¦Popstar ¦ chapter 22 ¦
Detta har hänt:
"Jag har haft hemligheter, men ingen som är något viktigt." han kollade tveksamt på mig en stund innan han tog tag i min ena hand. "Vanessa, du ska veta att oavsett vad, oavsett vad det är du inte kan berätta, oavsett vad det gäller kan du säga det till mig. Om du inte vill det respekterar jag det, men om du vill ha någon att prata med vill jag att du ska veta att jag finns här för dig. Oavsett om jag är här i New York eller på andra sidan jorden! Glöm inte det!" med tårar i ögonen kramade jag om Justin. Varför var han så jävla underbar?
"Så, vad var det du ville säga till mig innan?" frågade jag Justin senare på kvällen. Jag gick från fotöljen jag hade suttit i fram till Justin som satt på sängen. Jag satte mig bredivd honom, lite nervös var jag dock.
"Erm..." sa han. Jag kunde så hur hans kinder blev lite rosa. Men snabbt försvan det och hans ögon blev fyllda av bestämmdhet och något annat som jag inte kunde tyda. Han satte sig så han var mittemot mig. Jag kände hur min puls ökade och jag kunde höra mina hjärtslag i öronen.
Långsammt, lutade han sig fram mot mig. Han la sin ena hand på min kind medan han kollade mig rakt in i mina ögon.
"Jag är förälskad i dig", viskade han hest innan hans läppar mjukt pressades mot mina.
Pirret i magen, kännslan i kroppen, kännslan av hans läppar mot mina. Inget kunde beskriva kännslan, kännslan av Justins läppar, kännslan av Justins hans i mitt hår.
"Som jag sa, är gillar dig mycket." sa Justin. Jag kunde inte undvika att ett stort leende spred sig på mina läppar. "Och jag dig!" svarade jag, självsäker över kännslan inom mig. Något som kändes rätt, och det något var Justin. Jag vet att jag har gömt kännslorna för honom inom mig, för rädd för alla saker som jag inte kan berätta för honom. Med de kännslorna får vänta, de om alla hemligheter alltså. För nu vill jag njuta av de ögonblicket när Justins läppar ännu en gång pressas mot mina.
Skit kort jag är sämst, i know.
men som sagt jag mår skit huvudet dödar mig och jag vill bara sova.
"Jag har haft hemligheter, men ingen som är något viktigt." han kollade tveksamt på mig en stund innan han tog tag i min ena hand. "Vanessa, du ska veta att oavsett vad, oavsett vad det är du inte kan berätta, oavsett vad det gäller kan du säga det till mig. Om du inte vill det respekterar jag det, men om du vill ha någon att prata med vill jag att du ska veta att jag finns här för dig. Oavsett om jag är här i New York eller på andra sidan jorden! Glöm inte det!" med tårar i ögonen kramade jag om Justin. Varför var han så jävla underbar?
"Så, vad var det du ville säga till mig innan?" frågade jag Justin senare på kvällen. Jag gick från fotöljen jag hade suttit i fram till Justin som satt på sängen. Jag satte mig bredivd honom, lite nervös var jag dock.
"Erm..." sa han. Jag kunde så hur hans kinder blev lite rosa. Men snabbt försvan det och hans ögon blev fyllda av bestämmdhet och något annat som jag inte kunde tyda. Han satte sig så han var mittemot mig. Jag kände hur min puls ökade och jag kunde höra mina hjärtslag i öronen.
Långsammt, lutade han sig fram mot mig. Han la sin ena hand på min kind medan han kollade mig rakt in i mina ögon.
"Jag är förälskad i dig", viskade han hest innan hans läppar mjukt pressades mot mina.
Pirret i magen, kännslan i kroppen, kännslan av hans läppar mot mina. Inget kunde beskriva kännslan, kännslan av Justins läppar, kännslan av Justins hans i mitt hår.
"Som jag sa, är gillar dig mycket." sa Justin. Jag kunde inte undvika att ett stort leende spred sig på mina läppar. "Och jag dig!" svarade jag, självsäker över kännslan inom mig. Något som kändes rätt, och det något var Justin. Jag vet att jag har gömt kännslorna för honom inom mig, för rädd för alla saker som jag inte kan berätta för honom. Med de kännslorna får vänta, de om alla hemligheter alltså. För nu vill jag njuta av de ögonblicket när Justins läppar ännu en gång pressas mot mina.
Skit kort jag är sämst, i know.
men som sagt jag mår skit huvudet dödar mig och jag vill bara sova.
Trackback
