Bilden på mamma, liggandes helt livlös var fast i mitt huvud. Hur hon log där mitt på golvet, blek ömtålig och blodig. Jag hade skrikit på Justin av ren panik. Han hade kommit och ringt ambulansen. Så här var jag, på sjukhuset helt ovetandes om vad som skulle hända. Jag visste inte om mamma levde ens. Och den tanken gjorde mig helt svag i hela kroppen. Jag vill inte ens tänka på vad som kommer hända om mamma inte kommer överleva. Hur kommer jag klarar mig utan henne? Hon som har stöttat mig sedan jag föddes, hon som alltid har varit vid min sida oavsätt vad som har hänt.

"Autumn?" Justin skakade på mig lite och jag kollade på honom. Han och Chris hade följt med mig hit. Fast jag hade protesterat och sagt att jag kunde gå själv insisterade de på att jag skulle följa med. Vilket jag tycket var väldigt skönt. Jag hade inte klarat av att sitta här, helt själv och bara vänta på vad som ska hända.
"Hur mår du?" frågade Justin och tog tag i min hand. Ja, hur mår jag? Jag känner inget, det är bara tomt i mig. Jag kände mig stel i hela kroppen. Jag ville gråta, men jag kunde inte. Jag vill skrika, men hittade inte min röst. Istället för att svara på Justins fråga kramade jag honom. Om inte han hade varit här, hade jag med all säkerhet inte kunnat klara av detta.
"Vill du ha något att äta eller dricka? Klockan är rätt så mycket och du har inte åtit på länge?!" frågade Chris ett tag efter. Jag tänkte lite. Jag var ju rätt törstig. Men jag kan inte få i mig någon mat. Det känns bara som att det kommer komma upp igen.
"Ja, en cola." svarade jag hest. Jag hade inte använt min röst så mycket sedan jag hade varit hemma. Jag har ingen lust med att prata. 

Efter två timmar av väntan kom doktorn som jag hade pratat med innan idag fram till mig och Justin. Chris hade dragit hem, klockan hade närmat sig halv två på natten. Så jag hade sagt till honom att om det hände något, skulle jag ringa.
"Autumn, Justin." började han och kollade på oss två med en obeskrivlig min. "Kan ni följa med mig?" frågade han sedan. Jag nickade och kollade på Justin med en orolig blick. Han tog min hand och kollade på mig med en lugnande blick.
Vi kom fram till en korridor som var nästan folktom. När vi hade passerat ett par dörrar öppnade han en och steg in. Oroligt satte jag mig ner i den stolen som doktorn hade bett mig och sätta mig i. Justin stod bredvid mig med fortfarande min hand i hans.
"Var är mamma?" frågade jag efter några minuter av tystnad. Doktorn sog av sig sina gamla rund glasögon och la dem framför sig. Han suckade lite innan han kollade in i mina ögon.
"Tyvärr kunde vi inte göra något. Hon hade för många skador, hon hade många inre blödningar och en skallskada. Vi gjorde allt vi kunde men vi kunde inte rädda henne. Jag är ledsen!"

Jag som inte trodde att jag kunde gråta. Men tår efter tår rullade ner för mina kinder. Jag kunde inte tro på det han precis hade sagt, jag ville inte tro att det som han sa var sant.
Jag kände Justins armar runt omkring mig. Jag kramade honom hårt. Han viskade i mitt öra, "jag är så ledsen Autumn! Jag är så ledsen!"

Aww, stackars Autumn!!
Och hur kommer det nu bli då? Kommer hon fortfarande spela in? Eller?
Jag har själv aldrig varit med om att något i min familj som har dött. Inte min mormor och morfar, eller farmor och farfar. Så jag vet inte riktigt hur det känns att mista en i familjen. Vilket jag är väldigt glad över! Så jag kunde inte riktigt förklara Autumns kännsor, hoppas det blev bar i alla fall!
Klarar ni kommentera mycket? Eller...?
Pusssss