"Vad är det ni säger?" frågade Scooter och kollade på mig med stora ögon. "Vi måste åka hem, eller jag måste i alla fall det!" sa jag med gråten i halsen. "Jag följer med dig!" sa Justin och tog tag i min hand. Jag kollade upp på honom. Han nickade mot mig, jag kollade på Scooter igen. "klart att ni ska åka! Men, ni måste ova att ringa mig såfort som ni kommer hem till dig, Autumn! Och ni får inte göra något dumt! Utan ringa polisen istället! Och om ni inte är tillbaka inom en vecka så kommer jag efter er, okej?" Scotter kollade allvarligt på mig och Justin. Vi nickade mot honom.

"Vi åker också med!" sa Chris. De andra instämmde. Jag skulle precis protestera när chris kom närmare mig och kollade rakt in i mina ögon. "Du är som en syster för oss Autumn! Din mamma betyder mycket for oss! Vi vill också hjälpa till!" Jag nickade.

Allting hade hänt så snabbt. Först var allting bra, vi var ute på Autumns balkong och hade kul. Sedan hade allt blivit sämre. Jag kunde verkligen se på Autumn hur ledsen hon såg ut. Fast hon sörsökte dölja det. Och nu, nu var vi nästan framme vid Autumns hus. Det kändes bara inte bra. Fast jag inte har träffat Autumns mamma så var jag ändå orolig för henne.

"Justin!" Jag vaknade ur mina tankar och kollade mig omkring. Vi hade stannat och Autumn höll ut sin hand. Jag otg tag i den och kände hur Autumns hand skakade.

"Mamma? Mamma?" jag kollade i vardagsrummet, ingen där. Jag kollade i köket, ingen där. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder när det bara fanns ett rum kvar att kolla i, mitt rum.

"Justin!" skrek jag och föll ner på mina knän. Tårarna bara rann, och rann.

---

ni behöver itne säga att den är kort, för jag vet det. Jag mår inte alls bra, har ont i magen och huvudet och är riktigt trött. Men denna delen skrev jag till er så ni skulle ha något att läsa. Förlåt.

Kommentera?

♥