¦Popstar ¦ chapter 20 ¦
Detta har hänt: ¨
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
En vän är någon som alltid står vid sin sida, oavsett vad. En vän är någon som stöttar en när man mår som värst, och är med en när man mår som bäst. Oavsett vad som händer, eller har hänt kommer den personen alltid stå bakom en och säga "jag kommer alltid vara här för dig!"
Ja, det är precis så som jag vill vara som kompis. Det är precis så som jag gör allt som jag kan för att vara. Fast jag är Vegas eller inte ville jag vara en vän som alltid fanns här för någon. I detta fall var denna 'någon' Taylor.
"Jag..." började jag. Taylor kollade rakt in i mina ögon med kalla ögon.
"Jag trodde du skulle se det. Eller i alla fall fråga vad det var som var fel. Jag trodde du kunde se det på mig. Men jag hade visst fel. Precis som jag hade om dig, du kanske verkar vara 'the perfect friend' men det är du inte." han tog ett steg ifrån mig. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder.
"Du vet varför jag inte har varit på topp Taylor!" försökte jag med en sprucken röst. Jag kände hur Pearl tog tag i min hand och klämde den försiktigt.
"Men vet du vad? Kan du inte sluta tänka på dig själv ett ögonblick? Eller är ditt ego för jävla stort för det?! Just nu skiter jag i your big seceret." skrek han i den som har varit en folktum korridor. Men som nu var full med folk, de hade förmodligen hört våra höga röster. Jag svarade inte honom, men kollade på honom med tårarna som rann ner för mina kinder. För en sekund kunde jag skymta en liten bit av skuld i Taylors ögon, men den sekunden var snabb och skulden förvandlades till mörker. Innan jag visste ordet av det vände Taylor på klacken och gick där ifrån.
Jag kunde känna hur Pearl kramade om mig. Jag kände hur tårarna bara rann, och jag lät dem rinna. "Hur kan du vara så sjukt patetiskt Vanessa? Tänk förfan någon gång.." tänkte jag om och om igen. Det värsta av allt var att Taylor hade rätt. Om jag inte hade varit Vegas hade jag inte behövt ha hemligheter för alla andra, jag hade berättat det för Taylor för några år sedan. Sjävklart hade han blivit chokad. Men han var ändå glad för min skull.
Jag hoppade upp och ner på Taylors nyinköpta stutsmatta. Jag lät mitt skratt slinka ur min mun, detsamma med Taylor. Han hade precis som jag tyckt det var riktigt kul att hoppa här. Jag visste att vi skulle spendera mycket tid här. I alla fall den tiden jag kunde spendera här. Jag var ju också Vegas, och det hade jag varit i ett år i nuläget. Det var en otrolig kännsla, men det som jag hatade var att hålla det hemlig för Taylor. Fast han pratade om Vegas en stor del av hans tid hade jag bara hållt med och nickat. Lögnen om alla saker som jag har sagt var ursäkter för att inte säga sanningen till honom. Men det var inte kännslan av att säga det till honom, utan kännslan om att han kanske inte vill vara min kompis längre om jag sa det.
"Varför är du så tyst?" frågade Taylor mig.
Jag log svagt, "det finns någon som jag måste säga till dig..." hade jag sagt. Han hade kollat på mig och jag hade sagt: "du vet alla gåner jag har varit hos min Mormor i Florida?" började jag. När han nickade hade jag fortsatt. "Jag var inte hos min mormor utan jag var ute och uppträdde inför folk. Jag är känd Taylor!" Han kollade förvirrat och förvånat på mig. "Jag är Vegas, taylor."
Jag log svagt åt det gamla minnet som spelades upp i huvudet. Jag kände smärtan i magen, hur mina armar och ben blev svaga av att bara tänka tanken att jag och Taylor var ovänner. Det stämmde bara inte i in i mitt huvud, det var lika konstigt som att äta choklad till ärtor; det passar helt enkelt inte ihop.
"I threw a wish in the well, Don't ask me, I'll never tell I looked to you as it fell, and now you're in my way
I trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss I wasn't looking for this, but now you're in my way
Your stare was holdin', Ripped jeans, skin was showin' Hot night, wind was blowin' Where you think you're going, baby?" Jag hade klivit in hallen hemma när jag hörde den välbeckanta men ändå främmande rösten sjunga. Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
Förlåt för att den inte kom upp igår, hade inget internät. Hoppas att ni gillade denna delen, och varför är Tylor sur/ledsen över Vanessa? :)
Jag har också fixat så att JULIA från MYDIRECTIONINFECTION.BLOGG.SE kommer göra en ny design, evigt tacksam till dig är jag Julia! :*
PÖS.
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
En vän är någon som alltid står vid sin sida, oavsett vad. En vän är någon som stöttar en när man mår som värst, och är med en när man mår som bäst. Oavsett vad som händer, eller har hänt kommer den personen alltid stå bakom en och säga "jag kommer alltid vara här för dig!"
Ja, det är precis så som jag vill vara som kompis. Det är precis så som jag gör allt som jag kan för att vara. Fast jag är Vegas eller inte ville jag vara en vän som alltid fanns här för någon. I detta fall var denna 'någon' Taylor.
"Jag..." började jag. Taylor kollade rakt in i mina ögon med kalla ögon.
"Jag trodde du skulle se det. Eller i alla fall fråga vad det var som var fel. Jag trodde du kunde se det på mig. Men jag hade visst fel. Precis som jag hade om dig, du kanske verkar vara 'the perfect friend' men det är du inte." han tog ett steg ifrån mig. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder.
"Du vet varför jag inte har varit på topp Taylor!" försökte jag med en sprucken röst. Jag kände hur Pearl tog tag i min hand och klämde den försiktigt.
"Men vet du vad? Kan du inte sluta tänka på dig själv ett ögonblick? Eller är ditt ego för jävla stort för det?! Just nu skiter jag i your big seceret." skrek han i den som har varit en folktum korridor. Men som nu var full med folk, de hade förmodligen hört våra höga röster. Jag svarade inte honom, men kollade på honom med tårarna som rann ner för mina kinder. För en sekund kunde jag skymta en liten bit av skuld i Taylors ögon, men den sekunden var snabb och skulden förvandlades till mörker. Innan jag visste ordet av det vände Taylor på klacken och gick där ifrån.
Jag kunde känna hur Pearl kramade om mig. Jag kände hur tårarna bara rann, och jag lät dem rinna. "Hur kan du vara så sjukt patetiskt Vanessa? Tänk förfan någon gång.." tänkte jag om och om igen. Det värsta av allt var att Taylor hade rätt. Om jag inte hade varit Vegas hade jag inte behövt ha hemligheter för alla andra, jag hade berättat det för Taylor för några år sedan. Sjävklart hade han blivit chokad. Men han var ändå glad för min skull.
Jag hoppade upp och ner på Taylors nyinköpta stutsmatta. Jag lät mitt skratt slinka ur min mun, detsamma med Taylor. Han hade precis som jag tyckt det var riktigt kul att hoppa här. Jag visste att vi skulle spendera mycket tid här. I alla fall den tiden jag kunde spendera här. Jag var ju också Vegas, och det hade jag varit i ett år i nuläget. Det var en otrolig kännsla, men det som jag hatade var att hålla det hemlig för Taylor. Fast han pratade om Vegas en stor del av hans tid hade jag bara hållt med och nickat. Lögnen om alla saker som jag har sagt var ursäkter för att inte säga sanningen till honom. Men det var inte kännslan av att säga det till honom, utan kännslan om att han kanske inte vill vara min kompis längre om jag sa det.
"Varför är du så tyst?" frågade Taylor mig.
Jag log svagt, "det finns någon som jag måste säga till dig..." hade jag sagt. Han hade kollat på mig och jag hade sagt: "du vet alla gåner jag har varit hos min Mormor i Florida?" började jag. När han nickade hade jag fortsatt. "Jag var inte hos min mormor utan jag var ute och uppträdde inför folk. Jag är känd Taylor!" Han kollade förvirrat och förvånat på mig. "Jag är Vegas, taylor."
Jag log svagt åt det gamla minnet som spelades upp i huvudet. Jag kände smärtan i magen, hur mina armar och ben blev svaga av att bara tänka tanken att jag och Taylor var ovänner. Det stämmde bara inte i in i mitt huvud, det var lika konstigt som att äta choklad till ärtor; det passar helt enkelt inte ihop.
"I threw a wish in the well, Don't ask me, I'll never tell I looked to you as it fell, and now you're in my way
I trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss I wasn't looking for this, but now you're in my way
Your stare was holdin', Ripped jeans, skin was showin' Hot night, wind was blowin' Where you think you're going, baby?" Jag hade klivit in hallen hemma när jag hörde den välbeckanta men ändå främmande rösten sjunga. Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
Förlåt för att den inte kom upp igår, hade inget internät. Hoppas att ni gillade denna delen, och varför är Tylor sur/ledsen över Vanessa? :)
Jag har också fixat så att JULIA från MYDIRECTIONINFECTION.BLOGG.SE kommer göra en ny design, evigt tacksam till dig är jag Julia! :*
PÖS.
Trackback
