Rihanna - we found love ft calvin harris spelades just nu på min spotyfi. Tankarna for hela tiden brt mot Justin, på våra meddelande. Hela dagen hade vi smsat. Han är helt otroligt snäll och gullig! Och juste, Love hade också ringt mig. Han var ju i Frankrike nu.
Jag hoppade till när pappa kom in helt plötsligt i mitt rum.
"En liten fågel viskade i mitt öra att du pratar med någon kille...?" sa han med ett leénde på läpparna.
"Love?!" frågade jag förvånat. Han skakade på huvudet och visade upp min mobil, "Du fick ett meddelande av en viss 'mysteriousbooy'" sa han. Med tre långa steg var han framme vid min säng, räckte mig min mobil innan han gick ut ifrån rummet igen. Jag kollade förvirrat ner i min mobil.

"Hope, i hade a great time talking to you! But, now i want to take a step forward. Im going to Texas, Dalas on Wednesday to preform. Would you like to meet me then? You dont have to if you dont want to. But it would mean so much to me! xx"

Frustrerat skakade jag på huvudet. Leéndet på läpparna och den dära konstiga kännslan i magen kom exakt var gång han skickade meddelande till mig! Och nu, nu när han vill träffa mig var kännslan så mycket större.



"Bieber, 'curse i would like to meet you! It would be so fun! xx"

Jag la ner mobilen på sängen, blundade och la mig ner. Vad är det som har hänt med mig? Jag känner inte ens killen!

"If you'd like meet me at The Diner on Wednesday? Before my show? x"

The Diner var ett stort fik eller café som fanns lite överallt i blandannat Texas då. Jag knappade in ett 'visst, när?' innan jag gick ner till pappa för att kolla på tv. Det var ju två och en halv män!

"Meet me there at 2 o'clock?"

Jag log åt Justins meddelande, som vanligt..

"Okey, cant wait!"

"Sluta messa med grabben nu och prata med din pappa istället!" sa pappa retsammt mot mig. Jag gav han mördarblicken innan jag flinade.
"Yes Sir!" sa jag. Han skrattade till innan han vände blicken mot tven igen. Själv kollade jag ner på mobilen. Ännu ett meddelande från Justin hade kommit.

"My state of mind has finally got the best of me
I need you next to me I'll try to find a way that I
could get to you Just wanna get to you
The world I see is perfect now, you're all around
With you I can breathe Until you're mine, I have to find
A way to fill this hole inside I can't survive without you here
by my side Until you're mine, not gonna be
Even close to complete I won't rest until you're mine
Mine..."

"Vad ler du åt?" frågade pappa, jag kollade upp från min mobil.
"Inget!" svarade jag snabbt me ett litet leénde på läpparna innan jag återvände till min mobil.



På natten, innan jag gick och la somnade var min sista tanke, vad har du gjort med mig Justin Drew Bieber? Hur kommer det bli när vi träffas?

KOMMENTERA FÖR MER!

KISSESღ

Oh yeah!
Nu finns blogg.se som en app på min älskade iPhone!
Så nu kan jag skriva när jag är påväg hem och till skolan! Gutt!

Håller på med nästa del, fast på datorn då! Va ju tvungen att ladda ner och prova appen först! :)

(ps var ju tvungen att visa appen, haha igga bakgrunden ska skaffa em bättre...)

Att vara mig Hope Parker kanske inte verkar vara 'a big deal' men ända sedan jag fick meddelande från en viss person har mitt liv blivit bättre.
Jag slog mig leéndes ner på soffan, inget kunde nog förstöra min dag, trodde jag.
Med Hannah Montana - forever på slaget på tven la jag där med en Ben & Jerry i handen. Jag har sett på Hannah Montana så länge som jag kan minnas. Den började ju för flera år sedan när jag var mindre. Sen har man bara växt upp med serien.




"Tell me something more about you?"

Meddelandet från Justin väkte mig ur min halvsömn. Jag log smått innan jag svarade.

"Well as you now im 16 years old, my birthday is oktober 31. I live in Texas with my dad. My mom is dead. Erm... what do you want to now? haha! :)"

Jag var verkligen inte bra på att berätta saker, inte om mig, inte på det viset. Jag kunde skriva hur mina kännslor var, men inte förklara hur jag såg ut. Wierd right? 
Jag suckade innan jag stängde av tven för att gå och lägga mig. Pappa kommer nog inte hem förren om någon timme i alla fall så.

*

"Hahah, Justin sluta!" han hade satt gränsle på mog medans hank ittlat mig.
"Säg att jagär bäst!" sa han med ett stort leénde på läpparna innan han attackerade mig ännu en gång.
"HAHAH, okej, okej jag ger mig du är bäst Justin!"
Med ett stolt leénde på läpparna slutade han kittla mig. Han visste verkligen hur kittlig jag var, tyvärr. Han kollade på mig med en intensiv blick, han satt fortfarande i gränsle på mig. Jag kände hur mitt hjärta började banka lite snabbare för var sekund som gick. Ett okänt pirr kändes i magen. Nästan samma kännsla som om man är nervös, fast tusen gånger bättre.
Hans läppar kom närmare mina, jag kollade in i hans hasselbruna - nästan magiska - ögon innan jag stängde mina ögon för att känna hans mjuka läppar mot hans.

Med ett ryck öppnade jag ögonen. Jag kollade mig omkring, det var mörkt, och jag var i mitt rum. Jag hade bara drömt.
Vad var det här för något? Drömmer om någon jag inte ens har träffat. Drömmer om någon som inte ens har träffat mig! Den kännslan som jag hade i drömmen. Den kännslan skrämmer mig. Jag litar inte på den kännslan, inte ens för fem öre!

Innan jag gick ner för att äta min... hm brunch tog jag min mobil ifall han kulle svara. Jag var redigt nyfiken på vem det var! Inte för att jag tror att jag kände han. Men man vet ju aldrig.
Det första jag gjorde när jag kom in i köket var att ta fram ett glas och hälla i mjölk i det, som jag alltid har sagt, mjölk är guds gåva till männskligheten!
Med ett pling for jag upp ur min dröm om mjölk, min mobil, ett nytt meddelande, ett äkta leénde på mina läppar.

"You sad you're just a regular girl? Well, i will tell yo that you ARE speciall. I met girl, many girls, but non of 'em talks to me on this way that you dose. You are special in a way i cant explain.
My name is Justin, imma regular boy from a smal town living in this big world. Im just livling my dream. But its hard, it's getting better now. Now when i talk to you. You dont now it, but you have changed me. In a good way tho, it's hard to explain in what way. But you have.
My full name is... Justin Drew Bieber."

Jag kollade förvånat på mobil skärmen.
Ni tror säkert att jag är förvånad för att det är kändisen Bieber som pratar med mig. Men nej, jag är förvånad över det han skriver om mig. Precis som om jag betyder något för honom. Inte för att jag någonsin kommer göra det för någon. Aldrig, jag litar inte på mig själv. Jag har aldrig varit kär, aldrig i mitt liv.
Det känns som om jag är i denna bubblan i skolan, ingen ser mig, ingen bryr sig. Men. När jag pratar med Justin känns det som att han verkligen bryr sig om mig. Som om han verkligen bryr som om vad jag skriver. Om hur jag mår.

"Well you now what Justin? You are special, you now when i told you that i always have that fake smile on me? Well everytime i read youre massages this huge real smile comes on my face.
You have no idea how much that means to me! From this horrible day to one of the best days just cuse i talked to you. (You made it better if you didnt now it...)
And you have changed my to, in a good way."

Justin's prespektiv

Jag väntade nervöst på ett svar från Hope. Innerst inne visste jag att hon inte skulle ta det stort att jag var Justin Bieber. Jag kan inte undvika det, jag kommer föralltid vara han.
Jag är glad att hon pratade med mig som om jag var en normal männsika, precis som alla andra - jag är ju det man ändå inte på samma gång. Jag är precis som alla andra i mitt huvud och mitt sätt att se på alla saker. Men mitt liv, hur jag bor, vad jag gör som mitt jobb. Alla som känner igen mig vart jag än går.
"Hey Justin! Ska vi dra eller?" jag rykte till. Ryan min stylist hade kommit fram till mig. "Vi är klara för idag, du kan sticka till hotellet om du vill!"
Med en nick reste jag mig upp ur stolen jag hade suttit på nu i några timmar, känns det som i alla fall.



Vad skönt! Att lägga sig i sängen på hotellet efter en hård träningsdag var skönt. Jag var nära på att somna när pipet från min mobil hördes. Med snabba reflexer reste jag mig upp och läste meddelandet jag hade fått av Hope.

"Well you now what Justin? You are special, you now when i told you that i always have that fake smile on me? Well everytime i read youre massages this huge real smile comes on my face.
You have no idea how much that means to me! From this horrible day to one of the best days just cuse i talked to you. (You made it better if you didnt now it...)
And you have changed my to, in a good way."

Jag kände glädjen bubbla innom mig. Jag log när jag läste 'You made it better if you didnt now it...' .
Hope var inte som alla andra, hon var unik. Jag tryckte in ett svar innan jag drog av mig tröjan och byxorna och föll i en djup sömn.
  

Om ni inte förstog det hade han dragit ur kontakten. Jag visste att han hade tänkt på det ett tag. MEn jag trodde aldrig att han skulle göra det. Aldrig.

*

Jag sov en nästan helt sömnlös natt. För många tankar for omkring i huvudet. På morgonen, när soluppgången var påväg upp satte jag mig i fönsterkarmen, den var liksom så bred så jag hade plats att sitta på den. Himlen var så fin, lila/rosa nästan orange var himmeln. Det var magiskt att se på den.



Jag rykte till när jag hörde det välbekanta pipet från min mobil. Med en suck reste jag mig upp, drog ut mobilen ur laddningssladden och läste meddelandet jag hade fått ifrån 'mysteriousbooy'.

"Hey Parker! Cant we to get to now eachother better?
'Curse we dont have to if you dont like it, but it would be nice! xx"

Jag log, något bra sedan pappa kom hem. Snabbt klickae jag in mitt svar.

"Hey mysterious boy! Sure it would be nice! You really seams to be a gr8 person!"

Jag visste inte ritkigt vad jag skulle svara. Ett hopp tändes hos mig. Det kändes som att jag precis skulle hitta en bra kompis. Någon som jag kan lite på. Men, det bara vara något annat. Jag kanske behövde typ, äta?!
Med ännu en suck satte jag tillbaka mobilen i laddsladden innan jag la mig ner i den lite varmare och mjukare sängen.
När jag vaknade igen var klockan 2 på dagen. Pappa var säkert på jobbet, som vanligt. Jag kom plötsligt på att jag hade smsat med han dära mystiska killen innan på natten. Jag reste mig upp ur sängen och grabbade min mobil. Jo, mycket riktigt. Ett meddelande från just han.

"This is kinda hard for me, cant you start telling things about you?
I reallt want to tell you who i am. But then i dont now if you're going to like me, or hate me.
Thats the worst part of beeing me. I'm hated my so many people. People dont think it hurts. But it dose, it feels like a kik in my stomach.
But when i get all of the love, the kik is all worth it!
Sorry, i wont take all off this on you. Please tell me something about you?"

Jag blev bara mer och mer nyfiken på vem han var. Hatad av folk? Han som är så snäll, omtänksam!

"I now that we dont know eatchother that good, but you can tell me anyting you'd like!
Im so confused, not in a bad way tho. I'm just like wondering who you are. Hated by people? You seams so nice, so how can you be that?!
You wanna know something about me. Well i'm a regular girl. Nothing special about me. My moms dead, i kinda hate my life sometimes. Like i told you before, i allways hade a smile on my face. But its never real. Okey, someimes it is. But not that often.
Oh, and my name is Hope. Im 16!
Please tell me something about you! I really think youre a great person! And i really want to get to now you better!"

Jag la ner mobilen innan jag tog ut ett par svarta shorts, ett vitt linne och sedan en t-shirt med den engelska flaggan på.

Hope's perspektiv

Medans jag åt upp frokusten tänkta jag på vad jag skulle göra under höstlovet som var nu nästa vecka. Idag var sista skoldagen.
Jag åt upp det sista av min macka innan jag reste mig upp för att ta min mobil och gå till Love som snart skulle komma för att hämta mig. När jag precis skulle gå ut kom jag på att jag inte hade tagit med min mobil så jag sprang upp tog mobilen och sprang ner igen.

*

Lov, magkännslan sa att denna veckan som kommer, kommer bli bra. Jag får ju hoppas på det bästa. Love skulle till Frankrike, lyckost han! Slipper denna hålan, eller nej, det kanske inte ä en håla. Men det har sett ut likadant så länge som jag kan minnas.

"Hope? Är du hemma?" pappas röst hördes. Jag reste mig från soffan där jag hade kollat på tv.
"Här!" sa jag medans jag gick emot hallen. Det kalla trä golvet kylde ner mina redan frysta fötter. Jag såg pappa, han kollade sorgset på mig.
"Vad är det?" frågade jag oroligt. Snälla säg att det inte är det jag tror det är...
"Det har hänt.." han sa det i knappt en viskning. Jag kollade ledsammt på han.
"Nej!" viskade jag.



Min annars varma och sköna säng kändes kall och hård...
Inget kändes rätt, inget kändes rätt utan henne. Visst, hon kanske inte var fullt... hm, hur ska man kalla det, normal?! Men hon var ändå min... ja min mamma. Hon hade varit den perfekta mamman. Hade ett bra jobb, känade bra, såg bra ut, ja hon hade allt! Tills den dagen kom. Dagen som förändrade vår familj. Pappa hade varit stark för min skull, men jag såg alltid smärtan i hans ögon. Var gång någon nämnde henne namn. Eller nämnde något som påminnde om henne, såg jag smärtan i hans ansikte, i hans ögon.
Jag var bara åtta eller nio år när den dagen kom. Men jag kommer ändå ihåg den som om det var igår.

Mamma skulle komma och hämta mig efter skolan, jag hade precis började i andra klass. Helt nya männsikor överallt. Ny skola, ja nytt allt. Vi hade flyttat hit till Texas under sommaren. Pappa hade fått sitt jobb här, mamma hade också fått ett jobb. Hennes jobb tyckte jag ver helt galet. Hon jobbade som en typ stundkvinna för olika filmer. En dag skulle hon till något berg, därifrån skulle hennes 'roll' som egentligen spelades av Julia Roberts. Hon skulle falla ner för ett berg. Såklart skulle hon ha någon slags säkerhetslina. Men den krånglade så hon ramlade platt ner i marken.
Hon var nästan död när hon kom till sjukhuset. Men på något vis klarade hon sig. Efter flera månaders av kämp från henne verkade allt gå bra. Tills hon träffade några skumma killar, de misshandlade henne. Fick henne att ta droger. Hon blev helt konstig. Hon var altid sur när hon kom hem. Om man sa emot henne var hon nära på att slå till en, fast var gång ångrade hon sig i sista sekund.
En dag hade hon tagit överdos i droger. Då hamnade hon i koma. Pappa hade aldrig velat dra ut kontakten - fast det hade gått så många år hade hon fortfarande haft någon maskin som hade i gång hennes hjärta.

Var Torsdag var det CSI, mitt favorit porgram! Med en kopp oboy i handen satt jag och väntade inför programmet.
"Som alla ni 'beliebers' där ute kanske vet gästspelar Justin Bieber! Men nu ska jag inte prata mer, här är det efterlängtade programmet!"



Det svaga ljuset väckte mig. Jag sträckte på mig lite lätt innan jag öppnade ögonen. Ljuset i rummet bländade mig nästan. Jag la inte i min säng där uppe, utan här nere i vardagsrummet. Jag kollade på klockan som var på boxern.
07:36.
"O nej, o nej, o nej!" sa jag och hoppade upp ur soffan. Jag var sen, bussen gick om... vadå typ tjugo minuter! Jag sprang upp från trappan till mitt rum medans jag drog av mig kläderna från igår. Öppnade min garderob och tog på mig ett par tighta jeans, ett linne och en kofta. Jag satte snabbt upp håret i en toffs innan jag gick till badrummet för att dra på lite maskara. När jag var klar halvsprang jag ner till köket för att bre en macka. Medans jag åt upp mackan drog jag på mig mina vita converse, drog på mig en skinnjacka och grabbade min väska.

Justin's perspektiv

"Hur går det med din brevvän eller vad du kallar det?" frågade Ryan mig. Jag log lite, inte för att Ryan kunde se det. Vi pratade genom våra mobiler. Jag var i LA medans han satt i sitt rum hemma i Stratford.
"Jo, vi pratar rätt ofta. Hän verkar riktigt snäll! Jag vill verkligen lära känna henne, men då kommer hon vela lära känna mig och tänk så blir hon helt galen eller hatar mig?!" svarade jag.
"Varför skulle hon?!" frågade Ryan förvirrat. Jag gäspade, klockan var över midnatt här.



"Du är trött, vi snackar mer imorgon bro!" sa Ryan.
"Ja, hörs!" svarade jag innan jag klickade samtalet. Jag borstade tänderna innan jag tog av mig mina kläder så jag bara stog där i boxers. Jag tog min mobil innan jag la mig i sängen. Jag klickade in på meddelandena jag och hon dära 'Parker' hade skickat till varandra.
Jag tryckte in ett meddelande innan jag la mig ner i sängen och somnade.

Jag kollade stolt på A4 pappret som la framför mig. Jag hade gjort alla uppgifter vi hade i läxa. Jag kände hur mobilen vibrerade - igen - jag kollade på skärmen.

"Har du gjort historieläxan? Jag fattar noll... :/"

Jag skrattade till. Love var alltid såhära. Smsade vid nio på kvällen och frågade om läxan som ska lämnas in dagen efter. Jag skakade på huvudet innan jag knappade in mitt svar.

"Ja det har jag lilla du! ;) Om du hade lyssnat på lektionerna hade du också kunnat svaren!"

Jag klickade ner någon blogg innan jag stängde datorn. Med trötta steg masade jag mig in i duschen, borstade tänderna därefter innan jag satte mig i min skjöna säng iförd min lila one piece. Jag tände sänglampan innan jag hade ögonen på eclipse. När jag knappt kunde hålla mina ögon öppna la jag ifrån mig boken, släckte sänglampan och föll i en djup sömn.



"Hur gick det för dig med historian?" frågade jag Love. Han lipade mot mig innan han svarade:
"Dåligt! Jag kunde typ två av alla frågorna!" jag skrattade lite tyst. Han knuffade mit lätt i sidan.
"Vet du var det är till lunch idag?" frågade jag saden. Han rykte på axlarna. Vi gick igenom det nästan tomma korrioren till matsalen. Alla satt säkert och åt redan. De stora dörrarna in till masalen öppnades, ut kom 'the popular once'. Eller i alla fall tror dom det. Izzy - gängets 'ledare' - gav Love ett flirtigt leénde. Medans de andra tre bitchblickade mig. Han log osäkert tillbaka innan vi var inne i matsalen.

"Vad har du för lektion efter detta?" frågade Love med munnen full av Hamburgare och Pommes.
"Erm... geografi, själv?" svarade jag medans jag doppade min ena pomfritt i ketchuen.
"Jag har idrott, Ralph är sjuk så var har säkert Steph och då måste vi springa.. vad är det en mil?!" han suckade och himmlade med ögonen. Ralph är idrottsläraren, men alla vet att Steph vill ha den positionen istället för att vara SO lärare.
"Haha, men nästan hellre det än att ha Mr.Jones!" han nickade. Mr.Jones var en av de värsta lärarna på skolan. Han var alltid sträng. Om man var sen i kanske trettio sekunder fick man kvarsittning i kanske tre timmar. Jag kollade på den stora klockan på motsatta sidan av matsalen.
12:45, geografin börjar ett så dags att gå. Jag vill inte ha kvarsittning idag!

*

Jag var nästan tvungen att springa till bussen för att hinna med den. Jones hade hållt oss kvar till det yttersta. Av att jag var varm drog jag ur toffsen jag hade i nacken. Mitt hår var vågigt av att ha suttit uppe hela dagen. Jag gillade mitt hår - när det var vågigt annars gillade jag det inte sådär mycket. Jag hoppade in i bussen och satte mig på den första bästa platsen.



Påväg från busstopet till mitt hus gick jag förbi två affärer, och några hus. Här var många barnfamiljer lite överallt. Några tonårskillar på andra sidan vägen och något gammalt par framför mig.
Här har jag gått sedan jag var fem eller sex år. Allt såg likadant ut. När jag gick till mitt kvarter fick jag ett meddelande. From no one but mysteriousbooy.

"You now that lyrics i send to ya a wile ago? I wrote this: 'Whenever Im With You, You Make Me Feel Special
And All My Problems, They Go Right Through The Door ' 'cuse you liked it I keept writning on it, heres some more: 'I Love It When You Call Me Baby It's You I Adore We Could Go To The Moon, And Through The Air
We Could Go To The Movies Or The Mall, Baby I Don't Care!"

TVÅ delar idag! STOLT! hahah! :D
Vad tycker ni om novellen? Och Justin kommer snart mer in, hans perspektiv kommer nog upp i nästa del... hm...
Nä men kommentera nu sötnosar! klarar ni 10 kommentarer?!

kisses ღ

”Det var så Gula floden och Indus floden's religoner kom till!” med de orden ringde klockan ut. ”Glöm inte läxan!” sa Mr.Knight – historie läraren. Jag tog tag i min väska innan jag gick med snabba steg mot baskethallen 


*

 Applåder och skrik, det var bemötandet basketspelarna fick. Han som dömde matchen blåsde i sin visselpipa och spelet var igång.

Det var alltid lika fashinerande, alla som hejade på sin skolas lag. Alla såg så uppspelda ut! Cheeleaders från båda lagen dansade och sjöng deras ramsor.

Med ett högt 'pip' var spelat avslutat. Love hade gjort ett riktigt bra jobb ifrån sig - enligt mig i alla fall - han hade gjort många mål osv.

*

"Jag är hemma!" sa jag och smällde igen dörren efter mig.
"Hur har du haft det idag?" pappas gestalt dök upp.
"Jo, det har varit bra. Skolans lag vann basketen!" svarade jag med ett leénde på läpparna. Han log tilbaka innan han sa:
"Det finns mat på bordet som du bara kan värma om du är hungrid!" jag nickade innan jag begav mig till köket. Mycket riktigt, ett fat med skinkpaj och sallad satt där mitt på bordet. Jag tackade till pappa i mitt huvudet innan jag högg in.
Mitt i hela måltiden vinrerade min mobil. Jag lirkade upp den från min ficka.
"mysteriousbooy send you a massage"
Jag log innan jag öppnade meddelandet.

"You might me tierd off all lyrics i send you. I promise this is the last one!
'The smile every girl has on there face. Thats the reson i ceep smiling.
I hear 'em scream and i watch 'em cry. But i really cant understand why they do anything like that! Im just a regular boy. But with that special name the so many people says.
Like i sad, this is the reson i ceep up with this, cuse of all the girls. Like i sad lika a million times, U smile I smile!"

Han hade skickat många olika texter/lyrics till mig. Men denna var en av de måna som jag verkligen gillade. Jag läste om det några gånger innan jag svarade.

"No, i'm not tierd off all lurics and stuff you send to me. I love those! Keep sending me those if you'd like?!
That text you wrote. It seems so... real. Like its really what you think, what you have expirincet 'em.
Heres one i wrote the other day:
'I smile, i act normal. But inside i cry. I hate my life, my look and.. ea kina everything i can imagine. But, i need to put that smile on my everyday cuse one day i know that, that smile's going to be a real one. Not just a fake one. So i have to keep smiling and hoping."

Det dära sista var egentligen inte något som jag hade hittat på, utan något som jag verkligen kände själv. Jag gillade inte mitt utseénde, jag vet inte varför för många säger emot. Jag försöker ta det till mig. Allt de säger. Men det är bara som om det kommer in genom ena örat och åker ut genom det andra. Jag tror också att en dag kommer mitt leénde betyda något för någon - och mig. Jag kan bara knappt vänta tills det händer.
Jag rykte till av att min mobil vibrerade ännu en gång. Det var mysteriousbooy.

"Okey, ill keep sending you lyrics, if you'll continue on youre!
Ther are great!"

Iställer för att svara tog jag mitt tallrik och bestik. Satte i de i diskmaskinen.
"Jag går upp!" ropade jag medans jag halvsprang upp för trappen. Jag startade min sega men ändå rätt nya laptop. Medans den startades öppnade jag min skolväska för att börja med historieläxan.
Med en liten melodi öppnades datorn. Jag suckade, det hade tagit tio hela minuter att bara start datorn! Efter ytterligare några minuter var jag inne på spotyfi. Jag sökte på 'Chris brown'. Alla möjliga låtar kom upp. Jag scrollnade ner lite innan jag klickade på Chris Brown ft. Justin Bieber - Next 2 you.

'Ska jag plocka upp dig imorgon innan skolan?'

Love var alltid lika omtänksam. Med snabba fingrar svarade jag med ett enkelt 'Ja tack!'
Mobilen la jag på de vita sängbordet, det mesta i mitt rum - eller nej i nästan hela huset - var vitt. Jag hade också detaljer i svart och lila.
Jag släckte den svarta sänglampan innan jag föll i djup sömn.

Med ett ryck vaknade jag. Min mobil hade pipt till. Jag kisade, det plötsliga ljuset bländade mig.
"mysteriousbooy send you a message"
Med plötslig glädje satte jag mig upp, drog med fingret så mobilen låstes upp. Jag klickade in på meddelandet mysteriousbooy hade skickat till mig. Han skicka lyrics ur olika låter eller som han hade kommit på själv. Vi hade nu pratat i cirka två veckor. Vi hade inte pratat så mycket om oss själva, än.

"Sometimes i just wanna put a mask on and never take it off.
I love this, but sometimes its to hard for me.
Sometimes i cant take the pain and hate i get from it..."

Det han skrev lät så... äkta! Som om han verkligen menade det. Min blick föll på klockan, 03:48, istället för att svara låste jag mobilen innan jag somnade om igen.

*

"Hejdå pappa! Jag kommer hem vid 7!" sa jag innan jag smällde igen den vita dörren efter mig. Ikväll skulle jag och Love se på basketmatchen vårt skollag skulle spela. Eller nej, jag skulle se på när Love spelade.
Jag öppnade bildörren till Loves gråa Mercedes.
"God Morgon sunshine!" sa han med ett leénde på läpparna.
"Mornin'!" sa jag. Han log igen innan han släppte på bromsen och vi far iväg. Jag kände min mobil vibrera i jeansfickan. Med ett enkelt armdrag var mobilen i handen. Ännu en gång på inte så lång tid kände jag glädjen när jag såg att mysteriousbooy hade skrivit till mig.
"Ooh, hade 'youre seceret admirer' skrivit till dig igen?" frågade Love mig. Jag lipade mot han innan jag öppnade meddelandet.



"Whenever Im With You, You Make Me Feel Special
And All My Problems, They Go Right Through The Door... whatya think?"

Det var faktiskt bra, det lät... romantsikt.

"It sounds great! It would be a gr8 love song for whoever ya love!"
Send.

När jag kollade upp från mobilen igen var vi framme vid skolan. Jag tackade för skjutsen, inte för att det va så ovanligt. Han skjutsade mig nästan var dag. Det var tusen gånger bättre än att åka de gula smutsiga skolbussarna de hade här.
Jag tog min blå skolväska innan jag hoppade ur mercedesen. Allas blickar hamnade på oss. Ända sen Love hade börjat i basketlaget och blivit mer... snygg, hade han blivit populär.
Tjejernas avundsjuka blickar följde mig längst korridoren. Liksom kom igen! Jag och Love är precis samma persone som innan! Inga jävla kändisar!
Skolklockan ringde, jag tog ut engelskmappen ur skåpet. Var onsdag började vi med engelska, hade det till lunch - som om jag inte har nämnt det riktigt god! Efter lunchen hade jag historia, typ världens värsta ämne enligt mig!

"Det kan ju inte skada!" muttrade jag för mig själv.
Jag klickade några gånger innan jag var registrerad på någon sajt. Man skulle prata med någon ökänd månnsika genom sms eller email. Man fick såklart berätta vem man var. Men då var mysteriet inte lika... hur ska man kalla det coolt?
Mitt namn var Hope, alltså jag heter Hope. På denna sajten var mitt användarnman "Parker". Parker var mitt efternamn, jag är 16 år.
Min vita iPhone vibrerade. Ett popupp fönster med texten:
"mysteriousbooy whants to talk to you, accept?"
Jag klickade på acceptera.

Det klicket, ja det klicket kan ha varit en av de bästa sakerna i mitt liv.

Love kommer se ut som Zac Efron

Emma watson kommer vara Hope.


Alltså kommer Hope se ut så!
(Jag har inte sett någon annan jb novell ha emma , plus älskar jag henne i HP filmerna!)

Ni kommer få lära känna Hope och Love mer i novellen som jag har döpt till "ღ My mysterious boy ❤" .
Hoppas ni kommer gilla den!