¦Popstar ¦ chapter 7 ¦
Detta har hänt:
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Att gå på Times square på kvällen var alltid lika storslaget. Alla människor som fortfarande gick snabbt med teletonen klistrad mot örat. Men det var inte det som var det bästa med att gå här, utan det var alla skyltar på husen, på alla olika färger, olika texten.
Att kolla sig omkring och se Forever 21 - som förövrigt är i fyra våningar - att se McDonalds, som även finns bredvid Madame Tussauds fast då var det amerikas största McDonalds. Att kolla på alla olika människor, från de finklädda till någon galning som stod i bara shorts och skor. Det var alltid lika mäktigt.
"Jo, Vanessa, du måste förfölja mig!" jag rykte till och kollade bak. Snabbt la jag ner mobilen på ett av de gamla borden inne på ett av de hundratals Starbucks i New York. Istället för att svara personen suckade jag och vände mig om igen, jag tog tag i min varma choklad. Inte världens godaste, men ändå gott.
"Hey, det är inte jag som förföljer dig!" sa Justin och satte sig på stolen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen innan jag kollade ner i mobilen igen. Jag hörde hur han skrattade lite och kunde se i ögonvrån hur han lutade sig på bordet med huvudet i händerna. Jag låste mobilen med en frustrerad suck samtidigt som jag kollade inte i Justins ögon.
"Vill du mig något speciellt eller...?" frågade jag. Han kollade fundersamt på mig innan han reste sig upp och gick till kassan. Jag studerade honom medan han sa något till servetrisen bakom disken.
Han hade på sig ett par bråa joggingbyxor, eller mysbyxor det bros ju på vad man vill kalla det, en vit tshirt under en jeansjacka med inbygd hoodie. Enkelt, men - mot min vilja - snyggt.
"Varför hatar du mig?" Justin hade satt sig ner på stolen igen med en kopp i handen. Bara för att man såg grädden och marsmellown ovenför kunde jag lista ut att han också hade en varm choklad, wannabe me. Jag skrattade lite åt mina ägna konstiga tankar innan jag svarade på Justins fråga.
"Vem har någonsin sagt att jag hatar dig, Justin? Hata är ett starkt ord." konstaterade jag bestämmt. Justin skrattade men nickade sedan.
"Så du hata inte mig?" frågade han och flinade. Jag suckade och himlade med ögonen. Jag sa inget utan tog ännu en klunk utav min choklad.
"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.
Vad har Justin gjort nu då? ;)
Inte världens längsta del, men jag har lite saker att göra till imorgon..
7 kommentarer?
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Att gå på Times square på kvällen var alltid lika storslaget. Alla människor som fortfarande gick snabbt med teletonen klistrad mot örat. Men det var inte det som var det bästa med att gå här, utan det var alla skyltar på husen, på alla olika färger, olika texten.
Att kolla sig omkring och se Forever 21 - som förövrigt är i fyra våningar - att se McDonalds, som även finns bredvid Madame Tussauds fast då var det amerikas största McDonalds. Att kolla på alla olika människor, från de finklädda till någon galning som stod i bara shorts och skor. Det var alltid lika mäktigt.
"Jo, Vanessa, du måste förfölja mig!" jag rykte till och kollade bak. Snabbt la jag ner mobilen på ett av de gamla borden inne på ett av de hundratals Starbucks i New York. Istället för att svara personen suckade jag och vände mig om igen, jag tog tag i min varma choklad. Inte världens godaste, men ändå gott.
"Hey, det är inte jag som förföljer dig!" sa Justin och satte sig på stolen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen innan jag kollade ner i mobilen igen. Jag hörde hur han skrattade lite och kunde se i ögonvrån hur han lutade sig på bordet med huvudet i händerna. Jag låste mobilen med en frustrerad suck samtidigt som jag kollade inte i Justins ögon.
"Vill du mig något speciellt eller...?" frågade jag. Han kollade fundersamt på mig innan han reste sig upp och gick till kassan. Jag studerade honom medan han sa något till servetrisen bakom disken.
Han hade på sig ett par bråa joggingbyxor, eller mysbyxor det bros ju på vad man vill kalla det, en vit tshirt under en jeansjacka med inbygd hoodie. Enkelt, men - mot min vilja - snyggt.
"Varför hatar du mig?" Justin hade satt sig ner på stolen igen med en kopp i handen. Bara för att man såg grädden och marsmellown ovenför kunde jag lista ut att han också hade en varm choklad, wannabe me. Jag skrattade lite åt mina ägna konstiga tankar innan jag svarade på Justins fråga.
"Vem har någonsin sagt att jag hatar dig, Justin? Hata är ett starkt ord." konstaterade jag bestämmt. Justin skrattade men nickade sedan.
"Så du hata inte mig?" frågade han och flinade. Jag suckade och himlade med ögonen. Jag sa inget utan tog ännu en klunk utav min choklad.
"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.
Vad har Justin gjort nu då? ;)
Inte världens längsta del, men jag har lite saker att göra till imorgon..
7 kommentarer?
¦Popstar ¦ chapter 6 ¦
Detta har hänt:
"Varför tog det dig en så lång tid att komma hit idag då?" frågade mamma mig och kollade retsamt på mig. På något vrikat sätt kom jag alltid sent till mina dagar i studion av olika konstiga anledningar.
mig om och mötte Bieber killens ansikte.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
"Varför tog det dig en så lång tid att komma hit idag då?" frågade mamma mig och kollade retsamt på mig. På något vrikat sätt kom jag alltid sent till mina dagar i studion av olika konstiga anledningar.
"Dagens anledning var att en viss Bieber kille pratade med mig." suckade jag och satte mig på stolen vid datorn som visade vad jag skulle sjunga. Innan jag visste ordet av det satt jag med ögonen mot Lindseys, istället för ögonen på datorn.
"Vad?" frågade jag osäkert.
"Bieber, som i den Justin Bieber?" frågade hon allvarligt. Tveksammt nickade jag. Hon släppte taget om mina axlar och satte sig ner på sin stol igen. Förvirrat vände jag mig om mot datorn - igen - och kollade igenom texten till en låt som heter "Heaven" den handlade om en tjej som inte trodde riktigt på sig själv. Hon var tveksam, men så kom denna killen och gjorde hennes liv perfekt.
"Vad sa du till honom?" frågade mamma mig. Jag suckade, "kan ni snälla sluta tjata om honom! Det är inte precis som att det var en stor sak! Det var ju inte första gången heller." Det sista sa jag lite mer för mig själv. Lyckligtvis förde inte mamma eller Lindsey det.
"Men det är ju killen med håret, ögonen och ja, rösten!" sa Lindsey högt. Snabbt vände jag mig om och kollade retsammt henne i ögonen.
"Så, du är värsta Bieber fanet va? Det visste jag inte om!" sa jag och skrattade lite. Hon himlade med ögonen, fast hon var trettio år kunde man ibland tro att hon var lika gammal som jag.
The boy with the hair, the eyes, and well the voice...
If heavens the limit,
we could go longer then that.
If heavens the limit,
you and me would be it.
If only heaven was the limit.
Det var en bit ur låten "Heaven" som jag verkligen gillade. Det var en bit som kändes bra, som var bra. Låten hade idad fått sitt sista toutch på lyricset, så nu var det bara att spela in den. Men det biten fick bli en annan dag, för läxor väntade och skola imorgon.
"Justin, varför så tyst hela tiden?" Alfredo, en av mina dansare men änven en av mina bästa kompisar, satte sig ner bredivd mig på hotelrummet i New York City.
"Jag är inte tyst." mumlade jag medan jag reste mig ur sängen och gick ut på balkongen. Utsikten här var storslagen, något som jag aldrig hade kunnat se framför mig om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle stå på ett hotell i New York och kolla ut på Central Park, och alla skyskrapor skulle jag lätt säga 'ja, det hade varit coolt det du! Men det är nog inget som skulle hända mig.'
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Hope yall like!
Lite ur Justins perspektiv också! :)
Kommentera nu så är ni snälla!
"Vad?" frågade jag osäkert.
"Bieber, som i den Justin Bieber?" frågade hon allvarligt. Tveksammt nickade jag. Hon släppte taget om mina axlar och satte sig ner på sin stol igen. Förvirrat vände jag mig om mot datorn - igen - och kollade igenom texten till en låt som heter "Heaven" den handlade om en tjej som inte trodde riktigt på sig själv. Hon var tveksam, men så kom denna killen och gjorde hennes liv perfekt.
"Vad sa du till honom?" frågade mamma mig. Jag suckade, "kan ni snälla sluta tjata om honom! Det är inte precis som att det var en stor sak! Det var ju inte första gången heller." Det sista sa jag lite mer för mig själv. Lyckligtvis förde inte mamma eller Lindsey det.
"Men det är ju killen med håret, ögonen och ja, rösten!" sa Lindsey högt. Snabbt vände jag mig om och kollade retsammt henne i ögonen.
"Så, du är värsta Bieber fanet va? Det visste jag inte om!" sa jag och skrattade lite. Hon himlade med ögonen, fast hon var trettio år kunde man ibland tro att hon var lika gammal som jag.
The boy with the hair, the eyes, and well the voice...
If heavens the limit,
we could go longer then that.
If heavens the limit,
you and me would be it.
If only heaven was the limit.
Det var en bit ur låten "Heaven" som jag verkligen gillade. Det var en bit som kändes bra, som var bra. Låten hade idad fått sitt sista toutch på lyricset, så nu var det bara att spela in den. Men det biten fick bli en annan dag, för läxor väntade och skola imorgon.
"Justin, varför så tyst hela tiden?" Alfredo, en av mina dansare men änven en av mina bästa kompisar, satte sig ner bredivd mig på hotelrummet i New York City.
"Jag är inte tyst." mumlade jag medan jag reste mig ur sängen och gick ut på balkongen. Utsikten här var storslagen, något som jag aldrig hade kunnat se framför mig om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle stå på ett hotell i New York och kolla ut på Central Park, och alla skyskrapor skulle jag lätt säga 'ja, det hade varit coolt det du! Men det är nog inget som skulle hända mig.'
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.
Hope yall like!
Lite ur Justins perspektiv också! :)
Kommentera nu så är ni snälla!
¦Popstar ¦ chapter 5 ¦
Detta har hänt:
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Att ligga i sängen och njuta är något av det bästa som finns. Det värsta som kan hända när man ligger i sin varma sköna säng är ljudet av alarmet som ringde, och tanken på skolan kom. För att inte komma försent till skolan, som jag just nu tyckte var ett alternativ jag hade kunnat överväga för att få ligga här i sängen ett tag till, bestämmde jag mig för att gå upp.
Utsikten av New York på morgonen är något jag alltid kollar på, allt folk som går på Times Square, trafiken som man här dygnet runt. Man kan inte riktigt förklara hur fantastiskt New York är. Man kan inte det.
"Jag borde nog överväga att städa min garderob en dag..." sa jag för mig själv och kollade in i röran. Tröjor och byxor överallt. Ingen ordning på något. Men på något vrikat sätt hittade jag en klädsel till min dag i skolan. När jag hade tagit på mig ett svart linne, svarta jeans och min helt nya mysiga gråa kofta, gick jag till toaletten för att fixa sminket, och smyckena. Jag älskar smycken, det är något som jag kan ha när som helst, till vad som helst. Jag sminkade mig bara för att i skolan måste man passa in. Vara snygg för att få någons uppmärksamhet.
"Jag köpte en latte till dig på Starbucks när jag åkte dit, den står på bordet." sa mamma när hon mötte mig på väg till köket. Jag nickade som svar. Snabbt tog jag den varma latten, gick till hallen tog tag i min väska, drog på mig mina converse och tog min mobil innan jag var ute på väg till skolan.
Medan jag drack av min latte började min mobil ringa, på skärmen stod det "Lindsey." så jag klickade på svara innan jag la mobilen på örat.
"Vanessa?" snabbt ryktes jag ur mina tankar. Tankarna som jag gärna inte ville tänka, men tänkte på dem ändå. Tankarna om Bieber killen. Jag vet faktiskt inte varför jag ens tänker på honom, jag känner inte honom. Vet knappt vem det är! Men ändå finns han alltid i mitt huvud, tyvärr.
"Ja, Mr Clarkson?" frågade jag med en irriterad röst.
"När pågick andra världskriget?" frågade han mig och lutade sig mot den stora svarta tavlan bakom honom. Han måste nog älska att vara lärare, så som han plågar oss med en massa tjat från andra, och första världskriget. Vi har läst om dessa två krigen sedan jag började här på detta high school, alltså för ett år sedan.
"Andra världskriget pågick mellan 1939 och 1945." svarade jag med ett leende på läpparna.
När klockan ringde ut i slutet av dagen hade Pearl frågat mig om jag ville följa med henne hem. Men jag var tvungen att säga nej för Vegas skulle till studion för att spela in ännu en låt till hennes nya skiva som snart skulle komma ut.
Jag halvsprang fram till taxin som stod framför mig. Jag sa addresen till studion och tio minuter senare stod jag utanför. Med en lätt suck gick jag in genom de lite för stora dörrarna.
Precis när jag skulle ta ett steg in i recpetionen för att få reda på vilket rum jag skulle vara i mötte jag ingen mindre än Bieber killens blick. Han kollade chokat på mig i några sekunder, innan jag snabbt kollade ner i makren och frågade killen bakom disken var Lindsey var någonstanns. När jag hade fått reda på vilket rum det var var jag på väg till hissarna när jag kände en hand på min handled, precis som igår. Långsammt vände jag mig om och mötte Bieber killens ansikte.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
That Bieber boys eyes...
10 kommentarer så kommer en till del idag...
Skriv gärna också vad ni gillar med delen om ni gillar delen, vad ni gillar av delen osv.. :)
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Att ligga i sängen och njuta är något av det bästa som finns. Det värsta som kan hända när man ligger i sin varma sköna säng är ljudet av alarmet som ringde, och tanken på skolan kom. För att inte komma försent till skolan, som jag just nu tyckte var ett alternativ jag hade kunnat överväga för att få ligga här i sängen ett tag till, bestämmde jag mig för att gå upp.
Utsikten av New York på morgonen är något jag alltid kollar på, allt folk som går på Times Square, trafiken som man här dygnet runt. Man kan inte riktigt förklara hur fantastiskt New York är. Man kan inte det.
"Jag borde nog överväga att städa min garderob en dag..." sa jag för mig själv och kollade in i röran. Tröjor och byxor överallt. Ingen ordning på något. Men på något vrikat sätt hittade jag en klädsel till min dag i skolan. När jag hade tagit på mig ett svart linne, svarta jeans och min helt nya mysiga gråa kofta, gick jag till toaletten för att fixa sminket, och smyckena. Jag älskar smycken, det är något som jag kan ha när som helst, till vad som helst. Jag sminkade mig bara för att i skolan måste man passa in. Vara snygg för att få någons uppmärksamhet.
"Jag köpte en latte till dig på Starbucks när jag åkte dit, den står på bordet." sa mamma när hon mötte mig på väg till köket. Jag nickade som svar. Snabbt tog jag den varma latten, gick till hallen tog tag i min väska, drog på mig mina converse och tog min mobil innan jag var ute på väg till skolan.
Medan jag drack av min latte började min mobil ringa, på skärmen stod det "Lindsey." så jag klickade på svara innan jag la mobilen på örat.
"Vanessa?" snabbt ryktes jag ur mina tankar. Tankarna som jag gärna inte ville tänka, men tänkte på dem ändå. Tankarna om Bieber killen. Jag vet faktiskt inte varför jag ens tänker på honom, jag känner inte honom. Vet knappt vem det är! Men ändå finns han alltid i mitt huvud, tyvärr.
"Ja, Mr Clarkson?" frågade jag med en irriterad röst.
"När pågick andra världskriget?" frågade han mig och lutade sig mot den stora svarta tavlan bakom honom. Han måste nog älska att vara lärare, så som han plågar oss med en massa tjat från andra, och första världskriget. Vi har läst om dessa två krigen sedan jag började här på detta high school, alltså för ett år sedan.
"Andra världskriget pågick mellan 1939 och 1945." svarade jag med ett leende på läpparna.
När klockan ringde ut i slutet av dagen hade Pearl frågat mig om jag ville följa med henne hem. Men jag var tvungen att säga nej för Vegas skulle till studion för att spela in ännu en låt till hennes nya skiva som snart skulle komma ut.
Jag halvsprang fram till taxin som stod framför mig. Jag sa addresen till studion och tio minuter senare stod jag utanför. Med en lätt suck gick jag in genom de lite för stora dörrarna.
Precis när jag skulle ta ett steg in i recpetionen för att få reda på vilket rum jag skulle vara i mötte jag ingen mindre än Bieber killens blick. Han kollade chokat på mig i några sekunder, innan jag snabbt kollade ner i makren och frågade killen bakom disken var Lindsey var någonstanns. När jag hade fått reda på vilket rum det var var jag på väg till hissarna när jag kände en hand på min handled, precis som igår. Långsammt vände jag mig om och mötte Bieber killens ansikte.
"Förföljer du mig?" frågade han med ett flin på läpparna.
Jag höjde på ögonbrynen, "förföljer dig? Knappast." sa jag och kollade rakt in i hans ögon. Han rykte på axlarna, fortfarande med flinet på läpparna.
That Bieber boys eyes...
10 kommentarer så kommer en till del idag...
Skriv gärna också vad ni gillar med delen om ni gillar delen, vad ni gillar av delen osv.. :)
¦Popstar ¦ chapter 4 ¦
Detta har hänt:
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
"Vanessa." sa jag och log mot Bieber killen. Han kollade upp på mig med en kisande blick. Killen bredvid honom, han med den svarta tröjan kollade också på mig. "Jag är Justin, det är Alfredo." sa Bieber killen. Jag nickade lätt.
"Jag ville bara se om det var du." sa jag och rykte lätt på axlarna innan jag vände mig om. Jag hann ta tre steg innan jag kände en hand på min handled. Långsammt vände jag mig om och kollade in i Bieber killens ögon.
"Ja?" frågade jag honom med höjda ögonbryn. Han kollade bort från mitt ansikte i några sekunder innan han log mot mig.
He looked away for a few seconds... ♥
Han öppnade munnen och skulle precis säga något när Pearl ropade på mig. Jag log ursäktande mot honom, lirkade loss min handled ur hans grepp och gick där ifrån.
"Vad var det där?!" frågade Pearl mig med en ljus stämma. Med en frågnde blick studerade jag henne. "Förstår du vem det är?!" frågade hon mig sedan. Med samma frågande blick nickade jag tveksammt.
"Justin. Han hette Justin." svarade jag med ett litet leende på läpparna. Jag kollade rakt fram och såg en liten kulle i sten. Jag sprang upp på den och satte mig ner.
Det var rätt coolt, denna tjej som satt mitt emot mig hon var kanske 10-11 år gammal, hon satt med en vit tröja med texten "Vegas, vegas, vegas, wooho." och en bild på mig då. Fast ändå inte. Det var en konstig kännsla, att sitta framför något som uppenbarligen gillade mina låtar, men inte visste att det var jag som satt framför henne. Men det var ändå det jag ville med hela denna saken, att jag skulle kunna ha ett liv där inte alla papparatsisarna sprang omkring runt mig. Eller fans som pekade, och viskade saker så fort jag visade min näsa utanför dörren.
"Vad sitter du och tänker på?" Pearl ställde sig framför mig. Jag kollade in i hennes bruna ögon. Hon drog sin hand igenom det blonda, raka håret som föll ner för hennes axlar. Jag har alltid älskat hennes utseende. Men hon inser inte själv hur vacker hon är, tvärt om. Hon tycker inte alls att hon är söt, hon tror inte att någon kille ens kollar åt hennes håll. Men där har hon fel. Alla kollar på henne, många vill ha henne, men bara några få kan få henne.
Jag drog efter andan och tog tag i hennes handled. Hon protesterade men jag satt som fastfrusen och kollade på de svarta tatueringen som var där. Det var som en fjäder, med någon text.
"Pearl?! Vad är detta?" frågade jag förvånat, fortfarande stirrandes på hennes handled. Hon slog ner med blicken på marken.
"Jag vet att jag inte skulle göra det, men jag ville! Och den är snygg. Det måste du erkänna!" sa hon och drog snabbt, men bestämmt undan hennes hand. Surt blängde jag på henne i några sekunder.
"Vi åker till Jeresy på Lördag morgon, på eftermiddagen kommer du uppträda sedan på kvällen får du göra vad du vill, men jag ska till Hoboken, där de gör de stora tårtorna!" sa mamma. Jag nickade lite frånvarande.
För några minuter sedan hade jag kommit hem, nu satt jag framför tv:en och kollade på Pretty little liar. Det var en annan serie jag var fast för.
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Har inte så mycket att säga. Men snälla kommentera bara, så blir jag en lyckligt lottad skånetjej! ;)
Haha.
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
"Vanessa." sa jag och log mot Bieber killen. Han kollade upp på mig med en kisande blick. Killen bredvid honom, han med den svarta tröjan kollade också på mig. "Jag är Justin, det är Alfredo." sa Bieber killen. Jag nickade lätt.
"Jag ville bara se om det var du." sa jag och rykte lätt på axlarna innan jag vände mig om. Jag hann ta tre steg innan jag kände en hand på min handled. Långsammt vände jag mig om och kollade in i Bieber killens ögon.
"Ja?" frågade jag honom med höjda ögonbryn. Han kollade bort från mitt ansikte i några sekunder innan han log mot mig.
He looked away for a few seconds... ♥
Han öppnade munnen och skulle precis säga något när Pearl ropade på mig. Jag log ursäktande mot honom, lirkade loss min handled ur hans grepp och gick där ifrån.
"Vad var det där?!" frågade Pearl mig med en ljus stämma. Med en frågnde blick studerade jag henne. "Förstår du vem det är?!" frågade hon mig sedan. Med samma frågande blick nickade jag tveksammt.
"Justin. Han hette Justin." svarade jag med ett litet leende på läpparna. Jag kollade rakt fram och såg en liten kulle i sten. Jag sprang upp på den och satte mig ner.
Det var rätt coolt, denna tjej som satt mitt emot mig hon var kanske 10-11 år gammal, hon satt med en vit tröja med texten "Vegas, vegas, vegas, wooho." och en bild på mig då. Fast ändå inte. Det var en konstig kännsla, att sitta framför något som uppenbarligen gillade mina låtar, men inte visste att det var jag som satt framför henne. Men det var ändå det jag ville med hela denna saken, att jag skulle kunna ha ett liv där inte alla papparatsisarna sprang omkring runt mig. Eller fans som pekade, och viskade saker så fort jag visade min näsa utanför dörren.
"Vad sitter du och tänker på?" Pearl ställde sig framför mig. Jag kollade in i hennes bruna ögon. Hon drog sin hand igenom det blonda, raka håret som föll ner för hennes axlar. Jag har alltid älskat hennes utseende. Men hon inser inte själv hur vacker hon är, tvärt om. Hon tycker inte alls att hon är söt, hon tror inte att någon kille ens kollar åt hennes håll. Men där har hon fel. Alla kollar på henne, många vill ha henne, men bara några få kan få henne.
Jag drog efter andan och tog tag i hennes handled. Hon protesterade men jag satt som fastfrusen och kollade på de svarta tatueringen som var där. Det var som en fjäder, med någon text.
"Pearl?! Vad är detta?" frågade jag förvånat, fortfarande stirrandes på hennes handled. Hon slog ner med blicken på marken.
"Jag vet att jag inte skulle göra det, men jag ville! Och den är snygg. Det måste du erkänna!" sa hon och drog snabbt, men bestämmt undan hennes hand. Surt blängde jag på henne i några sekunder.
"Vi åker till Jeresy på Lördag morgon, på eftermiddagen kommer du uppträda sedan på kvällen får du göra vad du vill, men jag ska till Hoboken, där de gör de stora tårtorna!" sa mamma. Jag nickade lite frånvarande.
För några minuter sedan hade jag kommit hem, nu satt jag framför tv:en och kollade på Pretty little liar. Det var en annan serie jag var fast för.
"Vänta, vad skulle du göra i Hoboken igen?" frågade jag och slet min blick från tv:en. Mamma log mot mig innan hon förklarade att Lindsey fyllde år på Söndag, så hon skulle fixa en tårta till henne. Jag nickade och tänkte på alla de 'Cake boss' programmen jag hade sett på tv:en för ett tag sedan. De var verkligen framgångsrika, och de gjorde väldigt fina tårtor!
Har inte så mycket att säga. Men snälla kommentera bara, så blir jag en lyckligt lottad skånetjej! ;)
Haha.
¦Popstar ¦ chapter 3 ¦
Detta har hänt:
"Men, hon var snygg, jag hade tråkigt. Det bara hände!" han slog ut med händerna och jag kollade upp på honom igen. Hans blås ögon kollade ner på mina. Med en handrörelse drog han igenom sin hand genom sitt bruna, ganska långa, hår.
Han suckade lite innan han sa att vi var tvungna att gå till vår sista lektion för dagen. Jag nickade med en lätt suck.
"The sky is falling, my heart is breaking. What did I do to deserve this?"
"Men, hon var snygg, jag hade tråkigt. Det bara hände!" han slog ut med händerna och jag kollade upp på honom igen. Hans blås ögon kollade ner på mina. Med en handrörelse drog han igenom sin hand genom sitt bruna, ganska långa, hår.
Han suckade lite innan han sa att vi var tvungna att gå till vår sista lektion för dagen. Jag nickade med en lätt suck.
"The sky is falling, my heart is breaking. What did I do to deserve this?"
Jag tog den sista tonen och log stolt mot Lindsey som klappade och log stort mot mig.
Känslan av att ha spelat in ännu en låt var fantastisk. Detta var något jag aldrig kommer ångra att jag tog ett beslut som detta. Oavsett alla komplikationer.
"Jättebra Vegas! Men du måste nog dra nu, skolan väntar för Vanessa." sa Lindsey och blinkade mot mig. Jag suckade men nickade.
"Så, 7x + z + 9y =....?" frågade Mr. Stewart, vår absolut tråkigaste lärare.
Jag gäspade och kollade ut på klassen. Heath, skolans populära kille, satt i mitten och skickade lappar till Olivia, skolans populära tjej. Det var ju som smort att de två skulle bli tillsammans, populär + populär = perfekt matchning. Det är kanske det Stewart behöver lära ut och inte vad en massa bokstäver och siffror blir tillsammans.
Efter vad som kändes som flera timmar av tjat från läraren ringde det äntligen ut. Ljudet av stolar som skrapades i marken och röster som pratade överröstade allt annat. Taylor kom genast fram vid min sida, jag log mot honom innan vi både fick ut från klassrummet.
"Vad ska du göra på Lördag?" frågade Taylor mig på väg till våra skåp. Jag bet mig i läppen, den dagen skulle Vegas uppträda i New Jeresy för ett par skolbarn.
"Jag ska till New Jeresy, uppträda på en skola." svarade jag med en suck. Jag kunde se hur han nickade, lika mycket som jag älskar att vara Vegas, kan det ändå vara jobbigt ibland. Att inte kunna umgås med mina vänner, speciellt Taylor, på alla de ställena som jag hade önskat att jag kunde det. Men jag kan inte. För jag vill skydda dem för att inte bli förföljda av papparatsis, och skydda dem från min hemlighet.
"Jag går till Central park, mamma!" ropade jag några få sekunder innan jag smällde igen dörren efter mig. Det var onsdag, vilket betydde att jag, Taylor, Pearl, Fly och oturligt nog Heath. Jag hade inte precis nog emot Heath, men det var bara det att han var en helt annan person utanför skolan som inuti skolan.
Promenaden till Central Park var inte så lång, några kvarter bara.
Väl framme kollade jag mig omkring i den enorma parken. Gräset var grönt, fåglarna sjöng och par gick omkring lite här och där.
En bit fram, vid fontänen som fanns här, stod alla. Jag gick fram till dem. Heath såg jag först, han sa något till de andra och dem vände sig om.
"Och här är hon! Helt fräsch!" sa Taylor och kramade om mig. Jag himlade med ögonen. "Jag duschade bara..." svarade jag honom innan jag kramade om de andra.
"Vilken tur att du duschade, det behövdes nog." sa Taylor. Alla brast ut i skratt, jag himlade med ögonen.
"Man måste ju göra det ibland.." sa jag helt seriöst. "Men det kanske inte du vet...?" fortsatte jag och satte ett finger på Taylors bröstkorg. Han himlade med ögonen, ett leende spred sig på ni läppar.
Jag backade undan från honom medan jag la mitt hår bakom örat.
"Ska vi göra detta, eller bara stå här och hålla på?" frågade Pearl uttråkat efter några minuter.
"Vi ska göra det!" svarade jag henne med ett leende. Hon log mot mig. Det vi skulle vara va att gå till ett avlägset cafe i närheten. Vi gick dit var onsdag, och har gjort det rätt länge nu faktiskt.
"Så, när jag sa till henne att jag bad om ursäkt, kollade hon bara surt på mig oh gick där ifrån!" sa Taylor och slog ut med armarna. Jag skakade lätt på huvudet och drack ur min nypressade apelsin drickan.
"Taylor, erkänn, du blev ägd! Av en tjej." Fly flinade mot honom och puttade han i sidan. Han himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Deras babbel om denna tjejen gjorde mig uttråkad, så istället för att sitta och låtsas att lyssna, satt jag och kollade ut genom fönstret.
En timme senare var vi på väg genom Cantral Park igen, det började bli lite mörkare. Men inte mycket, eftersom det var Agusti var det fortfarande varmt och ljust på kvällarna. Så man får njuta så länge som det håller. Jag tror nog att sommaren är min favoritårstid. Jag älskar att kunna bada, äta glass och gå på fest sent på kvällarna med vännerna. Fast jag måste göra annat också. Som att gå på Nickelodeons gala, jag tycker alltid att den är lika rolig! Eller att uppträda på någon strand i Nord Amerika.
Mitt i mitt tänkande kollade jag från Fly's ansikte till att få se Bieber killen. "Ni kan gå i förväg, jag kommer." sa jag fortfarande med blicken på honom. De nickade, lite frånvarande, och fortsatte att gå.
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
Fortsättning följer... ;) "Så, när jag sa till henne att jag bad om ursäkt, kollade hon bara surt på mig oh gick där ifrån!" sa Taylor och slog ut med armarna. Jag skakade lätt på huvudet och drack ur min nypressade apelsin drickan.
"Taylor, erkänn, du blev ägd! Av en tjej." Fly flinade mot honom och puttade han i sidan. Han himlade med ögonen och skakade på huvudet.
Deras babbel om denna tjejen gjorde mig uttråkad, så istället för att sitta och låtsas att lyssna, satt jag och kollade ut genom fönstret.
En timme senare var vi på väg genom Cantral Park igen, det började bli lite mörkare. Men inte mycket, eftersom det var Agusti var det fortfarande varmt och ljust på kvällarna. Så man får njuta så länge som det håller. Jag tror nog att sommaren är min favoritårstid. Jag älskar att kunna bada, äta glass och gå på fest sent på kvällarna med vännerna. Fast jag måste göra annat också. Som att gå på Nickelodeons gala, jag tycker alltid att den är lika rolig! Eller att uppträda på någon strand i Nord Amerika.
Mitt i mitt tänkande kollade jag från Fly's ansikte till att få se Bieber killen. "Ni kan gå i förväg, jag kommer." sa jag fortfarande med blicken på honom. De nickade, lite frånvarande, och fortsatte att gå.
Jag kom närmare honom och såg att han satt med en till kille, killen bar en svart tröja och matchande keps. Bieber killen hade avklippta jeans och en grå luvtröja. Han hade också en keps. Han stoppade ner en av sina händer i en Pringels förpackning. Jag log för mig själv och gick med bestämmda steg fram till dem.
Hope yall like! Lite längre del kanske?
Ännu en gång, tack för alla kommentarer! Ni fattar inte hur mycket det gör för mig, men jag vågar fortfarande inte killa på statestiken, jag vill inte... *snyft*
I alla fall, imorgon kanske det inte kommer en del. Jag går först i skolan, sedan åker jag dirket från skolan till lund för att gå på någon kurs. Men vi får se! Om det kommer någon kommer den vid halv 9 tiden på kvällen.
Ni klarar 10...
¦Popstar ¦ chapter 2 ¦
Det avlägsna ljudet av mammas röst gjorde så jag vaknade.
"Vanessa, upp och hoppa! Vegas ska på en intervju om två timmar!" sa hon och skakade om mig. Jag sucka trött medan jag slog upp ögonen. Jag såg mamma gå ut ur mitt alldeles för stora sovrum. Min säng stod under det enorma fönstret som täckte halva väggen men utsikt över New York. På andra sidan av rummet fanns med garderob, ett par stora tavlor med fotografier från min hemstad och på den motsatta sidan från sängen fanns en tv, en fåtölj och min älskade iPad. Väggarna var i färgen blått, tavlorna var svart och vita och alla små detaljer var lika så.
"Ska jag byta om där eller här?" frågade jag mamma väl upp ur sängen.
"Här!" svarade hon och jag nickade lite för mig själv medan jag kollade in i min enorma garderob. Jag hade tyvärr ingen walk-in closet, mamma ville inte att jag skulle ha det, så jag fick en lite för stor garderob istället.
Jag drog fram ett par mörka stuprör jeans, en lite för stor vit skjorta och ett brunt tjockt skärp. Jag tog snabbt på mig kläderna och ställde mig sedan framför spegeln i badrummet som var i rummet bredvid mitt. Jag tog på mig min peruk och kollade mig i spegeln.
Skillnaden var enorm, mitt riktiga hår var liksom lite lockigt, och svart. Medan det jag har som Vegas är spikrakt och brunt.
Intervjun med 'The todays show' gick bra och jag var helt slut när jag väl kom hem igen.
"Det är skola imorgon...." tänkte jag för mig själv. Men snabbt glömde jag bort tanken för tv:en var igång och en kille som jag mycket väl kände igen visades.
Han visade en reklam för Someday, vilket jag förmodar är en parfym, men det var kanske ganska uppenbart för en parfym flaska visade sig på slutet av reklamen. Även med namnet "Justin Bieber".
"Jag visste det!" utbrast jag och log mot min iPad. "Jag tyckte väl att jag kände igen honom." mumlade jag och inspekterade bilden närmare. Bilden var på honom som jag hade stött på utanför Madison square garden igår. Och 'honom' var inte vem som helst, utan självaste Bieber killen!
Jag har hört talas om honom ett par gånger, det är ju inte så att man kan undvika någon som är så pass stor som honom! Han är ju överallt.
Kläderna på, väskan packad och frukosten uppäten. Jag kollade mig i spegeln som var placerad i hallen. "Hmm, jag ska nog ha lite smycken." tänkte jag för mig själv. Med en lätt nickning för mig själv hade jag gått till mitt rum och tagit fram två par silvriga ringar. De passade perfekt till min gröna långärmade tröja och svarta jeans.
"Missa inte bussen nu, den kommer om tio!" sa mamma och stack in huvudet i dörröppningen.
"Du är galen Taylor!" sa jag och skrattade medan jag kollade ner i min mobil. Jag hörde hur han skrattade till.
"Men, hon var snygg, jag hade tråkigt. Det bara hände!" han slog ut med händerna och jag kollade upp på honom igen. Hans blås ögon kollade ner på mina. Med en handrörelse drog han igenom sin hand genom sitt bruna, ganska långa, hår.
Han suckade lite innan han sa att vi var tvungna att gå till vår sista lektion för dagen. Jag nickade med en lätt suck.
Texten blev helt konstig, men det var bara för att jag skrev denna delen på min mobil, och skickade sedan den till min mail.
Men hoppas ni gillade denna delen! Och tack för alla kommentarer på förra delen!
Ni klarar tio till på denna vah?
¦Popstar ¦ chapter 1 ¦
"Vegas, vegas!" ropen ekade i arenan. Jag log mot publiken och kände hjärtat bulta i bröstet. Detta kommer jag aldrig tröttna på, aldrig. Att känna alla i publiken sjunga med i mina låtar, att dansa och sjunga med till just min musik.
"Jag älskar er!" skrek jag i micken innan jag gick bakom scenen. Lindsey - min assistent och manager - klappade mig på ryggen och sa "bra jobbat vegas, bra jobbat!" jag log mot henne och fortsatte med att gå till min loge.
"Du var riktigt duktig gumman!" sa mamma och log mot mig. Jag satte mig ner på min stol framför den stora spegeln.
"Mamma, jag kan inte tro att jag precis har uppträtt på MSG!" sa jag lyckligt och började ta av mitt smink, jag hatar
egentligen att ha smink men om man heter Vegas aka Vanessa så får man bita ihop.
"Kan du låsa dörren när du går? Jag ska byta om!" frågade jag mamma och tog upp ett par jeans och en grön långärmad tröja. Jag såg hur mamma nickade i spegeln. Jag log mot henne innan jag gick in till det alldeles för smala badrummet.
Det jag såg i spegel var en tjej med brunt långt hår, hennes gröna ögon lös och leendet på läpparna var stort. Tjejen jag såg framför mig var Vegas, artisten. Med en suck tog jag handen mot mitt hår och drog av mig min peruk. Mitt riktiga kålsvarta hår avslöjades och jag kollade nu på Vanessa Othis, den helt vanliga tjejen från Silver City i Amerika. Men som i ung ålder hade flyttat med sin mamma till storstaden New York.
Man kan se mig som Miley Cyrus i serien Hannah Montana. På kvällarna är jag tjejen som alla vet vem det är, på dagarna är jag den vanliga skoltjejen som ingen känner. Ingen utom min närmaste och bästa kompis Taylor. Han hade jag känt ända sen jag flyttade till New York för 7 år sedan.
"Tjejen, vet du var Vegas är?! Hon har inte kommit och vi har stått här i flera timmar och väntat på henne!" en av de många papparatsis som stod utanför arenan här i New York.
"Jag vet inte, jag har inte sett henne." svarade jag med en axelryckning. De nickade besviket och jag gick med snabba steg där ifrån.
Det var en av det bästa sakerna med att vara två personer, jag slapp att bli förföljd av papparatsis var jag än gick.
"Hey, akta var du går!" utbrast jag när någon knuffade mig i sidan. Jag kollade upp från den gråa och trista marken och mötte ett par bruna ögon. Jag kollade ner på muggen jag hade i handen, på vägen ut från arenan hade jag tagit en smoothie. Som tur var hade den inte skvälpat över när personen gick in i mig.
"Förlåt, det var inte med mening!" sa killen. Jag vände mig om så jag stod öga mot öga med honom. Han sträckte fram handen och sa: "Justin!" jag tog tag i den. "Vanessa."
Han nickade innan han ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå. Jag nickade och riktade stegen mot min och mammas lägenhet. Vi bodde rätt nära Times Square, så vår utsikt var fantastisk.
"Jag kommer hem imorgon någon gång. Är ute med Patricia, du vet hon från Silver City?
Sov gott gumman!
// mamma."
Jag knycklade ihopa pappret till en klump och slängde den i soptunnan bredvid mig.
Med en blick mot klockan på mikrovågsugnen bestämmer jag mig för att sätta igång tv:n och kolla på mitt favorit program, The vampire diaries. Efter tre av de programmen bestämde jag för att gå och lägga mig. Klockan hade börjat närma sig midnatt och jag hade en stor dag framför mig imorgon.
Första chaptret ur min nya novell som jag själv tycker kommer bli epic. Jag vet precis vad som ska hände genom hela novellen och den kommer vara både rolig, och kanske lite spännande! «3
I alla fall så kommer Vanessa se ut som Vanessa Hudgens (haha) och Vegas kommer att... ja se ut som Vanessa med fast med ljusbrunt hår. Ja det kan verka komplicerat nu i början. Men allt kommer bli lättare att förstå efter några delar!
10 kommentarer, sen kommer del två ut!
"Jag älskar er!" skrek jag i micken innan jag gick bakom scenen. Lindsey - min assistent och manager - klappade mig på ryggen och sa "bra jobbat vegas, bra jobbat!" jag log mot henne och fortsatte med att gå till min loge.
"Du var riktigt duktig gumman!" sa mamma och log mot mig. Jag satte mig ner på min stol framför den stora spegeln.
"Mamma, jag kan inte tro att jag precis har uppträtt på MSG!" sa jag lyckligt och började ta av mitt smink, jag hatar
egentligen att ha smink men om man heter Vegas aka Vanessa så får man bita ihop.
"Kan du låsa dörren när du går? Jag ska byta om!" frågade jag mamma och tog upp ett par jeans och en grön långärmad tröja. Jag såg hur mamma nickade i spegeln. Jag log mot henne innan jag gick in till det alldeles för smala badrummet.
Det jag såg i spegel var en tjej med brunt långt hår, hennes gröna ögon lös och leendet på läpparna var stort. Tjejen jag såg framför mig var Vegas, artisten. Med en suck tog jag handen mot mitt hår och drog av mig min peruk. Mitt riktiga kålsvarta hår avslöjades och jag kollade nu på Vanessa Othis, den helt vanliga tjejen från Silver City i Amerika. Men som i ung ålder hade flyttat med sin mamma till storstaden New York.
Man kan se mig som Miley Cyrus i serien Hannah Montana. På kvällarna är jag tjejen som alla vet vem det är, på dagarna är jag den vanliga skoltjejen som ingen känner. Ingen utom min närmaste och bästa kompis Taylor. Han hade jag känt ända sen jag flyttade till New York för 7 år sedan.
"Tjejen, vet du var Vegas är?! Hon har inte kommit och vi har stått här i flera timmar och väntat på henne!" en av de många papparatsis som stod utanför arenan här i New York.
"Jag vet inte, jag har inte sett henne." svarade jag med en axelryckning. De nickade besviket och jag gick med snabba steg där ifrån.
Det var en av det bästa sakerna med att vara två personer, jag slapp att bli förföljd av papparatsis var jag än gick.
"Hey, akta var du går!" utbrast jag när någon knuffade mig i sidan. Jag kollade upp från den gråa och trista marken och mötte ett par bruna ögon. Jag kollade ner på muggen jag hade i handen, på vägen ut från arenan hade jag tagit en smoothie. Som tur var hade den inte skvälpat över när personen gick in i mig.
"Förlåt, det var inte med mening!" sa killen. Jag vände mig om så jag stod öga mot öga med honom. Han sträckte fram handen och sa: "Justin!" jag tog tag i den. "Vanessa."
Han nickade innan han ursäktade sig och sa att han var tvungen att gå. Jag nickade och riktade stegen mot min och mammas lägenhet. Vi bodde rätt nära Times Square, så vår utsikt var fantastisk.
"Jag kommer hem imorgon någon gång. Är ute med Patricia, du vet hon från Silver City?
Sov gott gumman!
// mamma."
Jag knycklade ihopa pappret till en klump och slängde den i soptunnan bredvid mig.
Med en blick mot klockan på mikrovågsugnen bestämmer jag mig för att sätta igång tv:n och kolla på mitt favorit program, The vampire diaries. Efter tre av de programmen bestämde jag för att gå och lägga mig. Klockan hade börjat närma sig midnatt och jag hade en stor dag framför mig imorgon.
Första chaptret ur min nya novell som jag själv tycker kommer bli epic. Jag vet precis vad som ska hände genom hela novellen och den kommer vara både rolig, och kanske lite spännande! «3
I alla fall så kommer Vanessa se ut som Vanessa Hudgens (haha) och Vegas kommer att... ja se ut som Vanessa med fast med ljusbrunt hår. Ja det kan verka komplicerat nu i början. Men allt kommer bli lättare att förstå efter några delar!
10 kommentarer, sen kommer del två ut!
