Jag och min bästis Emily satt i biosalången, vi skulle se popsensationen Justin Drew Bieber's nya film 'Never say never' det var 11 Fabruari och premiär! Vi var riktigt taggade! Emily hade hjälpt mig med min outfit, vitt linne där det stod "I <3 Bieber" jeansshorts svarta converse och ett armband där det stog "I <3 Justin bieber", anledningen till att vi hade typ bestämmt outfit fagen innan var för att vi hade lyssnat på en intervju där han sa att han skulle gå till en random biosalång för att se filmen, vi hade platserna längst bak.

- Nu är det bara 3 minuter kvar Jenny! sa Emily hon tittade fram mot rutan där filmen skulle visas.

- Bara?! frågade jag chockat.

- Ja!

Jag log mot henne och vände blicken till skärmen jag med. Nu såg man på skärmen en grön bakgrund som på en dator, pilen klickade på inkorgen och videosar började spelas upp, katten började jag skratta åt så gullig! När pilen klickade på den tredje videon började han sjöng en cover på "With you" alla - inklusive mig - började skrika när vi såg han. Jag kollade mig omkring i salen, det var nästan fullproppat med tjejer, jag såg faktist en kille, han satt på samma rad som mig, men han skrek inte utan log bara. Jag vände uppmärksamheten mot filmen igen. I ungefär mitten av filmen då han var sjuk kunde jag inte låta bli, en ensam tår åkte ner för min kind. Det var inte bara jag som grät, Emily gjorde det också. När filmen var slut ville jag bara se den igen. Som i alla andra filmer jag hade sett på bio skulle ju salongen tändas och allt skulle bli ljust, men nope det var fortfaranade mörkt.

- Vad händer? frågade jag Emily. Hon rykte på axlarna, precis när hon skulle säga nåt hörde jag en röst säga:

- Eyy, hur är det idag? Automatiskt vändes min blick till personen som stog på scenen. När jag såg vem det var satte jag handen för munnen för att inte skrika.

- OMB OMB OMB! sa Emily.

Jag nickade, jag kunde inte tro det! Det var JUSTIN BIEBER där framme!

- Vad tyckte ni om filmen? frågade han. Alla svarade "OMG" eller "Bra!"

- Vad bra! Jag gillade den själv, men vet ni vem det va som var så het? eller? frågade han och skrattade. Alla andra skrattade såklart också.

Kort efter det sa han att han var tvungen att åka tillbaka till sitt hotell, som jag och Emily råkade veta var det

låg...

Vi gick dit, till hotellet alltså, det la bara 2 kvarter från bion. Som jag hade gissat var där redan många tjejer utanför men inte så jättemånga. Efter några minuter såg vi en svart bil komma hittåt. Det var nog bara jag som hade sett bilen för dom andra stog med ryggen mot vägen för att dom trodde han va inne i hotellet. Jag trodde dom skulle gå ut här på framsidan men hade uppenbarligen feö när dom fortsatte köra till baksidan, för att inte missa chansen att kanske få en kram av min idol smög jag ifrån dom andra och sprang bak. Jag såg Kenny komma ut från bilen med Justin tätt bakom sig, jag började springa fortare så jag skulle hinna säga hej. Men såklart hände det, jag ramlade! Pladask på magen, aj! Jag fick skrapsår på händerna och kinden, trevligt! När jag skulle resa mig upp kände jag ett par händer som tog tag i mina händer och drog mig upp. Kan ni gissa vem det var som drog upp mig? Jo Justin fukin' Bieber!

- Hur gick det? frågade han.

- Bra antar jag? svarade jag och borstade bort smuts från mina ben armar och ansikte.

- Säkert? frågade han oroligt.

- Jadå, svarade jag och log.

Han nickade. Sedan sa han:

- Vill du följa med in eller? Det är kallt och du har ett sår där, han pekade på min panna.

- Erm okej?

Jag försökte låte lugn men innut i mig skrek jag!

Justin bodde på den översta våningen i en lyx svite, inte för att jag förvånad, han var ju säkert jätterik.

- Sätt dig här, sa Justin och pekade på hans säng.

Jag satt mig lydigt ner, han gick in i ett annat rum, jag hörde hur han höll på med nåt. Han kom tillbaka med en slags tvättlapp i handen pch plåster.

- Försök att sitt stilla, varnade han mig.

Jag nickade. Han satte sig brevid mig, så nära att jag kännde hans doft den var inte som alla andra killars utan speciell, den ska jag komma ihåg! Han la tvättlappen påå pannan, det brände till.

- Aj, kunde jag inte låta bli att säga.

- Sorry, sa han tyst.

Jag tittade in i hans ögon.

- Varför sa du 'sorry' ? frågade jag förvånat.

- Det är ju typ mitt fel att du rammlade, han suckade och tittade bort.

- Klart det inte är ditt fel! Jag rammlade av mig själv!

- Men om ja..

- Tyst med dig, du hjälper mig nu ju? Så om du tycker det var ditt fel gör du i alla fall någonting åt det eller hur?

Han nickade men såg fortfarande lite ledsen ut.

- Jag mår ju bra, sa jag i ett försök att få han att bli glad.

När han inte sa nåt försökte jag igen:

- Sluta nu! Jag mår bra, det kunde ha varit sämre, jag har faktist aldrig varit gladare i mitt liv! Okej?

- Okej, sa han och log smått mot mig. Utan att kunna hjälpa det fick jag en stöt i magen när han log mot mig, typiskt mig att falla för en kändis...

- Vad heter du förresten? frågade han sedan.

- Jenny och vad heter dudå?

Han skrattade men svarade på min fråga;

- Justin.

- Fint namn, hur gammal är du?

- haha, som om du inte redan vet allt detta? sa han med ett skratt.

- Kanske, medgav jag.

Vi satt och pratade tills min mobil började ringa, refrengen ur "One time" började spelas. Liite pinsammt!

Emily; Var är du?!

Jenny; Lång historia...

Emily; Jag har letat efter dig! Du fattar inte hur orolig jag har varit! Jag var nära att ringa polisen!

Jenny; Sorry Emily, men kan vi typ ta detta sen? Jag gör en sak...

Emily; Vad?

Jenny; erm.. jag såg att Justins bil kom på vägen, och att den inte skulle stanna så jag följde efter det och så ramlade jag och så såg Justin det och jag är på hans rum nu.. Och freaka inte ut!

Hon skrek så jag var tvungen att hålla mobilen ifrån örat, tyvärr så hörde Justin det också. Han log stort och jag rodande.

Jenny; Emily snälla tyst han hör dig! Men jag kommer sen!

Emily; Berätta ALLT då!

Jenny; Jaja

Jag la på.

- Sorry för det, sa jag.

- Ah, det är lugnt!

Jag log, han log. Efter ytterligare några timmar började klockan bli mycket och jag var tvungen att sticka, jag fick Justin nummer och vi bestämmde att vi skulle träffas igen nästa dag.

Eftersom jag visste vad som skulle hända när jag kom hem gick jag långsammt.

Hon frågade allt, vad han hade sakt, hur han såg ut, hur han log, hur han luktade, hur hans hår såg ut. ALLT! Tillsist sa mamma att hon var tvungen att åka, det var något av det bästa mamma någonsin sakt!

Dagen därpå vaknade jag ovanligt tidigt, 10 på morgonen. För att heta Jenny så är det tidigt! Jag steg upp och duschade, jag skulle ju träffa Justin idag igen!

Jag ville se ut som mig, min stil och så, och inte försöka vara någon annan för jag vill att Justin ska gilla mig för mig och inte en wannabe.

När jag hade tagit på mig - svarta stuprörsjeans ett svart linne och ett vitt linne med en lila oversize tröja med tryck, som var en smiley - och sminkat mig lätt gick jag ner till mamma och pappa.

- Vad gör du uppe redan? frågade mamma och tittade på klockan.

- Vet inte?

Jag satte på vid bordet och började äta. Rostat bröd och mjölk.

- Glöm inte din medecin, sa pappa.

När jag  hade ätit upp sa jag tack för maten och gick och tog på mig skor, jag tog mobilen och pengar också.

- Jag går ut, skrek jag.

Innan jag fick nåt svar stängde jag dörren. Justin och jag skulle träffas vid hans hotell klockan halv 1. Så jag hade all tid i världen - 1 timme för att vara exakt - för att gå dit.

Justin smsade mig.

Jag stannade, jag hade värk i fötterna. Idag var nog inte en av dom bästa dagarna jag hade precis. Jag kände att det började snurra - jag var yr - så jag satte mig ner. *Tut tut* En svart range rover kom efter ett tag och tutade. Jag gick försiktigt dit, tänk så var det inte justin liksom. Jag öppnade, det första jag såg var Justin fina leénde.

- Hej beautiful, sa han.

- Hej, han gav mig en kram innan han började köra.

- Är det okej om vi är på hotellet? Orkar inte med alla papparatziz, frågade Justin.

- Jadå.

Jag hade ändå inte orkat gå, tänkte jag.

- Hur mår du idag då? frågade han efter en stunds tystnad.

- Jag har mått bättre, själv?

- Jodå, allt är bra nu när du är här, svarade han flirtigt.

Jag rodnade, som vanligt. När vi kom fram gick vi in bakvägen för det var fullt med fans framvägen. När jag reste mig upp kände jag att benen var helt slappa, som typ efter ett riktigt hårt träningspass. Jag låtsades inte om det utan gick brevid Justin. Jag var påväg till hissen - han bodde ju på den översta våningen - för att åka upp när Justin sa:

- Hissen är ur funktion, hoppas det är okej om vi tar trapporna?

- Ja det är klart, svarade jag och klämmde fram ett leénde.

Vi började gå upp, Justin pratade på om allt vi skulle göra, jag 'mm'ade och 'aa'ade när det var rätt läge. Mina ben var på gränsen att sluta bära mig nu. Detsamma gällde armarna, jag var också trött. Min yrsel hade kommit tillbaka igen, och jag såg lite dimmigt.

Inte nu inte nu, tänkte jag.

Såhär känns det när jag egentligen ska ligga på sjukhus och få dropp. Som jag får 1 gång i månaden, fast denna gånen kändes allting värre.

När vi hade gått ca 10 trappor kunde jag verklgen inte gå mer!

- Justin kan vi stanna lite? viskade jag.

- Va? Visst, han tittade på mig. Hans ögon blev stora som ballonger, onej hur ser jag ut?

- Herregud hur mår du egentligen? frågade han chockat.

Innan jag svarade satte jag mig ner, trapporna var kalla.

- Inte så bra. Ja.. Jag har cancer..

Jag ville helst inte berätta det, jag vet inte varför, men han skulle nog ändå få reda på den någon gång.

- V. Va?!

- Jag har haft blodcancer i 4 år, dett är det 5 året. Doktorn säger att jag har god chans att överleva men man vet ju inte, jag har ibland mått sämre än vad jag har gjort innan och nu känns det typ så, det sista viskade jag.

Justin såg helt chockad ut, innan han böjde sig fram och lyfte upp mig i hans famn.

- Vad gör du?  frågade jag chockat.

- Bär upp dig till rätt våning, du ska inte gå mer. Han lät så bestämmd att jag inte sa emot utan lät han bära mig. Jag vär rädd att jag kanske vägde mycket så han inte kunde bära mig. Efter ca 3 minuter var vi framme vid hans dörr, han öppnade med en hand fortfarande med mig i famnen. Han stängde och la mig i soffan. Han sa inget utan satte sig bara brevid mig, han tittade på mig med en orolig blick.

- Tack för du bärde mig, sa jag i ett försök att få han att prata.

- Det är väll det minsta jag kan göra, jag är fortfarande i chock typ... Du verkar ju inte precis ha cancer.

Jag log, det var mycket han inte visste om mig.

- Jag ska berätta om mig själv: Jag heter Jenny Travis och ä 17 år, när jag var 12 fick ag diagnosen blodcancer och har haft det då i ca 5 år. Jag har en mamma och en pappa båda bor här i Atlanta, min bästis heter Emily och är typ sitt största fan. Innan jag träffade dig var min största önskan att träffa dig. Mitt rum är invaderat med Justin bieber affischer, tröjor och böker. Jag fyller år samma dag som världens kändaste tonåring, 1 Mars 1994. Jag älskar även Lady gaga, Selena gomez, Chris brown, Bruno mars och många andra artister.

Han lyssnade på mig, han verkade intersserad av allt jag sa men det var han säkert inte, liksom han var ju kändis det finns säkert 1000 olika, och roligare, saker att göra än att sitta är med mig!

Vi var dagen efter det, och dagen efter den dagen, ja vi va nästan i en hel vecka. Jag mådde inte speciellt bra men ville vara så mycket jag kunde med Justin innan han åkte vidare. Nu var det Söndag och jag satt i Justins hotell rum, Justin skulle göra nåt så jag satt i en av fotöljerna och väntade på han. Han hade sagt att jag fick göra precis vad jag ville, så jag tog fram min nya mobil - hade fått en Iphone 4 igår av mamma och pappa - för att lyssna på musik. Jag startade låten "Pray" av Justin, den betydde mycket för mig. När jag var på sjukhuset och mådde som sämst lyssnade jag på den, hans röst fick mig att må lite bättre. Efter pray började "Tha lazy song" Bruno mars spelas. Den var också bra, men såklart inte lika bra som Justins. Efter ca 10 minuter kom Justin tillbak igen, denna gången hade han en sak i handen, jag kunde inte riktigt se vad det va eftersom han hade den saken bakom ryggen.

- Jo, Jenny, det är en sak jag vill säga till dig men typ jag vet inte riktigt hur ja ska säga det. Han lät riktigt nervös, dom få orden gjorde så jag fick fjärliar i magen och blev genast nervös.

- Så jo, jag gör bara såhära.

Han gick fram till mig, satte sig på huk och kysste mig. Min första reaktion var; Oh my gozh!! Detta var helt klart en dröm som går i uppfyllelse! Efter inte så lång stund efter baka han och tittade på mig. Jag fick inte fram ett ljud, han tittade lite oroligt på mig innan han sa:

- Förlåt, jag bara var tvungen, innan han backade ut ur rummet och gick.

Jag reagerade inte först, sen reste jag mig snabbt upp för att spring efter. Men, mina ben vek sig och jag ramlade. Jag råkade slå i huvudet i bordet och allt blev svart.

Nästa gång jag vaknade, hade jag otroligt ont i huvudet. Hela min kropp värkte. Jag hörde ett pip, och röster. Den ena rösten sa;

- Kommer hon klara sig?

Den andra rösten svarade;

- Det är inte så stor chans, hon skadades rätt rejält. Och så har on cancer, den har förrendrats, den är värre nu.

Jag hörde en suck, steg sen en dör som stängdes. Jag försökt öppna ögonen, men dom var så tunga. Jag vill bara somna om! Men så lätt gav jag mig inte, jag försökte ett tag tills jag fick upp dom. Jag fick blinka ett par gåner innan jag såg riktigt bra. Allt var vitt, jag la i en stor mjuk säng, förmodligen på sjukhuset eftersom där fanns en massa maskiner som pep eller gjorde andra konstiga ljud ifrån sig.

- Var är jag, försökte jag säga men det ända som kom ut ur min mun var "Arrg" tydligen hade någon märkt att jag försökte säga nåt för jag hörde steg komma mot mig.

- Jenny? Det var mammas röst.

Hon kom närmare, hon hade rödgråtna ögon, hennes blonda hår var ruffsigt, pappa var inte långt bakom, han hade nog också gråtigt för hans ögon var också röda. När dom såg att jag var vaken sprang dom fram till mig och kramade om mig hårt.

- Vad har hänt? frågade jag. Denna gången kunde man höra vad jag sa.

- Du hade ramlat, du hade nästan slut på blod när Justin kom och såg vad som hade hänt med dig. Han ringde 911 och ambulansen kom. Vi är så glada att du lever! Doktern sa att du kanske inte skulle vakna igen. Mamma svarade med hes röst.

Jag nickade, helt stum. Justin hade räddat mig, jag är tvungen att tacka han på något vis!

Dagarna gick, jag mådde helt klart bättre nu än vad jag hade gjort dom senaste dagarna. Justin hade inte kommit ännu, jag väntade dagarna in och dagarna ut. Var gång jag hörde någon komma hoppade hjätat till ett extra slag. Var gång det inte var Justin blev jag lika ledsen vad gång. Jag kunde bara inte sluta tänka på att han hade kysst mig! Det var ovärkigt! Nästa dag kände jag en smärta från bröstet ner till tårna. Jag tänkte "Ah det är väl inget" så jag ignorerade det. Vilket jag inte skulle göra! Vid 3 på eftermiddage kände jag att allt blev dimmigt ochhela kroppen blev slapp. Innan jag hann göra någonting kom doktorer inspringandes i rummet. Maskinen som pep hela tiden blev ett långt "pip" och allt blev svart.

Jag hade stått utanför sjukhuset var dag, jag var för feg - eller rädd - för att gå in. Ibland kom Jennys pappa ut och pratade med mig, han var riktigt shysst! En dag när vi stog där ute och pratade ringde någon till han. Han svarade, från glatt ansiktsutryck till ledsent. Med ett sprang han in på sjukhuset, utan att tveka visste jag att det hade hänt nåt med Jenny. När jag sprang till hennes rum var dörren stängd, fast där ar fönster i dörren så mn såg in, det var minsu 7 doktorer där inne. Alla var brevid Jenny. Även hennes föräldrar stod där utanför, jag visste vad som hade hänt. Hon var död. Jag kunde inte stå kvar där en sekund till, jag sprang, sprang till hotellet. Dagarna gick och jag kände mig som en zombie, steg upp på morgonen gick och la mig på kvällen, åt när jag skulle, skrattade när det passade, men innut i mig var jag ledsen, ledsen att jag aldrig mer kommer se hon levandes igen, ledsen för att jag alrdig gick in på sjukhuset medans hon levde. Efter cirka en vecka kom hennes pappa. Han hade med sig något.

- Jenny ville att du skulle få denna ifall hon... hans röst tystande.

Jag nickade och tog emot saken. När han hade gått låste jag in mig på mitt rum. Jag la mig på sängen, det var ett brev. Jag öppnade långsammt.

Jag märkte inte att jag grät förren jag hade läst klart hela brevet, mina kinder var helt blöta men det sket jag i. Hon hade också gillat mig och jag hade ignorerat henne.

Om man hade kunnat spola tillbaka tiden till den dagen jag kysste henne skulle jag göra det utan tvekan, men gud vill visst att detta skulle hända även om det gör ont.

Jag bestämmde mig för att göra som hon sa, jag skulle leva för henne. Hon var tråts allt bara 17, hon hade ju inte ens börjat leva!

Var gång jag sjöng 'Pray' eller hörde den tänkte jag på henne. Var gång jag såg never say never tänkte jag på henne. Hon fanns i mina tankar hela tiden, kanske inte längst fram i huvudet men alltid där.

Idag vann jag 3 grammy priser, 1 för låten "I miss you" som jag skrev för ca 1 år sedan som en låt till Jenny när hon dog. 2dra till mitt nya album "Believe" 3dje till min nya film, en komedi. Mina fans var dom bästa man kan ha! Jag hade över 12 miljoner följare på twitter, 50.000 likes på facebook. Flera miljoner 'beliebers' och världens bästa crew. Men ändå fattades hon. Jag vet att jag inte kan ändra det men skulle göra allt för att ha henne på min sida just nu...

---

Aww! Hoppas ni gillade den andra överraskningen!