Ända sedan mitt och Divans lilla samtal ar hon lite.. hm tystare runt mig. Men hon var ändå lika dan som alltid. Jag var påväg hem från skolan, de gula bussarna äcklar mig.
Min mobil plingade till. Jag drog upp den och kollade på bilden Justin hade skickat till mig, aww, han är för söt!



Gud, jag saknar Justin oerhört mycket! Han var en sån oerhört stor del av mitt liv.

*

Jag hatar mig själv, mitt liv, allt, precis allt! Just nu vill jag bara dö, men vad hade blivit bättre med det? Inget hade ändrats, jo Divan skulle nog bli glad. Pappa skulle nog bli ledsen, och ja Justin med. Men annars ingen större skillnad.
jag kunde inte skära mig, jag hade fullt med ruvor på mina armar, de såg ut som skit. Precis som hela jag gjorde, såg ut som skit. Mina ögon var ju tillochmed bruna. Jag hatar mina fräknar, jag hatar ja, precis allt med mig. Allt!


(så ser hon ju ut, för er som glömt det! :p )

Efter en drömlös natt var det skola, igen.
Det värsta med skolan var nog alla som pekade, Love som ignorerade mig och de populära gänget som höll på med mig 24/7.
Jag drog på mig ett par ljusa jeans och en tröja där det stod "I ❤ British Accent" på. Har ni hört den? Jag älskar verkligen den!

Efter lunchen gick jag ut till skolgården. Några killar spelade basket, medans tjejerna stod antingen brevid killarna som spelade eller satt vid de olika bänkarna på skolgården. Jag suckade, alla hade någon att vara med. Precis alla utom jag. Yey.
"Hope!" kunde det vara... nej, han är i typ Danmark eller Japan. Jag ignorerade personen som kallade på mig. Det var säkert bara någon som skulle säga något om mina kläder. Eller att jag är en bitch bara för att jag är 'kompis' med Justin.

"Oh MY God! Det är Justin Bieber!" skrik och klapper från klackskor Jag vände mig förvånat om. Nej det kan inte vara Justin, inte här, inte i skolan, nej!
Men jo, mycket riktigt. Justin stod där. Eller ja, försökte överleva alla tjejer som omringade han. Man kunde höra han säga "hey vänta! jag ska bara... nej men sluta!" man blev ju lite irriterad. Alltså låt honom vara! Han är precis som alla andra, bara lite snyggare, lite bättre på allt, och så mycket mer underbar. När äntligen alla tjejer hade gett honom lite space vände han sig mot mig igen. Hans ögon var så mycket vackrare än vad jag kom ihåg.
Tjejerna runt honom kollade på mig, jag kollade generat ner på marken.
"Kan jag snälla, få gå?" frågade Justin med ett fejk smile på läpparna. De gjorde som han sa. Han riktigt sida steg mot mig. Jag kände hur mitt hjärta började dunka lite snabbare för vart steg han tog.