Hope's perspektiv

Medans jag åt upp frokusten tänkta jag på vad jag skulle göra under höstlovet som var nu nästa vecka. Idag var sista skoldagen.
Jag åt upp det sista av min macka innan jag reste mig upp för att ta min mobil och gå till Love som snart skulle komma för att hämta mig. När jag precis skulle gå ut kom jag på att jag inte hade tagit med min mobil så jag sprang upp tog mobilen och sprang ner igen.

*

Lov, magkännslan sa att denna veckan som kommer, kommer bli bra. Jag får ju hoppas på det bästa. Love skulle till Frankrike, lyckost han! Slipper denna hålan, eller nej, det kanske inte ä en håla. Men det har sett ut likadant så länge som jag kan minnas.

"Hope? Är du hemma?" pappas röst hördes. Jag reste mig från soffan där jag hade kollat på tv.
"Här!" sa jag medans jag gick emot hallen. Det kalla trä golvet kylde ner mina redan frysta fötter. Jag såg pappa, han kollade sorgset på mig.
"Vad är det?" frågade jag oroligt. Snälla säg att det inte är det jag tror det är...
"Det har hänt.." han sa det i knappt en viskning. Jag kollade ledsammt på han.
"Nej!" viskade jag.



Min annars varma och sköna säng kändes kall och hård...
Inget kändes rätt, inget kändes rätt utan henne. Visst, hon kanske inte var fullt... hm, hur ska man kalla det, normal?! Men hon var ändå min... ja min mamma. Hon hade varit den perfekta mamman. Hade ett bra jobb, känade bra, såg bra ut, ja hon hade allt! Tills den dagen kom. Dagen som förändrade vår familj. Pappa hade varit stark för min skull, men jag såg alltid smärtan i hans ögon. Var gång någon nämnde henne namn. Eller nämnde något som påminnde om henne, såg jag smärtan i hans ansikte, i hans ögon.
Jag var bara åtta eller nio år när den dagen kom. Men jag kommer ändå ihåg den som om det var igår.

Mamma skulle komma och hämta mig efter skolan, jag hade precis började i andra klass. Helt nya männsikor överallt. Ny skola, ja nytt allt. Vi hade flyttat hit till Texas under sommaren. Pappa hade fått sitt jobb här, mamma hade också fått ett jobb. Hennes jobb tyckte jag ver helt galet. Hon jobbade som en typ stundkvinna för olika filmer. En dag skulle hon till något berg, därifrån skulle hennes 'roll' som egentligen spelades av Julia Roberts. Hon skulle falla ner för ett berg. Såklart skulle hon ha någon slags säkerhetslina. Men den krånglade så hon ramlade platt ner i marken.
Hon var nästan död när hon kom till sjukhuset. Men på något vis klarade hon sig. Efter flera månaders av kämp från henne verkade allt gå bra. Tills hon träffade några skumma killar, de misshandlade henne. Fick henne att ta droger. Hon blev helt konstig. Hon var altid sur när hon kom hem. Om man sa emot henne var hon nära på att slå till en, fast var gång ångrade hon sig i sista sekund.
En dag hade hon tagit överdos i droger. Då hamnade hon i koma. Pappa hade aldrig velat dra ut kontakten - fast det hade gått så många år hade hon fortfarande haft någon maskin som hade i gång hennes hjärta.