So this is whats going on:
Jag tänker ta bort bloggen...
För er som gick på det, förlåt! Jag menade inte det, kände bara för att skoja lite ;)
Det jag verkligen menade var detta:
Jag kommer att skriva en lång lång sista del på Popstar. Jag vet hur den ska sluta och jag vet även att det slutet inte är det bästa slutet. Men jag kommer även idag att börja på prologen av smwtr 2, som inte kommer heta Slam my way to romance två men jag måste komma på ett bra namn, hehehe..
Men den kommer att vaa epic, romantisk rolig och en sak till som jag inte kommer skriva, än.. :d
Ja, jag ville bara att ni skulle veta detta. Så för att samanfatta allt: jag kommer att skriva en sista del på popstar. Den delen kommer att vara låååååång! Jag kommer att börja på nästa novell och sånt medan jag skriver på den sista delen så att bloggen inte kommer att stå still. Jag kan också näsyan säga att uppdateringen kommer att bli bättre dels för att vi har påsklov och sedan för att jag tycker det är sjukt kul att skriva om Autumn & Justin!
Puss på er nu och trevlig helg!
¦Popstar ¦ chapter 36 ¦
Hur mycket jag än kollade på henne, såg henne le, såg henne skratta åt det jag sa, såg jag ändå den glimten i ögat. Den glimten som var olycklig. Jag förstå inte riktigt vad som gör så den glimten inte är lycklig. Jag vill göra så den blir lycklig, men hur?
Pearl's perspektiv
Jag är en bitch, jag vet. Men det är bara så som jag är. Jag kan inte ändra på det. Min mamma har lärt mig att vara så som jag är. Jag känner mig inte helt okej för allt som jag har gjort mot V. Hon var faktiskt min kompis, men jag har ett rykte att tänka på. Jag kan inte vara den snälla lilla tjejen som gör allt alla säger. Det faktum att jag har varit med V så länge är för att jag visste från hela början att hon var Vegas. Jag såg henne en gång på en konsert för några år sedan när jag var backstage. Jag hade 'kommit bak på fina vis' och skulle besöka min idol. Jag såg hur hon på vägen in till hennes loge drog av peruken. Jag hade klart blivit förvånad. Men jag visste att V gick på min skola redan då. Så jag gjorde mitt första steg mot kändhet. Och om inte Taylor hade avslöjat hemligheten hade väl ändå jag gjort det en vacker dag.
Vanessa's perspektiv
Ha, hur kunde jag tro att allt var bra? Hur kunde jag tro att så fort som Justin kom till mig. Så fort som Justin sa ett ord till mig, som att allt skulle bli bra, så trodde jag på honom. Jag tvekade inte en sekund på det som han sa, då. Nu. Nu när jag sitter på hotellrummet, själv dessutom, medan Justin var på intervju. Nu kunde jag tänka klart. Jag kände absolut inget lugn längre.
Helt ärligt vet jag inte ens vad jag ska tro längre. ´
Vanessa's mamma's perspektiv
Jag är orolig för Vanessa. Hon verkar inte vara som hon brukar. Hon är inte den vanliga glada, lyckliga tjejen hon brukar vara.
Helt ärligt? Jag vill bara avsluta denna novelen här och nu...
Glöm inte kommetnera!
Nästa del kommer idag!
Just so yall know! ;)
¦Popstar ¦ chapter 35 ¦
Imorgon åker jag till henne igen, om det så är det sista jag gör.
Vanessa's perspektiv
Jag har aldrig varit rädd för att kag inte var duktig nog eller snäll nog. Men nu när allt och alla säger tvärt emot börjar jag tro på det. Som om det verkligen stämmde.
Om någon en gång har lämnat dig, sedan kommit in i ditt liv igen - eller i alla fall försökt - men du sa nej. Då ska man inte tro att allt kommer att försvinna. Att personen inte kommer att komma efter dig gång på gång.
Jag skulle inte ha trott att pappa inte skulle komma efter mig. Men när har hade gjort det om och om igen, även på min turné som nu hade börjat.
Var gång han hade kommit tillräckligt nära mig hade han sagt kränkande saker som att jag inte var något mer än en olycka. Att jag egentligen inte skulle finnas, att den kvällen jag blev gjord bara var ett stort misstag.
Men om man ska ta något bra med mitt levande helvete så är det faktumet att Justin kommer ikväll. Ja, det har gått två veckor in i min turné. Att uppträda är något jag älskar. Men nu under dessa två veckorna har jag knappt tänkt under konserterna - det var den tiden jag slapnade av i några sekunder. Det var den stunden jag inte var rädd för att få en kommetnar som "du är en bluff" eller bli stalkad av min pappa.
*
"Inga ord kan beskriva hur mycket jag gillar dig, Vanessa! Jag älskar dig!" Justins mjuka läppar pressades försiktigt mot mina. Jag la mina händer runt Justins hals.
"Och jag dig." viskade jag mot Justins läppar. Jag kände hur han log. Jag kände i mig hur allt runt mig, hur alla tankar och oroliga tankar bara försvann.
Justin's perspektiv
Att få vara i Vanessas närhet, att få hålla hennes hand, känna hennes läppar mot mina, att bara få höra hennes röst i mina öron betyde mer för mig än något annat. Jag var lycklig, lycklig som fan!
Hur mycket jag än kollade på henne, såg henne le, såg henne skratta åt det jag sa, såg jag ändå den glimten i ögat. Den glimten som var olycklig. Jag förstå inte riktigt vad som gör så den glimten inte är lycklig. Jag vill göra så den blir lycklig, men hur?
3-4 delar kvar av denna novellen. själv tycket jag inte att denna novellen är bra, men jag är ändå rätt nöjd, konstig jag är..
smwtr 2 börjar i alla fall efter denna, någon men än jag som längtar ritkgit mycket?!
5 kommetnerarer ?
¦Popstar ¦ chapter 34 ¦
När man tror att sin bästa vän verkligen är en äkta vän som stöttar en genom vått och torrt och får reda på att hon är en lögnare. Någon som bara utnyttjar en, någon som har sagt fler lögner och har en längre näsa än Pinocchio. När hon i själva verket bara var en tjej som ville bli känd, som 'hade kul i sängen' med alla killar som hon har sett.
När man får reda på en sådan sak vet man inte vad man ska göra, skratta eller gråta? Skrika eller viska? Hata eller älska?
Om jag trodde att Taylor hade skadat mig var det inget emot vad Pearl hade gjort. Jag litade på henne, jag hade nästa erkänt att jag och Justin hade gjort det. Jag hade sagt precis allt till henne. Hon var den som hade stått vid min sida när min hemlighet hade kommit ut. Och nu, nu får man reda på att hon var med mig endast för att själv få stå i rampljuset. När hon hade att emot Taylor den gången i matsalen visste hon att alla kollade vilket resulterade med att hon stod i rampljuset, precis som hon ville. Och att hon nu har sårat mig verkade hon inte mer än glad. Skadeglad.
När skolans baksetlag skulle spela match och att man själv skulle stå i lagets kiosk kunde man inte undvika allt. Taylor som försökte vara snäll och hjälpsam vid min sida i kiosken, Pearl som var cheerleader och bitchigare än någonsinn. Jag gav ifrån mig en suck när Lindsey - en av de nyaste tjejerna på skolan - gick fram till kiosken under halvlek och frågade mig om jag hade en stor portion av lycka någonstanns, för det såg ut som att jag behövde det.
"Gå du, jag kan stå här själv. Jag ser att du plågas över att vara här. Fast du kanske inte gillar mig värst mycket just nu så känner jag dig Vanessa, du mår inte bra så gå hem! Det är bara en halvlek kvar och de har börjat spela vilket betyder att det inte kommer komma många hit. Jag klarar mig." Sa Taylor med ett skuldmedvetet ansikte. Hans ögon speglade sorg, och medlidande. Fast Taylor hade avslöjat hemligheten och gjort mitt liv dåligt, kunde jag inte låta bli att le tacksammt mot honom.
"Tack, vi ses." var det ända jag sa innan jag tog min mobil som la till vänster om mig, tog av mig de otroligt fula förklädena man är tvugnen att ha på sig innan jag släppte ner mitt hår och gick ut från kiosken.
"Ha det bra på turnén!" hörde jag Taylor ropa efter mig.
"Hur kunde du? Du är en stor jävla bluff hela du!" "Jag hatar dig Vanessa/Vegas eller vem fan du nu är. Jag har tappat hela min respekt för dig." "Jag brukade älska din personlighet, hur du utstrålade av lycka. Men nu fattar man att allt var en bluff. Urgh, må helvetet ta hand om dig."
Orden, meningarna, de snurrade runt i mig. De upprepades ord för ord minut efter minut. Är det allt som jag är? En bluff? Är jag någon som gud älskar att hata? Är jag en person som ingen inte någon i hela världen gillar?
Justin's perspektiv
Om jag hade kunnat byta liv för en dag eller två hade jag gjort det med Vanessa. Hon kanske inte ville erkänna det för mig eller för någon annan, men man kunde se hur mycket allt - percis allt - hade en inverkan på henne. Hur hon kämpade med att ha ett leende på läpparna.
Jag hade inte träffat Vanessa sedan den kvällen vi hade det tillsammans. Alla mina nerver i kroppen skrek efter henne, de ville känna hennes läppat mot mina.
Imorgon åker jag till henne igen, om det så är det sista jag gör.
Vanessa's perspektiv
Jag har aldrig varit rädd för att kag inte var duktig nog eller snäll nog. Men nu när allt och alla säger tvärt emot börjar jag tro på det. Som om det verkligen stämmde.
Lite längre än vanligt , thihi!
Jag har prov imorgon det var därför jag inte skrev igår jag pluggade!
5 kommentarer? :)
¦Popstar ¦ chapter 33 ¦
Mellan del, som sagt vill börja på smwtr 2 typ nu.. hehehe!
Nästa del kommer...
IDAG!
¦Popstar ¦ chapter 32 ¦
"Du har det nog bra där du är. Ja, min turné börjar snart. Synd att du inte kan följa med! ♥"
Efter några sekunder kom svaret:
"Det kanske jag kan... ♥"
Man brukar alltid säga att tiden går fort när man har kul. Men jag har ju inte kul, så varför går tiden så fruktansvärt snabbt? Taylor hade faktiskt slutat prata med mig sedan den dagen med Pearl i matsalen. Men jag ser fortfarande hur han kollar på mig med en sorgesn bilck.
Justin kom till New York i förrgår. Jag hade spenderat varenda ledig sekund med honom. Mamma hade ordnat så han kunde följa med på min turne de sista två veckorna av den. Hela tunren var fyra veckor. Så två veckor utan Justin skulle jag väl klara mig, eller?
Justin har blicit som en slags drog för mig. Utan han känner jag mig inte hel. Utan Justin känns det som att något fattas. Jag klarar miginte utan honom.
Det har nu gått tre månader sedan jag träffade Justin i Central Park. Det har gått två månader sedan Taylor avslöjade att jag var Vegas. Det var för två veckor sedan pappa hade kommit inrusandes in i mitt liv. Men han hade inte visats sig igen efter det besöket vilket jag var mer än glad över.
Tre ord kan förändra ett liv. Tre ord kan förändra en person. Som en läkare, när han eller hon säger "det gick inte..." efter en operation och man vet säkert att personen har dött, eller som i detta fallet när personen som du har dig kär säger "jag älskar dig".
Justin pressade sin kropp omöjligt ännu närmare min. Att mamma inte var hemma gjorde bara saken mer intressant, spännande.
"Jag älskar dig" det var de orden vi hade utbytt till varandra innan detta. Det var de orden som jag hade velat säga ett tag, men varit för rädd, osäker på att säga dem. Men när Justin hade sagt det till mig kändes allt bra, allt var perfekt.
Justins händ kändes på min bara mage. Jag rös av beröringen. Det kändes som att min hud brann. Justins läppar som innan hade masserat mina lämnade läpparna och kysste mig på halsen.
Den kvällen var den bästa i mitt liv, min och Justins kropp hade aldrig varit så nära varandra förut. Vi hade varit ett.
Men himelriket kunde inte vara för evigt. Morgondagen kom, skolan väntade för mig och Justin hade sitt jobb att sköta. Skolan för mig betyde en dag med labb, historia och matte. Några av de värsta ämnena enligt mig. Men mitt himelrika varade tre sekunder längre när jag vände mig om och såg en sovandes Justin. Han såg otrolig ut. Så fridfull, lycklig.
Sorry för den kom så sent och inte är så lång. Men jag följde med min syrra på hennes match och kom hem typ precis...
aja, fem kommentarer!
¦Popstar ¦ chapter 31 ¦
"Ska vi hem till dig, eller till mig?" frågade hon när jag inte sa något. Pearl hade aldrig varit hos mig. Jag ville inte ta hem något, min lägnhet var ju rätt fin. Vanessa var inte den tjejen som bodde i en lyxig lägenhet med utsikt över New York.
"Till mig, jag bor tre kvarter från Times Square så det är itne så långt", sa jag med hes röst. Pearl nickade med ett försicktigt leende på läpparna.
"En gång är ingen gång, två gånger är en ovana." Jag har alltid fått höra det ordspråket från min mamma. Mamma har alltid funnits här för mig. Hon har alltid varit den personen som stod vid min sida vad som än hände. Hon fanns hos mig när jag blev Vegas, hon fanns hos mig när jag blev kär för första gången. Hon fanns hos mig när min pappa inte var här.
Historien med min pappa var egentligen enkel. Mamma blev med barn med mig när hon var 20 år. Min pappa var då 23, alltså var han tre år äldre än mamma. Pappa hade funnit i mitt och mammas liv till jag blev 6 år. Men han hade egentligen aldrig varit där för mig. När jag ville ha något var det mamma som fixade det till mig. När jag ville till någon kompis var det mamma som skjutsade mig. När jag ville ha en kram var den mamma jag fick gå till.
Året då jag var sex fick pappa nog. Han lämnade oss. Han hade skrivit en lapp där det hade stått att han var trött på oss, att han inte ville ha något med oss att göra. Han hade till och med hittat en ny tjej. Den tjejen hade en fått på smällen, så nu hade jag antagligen en halv syster eller bror. Vilket skrämmer mig lite. Jag vill inte ha mitt kött och blod min pappas barn. Ingen förkänar det. Men jag undrar ändå om han var likadan mot det barnet som mot mig. Eller om han ville ha det barnet, men inte mig.
I början hade han skickat en bunt med pengar till mig på min födelsedag. Jag förstod aldrig varför han skickade pengar till mig med aldrig sa något till mig eller ville ha något med mig att göra. Men nu har jag förstått det. Mamma hade skickat pengarna till mig, men gjort det så det såg ut som om pappa hade skickat det.
Och nu, nu när jag är 17 år kommer mannen som jag kallar min far, pappa, in i lägenheten som inte var hans hem. Han hade bett om min förlåtelse. Han ville ta tillbaka det som han hade gjort för 11 år sedan. Han ville ta tillbaka det som någon gång hade varit en stor fet lögn för honom.
"Men jag älskar ju dig..." hade han sagt. Jag hade skakat på huvudet och tänkt till. Innan allt som har hänt mig under de senaste månaderna hade pappa inte ens sagt hej till mig, eller kollat på mig. Jag visste inte ens att han visste att jag bodde i New York. Men nu, när jag är med i nästan varenda tidning. Med eller utan Justin Bieber. Nu kollar han upp mig, ser om jag fortfarnade älskar honom. Men jag undrar om jag någonsin har älskat pappa. Eller om det bara var som ett tvång för mig att känna något för honom?
"Är du säker på att du älskar mig, eller det faktumet att jag är känd?" hade jag frågat hårt. Han hade kolalt kallt på mig. När han inte svarade visste jag säkert varför han var här. Han ville ha min kändhet. Han ville vara något. Men i mina ögon kommer han aldrig att vara någon, bara ett dåligt minne som jag aldrig vill ändra om till något bra.
När pappa hade åkt hade jag brytit ihop. Alla kännslor i mig hade fårsat över. Jag hade inte ekunnat stoppa det.
När jag nu sitter och smsar med Justin känns allt mycket bättre. Efter att ha fått ur sig allt till både mamma, Justin och Pearl kändes mitt hjärta lättare och klumpen i magen inte lika stor.
"Om tre veckor kommer jag till New York. Om fyra veckor åker du. Du är inte rättvist! Jag vill vara med dig hela tiden. Jag vill vara vid din sida nu när allt drama med din pappa har hänt. Inte här i Mexico i en turnébuss. ♥"
Fast den lilla klumpen i magen nådde ett stort leende mina läppar. Fast de meningarna betyde mer för mig än vad de tror.
"Du har det nog bra där du är. Ja, min turné börjar snart. Synd att du inte kan följa med! ♥"
Efter några sekunder kom svaret:
"Det kanske jag kan... ♥"
Jag hoppas att denna delen blev lite längre än vad jag har skrivit de senaste dagarna. Imorgon har jag hemstudiedag så jag kommer vara hemma från skolan. Jag ska försöka skriva två delar imorgon. Men vi får se hut mcyket jag hinner och så kanske jag ska se på fotboll, min syrra har ju börjat spela! :)
5 kommentarer!
Puss.
fml..
när jag hade skrivit om del 31 för tredje gången gav jag upp!
datorn bag använde funkade inte hackade upp sig & allt raderades. nu ORKAR jag ärligt inte skriva delen en fjärde gång!
men som förlåt för att ingen kom igår kommer delen imorgon vara dubbelt så lång som vanligt!
pöss.
¦Popstar ¦ chapter 30 ¦
En dag hade han presenterat mig för Pattie, Justins mamma. Hon var en riktigt vacker och stark kvinna. Hon var också väldigt rolig och lätt att prata med. Man kunde slapna av i hennes närhet. Man kan kanske inte göra det med alla sina killars tjejer. För ja, jag och Justin är nu officielt tillsammans. Inte för att han har presenterat mig för hela världen, men jag bryr mig inte om världen riktigt än. Jag vill fortfarande bara leva i nuet och njuta av de underbara sekunderna i mitt liv som pågår just nu. Inte vad som kommer hända i framtiden.
Dagar i ända kunde jag sitta och bara tänka. Tänka på allt från himmel till jord. På skolan, på Justin, på Taylor. I denna stunden kunde jag inte sitta och tänka, jag kunde inte släppa allt och bara försvinna. Det var Tisdag, vilket betyde att det var skola. Vilket var anledningen till att jag inte kunda tänka på det jag ville, och det jag ville tänka på var hur jag skulle kunna hantera allt i just skolan. På allt drama med mig, Taylor och alla andra. Den ända anledningen till att jag fortfarande var kvar på denna skolan var för Pearl. Utan henne hade jag brytit ihop, inte kunnat hålla leendet uppe och stå emot Taylor.
"Jag vet att jag är världens sämsta vän..." började Taylor. Jag suckade, detta var ett till av hans tusende försök att säga förlåt. Men jag kan bara inte ta emot hans förlåt. Det han gjorde mot mig var ngåot som har förändrat hela mitt liv. Det är inget som han kan ta tillbaka, han kan inte ta alla ord som han sagt tillbaka. Så han får skylla sig själv!
"Taylor! Kan du fucking förstå att V inte vill förlåta dig?! Du avslöjade en hemlighet som förändrade hennes liv. Som hon inte ville skulle komma ut! Har du svårt att förstå det eller?! Du gjorde det, så du får du sota för det! You get it?" Pearl halv skrek till Taylor som förskräckt hade tagit ett steg tillbaka.
Jag kollade mig omkring. Matsalen som vanligtvis brukade vara full av prat, skratt och stolar som åkte in och ut, alla hade tystnat och alla kollade på mig, Taylor och Pearl.
"Jag..." han började, men hittade inga ord att fortsätta.
Så jag sa, ""Taylor. Jag kommer nog aldrig att förlåta dig för det du gjorde. Du av någon skulle veta vad det betyde, i alla fall vad det betyde för mig. Så just nu snälla bara låt mig vara! Pearl är den ända som fortfarnade är samma person mot mig som hon var innan allt detta hände! Hon är den ända som fortfarande tar på som bara Vanessa." mer fick jag inte fram. Jag kände gråten i halsen men ignorerade den. Innan han eller någon annan hann säga något tog Pearl tag i min hand och drig ut mig ur matsalen.
"Vi har idrott efter lunchen, jag tror inte någon bryr sig om vi skippar den." sa Pearl lugnt, öppnade sitt skåp och tog sin väska. Jag nickade smått, fortfarande gråtfärdig över det som just hade hänt.
"Ska vi hem till dig, eller till mig?" frågade hon när jag inte sa något. Pearl hade aldrig varit hos mig. Jag ville inte ta hem något, min lägnhet var ju rätt fin. Vanessa var inte den tjejen som bodde i en lyxig lägenhet med utsikt över New York.
"Till mig, jag bor tre kvarter från Times Square så det är itne så långt", sa jag med hes röst. Pearl nickade med ett försicktigt leende på läpparna.
Fortsättningen kommer.
Jag försöker att komma igång med mitt skrivande, så delarna kommer bli längre och jag kommer sörsöka skriva en om inte två delar om dagen så snart som möjligt!
Men om det ska funka måste ni kommentera! Två kommetnarer på förra delen, tack tiller som kommenterar men snälla några fler som aldrig har kommenterat: kommetnera! :*
¦Popstar ¦ chapter 29 ¦
"Du sa att du hade en hemlighet. Jag visste att du hade den. Visst, jag visste inte vad den handlade om! Men jag förstod att det var något viktigt eftersom du inte kunde berätta den för någon. Jag blev förvånad när jag såg allt på nyheterna och i tidningarna. Det erkänner jag, men jag var eller är inte arg på dig!" han kollade alvarligt in i mina ögon. Jag nickade tveksamt.
1 månad senare
För några veckor sedan hade mitt liv inte varit det bästa, visst jag hade funnit kärleken. Men jag hade också förlorat en vän och min hemlighet hade läckt ut. Nu, en månad senare hade det lugnat ner sig. Visst, det fanns en massa människor som ogillade mig starkt efterallt som har hänt. Men det finns också en massa som fortfarande respekterar mig och gillar mig. De som fortfarande lyssnar på min musik och kommer gå på mina kommande konserter under nästa månad, som är November. Men det som mest har frändrats är nog hur alla ser mig, eller i alla fall de flesta. Många tror jag är en rik bitch som har låtsas om allt jag har gjort, eller bara är en tjej som är ynklig och inte har något självförtroende.
Men det bästa som har hänt är ändå Justin, Justin, Justin, Justin. För någon dag sedan hade han tagit med mig till stranden i Miami. Bara sådär, över en dag. Det var sjukt, sjukt mysigt! Han hade hållt min hand och sagt en massa gulliga saker till mig. Han hade behandlat mig som en prinsessa. Fast jag knappt känner mig som en, jag känner mig inte som en utan Justin kanske jag skulle ha sagt.
En dag hade han presenterat mig för Pattie, Justins mamma. Hon var en riktigt vacker och stark kvinna. Hon var också väldigt rolig och lätt att prata med. Man kunde slapna av i hennes närhet. Man kan kanske inte göra det med alla sina killars tjejer. För ja, jag och Justin är nu officielt tillsammans. Inte för att han har presenterat mig för hela världen, men jag bryr mig inte om världen riktigt än. Jag vill fortfarande bara leva i nuet och njuta av de underbara sekunderna i mitt liv som pågår just nu. Inte vad som kommer hända i framtiden.
Pattie Mallette... ♣
Inte lång, men jag är fortfarande sjuk osv...
Bättre än inget kanske? :)
Jag är evigt tacksamma till er som läser! Uppdateringen kommer bli bättre igen, jag lovar! Den kommer att bli som vanligt med en del om dagen. Jag vet inte precis när den kommer bli perfekt igen, men jag lovar att den kommer bli det inom en snar framtid!
Alla måste också spela WETOPIA på FACEBOOK! JAG BÖRJADE IDAG, SÅ SEG SOM JAG ÄR, MEN DET ÄR KUL OCH MAN HJÄLPER VERKLIGEN TILL I VÄRLDEN!
GLÖM INTE ATT KOMMENTERA!
¦Popstar ¦ chapter 28 ¦
"Jag har saknat dig mer!", sa jag med ett busigt leende på läpparna. Just nu orkade jag inte tänka på allt som har hänt. Just nu vill jag bara ha kul med Justin.
Han skakade på huvudet, " tror jag inte på sötnöt." Han log mot mig minst lika busigt. Jag skakade lätt på huvudet innan jag kände hur Justin kramade om mig.
Att vara på en konsert och att uppträda på en konsert är två helt olika upplevelser. Själva uppträdandet är något som man inte kan beskriva med ord, att kolla ut på publiken höra deras skrik. Att se på Justins konsert var något som man aldrig kommer glömma. Hans röst ekade i arenan, alla i publiken sjöng högljustt med i låtarna. En av de bästa sakerna under konsterten var nog när han satt i själva stålhjärtat högt uppe i luften. Han hade slutat sjunga i mitten av sången "Favorite girl" alla i publiken hade skirkit, Justin hade format ett hjärta med sina händer vilket ledde till att alla andra i arenan också gjorde hjärtformade händer. En syn jag aldrig kommer glömma.
När han sjöng "Baby" vilket va den sista sången under hela konserten kändes det som att hela arenen skakade. Alla skrik var öronbedövande, Justin hade sjungit och dansat för kung och fosterland.
Favorite girl... ♥
Nu när hela showen var sluförd var jag och Justin på hans hotellrum. Mamma hade låtit mig följa med Justin till New Jeresy under helgen där denna konerten hade hållt plats. Imorgon åker jag hem till New York igen, men det är morgondagen. Nu ska jag bara njuta av nuet.
"Du måste älska dina fans man kan se i dina ögon hur mycket de betyder för dig.", sa jag och pussade Justin lätt på kinden. Jag la mig ner mredivd honom i sängen. Han såg trött ut, men han log mot mig.
"Det gör jag verkligen. Utan dem hade jag inte varit här som jag är idag. Utan de hade jag kanske inte varit här just nu, här med dig." Han kollade på mig innan han stängde ögonen.
"Så du är inte arg för att jag inte sa min hemighet till dig?" Jag ville inte dra upp det. Men jag kund einte hindra orden att komma ut från min mun. Justin öppnade ögonen igen.
"Du sa att du hade en hemlighet. Jag visste att du hade den. Visst, jag visste inte vad den handlade om! Men jag förstod att det var något viktigt eftersom du inte kunde berätta den för någon. Jag blev förvånad när jag såg allt på nyheterna och i tidningarna. Det erkänner jag, men jag var eller är inte arg på dig!" han kollade alvarligt in i mina ögon. Jag nickade tveksammt.
Jag är sjuk, det är därför ingen del kom upp igår.
Jag kanske bara borde ta bort hela bloggen ?!
Älskar er.
Puss.
Tack
Tack till er som fortfarande läser fast jag ute lägger ut delar lika ofta längre. Förlåt för det! Men just nu mår kg inte alls bra + har jag skola och måste plugga prov osv precis som alla andra!
Ikväll kommer förhoppningsvis nästa fel upp!
¦Popstar ¦ chapter 27 ¦
jag skulle ha i vinter. Om jag fortfarande skulle ha den och så vidare. Hon frågade också lite om hur mitt liv skulle se ut nu när jag var bara jag. Och på den frågan hade jag helt ärligt svarat: jag har ingen aning. Helt ärligt vet jag inte ens vad jag ska göra imorgon. För det är sant. Jag vet iget nu, allt är bara som en stor labyrint som jag inte kan ta mig ut ur.
1+1= 2
du & jag = ?
Jag tvekade, jag visste inte något längre. Jag visste inte absolut noll, zero, nada. Jag visste inte vad Justin kände för mig, visste han om att jag var Vegas? Det måste han veta, det har stått överallt. Alla har sagt eller pratat om det. Men gillade Justin fortfarande mig? Gillade jag fortfarande Justin?
"Träffas? x"
Ett sms från Justin. Ett nervöst pirr for igenom hela mig. Med skakande fingrar svarade jag på smset.
"När & var? x"
Jag hoppade hur soffan, halvsprang fram till min garderob. Drog av mig min One Piece och tog på ett par leopardmönstrade tights, en vit slapp långarmad och en enkel svart tröja. MEd en blick mot mina smycken tog jag ett brunt långt halsband.
"På hotellet jag bor på, nu? x"
Snabbt svarade jag "okej" innan jag skrev en lapp till mamma. Hon var i Silver City. Även hon har tyckt att allt som har hänt är för mycket just nu, så därför var hon nu över helgen i min hemstad. Jag var fortfarande här i New York. Jag vet inte varför, jag har inte varit i Silver City på flera år, jag vill inte åka dit. Alla minnen, det är inga minnen man vill komma ihåg.
"På vilket hotell bor du på förresten? x"
Jag skrattade lite åt mig själv. Här sprang jag i New York, här fanns tusen hotell. Justin svarade att han bodde på Skyline hotell. Där hade jag tur. De hotellet låg bara tre kvarter från Times Square.
Outfit... ♥
Jag frågade tjejen i receptionen var Jsutin Bieber bodde. Först hade hon inte låtit mig veta. Men när jag hade tvingat henne att ringa till hans rum och få reda på att jag skulle få reda på var han bodde fick jag reda på det. Oh, det var komplicerat... tänkte jag för mig själv med ett leende på läpparna. Men jag skakade lätt på huvudet för mig själv och steg ur hissen.
"Jag har saknat dig", Justin log försiktigt mot mig. Jag log och tog tag i hans hand. Han klämde min hand lätt. Hur kunde jag tvivla på att jag inte gillade Justin längre? Han är underbar. Hur kunde jag tveka på att han inte gillade mig? För som sagt, han är underbar.
"Jag har saknat dig mer!", sa jag med ett busigt leende på läpparna. Just nu orkade jag inte tänka på allt som har hänt. Just nu vill jag bara ha kul med Justin.
Han skakade på huvudet, " tror jag inte på sötnöt." Han log mot mig minst lika busigt. Jag skakade lätt på huvudet innan jag kände hur Justin kramade om mig.
Jag hinner inte skriva mer. Sorry för det!
Tack för kommentarerna! Och jag har en fråga till er: VAD TYCKER DU om Jelena?
Glöm nu inte skriva en kommentar, just din kommentar kommer göra mig gladare än vad du tror!
KISS
¦Popstar ¦ chapter 26 ¦
Detta har hänt:
I all hast hade mamma sagt till mig att Vanessa var på tv. Jag satt därför just nu med fjärrkontrollen i handen och blicken på tven.
När Vanessa kom ut kände jag pirret i magen. Fast hon hade denna hemligheten hade det inte förändrat sättet som jag känner för henne.
_____________________________________
Vanessa's perspektiv
"Så, Vanessa! Tack för att du ville komma idag!" Ellen log mot mig. Jag nickade med ett litet nervöst leende på läpparna.
"Det är alltid lika kul att vara här, Ellen!" sa jag. Hon nickade.
"Du har varit här, men ändå inte. Hur kunde du inte berätta det för mig?!" frågade hon med fejkad sårad röst. Jag skrattade till. "Saker har varit komplicerade..." började jag. Ellen nickade uppmuntrande mot mig. "Jag vet att jag inte har varit helt ärlig, men jag behövde ha hemligheten. Jag var inte redo att vara Vegas. Sedan hände det lite saker och då kom detta ut." tveksamt kollade jag ut i publiken. Jag såg ett par tjejer med tröjor som bar Vegas, eller ja mitt, ansikte på. De kollade på mig med leenden på deras ansikten.
"Känner du för att berätta för mig vad som hände? Vi är ju polare och så..." hon kollade på mig.
"Jag kanske gör det efter programmet!" sa jag med ett snett leende på läpparna. Den känslan som jag hade innan, känslan av att alla skulle hata mig, var nu borta. Ellen var lättsam att prata med, och de tjejerna jag hade arytmiskas såg ju inte ut att hata mig de heller.
"Vi har fått en ett ton med frågor genom twitter. Känner du för att svara på några?" frågade Ellen. Jag nickade glatt medan hon tog fram en lapp som hade varit på bordet mellan oss.
"Bieberfan95 säger: Om du nu är Vanessa är det då du som Justin Bieber var med i Frankrike? Om det var du, är ni två tillsammans? Ni är i alla fall söta tillsammans!" hon kollade på mig.
"Jag är Vanessa och ja det var jag som var med Justin..." svarade jag osäkert. Magkänslan i mig kändes att jag skulle hålla käft om mig och Justin.
Ellen log mot mig, "så detta är du?" frågade hon och en bild på mig och Justin när vi hade gått från NRJ matchen. Han hade sin hand i min. På bilden kunde man se hur mina ögon lös, och hur hans leende sken.
"Ja, det är jag..." svarade jag mer osäker nu än någonsin.
Tanken på Justin hade knappt slått mig sedan Taylor hade avslöjat mon hemlighet. Gillade han mig fortfarande? Eller var han sur på mig för att jag inte hade berättat om detta?
Gillade jag fortfarande honom? Eller var det för mycket i mitt liv för tillfället?
Så många frågor, så lite svar. För lite svar.
Resten av intervjun handlade inte om Justin. Men Ellen hade frågat mig om min turné som jag skulle ha i vinter. Om jag fortfarande skulle ha den och så vidare. Hon frågade också lite om hur mitt liv skulle se ut nu när jag var bara jag. Och på den frågan hade jag helt ärligt svarat: jag har ingen aning. Helt ärligt vet jag inte ens vad jag ska göra imorgon. För det är sant. Jag vet iget nu, allt är bara som en stor labyrint som jag inte kan ta mig ut ur.
_____________________________________
Hur gillade ni delen? 5 kommentarer?
Och tyckte ni det var rätt person som vann melodifestivalen? Jag hade ju velat att Ulrik Munther vann men Loreen var också riktigt bra! :)
Puss.
Vill ni ha nästa del idag?
Kommentera då ☺
¦Popstar ¦ chapter 25 ¦
Detta har hänt:
Jag förstår! Var inte ledsen!" viskade hon i mitt öra. Jag kände hur tårarna rann och klumpen i magen växte. Hur kunde mitt liv vara så här? Ibland önskar jag att jag aldrig hade haft denna hemligheten. Eller ja, det var ju ingen hemlighet längre. Men det som hade varit min hemlighet.
____________________________________
Justin's perspektiv
När man vet att personen man är förälskad i har en hemlighet som man inte kan berätta för någon kan man ändå förstå. Jag kunde det i alla fall. Jag visste ju att Vanessa hade en hemlighet för mig! Hon hade ju sagt det fler gånger. Så varför känner jag mig så förvirrad när jag ser alla tidningar, ser och hör hur alla pratar om det som har kommit ut.
"Vegas är i själva verket en tjej som har haft denna hemlighet i de åren Hondas varit känd. Vanessa Holmes är denna tjej, en bedragare? Eller bara en tjej som vill ha ett liv utanför kändiskskapet?"
Orden framför mig vreds, bytande plats. Försökte göra min hjärna att förstå vad som är sant, vad som inte Vanessa berättade för mig. Hur mycket jag tänkte, funderade kunde jag inte få ihop det.
I Frankrike hade ju Vegas suttit bredvid mig och mamma, jag hade inte känt igen rösten eller ögonen. Jag hade inte känt igen något med henne.
Vanessa's perspektiv
"Jag kan bara inte mamma! Det känns som att jag har svikit många personer, jag kan bara inte!" sa jag och slog ut med händerna.
"Men du kan ju inte bara sitta här i hela ditt liv! Du älskar ju att sjunga! Låt inte detta stå i vägen för dig! Jag förstår dog, jag vet att det som Taylor gjorde var fel. Men man kan inte ändra på det. Om man hade kunnat det hade det inte varit på detta viset just nu! Men nu går du ut där och gör som jag säger, det är för ditt egna bästa, Vanessa!" mamma kollade på mig med orolig ögon. Skräckslaget kollade jag ut på publiken, jag kunde se dem, men de kunde inte se mig.
"Men..." började jag men hittade inga ord för att fortsätta.
"Det är för din skull!" mamma puttade mig lätt i ryggen. Jag hörde hur pipet pep till. Pipet var tecknet på att jag skulle komma it på scen. Med en djup suck drog jag handen genom håret och steg ut på scenen.
Justin's perspektiv
I all hast hade mamma sagt till mig att Vanessa var på tv. Jag satt därför just nu med fjärrkontrollen i handen och blicken på tven.
När Vanessa kom ut kände jag pirret i magen. Fast hon hade denna hemligheten hade det inte förändrat sättet som jag känner för henne.
______________________________________
Det kommer en fortsättning på denna delen! Alltså kommer nästa del innehålla mer om intervjun.
Är det bara jag, eller blev novellen lite tråkig när hemligheten är avslöjad?
I alla fall, tack för kommentarerna! Det är tack vare dem jag tog mig ork att skriva denna delen!
Glöm inte att kommentera!
¦Popstar ¦ chapter 24 ¦
Detta har hänt:
Det kändes som att mitt liv rasade samman. När Taylor sa de orden som jag visste skulle förstöra mitt liv visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle jag le och vinka mot de ansikten som förvånat kollade på mig, eller skulle jag - som jag gör just nu - springa så långt ifrån skolan som jag kunde.
När jag kom fram till en kulla i mitten av Central Park satte jag mig ner, tog upp min mobil och klickade mig fram till mammas nummer.
Helvetet har brutit loss de fyra orden prydde de flesta tidningar jag skymtade framför mina ögon. Snabbt kollade jag igenom en av de många tidningar.
"Vanessa Holmes, Vegas. Vem är vem och varför är hon inte bara en? En av hennes väl nära vänner hade på lunchen i går sagt Vanessas/Vegas hemlighet. Alla blev chokade och ett antal har kommit med kommentarer enligt detta.
Lovisa, en tjej som säger sig vara en nära vän med Vanessa säga följande:
"Jag har aldrig misstänkt Vanessa för något som detta. Det kom verkligen som en chok! Jag hade förstått att det var något som inte ritkigt stämmde med henne, hon verkade lite... Ska man säga hemlighetsfull ibland...."
Mer hann jag inte läsa innan tanten vid tidningar sa åt mig att om jag ville läsa mer fick jag köpa tidningen. Med en suck sa jag ursäkta. När jag kollade in i hennes ögon såg jag hur hon drog efter andan och högt sa: "Det är Vanessa Holmes!". Genast hade flera stycken stannat och kollat på mig. Med en suck av både rädsla och en gnutta av hat mot Taylor. Hur kunde han säga detta? Hur hade han kunnat säga att jag var Vegas? Jag hade litat på honom mer än vad jag litade på min mamma! Och mig själv. Men han har tagit bort min tillit, han kommer inte få tillbaka den - eller få mig att gömma mig eller vela försvinna. Jag ska vara stark.
Med en smäll stängde jag mitt skåp i skolan. Alla stod och viskade, pekade. Osäkert kollade jag mig omkring innan jag la mitt hår på ena sidan av min hals. Jag mötte Taylors blick, han tvekade innan han öppnade munnen. Men jag hann före honom.
"Jag trodde du var någon jag kunde lite på, Taylor! Jag trodde du var någon annan än den personen som du visar just nu. Jag sa detta till dig för att jag litade på dig mer än vad jag litade på någon annan! Det du gjorde kommer jag aldrig förlåta! Och jag vet, jag var inte vid din sida när din morbror dog, och ja jag vet att han var viktig för dig! Men jag trodde ändå du visste hur mycket Vegas betydde för mig, jag trodde du visste att ingen skulle veta att jag var henne! Men allt jag trodde var visst fel, vilket betyder att du inte är bättre än någon annan." Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag kollade mig omkring på de andra som hade stannat och kollat på allt. Istället för att lägga tid på dem kollade jag ännu en gång på Taylor som fortfarande stod på samma plats. Jag hörde hur han viskade, "förlåt."
"Tyvärr räcker det inte denna gången. Du har förstört mitt liv, hoppas du förstod det när du berättade detta för alla!" med de orden la jag väskan på axlen innan jag gick med bestämmda steg därifrån.
Kollade in i Tayors ögon...
Om jag trodde att mötet med Taylor skulle bli jobbigt var det inget som mötet med Pearl. Jag hade helt glömt bort att hon inte visste min lilla hemlighet. Jag hade inte tänkt på hur hon skulle reagera över detta. Men mitt svar hade kommit rätt snart när jag hörde henne kalla mitt namn. Jag vände mig om med mina ögon fulla av tårar hon kom halvt springandes mot mig.
"Förlåt, jag skulle ha sagt men jag var rädd..." sa jag snyftande. Innan jag hann säga något mer kände jag Pearls armar runt mig.
"Jag förstår Vanessa, Taylor berättade varför du inte har sagt det. Jag förstår! Var inte ledsen!" viskade hon i mitt öra. Jag kände hur tårarna rann och klumpen i magen växte. Hur kunde mitt liv vara så här? Ibland önskar jag att jag aldrig hade haft denna hemligheten. Eller ja, det var ju ingen hemlighet längre. Men det som hade varit min hemlighet.
Mmmh.
Taylor, vad har du nu gjort?
¦Popstar ¦ chapter 23 ¦
Detta har hänt:
alla saker som jag inte kan berätta för honom. Med de kännslorna får vänta, de om alla hemligheter alltså. För nu vill jag njuta av de ögonblicket när Justins läppar ännu en gång pressas mot mina.
_______________________________
Att försöka bli vän med den person som verkar hata en mer än vad han hatar tjejväskor (ja, Taylor hatar det riktigt mycket!) är verkligen inte bra. Speciellt när man se han stå med Stella, Stella är tjejen som hatar mig och jag som hatar henne. Hon har inte varit på skolan på ett tag, tack och lov! Men nu, när inget är bra i skolan ska hon såklart komma och dregla på Taylor. Hon har alltid haft en förälskelse på honom, men han har alltid varit på min sida. Han hade inte kollat åt hennes håll, men nu. Nu satt hon i hans knä, jag kunde se på långt håll hur hon flörtade med honom.
Jag ruskade på huvudet för mig själv, med mobilen hårt i min hand och tanken på Justins stöttande ord i huvudet gick jag fram till Taylor.
"Kan jag prata med dig? Själv?" jag kollade kallt på Stella när jag sa 'starkt'. Taylor kollade på mig med samma kalla blick som jag hade gett Stella. Han gav mig en kort nick, reste sig upp från Stella innan han började gå. Jag följde efter honom tills vi kom ut. Lika plötsligt som han hade rest sig från Stella stannade han.
"Nu är vi själva, prata på", sa han med blicken strax ovanför mitt huvud.
"Jag vet att jag inte är den bästa vännen. Men jag ville säga till dig att jag ber om ursäkt för mitt dåliga beteende. Jag skulle ha varit med dig mer, jag vill berätta för alla vem jag är! Speciellt när detta händer! Jag vill inte ha hemligheten längre! För det är den som har gjort allt detta mellan oss och jag vill inte det!" jag kollade bort mot parkeringen innan jag kollade på Taylor igen. Jag kunde inte förmå mig själv att andas, för nervös över hans svar.
Men hans svar var inte alls det jag hade tänkt mig, jag hade tänkt mig något med "jag förstår dig, jag kommer aldrig berätta din hemlighet!" men istället kom svaret: "då kanske jag ska avslöjanden för dig?!"
Taylor hade efter den meningen stormat tillbaka in i skolan igen, tafatt halvsprang jag samma väg som honom. Det gick långsammare för mig med alla tårarna som rann ner för mina kinder och gjorde synen suddig för mig. När jag såg honom ställa sig upp på ett av de många borden inne i den smockfulla matsalen som hade blivit tyst av Taylors röst som just hade sagt "tyst".
Det kändes som att mitt liv rasade samman. När Taylor sa de orden som jag visste skulle förstöra mitt liv visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle jag le och vinka mot de ansikten som förvånat kollade på mig, eller skulle jag - som jag gör just nu - springa så långt ifrån skolan som jag kunde.
När jag kom fram till en kulla i mitten av Central Park satte jag mig ner, tog upp min mobil och klickade mig fram till mammas nummer.
_______________________________
Någon mer än jag som inte gillar Taylor så speciellt mycket?! :o
Vad kommer nu hända?
Jag vet, men inte ni! ;)
Snart kommer ny design! Så då kan ni kommentera igen.
