Beccas perspektiv

".. så du har nu förstått att du behöver en ny lever?" frågade doktorn. Jag nickade stummt.
Det hade gått en dag sedan jag har 'vaknat' eller vad man skulle kunna kalla det. Doktorn - som jag inte kom ihåg namnet på - hade pratat md mig i över en timme nu, om att jag behövde en ny lever. Och det var snabbt. Pappa hade träffat precis i sidan av levern, tyvärr var den helt förstörd. Jag var i stort behöv av att skaffa en ny, och det var snabbt.

*

Någon knackade på dörren.
"Kom in!" sa jag. In kom ingen mindre än Julia. Jag kände hur smilgroparna bildades i kinderna.
"Julia!" utbrast jag. Hon halvsprang frm till mig.
"Jag vågar inte krama dig!" utbrast hon. Jag skrattade, innan jag skakade på huvudet.
Hon lutade sig fram och gav mig en mjuk kram.


(fast tänk er liggandes på en säng.. )

"Okej, du måste berätta ALLT!" sa Julia och log stort. Vi hade kommit in på ämnet Justin. Jag skrattade lågt.
"Jo, det går väl bra!" svarade jag. Hon himmlade med ögonen.

*

"Becca skärp dig!" pappa smällde mig hårt i magen med hans knytnäve. Jag föll ner på marken med ena handen på magen flämtande.
"Du ska göra det han säger! Förstår du?!" röt han. Jag nickade svagt. Värken i magen var stor. Jag kände också hur det bultade i huvudet.
Han tog tag i min arm så jag stog upp. Han började dra mit tillbaka till rummet, rummet där mannen satt i. Mannen som hade hållt på med mig under en tid. Jag visste inte hans namn, men han var hemsk.
Med en smäll slängde han ner mig på marken. Jag flämtade till.
"Nu får du för i helvete skärpa dig!" utbrast han. Jag hade vägrat ta av mig mina byxor. Denna gången skulle han inte kunna hålla på med mig som om jag var någon slags slav. En snuskslav.
När jag inte reste mig upp kände jag ett slag i ryggen.

Med ett ryck öppnade jag ögonen, med flämtande andetag kom jag på att det bara var en dröm. En mardröm som tyvärr var sann. Eller det hade hänt. Det var den första flash backen från den hemska tiden i hotellet. Innan Justin hade kommit dit då. Det var hemskt. All smärta jag fick ta, den var för stor för mig. Jag var ju bara 14 år.

Justins perspektiv

När doktorn hade kommit fram till mig, mamma och Julias mamma trodde jag att han hade bra nyheter. Men nej, såklart var dom dåliga.
Dom hade ännu inte hittat någon donator. Finns det inte en människa med samma blodgrupp som Becca?!
Jag stog uínte ut med hans prat. Det var inte ens bra, så varför skulle jag stå där och lyssna på något jag absolut inte ville höra på? Något som jag inte ville tro skulle händ?
Jag ursäktade mig och gick med snabba steg till utgången. Papzen stog fortfarande där ute. Jag ignorerade dom så bra som jag kunde. Med ännu snabbare steg jsg jag emot min svarta range rover. Hoppas jag inte såg för förstörd ut, eller ledsen ut.



Jag körde , körde till någon park. Jag stannade bilen, hoppade ut och gick. Jag kom fram till en damm.
Tankarna for runt, dom var för många, för många osvarade frågor.
Kommer Becca klara sig? Kommer jag klara av att stå brevid henne och se henne i ögonen utan att brista där framför henne? Kommer jag klara mig i fall hon inte klarar sig?
Nej Justin, tänk posetivt!

---

Hoppas det var värt väntan!
Kommentera vad ni tyckte sötnosar! ♥
(kan finas stavfel, bara så ni vet)
kisses världens bästa läsare! nästan 450 sidvisningar igår! :o ♥