¦Popstar ¦ chapter 35 ¦
Alla mina nerver i kroppen skrek efter henne, de ville känna hennes läppat mot mina.
Imorgon åker jag till henne igen, om det så är det sista jag gör.
Vanessa's perspektiv
Jag har aldrig varit rädd för att kag inte var duktig nog eller snäll nog. Men nu när allt och alla säger tvärt emot börjar jag tro på det. Som om det verkligen stämmde.
Om någon en gång har lämnat dig, sedan kommit in i ditt liv igen - eller i alla fall försökt - men du sa nej. Då ska man inte tro att allt kommer att försvinna. Att personen inte kommer att komma efter dig gång på gång.
Jag skulle inte ha trott att pappa inte skulle komma efter mig. Men när har hade gjort det om och om igen, även på min turné som nu hade börjat.
Var gång han hade kommit tillräckligt nära mig hade han sagt kränkande saker som att jag inte var något mer än en olycka. Att jag egentligen inte skulle finnas, att den kvällen jag blev gjord bara var ett stort misstag.
Men om man ska ta något bra med mitt levande helvete så är det faktumet att Justin kommer ikväll. Ja, det har gått två veckor in i min turné. Att uppträda är något jag älskar. Men nu under dessa två veckorna har jag knappt tänkt under konserterna - det var den tiden jag slapnade av i några sekunder. Det var den stunden jag inte var rädd för att få en kommetnar som "du är en bluff" eller bli stalkad av min pappa.
*
"Inga ord kan beskriva hur mycket jag gillar dig, Vanessa! Jag älskar dig!" Justins mjuka läppar pressades försiktigt mot mina. Jag la mina händer runt Justins hals.
"Och jag dig." viskade jag mot Justins läppar. Jag kände hur han log. Jag kände i mig hur allt runt mig, hur alla tankar och oroliga tankar bara försvann.
Justin's perspektiv
Att få vara i Vanessas närhet, att få hålla hennes hand, känna hennes läppar mot mina, att bara få höra hennes röst i mina öron betyde mer för mig än något annat. Jag var lycklig, lycklig som fan!
Hur mycket jag än kollade på henne, såg henne le, såg henne skratta åt det jag sa, såg jag ändå den glimten i ögat. Den glimten som var olycklig. Jag förstå inte riktigt vad som gör så den glimten inte är lycklig. Jag vill göra så den blir lycklig, men hur?
3-4 delar kvar av denna novellen. själv tycket jag inte att denna novellen är bra, men jag är ändå rätt nöjd, konstig jag är..
smwtr 2 börjar i alla fall efter denna, någon men än jag som längtar ritkgit mycket?!
5 kommetnerarer ?
Imorgon åker jag till henne igen, om det så är det sista jag gör.
Vanessa's perspektiv
Jag har aldrig varit rädd för att kag inte var duktig nog eller snäll nog. Men nu när allt och alla säger tvärt emot börjar jag tro på det. Som om det verkligen stämmde.
Om någon en gång har lämnat dig, sedan kommit in i ditt liv igen - eller i alla fall försökt - men du sa nej. Då ska man inte tro att allt kommer att försvinna. Att personen inte kommer att komma efter dig gång på gång.
Jag skulle inte ha trott att pappa inte skulle komma efter mig. Men när har hade gjort det om och om igen, även på min turné som nu hade börjat.
Var gång han hade kommit tillräckligt nära mig hade han sagt kränkande saker som att jag inte var något mer än en olycka. Att jag egentligen inte skulle finnas, att den kvällen jag blev gjord bara var ett stort misstag.
Men om man ska ta något bra med mitt levande helvete så är det faktumet att Justin kommer ikväll. Ja, det har gått två veckor in i min turné. Att uppträda är något jag älskar. Men nu under dessa två veckorna har jag knappt tänkt under konserterna - det var den tiden jag slapnade av i några sekunder. Det var den stunden jag inte var rädd för att få en kommetnar som "du är en bluff" eller bli stalkad av min pappa.
*
"Inga ord kan beskriva hur mycket jag gillar dig, Vanessa! Jag älskar dig!" Justins mjuka läppar pressades försiktigt mot mina. Jag la mina händer runt Justins hals.
"Och jag dig." viskade jag mot Justins läppar. Jag kände hur han log. Jag kände i mig hur allt runt mig, hur alla tankar och oroliga tankar bara försvann.
Justin's perspektiv
Att få vara i Vanessas närhet, att få hålla hennes hand, känna hennes läppar mot mina, att bara få höra hennes röst i mina öron betyde mer för mig än något annat. Jag var lycklig, lycklig som fan!
Hur mycket jag än kollade på henne, såg henne le, såg henne skratta åt det jag sa, såg jag ändå den glimten i ögat. Den glimten som var olycklig. Jag förstå inte riktigt vad som gör så den glimten inte är lycklig. Jag vill göra så den blir lycklig, men hur?
3-4 delar kvar av denna novellen. själv tycket jag inte att denna novellen är bra, men jag är ändå rätt nöjd, konstig jag är..
smwtr 2 börjar i alla fall efter denna, någon men än jag som längtar ritkgit mycket?!
5 kommetnerarer ?
Postat av: emilija med j.
Superbra!
Postat av: Becka
Grymt bra!
Trackback
