Att få vara i Vanessas närhet, att få hålla hennes hand, känna hennes läppar mot mina, att bara få höra hennes röst i mina öron betyde mer för mig än något annat. Jag var lycklig, lycklig som fan!
Hur mycket jag än kollade på henne, såg henne le, såg henne skratta åt det jag sa, såg jag ändå den glimten i ögat. Den glimten som var olycklig. Jag förstå inte riktigt vad som gör så den glimten inte är lycklig. Jag vill göra så den blir lycklig, men hur?

---

Pearl's perspektiv

Jag är en bitch, jag vet. Men det är bara så som jag är. Jag kan inte ändra på det. Min mamma har lärt mig att vara så som jag är. Jag känner mig inte helt okej för allt som jag har gjort mot V. Hon var faktiskt min kompis, men jag har ett rykte att tänka på. Jag kan inte vara den snälla lilla tjejen som gör allt alla säger. Det faktum att jag har varit med V så länge är för att jag visste från hela början att hon var Vegas. Jag såg henne en gång på en konsert för några år sedan när jag var backstage. Jag hade 'kommit bak på fina vis' och skulle besöka min idol. Jag såg hur hon på vägen in till hennes loge drog av peruken. Jag hade klart blivit förvånad. Men jag visste att V gick på min skola redan då. Så jag gjorde mitt första steg mot kändhet. Och om inte Taylor hade avslöjat hemligheten hade väl ändå jag gjort det en vacker dag.

Vanessa's perspektiv

Ha, hur kunde jag tro att allt var bra? Hur kunde jag tro att så fort som Justin kom till mig. Så fort som Justin sa ett ord till mig, som att allt skulle bli bra, så trodde jag på honom. Jag tvekade inte en sekund på det som han sa, då. Nu. Nu när jag sitter på hotellrummet, själv dessutom, medan Justin var på intervju. Nu kunde jag tänka klart. Jag kände absolut inget lugn längre.
Helt ärligt vet jag inte ens vad jag ska tro längre. ´

Vanessa's mamma's perspektiv

Jag är orolig för Vanessa. Hon verkar inte vara som hon brukar. Hon är inte den vanliga glada, lyckliga tjejen hon brukar vara.

---

Helt ärligt? Jag vill bara avsluta denna novelen här och nu...
Glöm inte kommetnera!