Beccas perspektiv

Jag hörde hur någon kom in genom dörren. Jag var för utmattad för att öppna ögonen så jag bara la där och lyssnade. Jag hörde hur den presonen som kom in hade satt sig ner brevid mig på något. Antagligen på en stol. Personen tog tag i min hand innan personen började prata.
"Becca" viskade Justins röst "vad har du gjort? Eller nej, vad har han gjort mot dig? Hur kan man gör så mot dig, du som är så underbar! Ditt skratt, dina helt underbara ögon. Var gång dom möter mina ögon stannar världen i några sekunder. Den dagen, då detta helvetet började, den dagen då du sa ja till att vara min flickvänn. Den dagen var den bästa dagen i mitt liv. Att ha en sånn underbar tjej i mitt liv är helt otroligt. Du har absolut ingen aning hur mycket du betyder för mig Becca! Jag hade kunnat ge upp precis allt för dig, min karriär, allt! Jag älskar dig Becca!" hans röst bröts.
Jag kände hur lyckan spred sig i mig. Det fanns i alla fall en person som älskar mig för mig.

Justins perspektiv

Jag kände hur hon tryckte till lite i sin hand, så den liksom klämde på min.
"Becca? Är du vaken?" frågade jag osäkert. Hon klämde till igen i handen.

Julias perspektiv

Ännu en skoldag avklarad, jag gick den vanliga vägen hem. Igenom parken, parken där Becca alltid var. Gud vad jag saknade henne! Innan träffade jag henne var dag i stort sett, och nu har jag inte träffat henne på nästan ett halvår, visst jag var ju därborta för några veckor sedan. Men liksom , nej, jag saknar henne otroligt mycket! Trädet hon alltid satt under kändes så... så tom utan henne där. Inget kändes liksadant utan att hon var här. Självklart var jag glad över att hon hade det bra där uppe i San Fransisco, att hon har träffat Justin och allt, men men får väl sakna sin allra bästa vän?

Jag suckade innan jag gick vidare, jag riktade stegen hem.

"Gumman är det du?" mammas oroliga röst hördes från köket. Ända sen den dära aritklen i tidningen om några ungdommar hade blivit kidnappade var mamma riktigt orolig. Hela tiden!

"Ja det är jag mamma!" svarade jag med en suck. Jag slängde skolväskan på golvet och gick med trötta steg till köket. Tog fram smör, apelsinmarmelad och bröd.

"Det är något du måste veta gumman!" sa mamma och satte sg ner brevid mig. Hon kollade nervöst på mig, hennes vanligt lite rosiga kinder var likbleka.

"Mamma? Vad har hänt?" nu började jag bli orolig på riktigt!

"Jo, du vet vem Pattie är va?" frågade hon försiktigt. Jag nickade som svar. "Jo, hon ringde när du var i skolan..." började hon. Okej, nu började jag bli rädd. Vad har nu hänt?!

"Du kommer ihåg de tjejerna som hade blivit kidnappade?" frågade han mig. Jag nickade. "Ja, en av dom va Becca. Den andra tjejen var någon annan från lägret. Becca ligger på sjukhus, hon har blivit riktigt skadad. Dom vet inte var den andra tjejen är än..." sa mamma.

Jag kollade chokat på henne. Nej, nej, nej, nej! Detta fick bara inte hända!

"Säg något, snälla!" mamma kramade halvt om mig. Jag satt fortfarande helt still. Som en staty.

"Mamma, vad har hänt med henne?" frågade jag henne. Jag kände hur tårarnabrännde bakom ögonlocken.

"Hon hade blivit misshandlad.. av.. av hennes föräldrar..." sa mamma långsammt medans hon iaktog mig. Jag drog efter andan.

Henne föräldrar?!

"Mamma, kan vi åka dit?" frågade jag med bruten röst.

"Självklart! Jag ringer din skola nu." mamma reste sig upp medans hon pratade.

*

Hon hade ringt båda skolan och Pattie, Pattie sa att vi kunde komma när vi ville. Justin hade varit helt förstörd. Hon tyckte det var bra att vi skulle komma, så Becca fick mycket stöd. Hon sa något mer. Den hemska saken, de tre orden man aldrig vill höra någon säga om någon preson.

Hon. Kan. Dö.

Om jag får 10 kommentarer (från olika ip) kommer en till del upp idag ;)

kissess♥