Innan jag gick ner för att äta min... hm brunch tog jag min mobil ifall han kulle svara. Jag var redigt nyfiken på vem det var! Inte för att jag tror att jag kände han. Men man vet ju aldrig.
Det första jag gjorde när jag kom in i köket var att ta fram ett glas och hälla i mjölk i det, som jag alltid har sagt, mjölk är guds gåva till männskligheten!
Med ett pling for jag upp ur min dröm om mjölk, min mobil, ett nytt meddelande, ett äkta leénde på mina läppar.

"You sad you're just a regular girl? Well, i will tell yo that you ARE speciall. I met girl, many girls, but non of 'em talks to me on this way that you dose. You are special in a way i cant explain.
My name is Justin, imma regular boy from a smal town living in this big world. Im just livling my dream. But its hard, it's getting better now. Now when i talk to you. You dont now it, but you have changed me. In a good way tho, it's hard to explain in what way. But you have.
My full name is... Justin Drew Bieber."

Jag kollade förvånat på mobil skärmen.
Ni tror säkert att jag är förvånad för att det är kändisen Bieber som pratar med mig. Men nej, jag är förvånad över det han skriver om mig. Precis som om jag betyder något för honom. Inte för att jag någonsin kommer göra det för någon. Aldrig, jag litar inte på mig själv. Jag har aldrig varit kär, aldrig i mitt liv.
Det känns som om jag är i denna bubblan i skolan, ingen ser mig, ingen bryr sig. Men. När jag pratar med Justin känns det som att han verkligen bryr sig om mig. Som om han verkligen bryr som om vad jag skriver. Om hur jag mår.

"Well you now what Justin? You are special, you now when i told you that i always have that fake smile on me? Well everytime i read youre massages this huge real smile comes on my face.
You have no idea how much that means to me! From this horrible day to one of the best days just cuse i talked to you. (You made it better if you didnt now it...)
And you have changed my to, in a good way."

Justin's prespektiv

Jag väntade nervöst på ett svar från Hope. Innerst inne visste jag att hon inte skulle ta det stort att jag var Justin Bieber. Jag kan inte undvika det, jag kommer föralltid vara han.
Jag är glad att hon pratade med mig som om jag var en normal männsika, precis som alla andra - jag är ju det man ändå inte på samma gång. Jag är precis som alla andra i mitt huvud och mitt sätt att se på alla saker. Men mitt liv, hur jag bor, vad jag gör som mitt jobb. Alla som känner igen mig vart jag än går.
"Hey Justin! Ska vi dra eller?" jag rykte till. Ryan min stylist hade kommit fram till mig. "Vi är klara för idag, du kan sticka till hotellet om du vill!"
Med en nick reste jag mig upp ur stolen jag hade suttit på nu i några timmar, känns det som i alla fall.



Vad skönt! Att lägga sig i sängen på hotellet efter en hård träningsdag var skönt. Jag var nära på att somna när pipet från min mobil hördes. Med snabba reflexer reste jag mig upp och läste meddelandet jag hade fått av Hope.

"Well you now what Justin? You are special, you now when i told you that i always have that fake smile on me? Well everytime i read youre massages this huge real smile comes on my face.
You have no idea how much that means to me! From this horrible day to one of the best days just cuse i talked to you. (You made it better if you didnt now it...)
And you have changed my to, in a good way."

Jag kände glädjen bubbla innom mig. Jag log när jag läste 'You made it better if you didnt now it...' .
Hope var inte som alla andra, hon var unik. Jag tryckte in ett svar innan jag drog av mig tröjan och byxorna och föll i en djup sömn.