mig om och mötte Bieber killens ansikte. 
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna. 
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.

---

"Varför tog det dig en så lång tid att komma hit idag då?" frågade mamma mig och kollade retsamt på mig. På något vrikat sätt kom jag alltid sent till mina dagar i studion av olika konstiga anledningar.

"Dagens anledning var att en viss Bieber kille pratade med mig." suckade jag och satte mig på stolen vid datorn som visade vad jag skulle sjunga. Innan jag visste ordet av det satt jag med ögonen mot Lindseys, istället för ögonen på datorn.
"Vad?" frågade jag osäkert.
"Bieber, som i den Justin Bieber?" frågade hon allvarligt. Tveksammt nickade jag. Hon släppte taget om mina axlar och satte sig ner på sin stol igen. Förvirrat vände jag mig om mot datorn - igen - och kollade igenom texten till en låt som heter "Heaven" den handlade om en tjej som inte trodde riktigt på sig själv. Hon var tveksam, men så kom denna killen och gjorde hennes liv perfekt.
"Vad sa du till honom?" frågade mamma mig. Jag suckade, "kan ni snälla sluta tjata om honom! Det är inte precis som att det var en stor sak! Det var ju inte första gången heller." Det sista sa jag lite mer för mig själv. Lyckligtvis förde inte mamma eller Lindsey det.
"Men det är ju killen med håret, ögonen och ja, rösten!" sa Lindsey högt. Snabbt vände jag mig om och kollade retsammt henne i ögonen.
"Så, du är värsta Bieber fanet va? Det visste jag inte om!" sa jag och skrattade lite. Hon himlade med ögonen, fast hon var trettio år kunde man ibland tro att hon var lika gammal som jag.


The boy with the hair, the eyes, and well the voice...

If heavens the limit,
we could go longer then that.
If heavens the limit,
you and me would be it.
If only heaven was the limit.

Det var en bit ur låten "Heaven" som jag verkligen gillade. Det var en bit som kändes bra, som var bra. Låten hade idad fått sitt sista toutch på lyricset, så nu var det bara att spela in den. Men det biten fick bli en annan dag, för läxor väntade och skola imorgon.



"Justin, varför så tyst hela tiden?" Alfredo, en av mina dansare men änven en av mina bästa kompisar, satte sig ner bredivd mig på hotelrummet i New York City.
"Jag är inte tyst." mumlade jag medan jag reste mig ur sängen och gick ut på balkongen. Utsikten här var storslagen, något som jag aldrig hade kunnat se framför mig om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle stå på ett hotell i New York och kolla ut på Central Park, och alla skyskrapor skulle jag lätt säga 'ja, det hade varit coolt det du! Men det är nog inget som skulle hända mig.'
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.

---

Hope yall like!
Lite ur Justins perspektiv också! :)
Kommentera nu så är ni snälla!