¦Popstar ¦ chapter 18 ¦

Detta har hänt;
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.

Utsikten man såg uppe i Eiffel tornet var riktigt fin. Träden som räckte sig långt längst gångstigen. Ala olika sorters människor pekade på tornet och såg inponerade.
Men tyvärr var det inte utsikten, eller kännslan över att vara i Frankrike som fick mig att må ovanligt bra. Utan det var det faktum att Justin hade velat ta med mig hit. Att han själv ville att vi två skulle vara här, nästan högst uppe i Eiffel tornet tillsammans. De oönskade fjärilarna i magen var gång han kollade in i mina ögon, eller när han rörde vid min axel för att visa mig något, det var som sagt oönskade kännslor. Sådanna kännslor som jag inte ville erkänna för mig själv, men som inte gick att förtränga.

"Här, dessa har världens godaste scones!" Justin pekade på ett café lite längre fram på den nästan öde gatan. Men det var nog bara bra - att här inte är mycket folk menar jag, Justin är ju rätt så känd har jag kommit på. Vägen till Eiffel tornet hade varit full kabalik, en massa tjejer som ständigt gick fram till Justin för att be om en autograf eller en bild. Men man kunde verkligen se hur mycket Justin älskade dem. Hela han log på något vis, hans ögon strålade liksom på ett vis som man inte kunde beskriva med några ord.
"Bonjour! Que voulez-vous ce jour?" mannen som mötte mig och Justin sa något som jag inte förstod. Oförstående kollade jag på Justin som log mot mig, förhoppningsvis förstod han att jag inte förstod vad mannen hade sagt.
"Han frågade vad vi ville ha." sa Justin. Jag nickade. Justin frågade mig då vad jag ville ha, jag sa att jag ville ha det som han tog.
"Bonjour! Deux scones avec juste du beurre sur, les deux oranges jucie, grâce!" Justin pratade på. Istället för att se ut som en idiot sa jag till Justin att jag satte mig på en plats. Hn vände sig mot mig och sa "yes".

"Gud, de var sjukt goda!" sa jag menande och tog ännu en tugga från den goda sconsen framför mig. Justin nickade instämmande med munnen full.
"Så, hur visste du om detta cafeét?" fortsatte jag. Han svalde, "jag brukar gå hit när jag är i Paris. Här är itne så mycket folk och så har de ju världens godaste scones!" sa han med ett flin. Jag nickade.
Efter en stud av tystnad frågade Justin mig, "nu får du berätta om din fobi mot grodor, för det var väl grodor?" med ett skratt nickade jag.
"När jag var mindre, mycket mindre, hoppade en groda på något konstig vis in i min mun. Sedan dess kan jag knappt se på en groda utan att bli helt knäpp i huvudet." jag ryckte på axlarna. Justin svalde och kollade besvärat ut. "Vad?" frågade jag honom.
"Om jag var du skulle jag inte kola ut!" sa han bara. Nyfiken som jag är gjorde jag tvärt emot vad han sa, och kollade ut. Utanför cafeét fanns det ute möbler. Och på en av stolarna satt an oskyldig grön liten groda. Med ett litet skrik hoppade jag upp från min stol. Fast jag var fullt medveten om att det var glas emellan mig och grodan kände jag hur hjärtat började bulta fortare i bröstet.

Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.

Jag orkar inte skriva mer. Men jag lovade en ny del, så här fick ni en. Bilder och sånt vill absolut inte göra som jag så jag gav upp.
Förlåt för att jagär typ världens sämsta ögare av en novellblogg. Förlåt.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0