Detta har hänt:
Men nu, när jag står här - lyckligare än någonsin - var det ändå något som gnagade mig långt bak i huvudet. Något som jag inte visste vad det var, men något som jag skulle komma på.
"Jag är din kompis Justin, jag förstår om något är fel!" Alfredo klappade mig vänligt på axlen innan han gick tillbaka in i rummet. Jag skakade på huvudet för mig själv innan jag också gick in.

---

Att gå på Times square på kvällen var alltid lika storslaget. Alla människor som fortfarande gick snabbt med teletonen klistrad mot örat. Men det var inte det som var det bästa med att gå här, utan det var alla skyltar på husen, på alla olika färger, olika texten.
Att kolla sig omkring och se Forever 21 - som förövrigt är i fyra våningar - att se McDonalds, som även finns bredvid Madame Tussauds fast då var det amerikas största McDonalds. Att kolla på alla olika människor, från de finklädda till någon galning som stod i bara shorts och skor. Det var alltid lika mäktigt.



"Jo, Vanessa, du måste förfölja mig!" jag rykte till och kollade bak. Snabbt la jag ner mobilen på ett av de gamla borden inne på ett av de hundratals Starbucks i New York. Istället för att svara personen suckade jag och vände mig om igen, jag tog tag i min varma choklad. Inte världens godaste, men ändå gott.
"Hey, det är inte jag som förföljer dig!" sa Justin och satte sig på stolen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen innan jag kollade ner i mobilen igen. Jag hörde hur han skrattade lite och kunde se i ögonvrån hur han lutade sig på bordet med huvudet i händerna. Jag låste mobilen med en frustrerad suck samtidigt som jag kollade inte i Justins ögon.
"Vill du mig något speciellt eller...?" frågade jag. Han kollade fundersamt på mig innan han reste sig upp och gick till kassan. Jag studerade honom medan han sa något till servetrisen bakom disken.
Han hade på sig ett par bråa joggingbyxor, eller mysbyxor det bros ju på vad man vill kalla det, en vit tshirt under en jeansjacka med inbygd hoodie. Enkelt, men - mot min vilja - snyggt.

"Varför hatar du mig?" Justin hade satt sig ner på stolen igen med en kopp i handen. Bara för att man såg grädden och marsmellown ovenför kunde jag lista ut att han också hade en varm choklad, wannabe me. Jag skrattade lite åt mina ägna konstiga tankar innan jag svarade på Justins fråga.
"Vem har någonsin sagt att jag hatar dig, Justin? Hata är ett starkt ord." konstaterade jag bestämmt. Justin skrattade men nickade sedan.
"Så du hata inte mig?" frågade han och flinade. Jag suckade och himlade med ögonen. Jag sa inget utan tog ännu en klunk utav min choklad.



"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.

---

Vad har Justin gjort nu då? ;)
Inte världens längsta del, men jag har lite saker att göra till imorgon..
7 kommentarer?