¦Popstar ¦ chapter 30 ¦
Detta har hänt:
En dag hade han presenterat mig för Pattie, Justins mamma. Hon var en riktigt vacker och stark kvinna. Hon var också väldigt rolig och lätt att prata med. Man kunde slapna av i hennes närhet. Man kan kanske inte göra det med alla sina killars tjejer. För ja, jag och Justin är nu officielt tillsammans. Inte för att han har presenterat mig för hela världen, men jag bryr mig inte om världen riktigt än. Jag vill fortfarande bara leva i nuet och njuta av de underbara sekunderna i mitt liv som pågår just nu. Inte vad som kommer hända i framtiden.
Dagar i ända kunde jag sitta och bara tänka. Tänka på allt från himmel till jord. På skolan, på Justin, på Taylor. I denna stunden kunde jag inte sitta och tänka, jag kunde inte släppa allt och bara försvinna. Det var Tisdag, vilket betyde att det var skola. Vilket var anledningen till att jag inte kunda tänka på det jag ville, och det jag ville tänka på var hur jag skulle kunna hantera allt i just skolan. På allt drama med mig, Taylor och alla andra. Den ända anledningen till att jag fortfarande var kvar på denna skolan var för Pearl. Utan henne hade jag brytit ihop, inte kunnat hålla leendet uppe och stå emot Taylor.
"Jag vet att jag är världens sämsta vän..." började Taylor. Jag suckade, detta var ett till av hans tusende försök att säga förlåt. Men jag kan bara inte ta emot hans förlåt. Det han gjorde mot mig var ngåot som har förändrat hela mitt liv. Det är inget som han kan ta tillbaka, han kan inte ta alla ord som han sagt tillbaka. Så han får skylla sig själv!
"Taylor! Kan du fucking förstå att V inte vill förlåta dig?! Du avslöjade en hemlighet som förändrade hennes liv. Som hon inte ville skulle komma ut! Har du svårt att förstå det eller?! Du gjorde det, så du får du sota för det! You get it?" Pearl halv skrek till Taylor som förskräckt hade tagit ett steg tillbaka.
Jag kollade mig omkring. Matsalen som vanligtvis brukade vara full av prat, skratt och stolar som åkte in och ut, alla hade tystnat och alla kollade på mig, Taylor och Pearl.
"Jag..." han började, men hittade inga ord att fortsätta.
Så jag sa, ""Taylor. Jag kommer nog aldrig att förlåta dig för det du gjorde. Du av någon skulle veta vad det betyde, i alla fall vad det betyde för mig. Så just nu snälla bara låt mig vara! Pearl är den ända som fortfarnade är samma person mot mig som hon var innan allt detta hände! Hon är den ända som fortfarande tar på som bara Vanessa." mer fick jag inte fram. Jag kände gråten i halsen men ignorerade den. Innan han eller någon annan hann säga något tog Pearl tag i min hand och drig ut mig ur matsalen.
"Vi har idrott efter lunchen, jag tror inte någon bryr sig om vi skippar den." sa Pearl lugnt, öppnade sitt skåp och tog sin väska. Jag nickade smått, fortfarande gråtfärdig över det som just hade hänt.
"Ska vi hem till dig, eller till mig?" frågade hon när jag inte sa något. Pearl hade aldrig varit hos mig. Jag ville inte ta hem något, min lägnhet var ju rätt fin. Vanessa var inte den tjejen som bodde i en lyxig lägenhet med utsikt över New York.
"Till mig, jag bor tre kvarter från Times Square så det är itne så långt", sa jag med hes röst. Pearl nickade med ett försicktigt leende på läpparna.
Fortsättningen kommer.
Jag försöker att komma igång med mitt skrivande, så delarna kommer bli längre och jag kommer sörsöka skriva en om inte två delar om dagen så snart som möjligt!
Men om det ska funka måste ni kommentera! Två kommetnarer på förra delen, tack tiller som kommenterar men snälla några fler som aldrig har kommenterat: kommetnera! :*
En dag hade han presenterat mig för Pattie, Justins mamma. Hon var en riktigt vacker och stark kvinna. Hon var också väldigt rolig och lätt att prata med. Man kunde slapna av i hennes närhet. Man kan kanske inte göra det med alla sina killars tjejer. För ja, jag och Justin är nu officielt tillsammans. Inte för att han har presenterat mig för hela världen, men jag bryr mig inte om världen riktigt än. Jag vill fortfarande bara leva i nuet och njuta av de underbara sekunderna i mitt liv som pågår just nu. Inte vad som kommer hända i framtiden.
Dagar i ända kunde jag sitta och bara tänka. Tänka på allt från himmel till jord. På skolan, på Justin, på Taylor. I denna stunden kunde jag inte sitta och tänka, jag kunde inte släppa allt och bara försvinna. Det var Tisdag, vilket betyde att det var skola. Vilket var anledningen till att jag inte kunda tänka på det jag ville, och det jag ville tänka på var hur jag skulle kunna hantera allt i just skolan. På allt drama med mig, Taylor och alla andra. Den ända anledningen till att jag fortfarande var kvar på denna skolan var för Pearl. Utan henne hade jag brytit ihop, inte kunnat hålla leendet uppe och stå emot Taylor.
"Jag vet att jag är världens sämsta vän..." började Taylor. Jag suckade, detta var ett till av hans tusende försök att säga förlåt. Men jag kan bara inte ta emot hans förlåt. Det han gjorde mot mig var ngåot som har förändrat hela mitt liv. Det är inget som han kan ta tillbaka, han kan inte ta alla ord som han sagt tillbaka. Så han får skylla sig själv!
"Taylor! Kan du fucking förstå att V inte vill förlåta dig?! Du avslöjade en hemlighet som förändrade hennes liv. Som hon inte ville skulle komma ut! Har du svårt att förstå det eller?! Du gjorde det, så du får du sota för det! You get it?" Pearl halv skrek till Taylor som förskräckt hade tagit ett steg tillbaka.
Jag kollade mig omkring. Matsalen som vanligtvis brukade vara full av prat, skratt och stolar som åkte in och ut, alla hade tystnat och alla kollade på mig, Taylor och Pearl.
"Jag..." han började, men hittade inga ord att fortsätta.
Så jag sa, ""Taylor. Jag kommer nog aldrig att förlåta dig för det du gjorde. Du av någon skulle veta vad det betyde, i alla fall vad det betyde för mig. Så just nu snälla bara låt mig vara! Pearl är den ända som fortfarnade är samma person mot mig som hon var innan allt detta hände! Hon är den ända som fortfarande tar på som bara Vanessa." mer fick jag inte fram. Jag kände gråten i halsen men ignorerade den. Innan han eller någon annan hann säga något tog Pearl tag i min hand och drig ut mig ur matsalen.
"Vi har idrott efter lunchen, jag tror inte någon bryr sig om vi skippar den." sa Pearl lugnt, öppnade sitt skåp och tog sin väska. Jag nickade smått, fortfarande gråtfärdig över det som just hade hänt.
"Ska vi hem till dig, eller till mig?" frågade hon när jag inte sa något. Pearl hade aldrig varit hos mig. Jag ville inte ta hem något, min lägnhet var ju rätt fin. Vanessa var inte den tjejen som bodde i en lyxig lägenhet med utsikt över New York.
"Till mig, jag bor tre kvarter från Times Square så det är itne så långt", sa jag med hes röst. Pearl nickade med ett försicktigt leende på läpparna.
Fortsättningen kommer.
Jag försöker att komma igång med mitt skrivande, så delarna kommer bli längre och jag kommer sörsöka skriva en om inte två delar om dagen så snart som möjligt!
Men om det ska funka måste ni kommentera! Två kommetnarer på förra delen, tack tiller som kommenterar men snälla några fler som aldrig har kommenterat: kommetnera! :*
Postat av: Becka
Grymt bra!
Postat av: Johanna
GRYMT BRA :D
Postat av: Emilija med J.
superbra !
Trackback
