¦Popstar ¦ chapter 21 ¦

Detta har hänt:
Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
___________________________
"Vad gör du här?" frågade jag honom förvånat. Justin reste sig upp från stolen som han hade suttit på och gick fram till mig.
"Jag hälsar på dig, vad trodde du?" frågade han mig och blinkade med ena ögat. Med ett leende på läpparna skakade jag på huvudet innan jag kasta mig ner i sängen av utmattning. Fast denna dagen har varit rent ut sagt hemsk kunde Justin bara gör mig glad genom att hälsa på mig. Jag visste vad det betydde, men ville inte erkänna det för mig själv för det jag visste fick inte hände, det gick bara inte.
"Har du någon speciell anledning...?" frågade jag tveksamt efter den långa med inte pinsamma tystnaden.
"Faktiskt! Jag ville säga dig en sak." han slog sig osäkert ner bredvid mh i sängen. Jag satte mig halvt upp med blicken fast i hans.
"Vad vill du säga?" jag kände hur mina hände blev svettiga och hur hjärtat började bulta snabbare i bröstet.
"Jo..." han skulle precis säga något mer när mamma kom in i rummet.
"Vanessa du ska..." sa hon men hennes röst tystnade när hon såg Justin. Ett leende spred sig på hennes läppar, men hon ursäktade sig snabbt, gav mig en blick som var i stil med "bra-jobbat-tjejen" men jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det.
"Ursäkta min mamma, hon är pinsam!" sa jag med en frustrerad suck. Snabbt reste jag mig ur sängen och jag fram till fönstret. Det började bli mörkt ute och jag kom och tänka på Taylor. Varför? Varför skulle jag vara så sjukt ego ibland? Fast jag inte tänkte på det själv visste jag att Taylor hade rätt, han ska inre behöva bry sig om min hemlighet, det är mitt ansvar att vara två personer, inte hans!

"Justin?" började jag, fortfarande med blicken på utsikten. Jag kunde höra hur Justin kom närmare mig, och se han i ögonvrån ställa sig bredvid mig med sin blick på mig.
"Ja?"
"Har du någonsin haft en hemlighet som du inte kan berätta för någon? För om du berättade den skulle ditt liv kanske förändras och du är rädd för den förändringen? Har du det?" när jag hade sagt det sist kollade jag in i hans ögon. De kollade på mig med nyfikenhet men ändå medkänsla.
"Jag har haft hemligheter, men ingen som är något viktigt." han kollade tveksamt på mig en stund innan han tog tag i min ena hand. "Vanessa, du ska veta att oavsett vad, oavsett vad det är du inte kan berätta, oavsett vad det gäller kan du säga det till mig. Om du inte vill det respekterar jag det, men om du vill ha någon att prata med vill jag att du ska veta att jag finns här för dig. Oavsett om jag är här i New York eller på andra sidan jorden! Glöm inte det!" med tårar i ögonen kramade jag om Justin. Varför var han så jävla underbar?
______________________________
GRATTIS JUSTIN PÅ 18-ÅRS DAGEN! JAG KAN INTE TRO ATT DU ÄR ARTON ÅR! DET GÅR BARA INTE! JAG VILL INTE TRO DET HELLER, STAY KIDRUHL!
hoppas ni gillade denna delen, inte så speciellt bra eller lång men jag sitter på bussen på väg hem och har typ inget batteri på mobilen, men jag kände att jag var tvungen att lägga upp en ny del och säga grattis till Justin! 18 bast!

Snar kommer ny design, så då kan ni kommentera igen YEEES!!



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0