"Hur är turnén?" frågade jag Justin. Hans ena arm höll på med mitt hår medans den andra höll i min hand.
"Roligt, jag älskar att se alla mina fans! Se deras ansikten spricka upp till ett leénde var gång jag går ut på scenen." jag kollade upp på han. Hans ögon glittrade var gång han pratade om sina fans. Man märker att han verkligen älskar dem.
"På en konsert var det någon hater som kastade ner sex ägg på scenen. Det var... något nytt, haha!" han skrattade ett glädjelöst skratt "Fast mina fans inte ser det på mig blir jag ändå ledsen när jag ser allt hat. Jag gör precis allt jag kan för att ignorera det. Att liksom skita i dem och göra något kul av det iställer. Som jag har n keps där det står "I ❤ Haters" sedan en annan gång när jag och Kenny var ute på stan. Då skrek någon att jag var bög. Så jag vände mig om och gjorde en slängkyss till honom. Jag vet ju att jag inte är bög. Och det är absolut inget fel med att vara det heller. Men det känns ändå inte bra att flera männsikor skriver det på blandannat min youtube sida var dag.
Men ändå. I slutet av dagen tänker man de måste ändå bry sig om mig. För annars skulle de ju inte ha koll på vad jag gör. Söka upp alla mina nya låtar eller ens veta vem jag är och var jag är." han pausade. Jag kollade fortfarande på han. Jag såg att han hade tårar i ögonen. Han måste hålla inne riktigt mycket skit. Han är en strk person. Jag önskar att jag var lika stark som honom. Sket i vad alla andra tycker - ja i alla fall 99 % av allt - tro på sig själv och på alla andra som också tror på dig.



"Men, jag älskar allt som jag gör Jag älskar att sjunga och hade inte bytt ut det mot något i världen. Jag älskar mina fans. Haters kommer hata, man får tänka 'kill em with kidness'."
Jag nickade innan jag pussade Justin på munnen, "jag önskar jag var lika stark som dig..." viskade jag. Han kollade förvirrat på mig men jag skakade bara på huvudet. Jag har inte mage nog att säga det till han. Hur dåligt jag mår när han inte är med mig.
Han har inte sett mina skärsår ännu, men det är väl bara en tidsfråga.
"Du har skola imorgon.." sa Justin efter någon timme. Jag visste att klockan börjar bli mycket. Men jag ville inte somna, för jag är rädd att när jag vaknar kommer Justin vara borta och smärtan innut i mig kommer komma tillbaka.
"Jag är inte trött.." svarade jag och gäspade, fan.
"Nej det är du ju inte! Kom, lets go to bed!" han reste sig och tog min hand innan han började dra med mig till hans rum.
Jag la mig i sängen brevid Justin. Han hade tvingat mig att ta av mig mina kläder och borsta mina tänder. Jag var chokad att han fortfarande inte har sett mina sår.
"Sov gumman!" sa Justin och pussade mitt hår. Jag skakade på huvudet fast jag kände hur trött jag var. "Du är trött!" sa han.
"Jag kommer inte sova!" sa jag och gäspade igen. Justin skrattade till, "du sover ju nästan redan!" jag himlade med ögonen.
"Jag kommer vara här, precis här när du vaknar igen. Så tro inget annat.." sa Justin precis som om han hade läst mina tankar innan.
"Lova!" viskade jag hest.
"Jag lovar!" jag kände hans läppar mot mina innan jag föll i djup sömn.

Ända sedan mitt och Divans lilla samtal ar hon lite.. hm tystare runt mig. Men hon var ändå lika dan som alltid. Jag var påväg hem från skolan, de gula bussarna äcklar mig.
Min mobil plingade till. Jag drog upp den och kollade på bilden Justin hade skickat till mig, aww, han är för söt!



Gud, jag saknar Justin oerhört mycket! Han var en sån oerhört stor del av mitt liv.

*

Jag hatar mig själv, mitt liv, allt, precis allt! Just nu vill jag bara dö, men vad hade blivit bättre med det? Inget hade ändrats, jo Divan skulle nog bli glad. Pappa skulle nog bli ledsen, och ja Justin med. Men annars ingen större skillnad.
jag kunde inte skära mig, jag hade fullt med ruvor på mina armar, de såg ut som skit. Precis som hela jag gjorde, såg ut som skit. Mina ögon var ju tillochmed bruna. Jag hatar mina fräknar, jag hatar ja, precis allt med mig. Allt!


(så ser hon ju ut, för er som glömt det! :p )

Efter en drömlös natt var det skola, igen.
Det värsta med skolan var nog alla som pekade, Love som ignorerade mig och de populära gänget som höll på med mig 24/7.
Jag drog på mig ett par ljusa jeans och en tröja där det stod "I ❤ British Accent" på. Har ni hört den? Jag älskar verkligen den!

Efter lunchen gick jag ut till skolgården. Några killar spelade basket, medans tjejerna stod antingen brevid killarna som spelade eller satt vid de olika bänkarna på skolgården. Jag suckade, alla hade någon att vara med. Precis alla utom jag. Yey.
"Hope!" kunde det vara... nej, han är i typ Danmark eller Japan. Jag ignorerade personen som kallade på mig. Det var säkert bara någon som skulle säga något om mina kläder. Eller att jag är en bitch bara för att jag är 'kompis' med Justin.

"Oh MY God! Det är Justin Bieber!" skrik och klapper från klackskor Jag vände mig förvånat om. Nej det kan inte vara Justin, inte här, inte i skolan, nej!
Men jo, mycket riktigt. Justin stod där. Eller ja, försökte överleva alla tjejer som omringade han. Man kunde höra han säga "hey vänta! jag ska bara... nej men sluta!" man blev ju lite irriterad. Alltså låt honom vara! Han är precis som alla andra, bara lite snyggare, lite bättre på allt, och så mycket mer underbar. När äntligen alla tjejer hade gett honom lite space vände han sig mot mig igen. Hans ögon var så mycket vackrare än vad jag kom ihåg.
Tjejerna runt honom kollade på mig, jag kollade generat ner på marken.
"Kan jag snälla, få gå?" frågade Justin med ett fejk smile på läpparna. De gjorde som han sa. Han riktigt sida steg mot mig. Jag kände hur mitt hjärta började dunka lite snabbare för vart steg han tog.

Dagarna gick och jag mådde bara sämre och sämre för var dag som gick. Jag grät mig själv till sömn var natt. Pappa såg jag knappt, han var hela tiden med bitchen vilket inte gjorde saker bättre. Allt var så mycket bättre när mamma fortfarande levde. Pappa drog ur kontakten för lite mindre än 1 månad sedan. Visst, jag saknade min mamma. Men hon hade inte riktigt varit min mamma, hon hade ju varit på sjukhus en stor del av mitt liv.

*

Som om denna dagen inte hade kunnat bli sämre.
Love ignorerade mig totalt sedan alla bilder på mig och Justin läckt ut. Många -alla- pekar, skriker en massa som 'hora' och 'bitch' till mig i skolan. Men sedan finna där ju klart några som ger mig några få leenden ibland. Och vissa som bara total ignorerar mig.
Och nu, som pricken på i:et berättade pappa att bitchen skulle flytta in hos oss idag. När jag kom hem från skolan var hea hallen full av flyttkartonger. Först trodde jag att vi skulle flytta, det hade nästan varit bättre än att hon flyttar in här.



"Hope!
Jag saknar dig redan! Det har bara gått några dagar. Eller ja, snart lite mer än en vecka. Men det känns som om det var så mycket längre!
Jag kan inte riktigt le ordentligt utan dig här. Mamma har undrat varför jag har varit så.. ledsen. Så jag sa so det var och hon blev riktigt glad för min skull. Han lovade också att vi skulle till dig innan vi åkte till Canada som förra gången. Hur bra är inte det?
Ryan & Chaz hade det sjukt kul med dig. De vill gärna träffa dig igen så snart som möjligt. Hoppas att du också hade kul!
Hoppas att du har det bra!
Din Justin xx"

Jag log med hela ansiktet av Justins sms. Han visst verkligen hur man kunde göra mig på bättre humör.
"Vad fan flinar du åt?" Divan klev in i mitt rum.
"Inget du behöver bry dig om i alla fall!" svarade jag medans jag gav henne den blicken.
"Inte den attityden tack!" började hon innan hon satte sig brevid mig "du borde skärpa dig! Det är både läskigt och så generat att du bor med mig och din pappa." hon kollade på mig.
"Ja, men vet du vad då?" frågade jag henne och pekade på henne. Hon höjde på sina ögonbryn.
"Tro inet att du bara kan komma in här och förstöra det! Du är inte min mamma och kommer inte bli det så sluta hålla på med mig! Jag kommer inte bara stå här och ta till allt du säger. Om du tror det so ceep dreaming girl!" min röst höjdes för vart ord som jag sa.

"Okej, sanning. Eftersom jag typ är sämst på att fråga sånna frågor så tar jag en enkel. Har du någonsinn hånglat? Och i så fall. Med vem?" sa Ryan medans han kollade på mig. Jag suckade och kollade ner i golvet, "har inte gjort det. Så nu fortsätter vi!" sa jag fort. Ryan och Chaz visslade. Jag himlade med ögonen och snurrade på flaskan. Den pekade på Chaz.
"Sanning eller konka?" frågade jag han. Han svarade konka. Jag flinade och sa, "pussa Ryan... på munnen!" Chaz kollade äcklat på Ryan.
"Aldrig!" sa han sedan. Jag höjde på mina ögonbryn, "vill du verkligen gå så lågt att inte göra det?" Han kollade surt på mig. Justin skrattade lite halv brevid mig.
"Bara gör det, snabbt som fan!" sa Ryan med stängda ögon. Och ja, Chaz nuddade knappt vid Ryans läppar men ändå halvskrek båda 'uue' i kör. Justin och jag skrattade bara åt dem. Jag kollade in i Justins ögon medans han skrattade.



Ryan snurrade flaskan och denna gången hamnade den på Justin. Justin tog konka. Direkt kollade Ryan på mig med ett flin på läpprna, ooh!
"Du ska göra ett sugmärke på Hope. Kvittar var bara du gör det här framför oss!"
Justin kollade tvekande på mig, jag nickade mot han. Han frågade vart jag skulle göra det. Jag rykte på axlarna så killarna fick bestämma. De vald på magen. Jag drog upp tröjan så magen blottades.
"Sexy.." viskade Ryan och Chaz. Justin gav dem vars en mördarblick innan han pressade sin mun mot min mage. Jag kände hur han gjorde sugmärket. När han var klar var det ett stort fett rött märke i mitten av magen.

Nästa del kommer senare idag, får jag hoppas. Jag ska prova på zumba (eller heder stavas) om en timme. Det slutar 8 så får vi se när jag kommer hem ;) tack för alla kommentarer!

"Nu ska jag sjunga med Hope!" utbrast Justin när han och Ryan hade 'sjungit' teenage dream med Katy Perry. Chaz la fortfarande och vred sig i skrattattacker på marken. "Men nej, jag kan inte sjunga!" sa jag till Justin som hade gett mig den blåa micken. "Jo kom igen nu!" sa Ryan och blinkade mot mig, "men seriöst! Jag kan inte sjunga!" fortsatte jag.
"Nämen lyssnade du inte på mig precis?!" frågade Ryan med en menande blick. Jag himlade med ögonen, "jag gör det... om ni springer runt i hela hotellet i bara kalsonger!" sa jag eftersom jag visste att de aldrig skulle göra det. Ryan brast ut i skratt innan han sa "kom på något nytt tjejen! Vi gjorde det i... hm vad var det nu? Tyskland?" Ryan kollade frågande på Justin som skakade på huvudet "det var Italien!" Ryan sken upp "Just det!" jag kollade förvirrat på dem "så bi menar att ni redan hade gjort det?" frågade jag. De nickade, "vi kan göra det sen när du har sjungit?" sa Justin fullt allvarlig.
Där ifrån fick allt fort, Justin hade satt igång 'you're the one that I want' från grease. Justin började sjunga.

"I got chills.
They're multiplyin'.
And I'm losin' control.
'Cause the power
you're supplyin',
it's electrifyin'!"

Jag blundade och sjöng. Jag kunde redan hela låten utantill. Innan när jag var mindre hade jag kollat på Grease minst femhundraelva gånger.

" You better shape up,
'cause I need a man
and my heart is set on you.
You better shape up;
you better understand
to my heart I must be true."

Jag öppnade ögonen. Justin log stort innan han fortsatte att sjunga.

"Nothin' left, nothin' left for me to do."

Han hade tagit min hand och snurrade mig ett varv. Båda började sjunga i refrängen.

"You're the one that I want." började vi.
"you are the one i want" sjög våda ryan och chaz som stod bakom soffan med armarna runt varandra.

"o,o, oo, honey. The one that I want."

Nu stod Ryan och Chaz och dansade någon slags Hawaii dans samtidigt som de sjöng:
"you are the one i want want"

Både jag och Justin kollade konstigt på dem och sedan på varandra. Han rykte på axlarna tog min hand och drog upp mig i soffan. Allt detta på bara några sekunder. Vi fortsatte att sjunga.

"o,o,oo, honey.
The one that I want
(you are the one i want want), o,o, ooooo
The one I need.
Oh, yes indeed."

Alla fyra hoppade i soffan medans vi sjöng. Jag och Justin allvarligt. Chaz och Ryan. Nja, jag har ju inte hört deras riktigt röster. Men om det är dem skulle jag inte rekommendera dem att söka till idol.
Min 'ensamma' del började. Killarna slutade hoppa i soffan för att lyssna.

"If you're filled
with affection
you're too shy to convey,
meditate in my direction.
Feel your way."

För att göra det mer oseriöst drog jag med handen längst Justins magen och plitade med rumpan. Sen hoppade jag och Justin ner för soffan och han började sjunga.

"I better shape up,
'cause you need a man"

Han pekade på mig. Och jag sjöng.

"i need a man
who can keep me satisfied."

"I better shape up
if I'm gonna prove
you better prove
that my faith is justified."

Refrängen började igen. Killarna dansade och fjantade sig. Själv var jag bara mest nervös. Hoppas de inte lägger märke till min sångröst. Jag var ju seriös. Men jag lät säkert som en gammal kråka.
När låten var helt slut kramade Justin om mig.
"Du sjunger ju riktigt bra!" viskade han i mitt öra. Jag skakade på huvudet.
"Nu får ni göra er del av avtalet!" sa jag med ett flin på läpparna. De kollade på varandra.

Förlååååt!
Var på disco igår, sen innan det träffade jag alla under ses från england, men ska försöka skriva en nu i bilen, vi ska först till ullared innan vi åker hem, men jag ska försöka skriva en del så ni får den sen!
Puss!

Jag har sett på många tjejer i skolan hut de skär sig. Sen petar om det säger att det känns bra när man har gjort det. Som om alla bekymmer bara flyter iväg. Jag kollade på kniven som la framför mig. Skulle jag? Jag ville inte känna denna känslan längre, känslan som bara skriker 'du är värdelös, ingen inte någon på hela jorden hade brytt sig om du bara försvann!' försiktigt tog jag upp kniven, la den mot min arm. Jag kände riktigt hur spänningen steg innut i mig. Jag kollade på mig själv i badrumsspegeln. Min förvirrade blick lyste. Jag kollade ner på armen igen, snabbt drog jag löst med bladet mot min arm, det sved lite, jag gjorde det igen och igen. Små rivmärken var över hela mina armar. Vissa hade blivit lite för djupa så de kom lite blod.
Jag kollade ner på kniven innan jag la ifrån mig den på toan. Jag satte mig ner, inget blev bättre. Bara sämre. Alla hatar mig, jag, Love, ja alla i hela världen. Betydelse lösa jag. Hope Parker den losern som skär sig själv, det är så alla kommer se på mig. Som den mesen jag är.
Jag märkte inte att mina tårar rann förrän de landade på min arm.
Allting brast. Jag har hålligt all smärta inom mig i alla dessa år. Gjort en mur runt mig som ingen har kunnat bryta sig igenom eller komma loss därifrån.

*

Den natten låg jag sömnlös i min säng. Jag kände ingenting förrutom smärta och saknad. Jag saknar Justin, och den Hope som var lycklig. Visst den Hope var långt härifrån. Hon hade inte funnits på flera år, den Hope som hade en riktigt familj den Hope som hade någon som brydde om henne.

Justin's perspektiv

Flygplansresor är alltid lika tråkiga. Ingenting händer på ett plan, alla sitter bara och sover. Ja alla utom jag då.
Mamma la och sov brevid mig, Alfredo satt på den andra sidan om mig. Han hade spelat FIFA 10 för några minuter sedan, men nu satt han i en konstig ställning och sov.
Jag suckade och drog upp mobilen ur fickan. Jag var påväg till Texas nu. Egentligen skulle vi först till Kanada, till pappa och mina småsyskon. Men saknade efter Hope var stor. Riktigt stor. Så jag hade bestämmer att vi skulle vara i Texas i två dagar innan vi åker till Kanade för att vara där en vecka.
Jag hoppas verkligen att Hope gillade min överraskning! Jag har en till, till henne. Men den får hon senare.
"I miss you so much, can't wait 'till tomorrow when I finally can meet you again!" - skicka.
Jag känner mig taskig, kysste henne och stack sedan. Hoppas hon fortfarande har samma känslor för mig som jag har för henne.
"Vi landar om 20 minuter, var snälla att sätt på ers säkerhetsbälten!" jag gjorde som kapten sa, samtidigt som jag väckte mamma och Alfredo.

Hope's perspektiv

Justins sms hade fått mig på bättre humör. Jag ångrade ute att jag hade skärt mig. Det var en sak som är säker. Pappa och bitchen kommer hem idag. Visst jag är glad att pappa kommer hem, han är ju fortfarande min pappa! Men att divan måste följa med, suck. Justin kommer ju också idag. Undrar hur han mår? Om han fortfarande har samma känslor för mig som han hade innan han åkte.
Kärleken skrämmer mig fortfarande. Den bara förstör vänskapen. Men ändå kam jag inte sluta ha den nervösa och glada känslan i mig när Justin smsar eller pratar med mig.
Angående mina skär sår. De syns inte lika mycket idag som de gjorde igår. Då var de helt röda. Nu är det mer rosa, men det sved.
Jag kan fortfarande säga att jag inte mår ett skit bättre efter jag har skärt mig. Nästan tvärt om. Jag tänker så mycket på det så det blir vara värre. 

Cody hade sjungit några låtar för mig, jag får inte glömma att tacka Justin sedan för detta!

*

Skola igen, Love undvek mig mer nu än vad han gjorde förra veckan. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte vara som alla andra, söta, snälla och underbara. Jag ville smälta in, men klart inte. Alla ser mig som en stor loser, jag har inga vänner, inget bra utseende inget!
Vad har jag gjort för att jag ska vara såhära. Helt obetydelselös. Ingen skulle märka om jag bara försvann en dag. Och om de gjorde det skulle de antagligen bara ha en fest för att alla slipper mig.
Skolan 'populära' och 'snygga' grupp kom emot mig i korridoren. Gruppens nya ledare Katy. Hon hade brunt långt hår, gröna ögon inramade i svart kajal och maskara.
Hon gick rakt in i mig när de gick förbi, "oj stod du där? Det var ju nästan som om du var osynlig!" jag himlade med ögonen. Hon har kört med den frasen i minst två år nu.
"Hellre osynlig än att vara dig!" svarade jag henne. Alla andra i den populära gänget gjorde ett 'oooh' ljud. Hon plutade med läpparna innan hon gick iväg.
Jag flinade mot de andra, jag var visst inte helt osynlig. Inte om man ska bli nertrampad i skiten.

*

Jag satt i cafet jag och Justin hade träffats på första gången. Jag kunde fortfarand komma ihåg vart ända ord vi sa till varandra.
Hoppas bara inte att han har hittat någon bättre än mig där ute i världen. Han var den ända som kunde få mig att le nu förtiden. Alla andra tror bara att jag är lycklig. Men egentligen mår jag skit. Allt är dåligt, jag är dålig, allt jag gör är dåligt.
Dåligt, dåligt, dåligt.
Demi lovatos låt skyscraper spelades i cafeet. Jag önskar att jag var lika stark som henne. Sket i vad alla andra tyckte, hon trivs med sig själv. Litar på sig själv. Mer än jag.

"Jag kommer till Texas imorgon. Hoppas du vill träffa mig!"

Det smset gjorde min dag. Jag knappade in ett snabbt svar. Jag lämnade cafeet med ett stort leende på läpparna.
Väl hemma drog jag fram en pan pizza ur frysen. Jag borde väl sluta äta helt så fet som jag börjar bli. Min magen plutar ju ut, usch!
Jag satte mig framför tven med pizzan och ett glas mjölk i handen.
Jag rykte till av min sms signal. Jag öppnade smset, "d..." var allt som stod. Eftersom det var från ett dolt nummer kunde jag inte svara eller få reda på vem det var som skickade det.
Jag la ifrån mig mobilen igen. Efter ett tag plingade den till igen, "ö..." jag skakade på huvudet, vad vill personen mig?! Jag behöver inte mer elände i mitt liv. Det räcker som det är nu.
"s..." jag klickade bort meddelanden lika fort som jag hade klickat in mig på det.

*

Jag hade fått fler sms under hela kvällen, men bara med en bokstav i vart meddelande. Blandannat 's,k,d,u,a' det bildade inget speciellt ord. Inget ord jag kunde komma fram till i alla fall.

Jag har prov i typ hundusimen och buddismen. Nästa del håller jag på med ! :D
Tack för alla kommentarer, jag lovar jag kommer inte sluta nu, och inte om några månader så jag hoppas alla stannar kvar så länge! :*

Jag öppnade ögonen, jag hoppade till av de störa blåa ögonen jag kollade in i. Yey, bästa sättet att bli väkt på, på en söndag. Av själva Bitchen av alla bitchar.
"Vad vill du?" frågade jag irriterat medans jag vände mig om i sängen. Hon skrattade ett glädjelöst skratt, "din pappa tvingade upp mig för att säga att vi ska bort idag. Vi kommer hem på Onsdag." jag kunde riktigt höra hur hon bitchblikar mig.
"Okej, ha det så kul, hejdå!" allt jag ville va att hon skulle åka här ifrån. Och det var nu. Pappa kommer jag ändå inte märka någon skillnad på. Han är ju ändå borta hela tiden. Så det gör ju inte så stor skillnad.
Jag hörde hur hon gick ut ur rummet och ner för trappan. Hennes enmeterslånga klckar ekade efter sig.

 

"The big blue eyes lookd in to mine..."

Jag suckade innan jag reste mig upp från min varma och skjöna säng. Drog ut ett par mysbyxor och ett linne. Sedan en ny BH och nya troser.
Jag hoppade snabbt in i duschen, borstade tänderna - orkade inte äta frukost för göra det sedan - drog igenom med borsten lite innan jag gick ner och la mig framför tven.
Söndag = Slappdag!
Vänner var igång, helt klart en av mina favoritserier. Jag älskar Joey, han är så cool.

*

"Kolla ut..."
Jag kollade ut genom förnstret. Där ute stod ingen annan än Cody Simpson. Justin visste att jag hade en crush på han. En hemlig crush.
Jag ställte mig upp och vinkade så att han förstod att han skulle gå till dörren. Jag hyperväntilerade innan jag öppnade dörren. Men jag skulle vara lugn, inte låta glädjen ta övertag.
"Hope va?" Codys röst var mer perfekt i verkligeheten. Jag nickade, kunde inte hitta min röst.
"Justin sa att du var ett fan?" sa han sedan. Jag nickade ännu en gång. Jag kände mig som en fjant. Bara stod där och log fånigt medans jag nickade.
"Kom in!" sa jag skakaigt.

Är inte hemma än , kommer hem om kanske 30-40 minuter, så jag kommer inte kunna skriva en del. snälla, lämna inte bloggen! :'(