka innan jag, mamma och Lindsey gick ut från skolan och in i bilen som stod utanför. Väl inne i bilen tog jag av mig peruken, kollade ut innan jag drog av mig min tröja för att ta på en annan.
"Vi ses imorgon Lindsey!" sa jag till henne innan hon smällde igen bildörren efter sig. Mamma och jag skulle åka till Hoboken nu får att köpa Lindseys födelsedagstårta. Hoppas den blir god.
Den röda tgelbyggnaden framför oss med texten "Carlos Bake Shop", människor överallt inut i affären. Snällt ställde sig jag och mamma längst bak i kön, i väntan på vår tur.
Alla hotel var lika tråkiga. Visst, rummen kan vara riktigt snygga ibland, men det är ändå bara så tråkigt. Att kolla på film på de enorma tv apparaterna, kolla på utsikten i de stora fonstrena eller bara ligga i sängen och hålla på med mobilen.
Så, denna kvällen låg jag i sängen och höll just på med mobilen medan tv:en stod igång fast jag inte kollade på den. Jag loggade ut från facebook innan jag började spela Temple Run - eller som jag kallar det, men nya drog.
Jag vet inte vad det var som fick mig att göra det, men jag gjorde det. Jag menar inte riktigt att hålla på med henne, reta henne. Men det var något i mig som ville vara med henne, lära känna henne. Så det var därför jag smsade henne, men såklart skulle hon inte få reda på den verkliga anledningen till varför jag skickade det.
Snart skulle jag, mamma och Kenny - min livvakt - åka till NRJ awards. Vilket hölls i Frankrike. Så, jag skulle fråga Vanessa om hon ville följa med. Jag vet inte om hon vill det, eller vad hon tycker om att jag frågar henne. Vi träffades ju nästan precis, men som sagt - jag vill lära känna henne mer.
"Passar detta till vår dejt på Måndag? ;)"
Förvirrat kollade jag på smset jag hade fått av Justin. Jag klickade upp bilden och såg en bild på Justin. Han stod i något rum med ett par gråa jeans, en vit tshirt och en sådan fotbolls-tröja alla fotboll eller basket killar i skolan har. Fast jag knappt ville erkänna det, såg han verkligen snygg ut på bilden.
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Dose this fit into our date on Monday?
Det kanske kommer en till del idag/natt vi får se om jag orkar skriva en till! :)
Förlåt för att ingen kom upp igår, det hände en sak i skolan och sedan hade jag kurs på kvällen så jag var bokad hela dagen.
7 kommentarer?
"'Cause you've got that smile, that only heaven can make ;)"
"Justin, Justin, Justin. Har du ingen tjej eller...?"
"Nej... inte än :)"
Det var där jag slutade smsa med honom.
"Tack så mycket för att jag fick uppträda här! Hoppas ni har det bra!" sa jag i miken innan jag lämmnade scenen bakom mig. Det hade faktiskt varit ovanligt kul att uppträda idag, jag har ingen aning om varför - men så var det.
"Bra jobbat idag, tjejen!" sa mamma och log stort mot mig. Jag log snabbt tillbaka innan jag, mamma och Lindsey gick ut från skolan och in i bilen som stod utanför. Väl inne i bilen tog jag av mig peruken, kollade ut innan jag drog av mig min tröja för att ta på en annan.
"Vi ses imorgon Lindsey!" sa jag till henne innan hon smällde igen bildörren efter sig. Mamma och jag skulle åka till Hoboken nu får att köpa Lindseys födelsedagstårta. Hoppas den blir god.
Den röda tgelbyggnaden framför oss med texten "Carlos Bake Shop", människor överallt inut i affären. Snällt ställde sig jag och mamma längst bak i kön, i väntan på vår tur.
Alla hotel var lika tråkiga. Visst, rummen kan vara riktigt snygga ibland, men det är ändå bara så tråkigt. Att kolla på film på de enorma tv apparaterna, kolla på utsikten i de stora fonstrena eller bara ligga i sängen och hålla på med mobilen.
Så, denna kvällen låg jag i sängen och höll just på med mobilen medan tv:en stod igång fast jag inte kollade på den. Jag loggade ut från facebook innan jag började spela Temple Run - eller som jag kallar det, men nya drog.
Jag vet inte vad det var som fick mig att göra det, men jag gjorde det. Jag menar inte riktigt att hålla på med henne, reta henne. Men det var något i mig som ville vara med henne, lära känna henne. Så det var därför jag smsade henne, men såklart skulle hon inte få reda på den verkliga anledningen till varför jag skickade det.
Snart skulle jag, mamma och Kenny - min livvakt - åka till NRJ awards. Vilket hölls i Frankrike. Så, jag skulle fråga Vanessa om hon ville följa med. Jag vet inte om hon vill det, eller vad hon tycker om att jag frågar henne. Vi träffades ju nästan precis, men som sagt - jag vill lära känna henne mer.
"Passar detta till vår dejt på Måndag? ;)"
Förvirrat kollade jag på smset jag hade fått av Justin. Jag klickade upp bilden och såg en bild på Justin. Han stod i något rum med ett par gråa jeans, en vit tshirt och en sådan fotbolls-tröja alla fotboll eller basket killar i skolan har. Fast jag knappt ville erkänna det, såg han verkligen snygg ut på bilden.
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Dose this fit into our date on Monday?
Det kanske kommer en till del idag/natt vi får se om jag orkar skriva en till! :)
Förlåt för att ingen kom upp igår, det hände en sak i skolan och sedan hade jag kurs på kvällen så jag var bokad hela dagen.
7 kommentarer?
Nästa del kommer idag vid 18:00-19:00 tiden!
Tack för ert tålamod! ♥
¦Popstar ¦ chapter 8 ¦
Detta har hänt:
"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.
"Har du allt fixat till imorgon?" frågade mamma mig vid matbordet. Jag nickade medan jag drack upp den sista klunken vatten. Hon log mot mig innan hon reste sig upp från bordet och började plocka ut resterna från lasagnen.
"Vi åker vid 12, så sov inte för länge, eller ska jag säga, var inte uppe för länge!" sa mamma med ryggen mot mig. jag skakade på huvudet för mig själv men sa "ja" som svar.
"I'm feeling sexy and free, like glitter's raining on me, you like a shot of pure gold, I think I'm 'bout to explode
I can taste the tension like a cloud of smoke in the air now I'm breathing like I'm running cause you're taking me there don't you know... you spin me out of control."
Jag söng glatt med i Jessie J:s låt "Domino" i duschen. Det var en härlig kännsla att gå in i duschen medan man står och låter det varm vattnet åka ner för min kropp. Speciellt efter en lång skoldag.
Väl klar i duschen tag jag en av de stora rosa fluffiga handdukarna, den ena hade jag runt min kropp, den andra på huvudet. Glatt gick jag in i mitt rum igen, slängde handduken runt min kropp på golvet och drog snabbt på mig ett par trosor och en BH. När jag ändå var vid min garderob tog jag ett mörkblått linne och gråa mysbyxor på mig.
Jag tog av handduken för håret, innan jag gick fram till fönstrena ut mot New York.
Jag la mig ner i sängen med iPaden i knät. Snabbt klickade jag mig in på olika bloggar, och även twitter. Men, det varade inte länge innan jag käne hur min mobil vibrerade i andra änden av sängen. Med en suck reste jag mig upp och kollade på skärmen.
"Hej, Vanessa! Vad gör du denna fredagskväll dårå? ;) // Justin"
Jag suckade innan jag la mig ner i sängen igen. Jag svarade snabbt på Justins sms.
"Hey. Slappar, durå? // Vanessa"
"Sitter här och tänker på dig..."
"Haha, varför det? :o"
"'Cause you've got that smile, that only heaven can make ;)"
"Justin, Justin, Justin. Har du ingen tjej eller...?"
"Nej... inte än :)"
Det var där jag slutade smsa med honom.
Förlåt för inte världens bästa del, men jag försöker komma in i novellen på något sådär vis! Men jag lovar er en sak, inget kommer gå snabbt fram. Tvärt om ni kommer nog vela att jag ska gå snabbare fram om ett tag! ;)
(för er som inte förstod vad det kursiva vanessa och justin den feta i sms konversationen.)
Nästa del kommer idag!
Jag måste bara få igång wi-fi på datorn, det funkar inte just nu men får fixa det (är på mobilen) .
Men sen ska jag också fira min syster, hon fyller år! :)
¦Popstar ¦ chapter 7 ¦
Detta har hänt:
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Att gå på Times square på kvällen var alltid lika storslaget. Alla människor som fortfarande gick snabbt med teletonen klistrad mot örat. Men det var inte det som var det bästa med att gå här, utan det var alla skyltar på husen, på alla olika färger, olika texten.
Att kolla sig omkring och se Forever 21 - som förövrigt är i fyra våningar - att se McDonalds, som även finns bredvid Madame Tussauds fast då var det amerikas största McDonalds. Att kolla på alla olika människor, från de finklädda till någon galning som stod i bara shorts och skor. Det var alltid lika mäktigt.
"Jo, Vanessa, du måste förfölja mig!" jag rykte till och kollade bak. Snabbt la jag ner mobilen på ett av de gamla borden inne på ett av de hundratals Starbucks i New York. Istället för att svara personen suckade jag och vände mig om igen, jag tog tag i min varma choklad. Inte världens godaste, men ändå gott.
"Hey, det är inte jag som förföljer dig!" sa Justin och satte sig på stolen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen innan jag kollade ner i mobilen igen. Jag hörde hur han skrattade lite och kunde se i ögonvrån hur han lutade sig på bordet med huvudet i händerna. Jag låste mobilen med en frustrerad suck samtidigt som jag kollade inte i Justins ögon.
"Vill du mig något speciellt eller...?" frågade jag. Han kollade fundersamt på mig innan han reste sig upp och gick till kassan. Jag studerade honom medan han sa något till servetrisen bakom disken.
Han hade på sig ett par bråa joggingbyxor, eller mysbyxor det bros ju på vad man vill kalla det, en vit tshirt under en jeansjacka med inbygd hoodie. Enkelt, men - mot min vilja - snyggt.
"Varför hatar du mig?" Justin hade satt sig ner på stolen igen med en kopp i handen. Bara för att man såg grädden och marsmellown ovenför kunde jag lista ut att han också hade en varm choklad, wannabe me. Jag skrattade lite åt mina ägna konstiga tankar innan jag svarade på Justins fråga.
"Vem har någonsin sagt att jag hatar dig, Justin? Hata är ett starkt ord." konstaterade jag bestämmt. Justin skrattade men nickade sedan.
"Så du hata inte mig?" frågade han och flinade. Jag suckade och himlade med ögonen. Jag sa inget utan tog ännu en klunk utav min choklad.
"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.
Vad har Justin gjort nu då? ;)
Inte världens längsta del, men jag har lite saker att göra till imorgon..
7 kommentarer?
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Att gå på Times square på kvällen var alltid lika storslaget. Alla människor som fortfarande gick snabbt med teletonen klistrad mot örat. Men det var inte det som var det bästa med att gå här, utan det var alla skyltar på husen, på alla olika färger, olika texten.
Att kolla sig omkring och se Forever 21 - som förövrigt är i fyra våningar - att se McDonalds, som även finns bredvid Madame Tussauds fast då var det amerikas största McDonalds. Att kolla på alla olika människor, från de finklädda till någon galning som stod i bara shorts och skor. Det var alltid lika mäktigt.
"Jo, Vanessa, du måste förfölja mig!" jag rykte till och kollade bak. Snabbt la jag ner mobilen på ett av de gamla borden inne på ett av de hundratals Starbucks i New York. Istället för att svara personen suckade jag och vände mig om igen, jag tog tag i min varma choklad. Inte världens godaste, men ändå gott.
"Hey, det är inte jag som förföljer dig!" sa Justin och satte sig på stolen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen innan jag kollade ner i mobilen igen. Jag hörde hur han skrattade lite och kunde se i ögonvrån hur han lutade sig på bordet med huvudet i händerna. Jag låste mobilen med en frustrerad suck samtidigt som jag kollade inte i Justins ögon.
"Vill du mig något speciellt eller...?" frågade jag. Han kollade fundersamt på mig innan han reste sig upp och gick till kassan. Jag studerade honom medan han sa något till servetrisen bakom disken.
Han hade på sig ett par bråa joggingbyxor, eller mysbyxor det bros ju på vad man vill kalla det, en vit tshirt under en jeansjacka med inbygd hoodie. Enkelt, men - mot min vilja - snyggt.
"Varför hatar du mig?" Justin hade satt sig ner på stolen igen med en kopp i handen. Bara för att man såg grädden och marsmellown ovenför kunde jag lista ut att han också hade en varm choklad, wannabe me. Jag skrattade lite åt mina ägna konstiga tankar innan jag svarade på Justins fråga.
"Vem har någonsin sagt att jag hatar dig, Justin? Hata är ett starkt ord." konstaterade jag bestämmt. Justin skrattade men nickade sedan.
"Så du hata inte mig?" frågade han och flinade. Jag suckade och himlade med ögonen. Jag sa inget utan tog ännu en klunk utav min choklad.
"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.
Vad har Justin gjort nu då? ;)
Inte världens längsta del, men jag har lite saker att göra till imorgon..
7 kommentarer?
¦Popstar ¦ chapter 6 ¦
Detta har hänt:
"Varför tog det dig en så lång tid att komma hit idag då?" frågade mamma mig och kollade retsamt på mig. På något vrikat sätt kom jag alltid sent till mina dagar i studion av olika konstiga anledningar.
mig om och mötte Bieber killens ansikte.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
"Varför tog det dig en så lång tid att komma hit idag då?" frågade mamma mig och kollade retsamt på mig. På något vrikat sätt kom jag alltid sent till mina dagar i studion av olika konstiga anledningar.
"Dagens anledning var att en viss Bieber kille pratade med mig." suckade jag och satte mig på stolen vid datorn som visade vad jag skulle sjunga. Innan jag visste ordet av det satt jag med ögonen mot Lindseys, istället för ögonen på datorn.
"Vad?" frågade jag osäkert.
"Bieber, som i den Justin Bieber?" frågade hon allvarligt. Tveksammt nickade jag. Hon släppte taget om mina axlar och satte sig ner på sin stol igen. Förvirrat vände jag mig om mot datorn - igen - och kollade igenom texten till en låt som heter "Heaven" den handlade om en tjej som inte trodde riktigt på sig själv. Hon var tveksam, men så kom denna killen och gjorde hennes liv perfekt.
"Vad sa du till honom?" frågade mamma mig. Jag suckade, "kan ni snälla sluta tjata om honom! Det är inte precis som att det var en stor sak! Det var ju inte första gången heller." Det sista sa jag lite mer för mig själv. Lyckligtvis förde inte mamma eller Lindsey det.
"Men det är ju killen med håret, ögonen och ja, rösten!" sa Lindsey högt. Snabbt vände jag mig om och kollade retsammt henne i ögonen.
"Så, du är värsta Bieber fanet va? Det visste jag inte om!" sa jag och skrattade lite. Hon himlade med ögonen, fast hon var trettio år kunde man ibland tro att hon var lika gammal som jag.
The boy with the hair, the eyes, and well the voice...
If heavens the limit,
we could go longer then that.
If heavens the limit,
you and me would be it.
If only heaven was the limit.
Det var en bit ur låten "Heaven" som jag verkligen gillade. Det var en bit som kändes bra, som var bra. Låten hade idad fått sitt sista toutch på lyricset, så nu var det bara att spela in den. Men det biten fick bli en annan dag, för läxor väntade och skola imorgon.
"Justin, varför så tyst hela tiden?" Alfredo, en av mina dansare men änven en av mina bästa kompisar, satte sig ner bredivd mig på hotelrummet i New York City.
"Jag är inte tyst." mumlade jag medan jag reste mig ur sängen och gick ut på balkongen. Utsikten här var storslagen, något som jag aldrig hade kunnat se framför mig om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle stå på ett hotell i New York och kolla ut på Central Park, och alla skyskrapor skulle jag lätt säga 'ja, det hade varit coolt det du! Men det är nog inget som skulle hända mig.'
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Hope yall like!
Lite ur Justins perspektiv också! :)
Kommentera nu så är ni snälla!
"Vad?" frågade jag osäkert.
"Bieber, som i den Justin Bieber?" frågade hon allvarligt. Tveksammt nickade jag. Hon släppte taget om mina axlar och satte sig ner på sin stol igen. Förvirrat vände jag mig om mot datorn - igen - och kollade igenom texten till en låt som heter "Heaven" den handlade om en tjej som inte trodde riktigt på sig själv. Hon var tveksam, men så kom denna killen och gjorde hennes liv perfekt.
"Vad sa du till honom?" frågade mamma mig. Jag suckade, "kan ni snälla sluta tjata om honom! Det är inte precis som att det var en stor sak! Det var ju inte första gången heller." Det sista sa jag lite mer för mig själv. Lyckligtvis förde inte mamma eller Lindsey det.
"Men det är ju killen med håret, ögonen och ja, rösten!" sa Lindsey högt. Snabbt vände jag mig om och kollade retsammt henne i ögonen.
"Så, du är värsta Bieber fanet va? Det visste jag inte om!" sa jag och skrattade lite. Hon himlade med ögonen, fast hon var trettio år kunde man ibland tro att hon var lika gammal som jag.
The boy with the hair, the eyes, and well the voice...
If heavens the limit,
we could go longer then that.
If heavens the limit,
you and me would be it.
If only heaven was the limit.
Det var en bit ur låten "Heaven" som jag verkligen gillade. Det var en bit som kändes bra, som var bra. Låten hade idad fått sitt sista toutch på lyricset, så nu var det bara att spela in den. Men det biten fick bli en annan dag, för läxor väntade och skola imorgon.
"Justin, varför så tyst hela tiden?" Alfredo, en av mina dansare men änven en av mina bästa kompisar, satte sig ner bredivd mig på hotelrummet i New York City.
"Jag är inte tyst." mumlade jag medan jag reste mig ur sängen och gick ut på balkongen. Utsikten här var storslagen, något som jag aldrig hade kunnat se framför mig om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle stå på ett hotell i New York och kolla ut på Central Park, och alla skyskrapor skulle jag lätt säga 'ja, det hade varit coolt det du! Men det är nog inget som skulle hända mig.'
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Hope yall like!
Lite ur Justins perspektiv också! :)
Kommentera nu så är ni snälla!
¦Popstar ¦ chapter 5 ¦
Detta har hänt:
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Att ligga i sängen och njuta är något av det bästa som finns. Det värsta som kan hända när man ligger i sin varma sköna säng är ljudet av alarmet som ringde, och tanken på skolan kom. För att inte komma försent till skolan, som jag just nu tyckte var ett alternativ jag hade kunnat överväga för att få ligga här i sängen ett tag till, bestämmde jag mig för att gå upp.
Utsikten av New York på morgonen är något jag alltid kollar på, allt folk som går på Times Square, trafiken som man här dygnet runt. Man kan inte riktigt förklara hur fantastiskt New York är. Man kan inte det.
"Jag borde nog överväga att städa min garderob en dag..." sa jag för mig själv och kollade in i röran. Tröjor och byxor överallt. Ingen ordning på något. Men på något vrikat sätt hittade jag en klädsel till min dag i skolan. När jag hade tagit på mig ett svart linne, svarta jeans och min helt nya mysiga gråa kofta, gick jag till toaletten för att fixa sminket, och smyckena. Jag älskar smycken, det är något som jag kan ha när som helst, till vad som helst. Jag sminkade mig bara för att i skolan måste man passa in. Vara snygg för att få någons uppmärksamhet.
"Jag köpte en latte till dig på Starbucks när jag åkte dit, den står på bordet." sa mamma när hon mötte mig på väg till köket. Jag nickade som svar. Snabbt tog jag den varma latten, gick till hallen tog tag i min väska, drog på mig mina converse och tog min mobil innan jag var ute på väg till skolan.
Medan jag drack av min latte började min mobil ringa, på skärmen stod det "Lindsey." så jag klickade på svara innan jag la mobilen på örat.
"Vanessa?" snabbt ryktes jag ur mina tankar. Tankarna som jag gärna inte ville tänka, men tänkte på dem ändå. Tankarna om Bieber killen. Jag vet faktiskt inte varför jag ens tänker på honom, jag känner inte honom. Vet knappt vem det är! Men ändå finns han alltid i mitt huvud, tyvärr.
"Ja, Mr Clarkson?" frågade jag med en irriterad röst.
"När pågick andra världskriget?" frågade han mig och lutade sig mot den stora svarta tavlan bakom honom. Han måste nog älska att vara lärare, så som han plågar oss med en massa tjat från andra, och första världskriget. Vi har läst om dessa två krigen sedan jag började här på detta high school, alltså för ett år sedan.
"Andra världskriget pågick mellan 1939 och 1945." svarade jag med ett leende på läpparna.
När klockan ringde ut i slutet av dagen hade Pearl frågat mig om jag ville följa med henne hem. Men jag var tvungen att säga nej för Vegas skulle till studion för att spela in ännu en låt till hennes nya skiva som snart skulle komma ut.
Jag halvsprang fram till taxin som stod framför mig. Jag sa addresen till studion och tio minuter senare stod jag utanför. Med en lätt suck gick jag in genom de lite för stora dörrarna.
Precis när jag skulle ta ett steg in i recpetionen för att få reda på vilket rum jag skulle vara i mötte jag ingen mindre än Bieber killens blick. Han kollade chokat på mig i några sekunder, innan jag snabbt kollade ner i makren och frågade killen bakom disken var Lindsey var någonstanns. När jag hade fått reda på vilket rum det var var jag på väg till hissarna när jag kände en hand på min handled, precis som igår. Långsammt vände jag mig om och mötte Bieber killens ansikte.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
That Bieber boys eyes...
10 kommentarer så kommer en till del idag...
Skriv gärna också vad ni gillar med delen om ni gillar delen, vad ni gillar av delen osv.. :)
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Att ligga i sängen och njuta är något av det bästa som finns. Det värsta som kan hända när man ligger i sin varma sköna säng är ljudet av alarmet som ringde, och tanken på skolan kom. För att inte komma försent till skolan, som jag just nu tyckte var ett alternativ jag hade kunnat överväga för att få ligga här i sängen ett tag till, bestämmde jag mig för att gå upp.
Utsikten av New York på morgonen är något jag alltid kollar på, allt folk som går på Times Square, trafiken som man här dygnet runt. Man kan inte riktigt förklara hur fantastiskt New York är. Man kan inte det.
"Jag borde nog överväga att städa min garderob en dag..." sa jag för mig själv och kollade in i röran. Tröjor och byxor överallt. Ingen ordning på något. Men på något vrikat sätt hittade jag en klädsel till min dag i skolan. När jag hade tagit på mig ett svart linne, svarta jeans och min helt nya mysiga gråa kofta, gick jag till toaletten för att fixa sminket, och smyckena. Jag älskar smycken, det är något som jag kan ha när som helst, till vad som helst. Jag sminkade mig bara för att i skolan måste man passa in. Vara snygg för att få någons uppmärksamhet.
"Jag köpte en latte till dig på Starbucks när jag åkte dit, den står på bordet." sa mamma när hon mötte mig på väg till köket. Jag nickade som svar. Snabbt tog jag den varma latten, gick till hallen tog tag i min väska, drog på mig mina converse och tog min mobil innan jag var ute på väg till skolan.
Medan jag drack av min latte började min mobil ringa, på skärmen stod det "Lindsey." så jag klickade på svara innan jag la mobilen på örat.
"Vanessa?" snabbt ryktes jag ur mina tankar. Tankarna som jag gärna inte ville tänka, men tänkte på dem ändå. Tankarna om Bieber killen. Jag vet faktiskt inte varför jag ens tänker på honom, jag känner inte honom. Vet knappt vem det är! Men ändå finns han alltid i mitt huvud, tyvärr.
"Ja, Mr Clarkson?" frågade jag med en irriterad röst.
"När pågick andra världskriget?" frågade han mig och lutade sig mot den stora svarta tavlan bakom honom. Han måste nog älska att vara lärare, så som han plågar oss med en massa tjat från andra, och första världskriget. Vi har läst om dessa två krigen sedan jag började här på detta high school, alltså för ett år sedan.
"Andra världskriget pågick mellan 1939 och 1945." svarade jag med ett leende på läpparna.
När klockan ringde ut i slutet av dagen hade Pearl frågat mig om jag ville följa med henne hem. Men jag var tvungen att säga nej för Vegas skulle till studion för att spela in ännu en låt till hennes nya skiva som snart skulle komma ut.
Jag halvsprang fram till taxin som stod framför mig. Jag sa addresen till studion och tio minuter senare stod jag utanför. Med en lätt suck gick jag in genom de lite för stora dörrarna.
Precis när jag skulle ta ett steg in i recpetionen för att få reda på vilket rum jag skulle vara i mötte jag ingen mindre än Bieber killens blick. Han kollade chokat på mig i några sekunder, innan jag snabbt kollade ner i makren och frågade killen bakom disken var Lindsey var någonstanns. När jag hade fått reda på vilket rum det var var jag på väg till hissarna när jag kände en hand på min handled, precis som igår. Långsammt vände jag mig om och mötte Bieber killens ansikte.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
That Bieber boys eyes...
10 kommentarer så kommer en till del idag...
Skriv gärna också vad ni gillar med delen om ni gillar delen, vad ni gillar av delen osv.. :)
¦Popstar ¦ chapter 4 ¦
Detta har hänt:
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
"Vanessa." sa jag och log mot Bieber killen. Han kollade upp på mig med en kisande blick. Killen bredvid honom, han med den svarta tröjan kollade också på mig. "Jag är Justin, det är Alfredo." sa Bieber killen. Jag nickade lätt.
"Jag ville bara se om det var du." sa jag och rykte lätt på axlarna innan jag vände mig om. Jag hann ta tre steg innan jag kände en hand på min handled. Långsammt vände jag mig om och kollade in i Bieber killens ögon.
"Ja?" frågade jag honom med höjda ögonbryn. Han kollade bort från mitt ansikte i några sekunder innan han log mot mig.
He looked away for a few seconds... ♥
Han öppnade munnen och skulle precis säga något när Pearl ropade på mig. Jag log ursäktande mot honom, lirkade loss min handled ur hans grepp och gick där ifrån.
"Vad var det där?!" frågade Pearl mig med en ljus stämma. Med en frågnde blick studerade jag henne. "Förstår du vem det är?!" frågade hon mig sedan. Med samma frågande blick nickade jag tveksammt.
"Justin. Han hette Justin." svarade jag med ett litet leende på läpparna. Jag kollade rakt fram och såg en liten kulle i sten. Jag sprang upp på den och satte mig ner.
Det var rätt coolt, denna tjej som satt mitt emot mig hon var kanske 10-11 år gammal, hon satt med en vit tröja med texten "Vegas, vegas, vegas, wooho." och en bild på mig då. Fast ändå inte. Det var en konstig kännsla, att sitta framför något som uppenbarligen gillade mina låtar, men inte visste att det var jag som satt framför henne. Men det var ändå det jag ville med hela denna saken, att jag skulle kunna ha ett liv där inte alla papparatsisarna sprang omkring runt mig. Eller fans som pekade, och viskade saker så fort jag visade min näsa utanför dörren.
"Vad sitter du och tänker på?" Pearl ställde sig framför mig. Jag kollade in i hennes bruna ögon. Hon drog sin hand igenom det blonda, raka håret som föll ner för hennes axlar. Jag har alltid älskat hennes utseende. Men hon inser inte själv hur vacker hon är, tvärt om. Hon tycker inte alls att hon är söt, hon tror inte att någon kille ens kollar åt hennes håll. Men där har hon fel. Alla kollar på henne, många vill ha henne, men bara några få kan få henne.
Jag drog efter andan och tog tag i hennes handled. Hon protesterade men jag satt som fastfrusen och kollade på de svarta tatueringen som var där. Det var som en fjäder, med någon text.
"Pearl?! Vad är detta?" frågade jag förvånat, fortfarande stirrandes på hennes handled. Hon slog ner med blicken på marken.
"Jag vet att jag inte skulle göra det, men jag ville! Och den är snygg. Det måste du erkänna!" sa hon och drog snabbt, men bestämmt undan hennes hand. Surt blängde jag på henne i några sekunder.
"Vi åker till Jeresy på Lördag morgon, på eftermiddagen kommer du uppträda sedan på kvällen får du göra vad du vill, men jag ska till Hoboken, där de gör de stora tårtorna!" sa mamma. Jag nickade lite frånvarande.
För några minuter sedan hade jag kommit hem, nu satt jag framför tv:en och kollade på Pretty little liar. Det var en annan serie jag var fast för.
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Har inte så mycket att säga. Men snälla kommentera bara, så blir jag en lyckligt lottad skånetjej! ;)
Haha.
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
"Vanessa." sa jag och log mot Bieber killen. Han kollade upp på mig med en kisande blick. Killen bredvid honom, han med den svarta tröjan kollade också på mig. "Jag är Justin, det är Alfredo." sa Bieber killen. Jag nickade lätt.
"Jag ville bara se om det var du." sa jag och rykte lätt på axlarna innan jag vände mig om. Jag hann ta tre steg innan jag kände en hand på min handled. Långsammt vände jag mig om och kollade in i Bieber killens ögon.
"Ja?" frågade jag honom med höjda ögonbryn. Han kollade bort från mitt ansikte i några sekunder innan han log mot mig.
He looked away for a few seconds... ♥
Han öppnade munnen och skulle precis säga något när Pearl ropade på mig. Jag log ursäktande mot honom, lirkade loss min handled ur hans grepp och gick där ifrån.
"Vad var det där?!" frågade Pearl mig med en ljus stämma. Med en frågnde blick studerade jag henne. "Förstår du vem det är?!" frågade hon mig sedan. Med samma frågande blick nickade jag tveksammt.
"Justin. Han hette Justin." svarade jag med ett litet leende på läpparna. Jag kollade rakt fram och såg en liten kulle i sten. Jag sprang upp på den och satte mig ner.
Det var rätt coolt, denna tjej som satt mitt emot mig hon var kanske 10-11 år gammal, hon satt med en vit tröja med texten "Vegas, vegas, vegas, wooho." och en bild på mig då. Fast ändå inte. Det var en konstig kännsla, att sitta framför något som uppenbarligen gillade mina låtar, men inte visste att det var jag som satt framför henne. Men det var ändå det jag ville med hela denna saken, att jag skulle kunna ha ett liv där inte alla papparatsisarna sprang omkring runt mig. Eller fans som pekade, och viskade saker så fort jag visade min näsa utanför dörren.
"Vad sitter du och tänker på?" Pearl ställde sig framför mig. Jag kollade in i hennes bruna ögon. Hon drog sin hand igenom det blonda, raka håret som föll ner för hennes axlar. Jag har alltid älskat hennes utseende. Men hon inser inte själv hur vacker hon är, tvärt om. Hon tycker inte alls att hon är söt, hon tror inte att någon kille ens kollar åt hennes håll. Men där har hon fel. Alla kollar på henne, många vill ha henne, men bara några få kan få henne.
Jag drog efter andan och tog tag i hennes handled. Hon protesterade men jag satt som fastfrusen och kollade på de svarta tatueringen som var där. Det var som en fjäder, med någon text.
"Pearl?! Vad är detta?" frågade jag förvånat, fortfarande stirrandes på hennes handled. Hon slog ner med blicken på marken.
"Jag vet att jag inte skulle göra det, men jag ville! Och den är snygg. Det måste du erkänna!" sa hon och drog snabbt, men bestämmt undan hennes hand. Surt blängde jag på henne i några sekunder.
"Vi åker till Jeresy på Lördag morgon, på eftermiddagen kommer du uppträda sedan på kvällen får du göra vad du vill, men jag ska till Hoboken, där de gör de stora tårtorna!" sa mamma. Jag nickade lite frånvarande.
För några minuter sedan hade jag kommit hem, nu satt jag framför tv:en och kollade på Pretty little liar. Det var en annan serie jag var fast för.
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Har inte så mycket att säga. Men snälla kommentera bara, så blir jag en lyckligt lottad skånetjej! ;)
Haha.
¦Popstar ¦ chapter 3 ¦
Detta har hänt:
"Men, hon var snygg, jag hade tråkigt. Det bara hände!" han slog ut med händerna och jag kollade upp på honom igen. Hans blås ögon kollade ner på mina. Med en handrörelse drog han igenom sin hand genom sitt bruna, ganska långa, hår.
Han suckade lite innan han sa att vi var tvungna att gå till vår sista lektion för dagen. Jag nickade med en lätt suck.
"The sky is falling, my heart is breaking. What did I do to deserve this?"
"Men, hon var snygg, jag hade tråkigt. Det bara hände!" han slog ut med händerna och jag kollade upp på honom igen. Hans blås ögon kollade ner på mina. Med en handrörelse drog han igenom sin hand genom sitt bruna, ganska långa, hår.
Han suckade lite innan han sa att vi var tvungna att gå till vår sista lektion för dagen. Jag nickade med en lätt suck.
"The sky is falling, my heart is breaking. What did I do to deserve this?"
Jag tog den sista tonen och log stolt mot Lindsey som klappade och log stort mot mig.
Känslan av att ha spelat in ännu en låt var fantastisk. Detta var något jag aldrig kommer ångra att jag tog ett beslut som detta. Oavsett alla komplikationer.
"Jättebra Vegas! Men du måste nog dra nu, skolan väntar för Vanessa." sa Lindsey och blinkade mot mig. Jag suckade men nickade.
"Så, 7x + z + 9y =....?" frågade Mr. Stewart, vår absolut tråkigaste lärare.
Jag gäspade och kollade ut på klassen. Heath, skolans populära kille, satt i mitten och skickade lappar till Olivia, skolans populära tjej. Det var ju som smort att de två skulle bli tillsammans, populär + populär = perfekt matchning. Det är kanske det Stewart behöver lära ut och inte vad en massa bokstäver och siffror blir tillsammans.
Efter vad som kändes som flera timmar av tjat från läraren ringde det äntligen ut. Ljudet av stolar som skrapades i marken och röster som pratade överröstade allt annat. Taylor kom genast fram vid min sida, jag log mot honom innan vi både fick ut från klassrummet.
"Vad ska du göra på Lördag?" frågade Taylor mig på väg till våra skåp. Jag bet mig i läppen, den dagen skulle Vegas uppträda i New Jeresy för ett par skolbarn.
"Jag ska till New Jeresy, uppträda på en skola." svarade jag med en suck. Jag kunde se hur han nickade, lika mycket som jag älskar att vara Vegas, kan det ändå vara jobbigt ibland. Att inte kunna umgås med mina vänner, speciellt Taylor, på alla de ställena som jag hade önskat att jag kunde det. Men jag kan inte. För jag vill skydda dem för att inte bli förföljda av papparatsis, och skydda dem från min hemlighet.
"Jag går till Central park, mamma!" ropade jag några få sekunder innan jag smällde igen dörren efter mig. Det var onsdag, vilket betydde att jag, Taylor, Pearl, Fly och oturligt nog Heath. Jag hade inte precis nog emot Heath, men det var bara det att han var en helt annan person utanför skolan som inuti skolan.
Promenaden till Central Park var inte så lång, några kvarter bara.
Väl framme kollade jag mig omkring i den enorma parken. Gräset var grönt, fåglarna sjöng och par gick omkring lite här och där.
En bit fram, vid fontänen som fanns här, stod alla. Jag gick fram till dem. Heath såg jag först, han sa något till de andra och dem vände sig om.
"Och här är hon! Helt fräsch!" sa Taylor och kramade om mig. Jag himlade med ögonen. "Jag duschade bara..." svarade jag honom innan jag kramade om de andra.
"Vilken tur att du duschade, det behövdes nog." sa Taylor. Alla brast ut i skratt, jag himlade med ögonen.
"Man måste ju göra det ibland.." sa jag helt seriöst. "Men det kanske inte du vet...?" fortsatte jag och satte ett finger på Taylors bröstkorg. Han himlade med ögonen, ett leende spred sig på ni läppar.
Jag backade undan från honom medan jag la mitt hår bakom örat.
"Ska vi göra detta, eller bara stå här och hålla på?" frågade Pearl uttråkat efter några minuter.
"Vi ska göra det!" svarade jag henne med ett leende. Hon log mot mig. Det vi skulle vara va att gå till ett avlägset cafe i närheten. Vi gick dit var onsdag, och har gjort det rätt länge nu faktiskt.
"Så, när jag sa till henne att jag bad om ursäkt, kollade hon bara surt på mig oh gick där ifrån!" sa Taylor och slog ut med armarna. Jag skakade lätt på huvudet och drack ur min nypressade apelsin drickan.
"Taylor, erkänn, du blev ägd! Av en tjej." Fly flinade mot honom och puttade han i sidan. Han himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Deras babbel om denna tjejen gjorde mig uttråkad, så istället för att sitta och låtsas att lyssna, satt jag och kollade ut genom fönstret.
En timme senare var vi på väg genom Cantral Park igen, det började bli lite mörkare. Men inte mycket, eftersom det var Agusti var det fortfarande varmt och ljust på kvällarna. Så man får njuta så länge som det håller. Jag tror nog att sommaren är min favoritårstid. Jag älskar att kunna bada, äta glass och gå på fest sent på kvällarna med vännerna. Fast jag måste göra annat också. Som att gå på Nickelodeons gala, jag tycker alltid att den är lika rolig! Eller att uppträda på någon strand i Nord Amerika.
Mitt i mitt tänkande kollade jag från Fly's ansikte till att få se Bieber killen. "Ni kan gå i förväg, jag kommer." sa jag fortfarande med blicken på honom. De nickade, lite frånvarande, och fortsatte att gå.
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
Fortsättning följer... ;) "Så, när jag sa till henne att jag bad om ursäkt, kollade hon bara surt på mig oh gick där ifrån!" sa Taylor och slog ut med armarna. Jag skakade lätt på huvudet och drack ur min nypressade apelsin drickan.
"Taylor, erkänn, du blev ägd! Av en tjej." Fly flinade mot honom och puttade han i sidan. Han himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Deras babbel om denna tjejen gjorde mig uttråkad, så istället för att sitta och låtsas att lyssna, satt jag och kollade ut genom fönstret.
En timme senare var vi på väg genom Cantral Park igen, det började bli lite mörkare. Men inte mycket, eftersom det var Agusti var det fortfarande varmt och ljust på kvällarna. Så man får njuta så länge som det håller. Jag tror nog att sommaren är min favoritårstid. Jag älskar att kunna bada, äta glass och gå på fest sent på kvällarna med vännerna. Fast jag måste göra annat också. Som att gå på Nickelodeons gala, jag tycker alltid att den är lika rolig! Eller att uppträda på någon strand i Nord Amerika.
Mitt i mitt tänkande kollade jag från Fly's ansikte till att få se Bieber killen. "Ni kan gå i förväg, jag kommer." sa jag fortfarande med blicken på honom. De nickade, lite frånvarande, och fortsatte att gå.
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
Hope yall like! Lite längre del kanske?
Ännu en gång, tack för alla kommentarer! Ni fattar inte hur mycket det gör för mig, men jag vågar fortfarande inte killa på statestiken, jag vill inte... *snyft*
I alla fall, imorgon kanske det inte kommer en del. Jag går först i skolan, sedan åker jag dirket från skolan till lund för att gå på någon kurs. Men vi får se! Om det kommer någon kommer den vid halv 9 tiden på kvällen.
Ni klarar 10...
