"Mr Bieber , kan vi få prata med dig i enrum tack?" en doktor kom fram till mig. Jag nickade innan jag frågade om mamma kunde följa med in. Han tvekade först men lät henne också följa med.
Han tog oss till ett vitt rum med en soffa , några fotöljer och ett soffbord i. Han bad oss att sätta oss ner, vi gjorde som han sa.
"Jag heter Dr.Walcker, och jag kommer ta hand om Rebecca Novo medans hon är här hos oss." började han. Mamma tog tag i min hand.
"Rebecca har blivit väldigt hårt skadad. Hon har fått väldigt många slag i blandannat magen och huvudet. Hon hade fått en mindre spricka i levern för några dagar sedan. Av antagligen ett hårt slag i sidan av magen eller många små slag på samma ställe. Det på huvudet är mest smällar, av att hon kan ha snubblat eller fått något slag på kinden eller något annat ställe. Sedan igår har hon fått lite fler allvarliga skador." jag stelnade till. "Hon har dels fått flera stygn på ena armen där hon hade blivit knivskuren. Sedan den största skadan hon har fått var ett slag av själva kniven på ena sidan av magen. Den fick in till levern så hon måste göra en levertransplantation så snart som möjligt. Men, ni måste förbreda er på att hon kanske inte överlever. Ni måste h den tanken i er också."
Jag kollade chokat på han.



"Men, men varför!?" frågade jag.
Han log smått mot mig, "Hon står längst upp på väntelistan. Hon är B- i blodgrupp, vliket är väldigt ovanligt. Vi kommer försöka hitta en donator så fortr som vi kan Mr. Bieber. Det är allt vi kan göra."
"Kan .. kan jag få träffa henne?" frågade jag skakigt. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen.
"Ja, om.." han kollade på sin armklocka "..några få minuter kan ni få träffa Rebecca." svarade han artigt. Mamma nickade.
"Hon kommer vara i rum 69, ni kan gå dit om 10 minuter!" sa han innan han stängde dörren bakom sig.

*

"Gå du in själv gubben!" sa mamma och ströck handen upp och ner för min rygg. Jag nickade och steg in.
Becca la där, i en säng, helt blek. Med sladdar ut ifrån ena armen. Hon hade ett bandage runt ena handleden.
Där fanns en stol brevid sängen hon la i, den satte jag mig i. Jag tog tag i den handen som inte var inlindad. Den var kall, inte lika mjuk och varm som innan.
Ett rytmiskt 'piip' hördes från ekg maskinen. Jag kände en tår trilla ner för min kind.
Jag måste var stark, stark för Becca!
Tanken på att hon kanske inte skulle överleva var plågande. Jag ville inte ens tro på de orden. De kunde helt enkelt inte komma in i mitt huvud. Dom ville inte fastna där.
"Becca" viskade jag "vad har du gjort? Eller nej, vad har han gjort mot dig? Hur kan man gör så mot dig, du som är så underbar! Ditt skratt, dina helt underbara ögon. Var gång dom möter mina ögon stannar världen i några sekunder. Den dagen, då detta helvetet började, den dagen då du sa ja till att vara min flickvänn. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv. Att ha en sånn underbar tjej i mitt liv är helt otroligt. Du har absolut ingen aning hur mycket du betyder för mig Becca! Jag hade kunnat ge upp precis allt för dig, min karriär, allt! Jag älskar dig Becca!" min röst bröts, flera tårar föll ner från mina kinder.