"Justin, jag cill åka till L.A igen. Kan vi snälla inte göra det snart?" frågade jag väl inne i bilen. Justin kollade tveksamt på mig. "Är du säker? Det kommer ju säkert bli begravning och sådant." frågade han mig. Jag nickade. "Jag ber pappa fixa begravningen. Han vet hur hon vill ha det! Och hon skrev i brevet att jag skulle vara glad. Och jag kommer inte vara glad här." sa jag och kollade fram. Jag såg i ögonvrån hur Justin nickade och tog upp sin mobil.

Man ska le och se glad ut. I alla fall när ingen annan ser. För när man är själv, så finns inget annat i tankarna än det som man inte alls vill lägga märke till. Sådant som man vill glömma och sen aldrig komma på igen. Men man kan ju inte mer än försöka vara glad framför dem som man älskar. Framför dem som faktiskt ser hur jag mår innut i mig. Men som jag inte kommer visa. För hon sa att jag skulle vara glad. Och det är så som jag kommer vara.
Begravningen var något av det värsta som har hänt mig. Att veta att hon var så nära. Men ändå så långt ifrån kändes inte rätt. Att veta att hutmycket man än ville att kistan skulle öppnas och att hon skulle sätta sig upp och kolla sig förvirrat omkring och undra vad som hade hänt. När man såg hur alla nära och kära satt och grät, att känna hur klumpen i halsen inte ville försvinna och att känna hur man bara önskade att det var jag som la i kistan och inte hon. 
Efter alla förväl med min mormor och morfar, pappa, Chris och alla andra killarna åkte vi - jag och Justin - tillbaka till L.A. Vilket också var jobbigt.

"Allvarligt Autumn, hur mår du? Orkar du verkligen börja spela in snart igen?!" frågade Dolly mig med en seriös blick. Jag kollade upp på henne och tårkade bort tåren som olyckligt vis hade åkt ner för min kind.
"Jo, jag klarar det. Jag måste klara det. Jag kan bara inte sitta här och sitta, något måste jag göra så jag inte tänker på det hela tiden. Det kommer jag ladrig klara. Jag måste bara, slippa all fritid." sa jag och reste mig upp ur stolen jag satt på och gick ut mot balkongen. Utsikten var lika vacker som alltid.



Efter en lång pratstund med Dolly gick vi ner till matsalen för att äta middag. Jag kände mig faktiskt bättre, inte lika... Sorgsen längre. Vilket fick mig att få lite skuldkännslor, jag vet inte varför. Men jag tänker inte låta detta taöver mitt liv. Jag måste gå vidare. Mamma kommer alltid att finns i mitt hjärta.

"Autumn, vill du följa med mig till mitt rum?" frågade Justin mig. Vi hade träffat dem efter middagen och begett oss till baren. Jag nickade åt Justins fråga. Strax därefter sa vi hejdå till alla och tog hissen upp till hans rum.