¦Popstar ¦ chapter 24 ¦
JAG BER OM URSÄKT OM JAG HAR SATT ETT EFTERNAMN TILL VANESSA, MEN JAG HAR LETAT MEN HITTAR INGET SÅ DÄRFÖR TOG JAG ETT ANNAT! oCH FÖRLÅT FÖR ATT INGEN DEL KOM UT IGÅR, MEN DENNA BLEV EXTRA LÅNG FÖR DET! OCH DET ÄR NÅGOT SERIÖST FEL PÅ DENNA DATORN NÄR DET GELLER BILDER, JA NU KOMMER FATTA^^
Detta har hänt:
Det kändes som att mitt liv rasade samman. När Taylor sa de orden som jag visste skulle förstöra mitt liv visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle jag le och vinka mot de ansikten som förvånat kollade på mig, eller skulle jag - som jag gör just nu - springa så långt ifrån skolan som jag kunde.
När jag kom fram till en kulla i mitten av Central Park satte jag mig ner, tog upp min mobil och klickade mig fram till mammas nummer.
Helvetet har brutit loss de fyra orden prydde de flesta tidningar jag skymtade framför mina ögon. Snabbt kollade jag igenom en av de många tidningar.
"Vanessa Holmes, Vegas. Vem är vem och varför är hon inte bara en? En av hennes väl nära vänner hade på lunchen i går sagt Vanessas/Vegas hemlighet. Alla blev chokade och ett antal har kommit med kommentarer enligt detta.
Lovisa, en tjej som säger sig vara en nära vän med Vanessa säga följande:
"Jag har aldrig misstänkt Vanessa för något som detta. Det kom verkligen som en chok! Jag hade förstått att det var något som inte ritkigt stämmde med henne, hon verkade lite... Ska man säga hemlighetsfull ibland...."
Mer hann jag inte läsa innan tanten vid tidningar sa åt mig att om jag ville läsa mer fick jag köpa tidningen. Med en suck sa jag ursäkta. När jag kollade in i hennes ögon såg jag hur hon drog efter andan och högt sa: "Det är Vanessa Holmes!". Genast hade flera stycken stannat och kollat på mig. Med en suck av både rädsla och en gnutta av hat mot Taylor. Hur kunde han säga detta? Hur hade han kunnat säga att jag var Vegas? Jag hade litat på honom mer än vad jag litade på min mamma! Och mig själv. Men han har tagit bort min tillit, han kommer inte få tillbaka den - eller få mig att gömma mig eller vela försvinna. Jag ska vara stark.
Med en smäll stängde jag mitt skåp i skolan. Alla stod och viskade, pekade. Osäkert kollade jag mig omkring innan jag la mitt hår på ena sidan av min hals. Jag mötte Taylors blick, han tvekade innan han öppnade munnen. Men jag hann före honom.
"Jag trodde du var någon jag kunde lite på, Taylor! Jag trodde du var någon annan än den personen som du visar just nu. Jag sa detta till dig för att jag litade på dig mer än vad jag litade på någon annan! Det du gjorde kommer jag aldrig förlåta! Och jag vet, jag var inte vid din sida när din morbror dog, och ja jag vet att han var viktig för dig! Men jag trodde ändå du visste hur mycket Vegas betydde för mig, jag trodde du visste att ingen skulle veta att jag var henne! Men allt jag trodde var visst fel, vilket betyder att du inte är bättre än någon annan." Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag kollade mig omkring på de andra som hade stannat och kollat på allt. Istället för att lägga tid på dem kollade jag ännu en gång på Taylor som fortfarande stod på samma plats. Jag hörde hur han viskade, "förlåt."
"Tyvärr räcker det inte denna gången. Du har förstört mitt liv, hoppas du förstod det när du berättade detta för alla!" med de orden la jag väskan på axlen innan jag gick med bestämmda steg därifrån.
Kollade in i Tayors ögon...
Om jag trodde att mötet med Taylor skulle bli jobbigt var det inget som mötet med Pearl. Jag hade helt glömt bort att hon inte visste min lilla hemlighet. Jag hade inte tänkt på hur hon skulle reagera över detta. Men mitt svar hade kommit rätt snart när jag hörde henne kalla mitt namn. Jag vände mig om med mina ögon fulla av tårar hon kom halvt springandes mot mig.
"Förlåt, jag skulle ha sagt men jag var rädd..." sa jag snyftande. Innan jag hann säga något mer kände jag Pearls armar runt mig.
"Jag förstår Vanessa, Taylor berättade varför du inte har sagt det. Jag förstår! Var inte ledsen!" viskade hon i mitt öra. Jag kände hur tårarna rann och klumpen i magen växte. Hur kunde mitt liv vara så här? Ibland önskar jag att jag aldrig hade haft denna hemligheten. Eller ja, det var ju ingen hemlighet längre. Men det som hade varit min hemlighet.
Mmmh.
Taylor, vad har du nu gjort?
Detta har hänt:
Det kändes som att mitt liv rasade samman. När Taylor sa de orden som jag visste skulle förstöra mitt liv visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle jag le och vinka mot de ansikten som förvånat kollade på mig, eller skulle jag - som jag gör just nu - springa så långt ifrån skolan som jag kunde.
När jag kom fram till en kulla i mitten av Central Park satte jag mig ner, tog upp min mobil och klickade mig fram till mammas nummer.
Helvetet har brutit loss de fyra orden prydde de flesta tidningar jag skymtade framför mina ögon. Snabbt kollade jag igenom en av de många tidningar.
"Vanessa Holmes, Vegas. Vem är vem och varför är hon inte bara en? En av hennes väl nära vänner hade på lunchen i går sagt Vanessas/Vegas hemlighet. Alla blev chokade och ett antal har kommit med kommentarer enligt detta.
Lovisa, en tjej som säger sig vara en nära vän med Vanessa säga följande:
"Jag har aldrig misstänkt Vanessa för något som detta. Det kom verkligen som en chok! Jag hade förstått att det var något som inte ritkigt stämmde med henne, hon verkade lite... Ska man säga hemlighetsfull ibland...."
Mer hann jag inte läsa innan tanten vid tidningar sa åt mig att om jag ville läsa mer fick jag köpa tidningen. Med en suck sa jag ursäkta. När jag kollade in i hennes ögon såg jag hur hon drog efter andan och högt sa: "Det är Vanessa Holmes!". Genast hade flera stycken stannat och kollat på mig. Med en suck av både rädsla och en gnutta av hat mot Taylor. Hur kunde han säga detta? Hur hade han kunnat säga att jag var Vegas? Jag hade litat på honom mer än vad jag litade på min mamma! Och mig själv. Men han har tagit bort min tillit, han kommer inte få tillbaka den - eller få mig att gömma mig eller vela försvinna. Jag ska vara stark.
Med en smäll stängde jag mitt skåp i skolan. Alla stod och viskade, pekade. Osäkert kollade jag mig omkring innan jag la mitt hår på ena sidan av min hals. Jag mötte Taylors blick, han tvekade innan han öppnade munnen. Men jag hann före honom.
"Jag trodde du var någon jag kunde lite på, Taylor! Jag trodde du var någon annan än den personen som du visar just nu. Jag sa detta till dig för att jag litade på dig mer än vad jag litade på någon annan! Det du gjorde kommer jag aldrig förlåta! Och jag vet, jag var inte vid din sida när din morbror dog, och ja jag vet att han var viktig för dig! Men jag trodde ändå du visste hur mycket Vegas betydde för mig, jag trodde du visste att ingen skulle veta att jag var henne! Men allt jag trodde var visst fel, vilket betyder att du inte är bättre än någon annan." Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag kollade mig omkring på de andra som hade stannat och kollat på allt. Istället för att lägga tid på dem kollade jag ännu en gång på Taylor som fortfarande stod på samma plats. Jag hörde hur han viskade, "förlåt."
"Tyvärr räcker det inte denna gången. Du har förstört mitt liv, hoppas du förstod det när du berättade detta för alla!" med de orden la jag väskan på axlen innan jag gick med bestämmda steg därifrån.
Kollade in i Tayors ögon...
Om jag trodde att mötet med Taylor skulle bli jobbigt var det inget som mötet med Pearl. Jag hade helt glömt bort att hon inte visste min lilla hemlighet. Jag hade inte tänkt på hur hon skulle reagera över detta. Men mitt svar hade kommit rätt snart när jag hörde henne kalla mitt namn. Jag vände mig om med mina ögon fulla av tårar hon kom halvt springandes mot mig.
"Förlåt, jag skulle ha sagt men jag var rädd..." sa jag snyftande. Innan jag hann säga något mer kände jag Pearls armar runt mig.
"Jag förstår Vanessa, Taylor berättade varför du inte har sagt det. Jag förstår! Var inte ledsen!" viskade hon i mitt öra. Jag kände hur tårarna rann och klumpen i magen växte. Hur kunde mitt liv vara så här? Ibland önskar jag att jag aldrig hade haft denna hemligheten. Eller ja, det var ju ingen hemlighet längre. Men det som hade varit min hemlighet.
Mmmh.
Taylor, vad har du nu gjort?
Trackback
