Jag kollade frustrerat omkring i min garderob. Det fanns inget att ta på sig! Liksom det var ju November, ändå lite kallt så man kunde inte gå omkring med shorts och linne på kvällen.
Jag fortsatte att kolla omkring innan jag hittade mina vita shorts, inte sånna kort korta shorts som bara gick precis nedanför troserna utan ett par som fick ner nästan til knäna. Till det visste jag precis vad jag skulle ha. Min fina ljusblåa blus och en svart väst. Jag hade bara håret naturligt, men en naturlig sminkning.




Jag tog min bruna väska, la ner mobil, pengar och min bok. Jag vet inte varför den skulle med, men den åkte ner i väskan den med.
Klockan var bara halv sex. Pappa var fortfarande inte hemma, liksom okej, han brukade inte vra hemma ofta innan heller. Men nu på sista tiden är han borta precis hela tiden! Börjar riktigt tidigt på morgonen och kommer hem sent på kvällen.
Jag var lite hungrid så jag kollade i kylskåpet om vi hade något gott.

*

Jag slängde ner cyklen innan jag började gå. Justin hade smsat och sagt att jag skulle gå mot piren. Vi hade en liten strand här, piren var inte stor, men mysig.
Klockan var bara halv sju. Jag kunde int estanna hemma längre, det tysta huset gjorde mig frustrerad. Jag satte mig på piren, solen höll på att gå ner. Det var riktigt fint! Jag drog upp boken ur min väska.
Detta var aksnek femtioelfte gången jag läste denna boken, Stephenie Meyer var en riktigt bra på att skriva! Jag läste denna boken för sist kanske en månad senast högst. Breaking dawn, helt klart min favorit! Jag hann läsa några kapitlen - jag läste ganska snabbt - innan Justin kom.
"Hope, är du redan här?" frågade han mig lite förvånat. Han trodde säkert att han skulle komma först. Jag log smått mot han, "jag orkade inte vara hemma längre" svarade jag enkelt. Han nickade och satte sig revid mig. Jag la ifrån mig boken och kollade ut på solnedgången, den var nästan helt nere nu.
"Det är verkligen vackert!" sa jag. Han nickade, "visst är det vackert, men det kan inte mäta sig med personen som sitter brevid mig!" jag log. För att skämmta kollade jag brevid mig och sedan på andra sidan av Justin. "Är här fler än oss Justin?" frågade jag han. Han skrattade, "sluta, det är du som är vacker!" jag log smått. "Då ska vi inte börja prata om dig!" sa jag. Han skakade bara på huvudet.
Justin hade börjat nynna på en låt. "Vad sjunger du?" frågade jag han. Han kollade på mig, han hade sin arm runt mig. Så jag fick kolla upp på han.
"Vet du vem One Direction är?" frågade han mig. Jag skakade på huvudet, "det är ett pojkband från England. Det var deras låt jag sjöng." jag nickade innan ja frågade han ifall han kunde sjunga för mig. Han nickade.

"Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe You don't know You don't know you're beautiful
Oh oh But that's what makes you beautiful"

Man kan inte beskriva med ord hur bra det lät, hans röst bar precis bra hes. Jag kollade in i hans ögon medans han sjöng, de blänkte lite extra mycket medans han sjöng. Man såg verkligen hur mycket han gillade det.

yeah! två delar idag *stolt* !
tack för era kommentarer fortsätt sa vetja! (och snälla, skriv lite mer än 'bra!' eller 'mer' typ, skriv om jag ska ändra något, eller ja lite mer utförliga, hehe)

kissesღ