¦Popstar ¦ chapter 22 ¦
Detta har hänt:
"Jag har haft hemligheter, men ingen som är något viktigt." han kollade tveksamt på mig en stund innan han tog tag i min ena hand. "Vanessa, du ska veta att oavsett vad, oavsett vad det är du inte kan berätta, oavsett vad det gäller kan du säga det till mig. Om du inte vill det respekterar jag det, men om du vill ha någon att prata med vill jag att du ska veta att jag finns här för dig. Oavsett om jag är här i New York eller på andra sidan jorden! Glöm inte det!" med tårar i ögonen kramade jag om Justin. Varför var han så jävla underbar?
"Så, vad var det du ville säga till mig innan?" frågade jag Justin senare på kvällen. Jag gick från fotöljen jag hade suttit i fram till Justin som satt på sängen. Jag satte mig bredivd honom, lite nervös var jag dock.
"Erm..." sa han. Jag kunde så hur hans kinder blev lite rosa. Men snabbt försvan det och hans ögon blev fyllda av bestämmdhet och något annat som jag inte kunde tyda. Han satte sig så han var mittemot mig. Jag kände hur min puls ökade och jag kunde höra mina hjärtslag i öronen.
Långsammt, lutade han sig fram mot mig. Han la sin ena hand på min kind medan han kollade mig rakt in i mina ögon.
"Jag är förälskad i dig", viskade han hest innan hans läppar mjukt pressades mot mina.
Pirret i magen, kännslan i kroppen, kännslan av hans läppar mot mina. Inget kunde beskriva kännslan, kännslan av Justins läppar, kännslan av Justins hans i mitt hår.
"Som jag sa, är gillar dig mycket." sa Justin. Jag kunde inte undvika att ett stort leende spred sig på mina läppar. "Och jag dig!" svarade jag, självsäker över kännslan inom mig. Något som kändes rätt, och det något var Justin. Jag vet att jag har gömt kännslorna för honom inom mig, för rädd för alla saker som jag inte kan berätta för honom. Med de kännslorna får vänta, de om alla hemligheter alltså. För nu vill jag njuta av de ögonblicket när Justins läppar ännu en gång pressas mot mina.
Skit kort jag är sämst, i know.
men som sagt jag mår skit huvudet dödar mig och jag vill bara sova.
"Jag har haft hemligheter, men ingen som är något viktigt." han kollade tveksamt på mig en stund innan han tog tag i min ena hand. "Vanessa, du ska veta att oavsett vad, oavsett vad det är du inte kan berätta, oavsett vad det gäller kan du säga det till mig. Om du inte vill det respekterar jag det, men om du vill ha någon att prata med vill jag att du ska veta att jag finns här för dig. Oavsett om jag är här i New York eller på andra sidan jorden! Glöm inte det!" med tårar i ögonen kramade jag om Justin. Varför var han så jävla underbar?
"Så, vad var det du ville säga till mig innan?" frågade jag Justin senare på kvällen. Jag gick från fotöljen jag hade suttit i fram till Justin som satt på sängen. Jag satte mig bredivd honom, lite nervös var jag dock.
"Erm..." sa han. Jag kunde så hur hans kinder blev lite rosa. Men snabbt försvan det och hans ögon blev fyllda av bestämmdhet och något annat som jag inte kunde tyda. Han satte sig så han var mittemot mig. Jag kände hur min puls ökade och jag kunde höra mina hjärtslag i öronen.
Långsammt, lutade han sig fram mot mig. Han la sin ena hand på min kind medan han kollade mig rakt in i mina ögon.
"Jag är förälskad i dig", viskade han hest innan hans läppar mjukt pressades mot mina.
Pirret i magen, kännslan i kroppen, kännslan av hans läppar mot mina. Inget kunde beskriva kännslan, kännslan av Justins läppar, kännslan av Justins hans i mitt hår.
"Som jag sa, är gillar dig mycket." sa Justin. Jag kunde inte undvika att ett stort leende spred sig på mina läppar. "Och jag dig!" svarade jag, självsäker över kännslan inom mig. Något som kändes rätt, och det något var Justin. Jag vet att jag har gömt kännslorna för honom inom mig, för rädd för alla saker som jag inte kan berätta för honom. Med de kännslorna får vänta, de om alla hemligheter alltså. För nu vill jag njuta av de ögonblicket när Justins läppar ännu en gång pressas mot mina.
Skit kort jag är sämst, i know.
men som sagt jag mår skit huvudet dödar mig och jag vill bara sova.
Förlåt
Förlåt för den dåliga uppdateringen men jag mår inte alls bra..
Jag ska försöka med allt jag kan att lägga upp nästa del senare idag!
Tack till er som fortfarande läser!! <3
¦Popstar ¦ chapter 21 ¦
Detta har hänt:
Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
___________________________
"Vad gör du här?" frågade jag honom förvånat. Justin reste sig upp från stolen som han hade suttit på och gick fram till mig.
"Jag hälsar på dig, vad trodde du?" frågade han mig och blinkade med ena ögat. Med ett leende på läpparna skakade jag på huvudet innan jag kasta mig ner i sängen av utmattning. Fast denna dagen har varit rent ut sagt hemsk kunde Justin bara gör mig glad genom att hälsa på mig. Jag visste vad det betydde, men ville inte erkänna det för mig själv för det jag visste fick inte hände, det gick bara inte.
"Har du någon speciell anledning...?" frågade jag tveksamt efter den långa med inte pinsamma tystnaden.
"Faktiskt! Jag ville säga dig en sak." han slog sig osäkert ner bredvid mh i sängen. Jag satte mig halvt upp med blicken fast i hans.
"Vad vill du säga?" jag kände hur mina hände blev svettiga och hur hjärtat började bulta snabbare i bröstet.
"Jo..." han skulle precis säga något mer när mamma kom in i rummet.
"Vanessa du ska..." sa hon men hennes röst tystnade när hon såg Justin. Ett leende spred sig på hennes läppar, men hon ursäktade sig snabbt, gav mig en blick som var i stil med "bra-jobbat-tjejen" men jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det.
"Ursäkta min mamma, hon är pinsam!" sa jag med en frustrerad suck. Snabbt reste jag mig ur sängen och jag fram till fönstret. Det började bli mörkt ute och jag kom och tänka på Taylor. Varför? Varför skulle jag vara så sjukt ego ibland? Fast jag inte tänkte på det själv visste jag att Taylor hade rätt, han ska inre behöva bry sig om min hemlighet, det är mitt ansvar att vara två personer, inte hans!
"Justin?" började jag, fortfarande med blicken på utsikten. Jag kunde höra hur Justin kom närmare mig, och se han i ögonvrån ställa sig bredvid mig med sin blick på mig.
"Ja?"
"Har du någonsin haft en hemlighet som du inte kan berätta för någon? För om du berättade den skulle ditt liv kanske förändras och du är rädd för den förändringen? Har du det?" när jag hade sagt det sist kollade jag in i hans ögon. De kollade på mig med nyfikenhet men ändå medkänsla.
"Jag har haft hemligheter, men ingen som är något viktigt." han kollade tveksamt på mig en stund innan han tog tag i min ena hand. "Vanessa, du ska veta att oavsett vad, oavsett vad det är du inte kan berätta, oavsett vad det gäller kan du säga det till mig. Om du inte vill det respekterar jag det, men om du vill ha någon att prata med vill jag att du ska veta att jag finns här för dig. Oavsett om jag är här i New York eller på andra sidan jorden! Glöm inte det!" med tårar i ögonen kramade jag om Justin. Varför var han så jävla underbar?
______________________________
GRATTIS JUSTIN PÅ 18-ÅRS DAGEN! JAG KAN INTE TRO ATT DU ÄR ARTON ÅR! DET GÅR BARA INTE! JAG VILL INTE TRO DET HELLER, STAY KIDRUHL!
hoppas ni gillade denna delen, inte så speciellt bra eller lång men jag sitter på bussen på väg hem och har typ inget batteri på mobilen, men jag kände att jag var tvungen att lägga upp en ny del och säga grattis till Justin! 18 bast!
Snar kommer ny design, så då kan ni kommentera igen YEEES!!
Ingen del idag
Jag måste plugga prov osv. Sorry, men imorgon kommer det förhoppningsvis en!
¦Popstar ¦ chapter 20 ¦
Detta har hänt: ¨
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
En vän är någon som alltid står vid sin sida, oavsett vad. En vän är någon som stöttar en när man mår som värst, och är med en när man mår som bäst. Oavsett vad som händer, eller har hänt kommer den personen alltid stå bakom en och säga "jag kommer alltid vara här för dig!"
Ja, det är precis så som jag vill vara som kompis. Det är precis så som jag gör allt som jag kan för att vara. Fast jag är Vegas eller inte ville jag vara en vän som alltid fanns här för någon. I detta fall var denna 'någon' Taylor.
"Jag..." började jag. Taylor kollade rakt in i mina ögon med kalla ögon.
"Jag trodde du skulle se det. Eller i alla fall fråga vad det var som var fel. Jag trodde du kunde se det på mig. Men jag hade visst fel. Precis som jag hade om dig, du kanske verkar vara 'the perfect friend' men det är du inte." han tog ett steg ifrån mig. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder.
"Du vet varför jag inte har varit på topp Taylor!" försökte jag med en sprucken röst. Jag kände hur Pearl tog tag i min hand och klämde den försiktigt.
"Men vet du vad? Kan du inte sluta tänka på dig själv ett ögonblick? Eller är ditt ego för jävla stort för det?! Just nu skiter jag i your big seceret." skrek han i den som har varit en folktum korridor. Men som nu var full med folk, de hade förmodligen hört våra höga röster. Jag svarade inte honom, men kollade på honom med tårarna som rann ner för mina kinder. För en sekund kunde jag skymta en liten bit av skuld i Taylors ögon, men den sekunden var snabb och skulden förvandlades till mörker. Innan jag visste ordet av det vände Taylor på klacken och gick där ifrån.
Jag kunde känna hur Pearl kramade om mig. Jag kände hur tårarna bara rann, och jag lät dem rinna. "Hur kan du vara så sjukt patetiskt Vanessa? Tänk förfan någon gång.." tänkte jag om och om igen. Det värsta av allt var att Taylor hade rätt. Om jag inte hade varit Vegas hade jag inte behövt ha hemligheter för alla andra, jag hade berättat det för Taylor för några år sedan. Sjävklart hade han blivit chokad. Men han var ändå glad för min skull.
Jag hoppade upp och ner på Taylors nyinköpta stutsmatta. Jag lät mitt skratt slinka ur min mun, detsamma med Taylor. Han hade precis som jag tyckt det var riktigt kul att hoppa här. Jag visste att vi skulle spendera mycket tid här. I alla fall den tiden jag kunde spendera här. Jag var ju också Vegas, och det hade jag varit i ett år i nuläget. Det var en otrolig kännsla, men det som jag hatade var att hålla det hemlig för Taylor. Fast han pratade om Vegas en stor del av hans tid hade jag bara hållt med och nickat. Lögnen om alla saker som jag har sagt var ursäkter för att inte säga sanningen till honom. Men det var inte kännslan av att säga det till honom, utan kännslan om att han kanske inte vill vara min kompis längre om jag sa det.
"Varför är du så tyst?" frågade Taylor mig.
Jag log svagt, "det finns någon som jag måste säga till dig..." hade jag sagt. Han hade kollat på mig och jag hade sagt: "du vet alla gåner jag har varit hos min Mormor i Florida?" började jag. När han nickade hade jag fortsatt. "Jag var inte hos min mormor utan jag var ute och uppträdde inför folk. Jag är känd Taylor!" Han kollade förvirrat och förvånat på mig. "Jag är Vegas, taylor."
Jag log svagt åt det gamla minnet som spelades upp i huvudet. Jag kände smärtan i magen, hur mina armar och ben blev svaga av att bara tänka tanken att jag och Taylor var ovänner. Det stämmde bara inte i in i mitt huvud, det var lika konstigt som att äta choklad till ärtor; det passar helt enkelt inte ihop.
"I threw a wish in the well, Don't ask me, I'll never tell I looked to you as it fell, and now you're in my way
I trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss I wasn't looking for this, but now you're in my way
Your stare was holdin', Ripped jeans, skin was showin' Hot night, wind was blowin' Where you think you're going, baby?" Jag hade klivit in hallen hemma när jag hörde den välbeckanta men ändå främmande rösten sjunga. Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
Förlåt för att den inte kom upp igår, hade inget internät. Hoppas att ni gillade denna delen, och varför är Tylor sur/ledsen över Vanessa? :)
Jag har också fixat så att JULIA från MYDIRECTIONINFECTION.BLOGG.SE kommer göra en ny design, evigt tacksam till dig är jag Julia! :*
PÖS.
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
En vän är någon som alltid står vid sin sida, oavsett vad. En vän är någon som stöttar en när man mår som värst, och är med en när man mår som bäst. Oavsett vad som händer, eller har hänt kommer den personen alltid stå bakom en och säga "jag kommer alltid vara här för dig!"
Ja, det är precis så som jag vill vara som kompis. Det är precis så som jag gör allt som jag kan för att vara. Fast jag är Vegas eller inte ville jag vara en vän som alltid fanns här för någon. I detta fall var denna 'någon' Taylor.
"Jag..." började jag. Taylor kollade rakt in i mina ögon med kalla ögon.
"Jag trodde du skulle se det. Eller i alla fall fråga vad det var som var fel. Jag trodde du kunde se det på mig. Men jag hade visst fel. Precis som jag hade om dig, du kanske verkar vara 'the perfect friend' men det är du inte." han tog ett steg ifrån mig. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder.
"Du vet varför jag inte har varit på topp Taylor!" försökte jag med en sprucken röst. Jag kände hur Pearl tog tag i min hand och klämde den försiktigt.
"Men vet du vad? Kan du inte sluta tänka på dig själv ett ögonblick? Eller är ditt ego för jävla stort för det?! Just nu skiter jag i your big seceret." skrek han i den som har varit en folktum korridor. Men som nu var full med folk, de hade förmodligen hört våra höga röster. Jag svarade inte honom, men kollade på honom med tårarna som rann ner för mina kinder. För en sekund kunde jag skymta en liten bit av skuld i Taylors ögon, men den sekunden var snabb och skulden förvandlades till mörker. Innan jag visste ordet av det vände Taylor på klacken och gick där ifrån.
Jag kunde känna hur Pearl kramade om mig. Jag kände hur tårarna bara rann, och jag lät dem rinna. "Hur kan du vara så sjukt patetiskt Vanessa? Tänk förfan någon gång.." tänkte jag om och om igen. Det värsta av allt var att Taylor hade rätt. Om jag inte hade varit Vegas hade jag inte behövt ha hemligheter för alla andra, jag hade berättat det för Taylor för några år sedan. Sjävklart hade han blivit chokad. Men han var ändå glad för min skull.
Jag hoppade upp och ner på Taylors nyinköpta stutsmatta. Jag lät mitt skratt slinka ur min mun, detsamma med Taylor. Han hade precis som jag tyckt det var riktigt kul att hoppa här. Jag visste att vi skulle spendera mycket tid här. I alla fall den tiden jag kunde spendera här. Jag var ju också Vegas, och det hade jag varit i ett år i nuläget. Det var en otrolig kännsla, men det som jag hatade var att hålla det hemlig för Taylor. Fast han pratade om Vegas en stor del av hans tid hade jag bara hållt med och nickat. Lögnen om alla saker som jag har sagt var ursäkter för att inte säga sanningen till honom. Men det var inte kännslan av att säga det till honom, utan kännslan om att han kanske inte vill vara min kompis längre om jag sa det.
"Varför är du så tyst?" frågade Taylor mig.
Jag log svagt, "det finns någon som jag måste säga till dig..." hade jag sagt. Han hade kollat på mig och jag hade sagt: "du vet alla gåner jag har varit hos min Mormor i Florida?" började jag. När han nickade hade jag fortsatt. "Jag var inte hos min mormor utan jag var ute och uppträdde inför folk. Jag är känd Taylor!" Han kollade förvirrat och förvånat på mig. "Jag är Vegas, taylor."
Jag log svagt åt det gamla minnet som spelades upp i huvudet. Jag kände smärtan i magen, hur mina armar och ben blev svaga av att bara tänka tanken att jag och Taylor var ovänner. Det stämmde bara inte i in i mitt huvud, det var lika konstigt som att äta choklad till ärtor; det passar helt enkelt inte ihop.
"I threw a wish in the well, Don't ask me, I'll never tell I looked to you as it fell, and now you're in my way
I trade my soul for a wish, pennies and dimes for a kiss I wasn't looking for this, but now you're in my way
Your stare was holdin', Ripped jeans, skin was showin' Hot night, wind was blowin' Where you think you're going, baby?" Jag hade klivit in hallen hemma när jag hörde den välbeckanta men ändå främmande rösten sjunga. Jag tog av mina slitna och säkert äldsta converse innan jag gick med osäkra steg mot rösten. Det kvittade vem jag tänkte på, jag kunde inte komma på vem det var som jag hörde. Jag kom fram till mitt rum och öppnade dörren. Där inne satt ingen mindre än Justin, han sjöng för fulla livet och kollade ut på de höga skyskraperna.
"Justin?!"
Förlåt för att den inte kom upp igår, hade inget internät. Hoppas att ni gillade denna delen, och varför är Tylor sur/ledsen över Vanessa? :)
Jag har också fixat så att JULIA från MYDIRECTIONINFECTION.BLOGG.SE kommer göra en ny design, evigt tacksam till dig är jag Julia! :*
PÖS.
¦Popstar ¦ chapter 19 ¦
Detta har hänt:
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Resan till New York hade varit både tråkig men lättsam. Tråkig för att behöva åka ifrån Frankrike, lättsam över att inte behöva ljuga för Justin om Vegas, jag hade inte berättat, men mamma hade ringt mig ett x antal gånger om Vegas, om det nya albumet turnén som skulle vara lite innan julen.
Sånt som jag inte ville Justin skulle höra, men sånt som han ville veta. Inte för att han sa rakt ut "ey, Vanessa sluta ljug och säg nu vad fan du håller hemligt" men man kunde se i hans ögon att han ville veta. Men att han var för snäll för att inte fråga.
"Efter din tråkiga skola, skulle du vela följa med mig och se på Lakers? :) x"
Jag log stort mot smset jag precis fått från Justin. Det skulle bli roligare än att sitta hemma och glo. Jag svarade med ett "ja! Skulle bli riktigt kul! Men hur länge är du i New York Bieber?" Han har väl varit här rätt länge nu?
Jag skakade lätt med huvudet för mig själv innan jag gick från köket till mitt rum. Jag tog på mig ett par svarta jeans, ett vitt linne, med det hade jag en kofta över. Med kläderna på gick jag till badrummet, drog på lite maskara innan jag fick bråttom för att hinna med bussen.
"Alltså varför, varför ljuger du för oss?" frågade Lovisa mig skarpt vid lunchen. JAg hade precis satt mig ner med den ovanligt goda maten framför mig, maten var lasagne med en sallaf och äppeljuice.
"Vadå ljuger?" frågade jag förvirrat. Lovisa kollade på Brooke med en klagande blick. "Vad?!" frågade jag igen.
"Alltså, tro inte att man kan vara med självaste Justin Bieber utan att en massa papparazzis tar bilder på honom, och de som är med honom. Så tro inte att du kan smyga omkring med honom i Frankrike eller här i New York utan att alla hans Beliebers ser det!" Brooke kollade mig rakt in i ögonen när hon pratade. För vart ord hon og kände jag hur hjärtat bultade fortare och fortare i bröstet.
"Hrm..." sa jag och kollade ner i maten som inte såg lika god ut längre.
"Så, vad har du i försvar?" frågade Lovisa mig med höjda ögonbryn.
"Jag visste inte att ni ville veta...?" jag kollade osäkert runt på bordet. De andra tjejerna som satt runt borde - som var Lovisa och Brooke då, men även Pearl och Betty - de kollade chokat på mig. Det var detsamma med de få kilalr som satt här, Heath, Sam och Bryan men även Taylor men han hade bara himmlat med ögonen och fortsatt med att äta.
"Kom igen tjejen! Vad tror du egentligen?!" stönade Lovisa.
"Men du kan ju i alla fall säga nu, är han som alla säger; snäll, snygg, omtänksam, bra på att kyssas?" frågade Brooke. När hon sa "bra på att kyssas" höjde och och sänkte på ögonbrynen. Jag fnös och skakade på huvudet. Något säger mig att denna lunchen kommer bli lång...
"Äntligen är skolan slut!" sa jag till Justin när jag hade hoppat in i hans bil på skolparkeringen. Han skrattade lågt åt min mening.
"Så tråkigt var det väl inte?" frågade han och bakade ur parkeringen.
Jag suckade, "kanske inte var dag. Men idag, Lovisa och Brooke var som jag vet inte vad..." sa jag med ännu en suck.
Det var några fördelar med att vara med popsensationen Justin Bieber, kön in till arenan där matchen mellan Lakers och ett annat lag som jag inte kommer ihåg namnet på var tiotals meter lång. Minst femtio meter skulle jag tro. Men, eftersom jag gick med Justin fick vi gå in utan att stå i kö. Men det var inte bara jag och Justin som fick gå före, jag kunde se Rihanna en bit framför oss. Inte visste jag att hon var ett fan av basket, inte för att jag är värst "omg basket" personen. Men i alla fall.
"Vilka platser har vi?" frågade jag Justin när vi kom in till själva arenan. Den var nästan helt full, men det var ändå platser som var tomma.
"Längst fram!" sa han med ett snett leende. Jag höjde på ögonbrynen och fick fram något som skulle låta som "oh aha.." men som lät lite mer "äh äähäh".
Matchen började, Justin fick förklara för mig reglerna. Jag var, som sagt, inte ett värst basket fan därmed kunde jag inte reglerna så bra. Lakers var rätt bra faktiskt, de gjorde mål på mål. Det såg faktiskt rätt kul ut, men alla var så långa. Och jag är inte ritkigt i den längden kan man ju säga.
I halvleken reste sig Justin upp och räckte fram sin hand. Tveksammt la jag min hand i hans, genast kände jag hur fjärilarna i magen blev som vilda. Han log snett mot mig. Vi gick tvärs över planen, jag kunde urskilja olika personer som stannade upp och pekade på oss. Men ignorerade dem så gott som jag kunde.
"Vart ska vi?" frågade jag halv skrattande. Justin svarade inte utan fortsatte bara med att dra upp mig för trapporna vi hade gått upp för nu ett bra tag. Låren började värka men jag ignorerade det.
Vi kom fram till en dörr, Justin öppnade den. Vi kom till ett rum med utsikt över hela New York, inte som den vanligt utsikten som jag var van vid. Utan men så att man såg alla höga byggnader. Det var riktigt vackert.
"Wow." andades jag. I ögonvrån kunde jag se hur Justin nickade. Men inte med blicken på utsikten utan på mig. "Utsikten är verkligen vacker!" sa Justin, fortfarande med blicken på mig.
På samma utsikt som jag ser på, eller på den som du ser på eller...? Tänkte jag för mig själv med ett litet leende på läpparna.
"När började matchen igen?" frågade jag och vände mig mot Justin.
Han ryckte på axlarna, "vi kommer nog höra när den börjar. Man brukar göra det i alla fall." sa han enkelt. Jag nickade, fortfarande kollade vi in i varandras ögon.
"Jag vill säga en sak till dig, Vanessa." började Justin och tog ett litet steg mot mig. Jag svalde och kände hur hjärtat började bulta snabbare inom mig. Nervöst nickade jag.
Justin log och tog ett steg till närmare mig. Han stod bara några centimeter framför mig. Så jag fick kolla upp på honom, han var lite längre än mig.
Han kollade djupt in i mina ögon.
Det var så mycket som jag ville säga till Vanessa. Som vad jag verkligen kände var gån jag var med henne. Men jag kunde inte få fram det. Jag kunde bara inte. Så iställer för att säga "Vanessa, jag är sjukt förälskad i dig!" sa jag:
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
Hope yall like.
Lite sen, i know, men jag försökt skriva en lite längre än vad jag brukar. Inte för att jag vet om jag lyckades. Men jag försökte i alla fall.
Jag hoppas på att jag kommer få en ny design snart, annars får jag väl ta och göra en egen. Men vi får väl se hur bra det blir haha! :)
Pusssss
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Resan till New York hade varit både tråkig men lättsam. Tråkig för att behöva åka ifrån Frankrike, lättsam över att inte behöva ljuga för Justin om Vegas, jag hade inte berättat, men mamma hade ringt mig ett x antal gånger om Vegas, om det nya albumet turnén som skulle vara lite innan julen.
Sånt som jag inte ville Justin skulle höra, men sånt som han ville veta. Inte för att han sa rakt ut "ey, Vanessa sluta ljug och säg nu vad fan du håller hemligt" men man kunde se i hans ögon att han ville veta. Men att han var för snäll för att inte fråga.
"Efter din tråkiga skola, skulle du vela följa med mig och se på Lakers? :) x"
Jag log stort mot smset jag precis fått från Justin. Det skulle bli roligare än att sitta hemma och glo. Jag svarade med ett "ja! Skulle bli riktigt kul! Men hur länge är du i New York Bieber?" Han har väl varit här rätt länge nu?
Jag skakade lätt med huvudet för mig själv innan jag gick från köket till mitt rum. Jag tog på mig ett par svarta jeans, ett vitt linne, med det hade jag en kofta över. Med kläderna på gick jag till badrummet, drog på lite maskara innan jag fick bråttom för att hinna med bussen.
"Alltså varför, varför ljuger du för oss?" frågade Lovisa mig skarpt vid lunchen. JAg hade precis satt mig ner med den ovanligt goda maten framför mig, maten var lasagne med en sallaf och äppeljuice.
"Vadå ljuger?" frågade jag förvirrat. Lovisa kollade på Brooke med en klagande blick. "Vad?!" frågade jag igen.
"Alltså, tro inte att man kan vara med självaste Justin Bieber utan att en massa papparazzis tar bilder på honom, och de som är med honom. Så tro inte att du kan smyga omkring med honom i Frankrike eller här i New York utan att alla hans Beliebers ser det!" Brooke kollade mig rakt in i ögonen när hon pratade. För vart ord hon og kände jag hur hjärtat bultade fortare och fortare i bröstet.
"Hrm..." sa jag och kollade ner i maten som inte såg lika god ut längre.
"Så, vad har du i försvar?" frågade Lovisa mig med höjda ögonbryn.
"Jag visste inte att ni ville veta...?" jag kollade osäkert runt på bordet. De andra tjejerna som satt runt borde - som var Lovisa och Brooke då, men även Pearl och Betty - de kollade chokat på mig. Det var detsamma med de få kilalr som satt här, Heath, Sam och Bryan men även Taylor men han hade bara himmlat med ögonen och fortsatt med att äta.
"Kom igen tjejen! Vad tror du egentligen?!" stönade Lovisa.
"Men du kan ju i alla fall säga nu, är han som alla säger; snäll, snygg, omtänksam, bra på att kyssas?" frågade Brooke. När hon sa "bra på att kyssas" höjde och och sänkte på ögonbrynen. Jag fnös och skakade på huvudet. Något säger mig att denna lunchen kommer bli lång...
"Äntligen är skolan slut!" sa jag till Justin när jag hade hoppat in i hans bil på skolparkeringen. Han skrattade lågt åt min mening.
"Så tråkigt var det väl inte?" frågade han och bakade ur parkeringen.
Jag suckade, "kanske inte var dag. Men idag, Lovisa och Brooke var som jag vet inte vad..." sa jag med ännu en suck.
Det var några fördelar med att vara med popsensationen Justin Bieber, kön in till arenan där matchen mellan Lakers och ett annat lag som jag inte kommer ihåg namnet på var tiotals meter lång. Minst femtio meter skulle jag tro. Men, eftersom jag gick med Justin fick vi gå in utan att stå i kö. Men det var inte bara jag och Justin som fick gå före, jag kunde se Rihanna en bit framför oss. Inte visste jag att hon var ett fan av basket, inte för att jag är värst "omg basket" personen. Men i alla fall.
"Vilka platser har vi?" frågade jag Justin när vi kom in till själva arenan. Den var nästan helt full, men det var ändå platser som var tomma.
"Längst fram!" sa han med ett snett leende. Jag höjde på ögonbrynen och fick fram något som skulle låta som "oh aha.." men som lät lite mer "äh äähäh".
Matchen började, Justin fick förklara för mig reglerna. Jag var, som sagt, inte ett värst basket fan därmed kunde jag inte reglerna så bra. Lakers var rätt bra faktiskt, de gjorde mål på mål. Det såg faktiskt rätt kul ut, men alla var så långa. Och jag är inte ritkigt i den längden kan man ju säga.
I halvleken reste sig Justin upp och räckte fram sin hand. Tveksammt la jag min hand i hans, genast kände jag hur fjärilarna i magen blev som vilda. Han log snett mot mig. Vi gick tvärs över planen, jag kunde urskilja olika personer som stannade upp och pekade på oss. Men ignorerade dem så gott som jag kunde.
"Vart ska vi?" frågade jag halv skrattande. Justin svarade inte utan fortsatte bara med att dra upp mig för trapporna vi hade gått upp för nu ett bra tag. Låren började värka men jag ignorerade det.
Vi kom fram till en dörr, Justin öppnade den. Vi kom till ett rum med utsikt över hela New York, inte som den vanligt utsikten som jag var van vid. Utan men så att man såg alla höga byggnader. Det var riktigt vackert.
"Wow." andades jag. I ögonvrån kunde jag se hur Justin nickade. Men inte med blicken på utsikten utan på mig. "Utsikten är verkligen vacker!" sa Justin, fortfarande med blicken på mig.
På samma utsikt som jag ser på, eller på den som du ser på eller...? Tänkte jag för mig själv med ett litet leende på läpparna.
"När började matchen igen?" frågade jag och vände mig mot Justin.
Han ryckte på axlarna, "vi kommer nog höra när den börjar. Man brukar göra det i alla fall." sa han enkelt. Jag nickade, fortfarande kollade vi in i varandras ögon.
"Jag vill säga en sak till dig, Vanessa." började Justin och tog ett litet steg mot mig. Jag svalde och kände hur hjärtat började bulta snabbare inom mig. Nervöst nickade jag.
Justin log och tog ett steg till närmare mig. Han stod bara några centimeter framför mig. Så jag fick kolla upp på honom, han var lite längre än mig.
Han kollade djupt in i mina ögon.
Det var så mycket som jag ville säga till Vanessa. Som vad jag verkligen kände var gån jag var med henne. Men jag kunde inte få fram det. Jag kunde bara inte. Så iställer för att säga "Vanessa, jag är sjukt förälskad i dig!" sa jag:
"Det var kul att du ville följa med hit..." jag kunde se hur hon blev lite besviken. Men varför skulle hon bli besviken för det? Hon kunde ju absolut inte känna på samma vis som mig. Hon gillade ju inte mig. Men det var just det som jag tycket var bra, hon gillade inte mig. Det kan ha förrändrats. Men jag är osäker över om det verkligen har gjort det eller inte. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om jag vill veta hur hon känner för mig.
Hope yall like.
Lite sen, i know, men jag försökt skriva en lite längre än vad jag brukar. Inte för att jag vet om jag lyckades. Men jag försökte i alla fall.
Jag hoppas på att jag kommer få en ny design snart, annars får jag väl ta och göra en egen. Men vi får väl se hur bra det blir haha! :)
Pusssss
¦Popstar ¦ chapter 18 ¦
Detta har hänt;
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Utsikten man såg uppe i Eiffel tornet var riktigt fin. Träden som räckte sig långt längst gångstigen. Ala olika sorters människor pekade på tornet och såg inponerade.
Men tyvärr var det inte utsikten, eller kännslan över att vara i Frankrike som fick mig att må ovanligt bra. Utan det var det faktum att Justin hade velat ta med mig hit. Att han själv ville att vi två skulle vara här, nästan högst uppe i Eiffel tornet tillsammans. De oönskade fjärilarna i magen var gång han kollade in i mina ögon, eller när han rörde vid min axel för att visa mig något, det var som sagt oönskade kännslor. Sådanna kännslor som jag inte ville erkänna för mig själv, men som inte gick att förtränga.
"Här, dessa har världens godaste scones!" Justin pekade på ett café lite längre fram på den nästan öde gatan. Men det var nog bara bra - att här inte är mycket folk menar jag, Justin är ju rätt så känd har jag kommit på. Vägen till Eiffel tornet hade varit full kabalik, en massa tjejer som ständigt gick fram till Justin för att be om en autograf eller en bild. Men man kunde verkligen se hur mycket Justin älskade dem. Hela han log på något vis, hans ögon strålade liksom på ett vis som man inte kunde beskriva med några ord.
"Bonjour! Que voulez-vous ce jour?" mannen som mötte mig och Justin sa något som jag inte förstod. Oförstående kollade jag på Justin som log mot mig, förhoppningsvis förstod han att jag inte förstod vad mannen hade sagt.
"Han frågade vad vi ville ha." sa Justin. Jag nickade. Justin frågade mig då vad jag ville ha, jag sa att jag ville ha det som han tog.
"Bonjour! Deux scones avec juste du beurre sur, les deux oranges jucie, grâce!" Justin pratade på. Istället för att se ut som en idiot sa jag till Justin att jag satte mig på en plats. Hn vände sig mot mig och sa "yes".
"Gud, de var sjukt goda!" sa jag menande och tog ännu en tugga från den goda sconsen framför mig. Justin nickade instämmande med munnen full.
"Så, hur visste du om detta cafeét?" fortsatte jag. Han svalde, "jag brukar gå hit när jag är i Paris. Här är itne så mycket folk och så har de ju världens godaste scones!" sa han med ett flin. Jag nickade.
Efter en stud av tystnad frågade Justin mig, "nu får du berätta om din fobi mot grodor, för det var väl grodor?" med ett skratt nickade jag.
"När jag var mindre, mycket mindre, hoppade en groda på något konstig vis in i min mun. Sedan dess kan jag knappt se på en groda utan att bli helt knäpp i huvudet." jag ryckte på axlarna. Justin svalde och kollade besvärat ut. "Vad?" frågade jag honom.
"Om jag var du skulle jag inte kola ut!" sa han bara. Nyfiken som jag är gjorde jag tvärt emot vad han sa, och kollade ut. Utanför cafeét fanns det ute möbler. Och på en av stolarna satt an oskyldig grön liten groda. Med ett litet skrik hoppade jag upp från min stol. Fast jag var fullt medveten om att det var glas emellan mig och grodan kände jag hur hjärtat började bulta fortare i bröstet.
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Jag orkar inte skriva mer. Men jag lovade en ny del, så här fick ni en. Bilder och sånt vill absolut inte göra som jag så jag gav upp.
Förlåt för att jagär typ världens sämsta ögare av en novellblogg. Förlåt.
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Utsikten man såg uppe i Eiffel tornet var riktigt fin. Träden som räckte sig långt längst gångstigen. Ala olika sorters människor pekade på tornet och såg inponerade.
Men tyvärr var det inte utsikten, eller kännslan över att vara i Frankrike som fick mig att må ovanligt bra. Utan det var det faktum att Justin hade velat ta med mig hit. Att han själv ville att vi två skulle vara här, nästan högst uppe i Eiffel tornet tillsammans. De oönskade fjärilarna i magen var gång han kollade in i mina ögon, eller när han rörde vid min axel för att visa mig något, det var som sagt oönskade kännslor. Sådanna kännslor som jag inte ville erkänna för mig själv, men som inte gick att förtränga.
"Här, dessa har världens godaste scones!" Justin pekade på ett café lite längre fram på den nästan öde gatan. Men det var nog bara bra - att här inte är mycket folk menar jag, Justin är ju rätt så känd har jag kommit på. Vägen till Eiffel tornet hade varit full kabalik, en massa tjejer som ständigt gick fram till Justin för att be om en autograf eller en bild. Men man kunde verkligen se hur mycket Justin älskade dem. Hela han log på något vis, hans ögon strålade liksom på ett vis som man inte kunde beskriva med några ord.
"Bonjour! Que voulez-vous ce jour?" mannen som mötte mig och Justin sa något som jag inte förstod. Oförstående kollade jag på Justin som log mot mig, förhoppningsvis förstod han att jag inte förstod vad mannen hade sagt.
"Han frågade vad vi ville ha." sa Justin. Jag nickade. Justin frågade mig då vad jag ville ha, jag sa att jag ville ha det som han tog.
"Bonjour! Deux scones avec juste du beurre sur, les deux oranges jucie, grâce!" Justin pratade på. Istället för att se ut som en idiot sa jag till Justin att jag satte mig på en plats. Hn vände sig mot mig och sa "yes".
"Gud, de var sjukt goda!" sa jag menande och tog ännu en tugga från den goda sconsen framför mig. Justin nickade instämmande med munnen full.
"Så, hur visste du om detta cafeét?" fortsatte jag. Han svalde, "jag brukar gå hit när jag är i Paris. Här är itne så mycket folk och så har de ju världens godaste scones!" sa han med ett flin. Jag nickade.
Efter en stud av tystnad frågade Justin mig, "nu får du berätta om din fobi mot grodor, för det var väl grodor?" med ett skratt nickade jag.
"När jag var mindre, mycket mindre, hoppade en groda på något konstig vis in i min mun. Sedan dess kan jag knappt se på en groda utan att bli helt knäpp i huvudet." jag ryckte på axlarna. Justin svalde och kollade besvärat ut. "Vad?" frågade jag honom.
"Om jag var du skulle jag inte kola ut!" sa han bara. Nyfiken som jag är gjorde jag tvärt emot vad han sa, och kollade ut. Utanför cafeét fanns det ute möbler. Och på en av stolarna satt an oskyldig grön liten groda. Med ett litet skrik hoppade jag upp från min stol. Fast jag var fullt medveten om att det var glas emellan mig och grodan kände jag hur hjärtat började bulta fortare i bröstet.
Efter mycket skratt från min sida la jag mig utmattat i sängen på hotellet. Anledningen över varför jag hade skrattat hela vägen från cafeét hit till hotellet var allt för den lilla grodan. Justin hade fått mig att lugna ner mig. Och nu skrattde jag åt min barnslighet.
Jag orkar inte skriva mer. Men jag lovade en ny del, så här fick ni en. Bilder och sånt vill absolut inte göra som jag så jag gav upp.
Förlåt för att jagär typ världens sämsta ögare av en novellblogg. Förlåt.
!
Nästa del kommer idag, jag vet inte vilken tid för jag min mamma och syster ska ha 'myskväll' och kolla på typ världens roligaste film (It's a boy girl thing)
Men nästa del kommer idag!
P.S sex dagar kvar till min älskling blir 18! :') D.S
¦Popstar ¦ chapter 17 ¦
Detta har hänt:
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
"Can't wait untill NRJ awards starts, its going to be fun!! #nrjawards" jag klickade på 'tweet' innan jag reste mig ur stolen som jag hade suttit i under en hel timme. Sminkösen hade sminkat mig, jag hade sagt att jag själv ville fixa min frisyr. Vilket var ganska uppenbart egentligen.
Jag tackade tjejen, hon log mot mig, Jag riktade stegen mot mamma som hade min klänning. Jag hade inte fått se den än, mamma ville att det skulle bli "en stor överraskning" men jag tyckte mer det var töntigt. Mamma visade mig vägen in till hennes sovrum, jag kände ign det på hennes kläder, men där, mitt i rummet, fanns känningen. En lila eller mörk blå klänning la där. Med två lager, det ena tunnare än den andra.
"Wow, mamma! Det är riktigt fin!" sa jag och tog tag i den. Materiallet var mjukt. "Vi får se hur den ser ut på dig." hon log mot mig. Jag nickade innan jag gick till badrummet, jag drog av mig mina kläder innan jag försiktigt satte på mig klänningen.
Stolt log jag åt spegelbilden, om jag får säga det själv: såg jag riktigt läcker ut.
En massa blixtar, röster som ropade mitt namn, och skrik. Jag gick några steg, vände mig mot rösterna och log. Den röda mattan under mig var marken under mina silvriga klackar.
Jag gick från de höga rösterna och blixtarna från alla de dyra och stora kamerorna till intervjuarna lite längre fram. Men kunde känna skillnaden, det var tystare och betydligt flera kändisar här. Jag kunde blandannat se Rihanna, Lady gaga, Katy Perry och Justin Bieber. Snabbt drog jag bort blicken från honom, för att möte en tjejs ögon. Hon log mot mig innan hon vinkade mig till sig.
"Hey, Vegas! Sarah från Cleever tv. Jag har några frågor till dig, om det är okej...?" frågade hon mig. Jag nickade med ett stort leende på läpparna.
"En tjej vid namn Lilly frågar: När kommer ditt nästa album ut?" hon lutade den lite för stor micken mot mig.
"Den kommer komma snart, jag vet inte något exakt datum, men det kommer komma!" svarade jag henne.
Hon nickade, "en tjej vid namn Julia undrar om du har en kille?" hon flinade mot mig. Mot min vilja kom jag genast att tänka på Justin. Men snabbt slutade jag tänka på honom.
Med ett fejkat leende skakade jag på huvudet. Efter några minuter var jag tvungen att gå ifrån henne, för Lindsey kom och sa åt mig att vi skulle sätta oss på våra platser.
Med Lindsey på min vänstra sida satt jag spännt och väntade på att de två personer som skulle sitta bredivd oss skulle komma. Och det var inte vilka som helst - utan Justin Bieber och hans mamma Pattie Mallete.
Jag är inte orolig för att se dem, tvärt om - det skulle fktiskt bli lite kul. Men jag var rädd över att de skulle känna igen min röst, eller känna igen mig.
Jag såg Justin komma. Han hade ett par svarta jeans, vit tröja under den blåa kavajen. Med ett ord var han: snygg. Pattie gick bredvid honom med en svart klänning, hennes hår var uppsatt i en slags fläta. Hon var väldigt vacker.
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Tråkig del..
Men det kommer hända mer saker snart! Och varför tänkte Vanessa aka Vegas på Justin när intervjuaren frågar om hon har en kille?
Imorgon ska jag bättra mig - i hope - och skriva en längre och roligare del! (Men jag måste också jobba lite med skolan, och ska på skrivarkurs på kvällen...)
PUSS I ALLA FALL , JAG SKULLE INTE HA SKRIVIT UTAN ER.
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
"Can't wait untill NRJ awards starts, its going to be fun!! #nrjawards" jag klickade på 'tweet' innan jag reste mig ur stolen som jag hade suttit i under en hel timme. Sminkösen hade sminkat mig, jag hade sagt att jag själv ville fixa min frisyr. Vilket var ganska uppenbart egentligen.
Jag tackade tjejen, hon log mot mig, Jag riktade stegen mot mamma som hade min klänning. Jag hade inte fått se den än, mamma ville att det skulle bli "en stor överraskning" men jag tyckte mer det var töntigt. Mamma visade mig vägen in till hennes sovrum, jag kände ign det på hennes kläder, men där, mitt i rummet, fanns känningen. En lila eller mörk blå klänning la där. Med två lager, det ena tunnare än den andra.
"Wow, mamma! Det är riktigt fin!" sa jag och tog tag i den. Materiallet var mjukt. "Vi får se hur den ser ut på dig." hon log mot mig. Jag nickade innan jag gick till badrummet, jag drog av mig mina kläder innan jag försiktigt satte på mig klänningen.
Stolt log jag åt spegelbilden, om jag får säga det själv: såg jag riktigt läcker ut.
En massa blixtar, röster som ropade mitt namn, och skrik. Jag gick några steg, vände mig mot rösterna och log. Den röda mattan under mig var marken under mina silvriga klackar.
Jag gick från de höga rösterna och blixtarna från alla de dyra och stora kamerorna till intervjuarna lite längre fram. Men kunde känna skillnaden, det var tystare och betydligt flera kändisar här. Jag kunde blandannat se Rihanna, Lady gaga, Katy Perry och Justin Bieber. Snabbt drog jag bort blicken från honom, för att möte en tjejs ögon. Hon log mot mig innan hon vinkade mig till sig.
"Hey, Vegas! Sarah från Cleever tv. Jag har några frågor till dig, om det är okej...?" frågade hon mig. Jag nickade med ett stort leende på läpparna.
"En tjej vid namn Lilly frågar: När kommer ditt nästa album ut?" hon lutade den lite för stor micken mot mig.
"Den kommer komma snart, jag vet inte något exakt datum, men det kommer komma!" svarade jag henne.
Hon nickade, "en tjej vid namn Julia undrar om du har en kille?" hon flinade mot mig. Mot min vilja kom jag genast att tänka på Justin. Men snabbt slutade jag tänka på honom.
Med ett fejkat leende skakade jag på huvudet. Efter några minuter var jag tvungen att gå ifrån henne, för Lindsey kom och sa åt mig att vi skulle sätta oss på våra platser.
Med Lindsey på min vänstra sida satt jag spännt och väntade på att de två personer som skulle sitta bredivd oss skulle komma. Och det var inte vilka som helst - utan Justin Bieber och hans mamma Pattie Mallete.
Jag är inte orolig för att se dem, tvärt om - det skulle fktiskt bli lite kul. Men jag var rädd över att de skulle känna igen min röst, eller känna igen mig.
Jag såg Justin komma. Han hade ett par svarta jeans, vit tröja under den blåa kavajen. Med ett ord var han: snygg. Pattie gick bredvid honom med en svart klänning, hennes hår var uppsatt i en slags fläta. Hon var väldigt vacker.
"Hej, Justin och min mamma Pattie!" Justin sträckte fram sin hand. Jag log och tog emot den. "Vegas, min manager Lindsey!" jag pekade på Lindsey som log mot de två. De slog sig ner på stolarna, strax där efter började det.
Tråkig del..
Men det kommer hända mer saker snart! Och varför tänkte Vanessa aka Vegas på Justin när intervjuaren frågar om hon har en kille?
Imorgon ska jag bättra mig - i hope - och skriva en längre och roligare del! (Men jag måste också jobba lite med skolan, och ska på skrivarkurs på kvällen...)
PUSS I ALLA FALL , JAG SKULLE INTE HA SKRIVIT UTAN ER.
¦Popstar ¦ chapter 16 ¦
Detta har hänt:
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Klockan närmade sig tolv. Jag kände hur nervisoteten inom mig ökade hela tiden. Jag måste säga till Justin att jag inte kan följa med ikväll. Men hur? Ska jag säga att jag inte mår bra, eller säga lite sanning? Inte att jag är Vegas, men något i stil med: "jag är inte den du tror..."
Jag skrattade åt mitt dåliga försök innan jag skakade på huvudet och gick med bestämmda steg ut från mitt hotellrum in till Justins. Jag drog ett nervöst andetag när jag kollade in i Justins ögon.
"Hey, vad gör du redan här?" frågade han mig.
"Vi måste prata." svarade jag. Min röst lät fel, helt fel. Liksom kall och livlös. Jag knep ihop ögonen i några sekunder innan jag satte mig ner på Justins säng. Justin hade gått bakom mig, och satte sig bredvid mig i sängen.
"Då pratar vi!" svarade han försiktigt. Jag kollade ner på mina händer som la ovanpå min ben, jag kunde se att de skakade. Med ett djupt andetag kollade jag på honom. Han såg orolig ut.
"Låt mig prata till punkt innan du säger något, okej?" frågade jag. Han nickade, så jag fortsate att prata. "När jag sa ja till att följa med dig hit visste jag inte vad jag gick med på. I alla fall inte enligt min mamma. Jag kan inte säga varför, jag kan bara inte. Så hata mig inte, men jag kan inte följa med ikväll - hur mycket jag än vill. Och jag lovar, jag vill följa med dig mer än vad du anar. Mer än vad jag vill erkänna för mig själv! Jag vet inte egentligen vad jag kan säga förrutom att jag är så ledsen över att jag följde med dig hit från första början. Du hade säkert haft roligare med någon annan tjej..." jag kände hur skuldkännslorna bubblade upp i mig. Jag vågade inte möte Justins blick.
Han harklade sig, jag kände hur han flyttade sig närmare mig. Han la sitt finger under min haka på det vistet kunde jag inget annat än kolla honom i ögonen. Ett litet leende fanns på hans läppar. Med en rynkande panna undrade jag varför han såg så glad ut.
"Tack för att du sa detta. Fast du inte kan berätta vad som egentligen har hänt uppskattar jag verkligen att du ville följa med mig hit. Visst var det mening med att du skulle följa med ikväll, men om du inte kan då kan jag ju inte tvinga dig!" sa han och kollade mig djupt in i ögonen. En konstig kännsla spred sig i kroppen, men snabbt slutade jag tänka på den. För Justins armar var runt min kropp. Lättnaden som fyllde mig gjorde så en ensam tår föll ner för min kind. Jag viskade 'tack' i Justins öra. Han nickade mot min axel.
När jag senare den dagen satte mig i bilen som mamma satt och väntade på mig i kunde inte skuldkännslorna - som visst hade svalnat lite - komma fram igen.
"Hur har det varit än så länge i Frankrike?" frågade mamma när vi var på väg till hotellet hon och Lindsey bodde på.
"Riktigt bra, Justin visade mig ett riktigt fint ställe igår kväll. Utsikten var otrolig! Han är otrolig." det sista viskade jag.Halv osäker på om mamma hade härt mig, men förhoppningsvis inte.
"Vad kul att du har kul, gumman. Är du redo för ikväll?"
"Mer än redo, det kommer bli riktigt kul!"
"Hoppas du vinner det priset, det skulle vara riktigt kul!"
"Säger du inte mamma? Men jag kan inte sluta tänka på att jag dissade Justin..."
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
HOPE YALL LIKE!
Jag har fått lite klagomål på designen, och jag vet att man inte kan kommentera eller se rubriken. VILKET SUGER! Så jag frågar runt om någon kan göra design till mig. För mina kunskaper i design = noll!
I alla fall, imorgon ska jag vara med kompis så jag vet inte när nästa del kommer.
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Klockan närmade sig tolv. Jag kände hur nervisoteten inom mig ökade hela tiden. Jag måste säga till Justin att jag inte kan följa med ikväll. Men hur? Ska jag säga att jag inte mår bra, eller säga lite sanning? Inte att jag är Vegas, men något i stil med: "jag är inte den du tror..."
Jag skrattade åt mitt dåliga försök innan jag skakade på huvudet och gick med bestämmda steg ut från mitt hotellrum in till Justins. Jag drog ett nervöst andetag när jag kollade in i Justins ögon.
"Hey, vad gör du redan här?" frågade han mig.
"Vi måste prata." svarade jag. Min röst lät fel, helt fel. Liksom kall och livlös. Jag knep ihop ögonen i några sekunder innan jag satte mig ner på Justins säng. Justin hade gått bakom mig, och satte sig bredvid mig i sängen.
"Då pratar vi!" svarade han försiktigt. Jag kollade ner på mina händer som la ovanpå min ben, jag kunde se att de skakade. Med ett djupt andetag kollade jag på honom. Han såg orolig ut.
"Låt mig prata till punkt innan du säger något, okej?" frågade jag. Han nickade, så jag fortsate att prata. "När jag sa ja till att följa med dig hit visste jag inte vad jag gick med på. I alla fall inte enligt min mamma. Jag kan inte säga varför, jag kan bara inte. Så hata mig inte, men jag kan inte följa med ikväll - hur mycket jag än vill. Och jag lovar, jag vill följa med dig mer än vad du anar. Mer än vad jag vill erkänna för mig själv! Jag vet inte egentligen vad jag kan säga förrutom att jag är så ledsen över att jag följde med dig hit från första början. Du hade säkert haft roligare med någon annan tjej..." jag kände hur skuldkännslorna bubblade upp i mig. Jag vågade inte möte Justins blick.
Han harklade sig, jag kände hur han flyttade sig närmare mig. Han la sitt finger under min haka på det vistet kunde jag inget annat än kolla honom i ögonen. Ett litet leende fanns på hans läppar. Med en rynkande panna undrade jag varför han såg så glad ut.
"Tack för att du sa detta. Fast du inte kan berätta vad som egentligen har hänt uppskattar jag verkligen att du ville följa med mig hit. Visst var det mening med att du skulle följa med ikväll, men om du inte kan då kan jag ju inte tvinga dig!" sa han och kollade mig djupt in i ögonen. En konstig kännsla spred sig i kroppen, men snabbt slutade jag tänka på den. För Justins armar var runt min kropp. Lättnaden som fyllde mig gjorde så en ensam tår föll ner för min kind. Jag viskade 'tack' i Justins öra. Han nickade mot min axel.
När jag senare den dagen satte mig i bilen som mamma satt och väntade på mig i kunde inte skuldkännslorna - som visst hade svalnat lite - komma fram igen.
"Hur har det varit än så länge i Frankrike?" frågade mamma när vi var på väg till hotellet hon och Lindsey bodde på.
"Riktigt bra, Justin visade mig ett riktigt fint ställe igår kväll. Utsikten var otrolig! Han är otrolig." det sista viskade jag.Halv osäker på om mamma hade härt mig, men förhoppningsvis inte.
"Vad kul att du har kul, gumman. Är du redo för ikväll?"
"Mer än redo, det kommer bli riktigt kul!"
"Hoppas du vinner det priset, det skulle vara riktigt kul!"
"Säger du inte mamma? Men jag kan inte sluta tänka på att jag dissade Justin..."
Vi kom fram till hotellet tio minuter senare. Mamma lämnade bilen medan jag gick upp till rätt våning, och rum. Lindsey kom direkt till mig, hon sa åt mig att ta på peruken. För en stylist var här, och hon kan ju inte fixa mig som Vanessa och sedan se alla svallertidningar och hemsidor på internättet med den outiften som hon hade gjort på mig - på Vegas.
HOPE YALL LIKE!
Jag har fått lite klagomål på designen, och jag vet att man inte kan kommentera eller se rubriken. VILKET SUGER! Så jag frågar runt om någon kan göra design till mig. För mina kunskaper i design = noll!
I alla fall, imorgon ska jag vara med kompis så jag vet inte när nästa del kommer.
¦Popstar ¦ chapter 15 ¦
Deta har hänt:
Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
01:14, det var det som mobil klockan visade. Jag suckade och satte mig spikrakt upp i sängen. Jag skulle se fräsch ut imorgon - eller ja idag - och så kan jag inte sova. Helt klarvaken är det som jag är.
Med ännu en suck reste jag mig ur den alldeles för varma sängen, med tre steg kollade jag ner i resväskan, upp från den tog jag min iPad. Den kan ju inte ligga kvar i Amerika, där jag är - är den.
Bara för att loggade jag in på skype, Taylor och jag hade fixat det för något år sedan när jag var mycket borta och vi inte träffades lika mycket. Nu använder vi inte den lika mycket längre - men jag hade däremot fått både Justin's skype - och Heats.
När jag var inloggad kollade jag igenom de inloggade, inga roliga var inne. Trodde jag i alla fall, ett meddelnade som sa: "Justin Bieber wants to have a videochatt with you, accept?" glatt trycktre jag på acceptera och Justins ansikte prydde skrämen.
"Vad gör du vaken såhär sent?" frågade jag honom och log snett. Han kollade lite trött på mig - eller ja på skärmen framför honom men jag såg det ju som att han kollade på mig.
"Kan inte sova, och du?" frågade han med ett litet leende.
"Samma, jag är pigg! Urgh..." stönade jag frustrerat. Jag hörde hur Justin skrattade till, snabbt la jag huvudet på sne. Han kolade busigt på mig innan han sa: "kom upp till mitt rum om fem. Jag vill visa dig något, och ta på dig något mer." han nikcade mot mitt nattlinne. Generat nickade jag. Vi sa hejdå.
Barfota men dock med lite mer kläder på mig sprang jag till Justins rum. Jag knackade på och han öppnade.
"Kan jag låna ett par skor? Jag orkar inte gå i högklackat..." frågade jag. Han log snett mot mig och nickade innan han peckade på ett par skor i märket Supras.
"Ta vilka du vill ha, men jag ska ha de röda!" sa han medan han började ta på sig dem. Jag skrattade till innan jag också satte mig ner för att ta på de blåa skorna.
"Vart ska vi, förresten?" frågade jag på väg ut ur hotellet. Det var mörkt ute, bara gatolyckterna och några få fönster var tända. Här var knappt någon trafik.
"Det får du se när vi kommer dit, det är inte långt. Bara några minuter till!" svarade han. Jag nickade.
Frankrike är verkligen en fin stad. Oavsett om det är natt eller dag. De var en speciell lukt här, ingen som man egentligen kan beskriva med ord - utan det är något som man måste få upleva själv.
"Kan du franska?" frågade jag på väg till detta stället som Justin skulle visa mig.
"Oui je peux, flottant dans l'" sa han. Jag kollade förvånat på honom.
"Jag kan inte franska, så om du känner för det kan du ju berätta vad du sa..." sa jag och flinade mot honom.
Han skakade på huvudet med ett snett leende på läpparna, "Ja det kan jagflytande till och med." sa han. Jag nickade.
"Okej, blunda. Vi är snart framme och jag vill inte att du ska se något än!" sa Justin. Jag kollade tveksammt på honom innan jag blundade. Jag kände hur han tog tag om min hand. Ofrivilligt log jag.
"Se till att jag inte går in i ett träd eller något bara!" sa jag. Justin skrattade.
Han visade mig vägen ett litet tag innan han sa åt mig att öppnade ögonen. Jag gjorde som han sa, och drog efter andan över det som jag såg.
Eiffeltornet lös bakom de stora träden framför oss. Det såg så... magiskt ut.
"Wow!" andades jag. Jag släppte blicken från den vackra utsikten framför mig till att se på Justin. Han kollade på utsikten, ovetandes över det faktum att jag kollade på honom. Hans ansikte som lystes upp av månen var vackert. För vackert. Det var ett faktum som man inte kunde ljuga om, Justin var vacker.
"Tack för att du ville följa med mig hit." sa Justin efter ett tag av tystnad.
"Tack för att jag fick följa med dig hit, det är verkligen vacker här!" svarade jag honom.
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Sent, men bättre än aldrig right?
Jag erkänner, det är inte speciellt taggande att skriva när man inte får några kommentarer. Så jag ber er, snälla söta rara: finns det inte någon alls här som kan göra en gratis design till mig? Jag skulle bli så sjukt glad, och tacksam mot den personen i så fall! Bara maila [email protected]
PÖSS
Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
01:14, det var det som mobil klockan visade. Jag suckade och satte mig spikrakt upp i sängen. Jag skulle se fräsch ut imorgon - eller ja idag - och så kan jag inte sova. Helt klarvaken är det som jag är.
Med ännu en suck reste jag mig ur den alldeles för varma sängen, med tre steg kollade jag ner i resväskan, upp från den tog jag min iPad. Den kan ju inte ligga kvar i Amerika, där jag är - är den.
Bara för att loggade jag in på skype, Taylor och jag hade fixat det för något år sedan när jag var mycket borta och vi inte träffades lika mycket. Nu använder vi inte den lika mycket längre - men jag hade däremot fått både Justin's skype - och Heats.
När jag var inloggad kollade jag igenom de inloggade, inga roliga var inne. Trodde jag i alla fall, ett meddelnade som sa: "Justin Bieber wants to have a videochatt with you, accept?" glatt trycktre jag på acceptera och Justins ansikte prydde skrämen.
"Vad gör du vaken såhär sent?" frågade jag honom och log snett. Han kollade lite trött på mig - eller ja på skärmen framför honom men jag såg det ju som att han kollade på mig.
"Kan inte sova, och du?" frågade han med ett litet leende.
"Samma, jag är pigg! Urgh..." stönade jag frustrerat. Jag hörde hur Justin skrattade till, snabbt la jag huvudet på sne. Han kolade busigt på mig innan han sa: "kom upp till mitt rum om fem. Jag vill visa dig något, och ta på dig något mer." han nikcade mot mitt nattlinne. Generat nickade jag. Vi sa hejdå.
Barfota men dock med lite mer kläder på mig sprang jag till Justins rum. Jag knackade på och han öppnade.
"Kan jag låna ett par skor? Jag orkar inte gå i högklackat..." frågade jag. Han log snett mot mig och nickade innan han peckade på ett par skor i märket Supras.
"Ta vilka du vill ha, men jag ska ha de röda!" sa han medan han började ta på sig dem. Jag skrattade till innan jag också satte mig ner för att ta på de blåa skorna.
"Vart ska vi, förresten?" frågade jag på väg ut ur hotellet. Det var mörkt ute, bara gatolyckterna och några få fönster var tända. Här var knappt någon trafik.
"Det får du se när vi kommer dit, det är inte långt. Bara några minuter till!" svarade han. Jag nickade.
Frankrike är verkligen en fin stad. Oavsett om det är natt eller dag. De var en speciell lukt här, ingen som man egentligen kan beskriva med ord - utan det är något som man måste få upleva själv.
"Kan du franska?" frågade jag på väg till detta stället som Justin skulle visa mig.
"Oui je peux, flottant dans l'" sa han. Jag kollade förvånat på honom.
"Jag kan inte franska, så om du känner för det kan du ju berätta vad du sa..." sa jag och flinade mot honom.
Han skakade på huvudet med ett snett leende på läpparna, "Ja det kan jagflytande till och med." sa han. Jag nickade.
"Okej, blunda. Vi är snart framme och jag vill inte att du ska se något än!" sa Justin. Jag kollade tveksammt på honom innan jag blundade. Jag kände hur han tog tag om min hand. Ofrivilligt log jag.
"Se till att jag inte går in i ett träd eller något bara!" sa jag. Justin skrattade.
Han visade mig vägen ett litet tag innan han sa åt mig att öppnade ögonen. Jag gjorde som han sa, och drog efter andan över det som jag såg.
Eiffeltornet lös bakom de stora träden framför oss. Det såg så... magiskt ut.
"Wow!" andades jag. Jag släppte blicken från den vackra utsikten framför mig till att se på Justin. Han kollade på utsikten, ovetandes över det faktum att jag kollade på honom. Hans ansikte som lystes upp av månen var vackert. För vackert. Det var ett faktum som man inte kunde ljuga om, Justin var vacker.
"Tack för att du ville följa med mig hit." sa Justin efter ett tag av tystnad.
"Tack för att jag fick följa med dig hit, det är verkligen vacker här!" svarade jag honom.
"Jag menade inte hit din dumbom! Jag menade hit till Frankrike! Det betyder väldigt mycket för mig, för jag vet att du inte tycker att jag är världens bästa person precis. Men det betyder faktiskt mycket för mig, så tack!"
Jag kollade på honom, hans ögon glittrade.
"Jag tyckte inte att du var världens bästa person. Men folk kan förändras va?" frågade jag generat. Hans ansikte sprack upp i ett leende.
Sent, men bättre än aldrig right?
Jag erkänner, det är inte speciellt taggande att skriva när man inte får några kommentarer. Så jag ber er, snälla söta rara: finns det inte någon alls här som kan göra en gratis design till mig? Jag skulle bli så sjukt glad, och tacksam mot den personen i så fall! Bara maila [email protected]
PÖSS
¦Popstar ¦ chapter 14 ¦
Detta har hänt:
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Utsikten från flygplanet var något som jag alltid kunde glo på hur länge som helst. Att se molnen nedanför sig, att veta att man är flera tusen meter ovanför marken. Det var en cool kännsla, en som jag inte kommer tröttna på ett tag.
Det ända dryga med att åka flygplan var ändå att man behövde sitta på en trång plats i flera timmar i sträck - utan något kul som helst att göra.
"Vill du ha något?", frågade Justin och pekade mot flygvärdinnorna som var på väg hit. Jag nickade och Justin kallade hit dem. Första klass var riktigt skjönt, sätena var mjuka och sköna, tv apparaterna framflr oss visade många olika filmer och hade många olika radiokanaler i sig.
"En Toblerone och två Cola, tack!", sa Justin till flygvärdinnan som hade kommit fram till oss. Hon nickade med ett påklistrat leende innan hon snabbt hämtade sakerna till oss.
"Hur lång tid är det kvar?", frågade jag Justin.
"Cirka två timmar, tror jag.", svarade han mig.
Jag nickade, "Det har ändå gått rätt fort..."
Flygvärdinnan kom tillbaka med våra saker, jag gav henne några sedlar innan hon tackade och gick där ifrån. Jag öppnade den extremt lilla Cola-flaskan, tog en klunk innan jag såg hur Justin öppnade tobleronen. Han slickade sig runt munnen innan en bit choklad fanns där inne. Han gav mig asken och jag tog en bit också.
Våra väskor hade kommit först. Jag och Justin hade fått sitta själva på planet, men Justin's crew hade varit strax bakom oss. Hälsninarna i morse hade varit många - de var över 20 stycken. Alfredo hade jag redan träffat - eller i alla fall sett den dagen i Central Park. Men de andra hade vairt okända för mig. När en kvinna i trettio-års åldern hadesträckt fram handen och presenterat sig som "Pattie, Justin mamma." hade jag genast blivit generad. Inte trodde jag att Justins mamma skule åka med. Visst, min mamma kommer ju imorgon samt Lindsey och några andra, men jag trodde inte att Justin var mamma typen. Vilket jag helt hade fått i fel, man såg att han verkligen såg upp och älskade sin mamma.
Från flygplanet hade flera stora svarta bilar stått utanför flygplatsen för att ta oss till hotellet. Men vägen till bilarna hade inte varit den enklaste. Ett tiotal vakter hade gått runt mig, Justin och de andra medan ett par hundra tonårstjejer hade skrikit och försökt få se en bit av Justin, eller röra honom. Skriken hade varit öronbedövande, och vägen smal.
På väg till hotellet hade vi åkt förbi Eiffel tornet, synen av de gröna träden och eiffeltornet var väldigt vacker. Hotellet som vi skulle bo på hade också varit full av tjejer, men denna gången ändast ett dussintals. Utsikten från mitt rum - som la på tionde våningen - var väldigt fin. Man kunde se eiffeötornet en bit bort, alla gamla byggnader och lukten av pasta och tomatsås mötte mig ute på balkongen.
"Du måste komma till den vanliga platsen imorgon klockan tre, så vi har god tid på oss att fixa dig inför galan. Hoppas resan till Europa gick bra, och att Justin är snälla! // Mamma."
Jag suckade frustrerat och drämde igen dörren bakom mig. Med snabba steg gick jag till hissen, klickade på knappen som gick till hotellets resturang. Vi alla skulle äta middag där, vilket jag tyckte skulle bli lite läskigt. Alla var säkert riktigt snälla och roliga. Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
Jag har ingen aning om hur lång/kort denna delen är. En till sak som inte funkar med denna designen, urgh! Nu ska jag i alla fall bort, så ni får ha en trevlig lördagskväll - för det ska jag ha!
KISSES
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Utsikten från flygplanet var något som jag alltid kunde glo på hur länge som helst. Att se molnen nedanför sig, att veta att man är flera tusen meter ovanför marken. Det var en cool kännsla, en som jag inte kommer tröttna på ett tag.
Det ända dryga med att åka flygplan var ändå att man behövde sitta på en trång plats i flera timmar i sträck - utan något kul som helst att göra.
"Vill du ha något?", frågade Justin och pekade mot flygvärdinnorna som var på väg hit. Jag nickade och Justin kallade hit dem. Första klass var riktigt skjönt, sätena var mjuka och sköna, tv apparaterna framflr oss visade många olika filmer och hade många olika radiokanaler i sig.
"En Toblerone och två Cola, tack!", sa Justin till flygvärdinnan som hade kommit fram till oss. Hon nickade med ett påklistrat leende innan hon snabbt hämtade sakerna till oss.
"Hur lång tid är det kvar?", frågade jag Justin.
"Cirka två timmar, tror jag.", svarade han mig.
Jag nickade, "Det har ändå gått rätt fort..."
Flygvärdinnan kom tillbaka med våra saker, jag gav henne några sedlar innan hon tackade och gick där ifrån. Jag öppnade den extremt lilla Cola-flaskan, tog en klunk innan jag såg hur Justin öppnade tobleronen. Han slickade sig runt munnen innan en bit choklad fanns där inne. Han gav mig asken och jag tog en bit också.
Våra väskor hade kommit först. Jag och Justin hade fått sitta själva på planet, men Justin's crew hade varit strax bakom oss. Hälsninarna i morse hade varit många - de var över 20 stycken. Alfredo hade jag redan träffat - eller i alla fall sett den dagen i Central Park. Men de andra hade vairt okända för mig. När en kvinna i trettio-års åldern hadesträckt fram handen och presenterat sig som "Pattie, Justin mamma." hade jag genast blivit generad. Inte trodde jag att Justins mamma skule åka med. Visst, min mamma kommer ju imorgon samt Lindsey och några andra, men jag trodde inte att Justin var mamma typen. Vilket jag helt hade fått i fel, man såg att han verkligen såg upp och älskade sin mamma.
Från flygplanet hade flera stora svarta bilar stått utanför flygplatsen för att ta oss till hotellet. Men vägen till bilarna hade inte varit den enklaste. Ett tiotal vakter hade gått runt mig, Justin och de andra medan ett par hundra tonårstjejer hade skrikit och försökt få se en bit av Justin, eller röra honom. Skriken hade varit öronbedövande, och vägen smal.
På väg till hotellet hade vi åkt förbi Eiffel tornet, synen av de gröna träden och eiffeltornet var väldigt vacker. Hotellet som vi skulle bo på hade också varit full av tjejer, men denna gången ändast ett dussintals. Utsikten från mitt rum - som la på tionde våningen - var väldigt fin. Man kunde se eiffeötornet en bit bort, alla gamla byggnader och lukten av pasta och tomatsås mötte mig ute på balkongen.
"Du måste komma till den vanliga platsen imorgon klockan tre, så vi har god tid på oss att fixa dig inför galan. Hoppas resan till Europa gick bra, och att Justin är snälla! // Mamma."
Jag suckade frustrerat och drämde igen dörren bakom mig. Med snabba steg gick jag till hissen, klickade på knappen som gick till hotellets resturang. Vi alla skulle äta middag där, vilket jag tyckte skulle bli lite läskigt. Alla var säkert riktigt snälla och roliga. Men på väg till hotellet hade de pratat oerhört mycket om en viss Vegas. Vilket jag inte gillade så mycket precis.
"Ja, ja, mamma. Jag kommer, men halv fyra istället. Måste komma på en bra ursäkt till Justin. Jag vill inte förstöra hans kväll! Resan gick bra, Justin är alltid snäll mamma! Alltid."
Svarade jag på mammas sms innan hissdörren hade öppnats, jag var nu på rätt våning.
Jag har ingen aning om hur lång/kort denna delen är. En till sak som inte funkar med denna designen, urgh! Nu ska jag i alla fall bort, så ni får ha en trevlig lördagskväll - för det ska jag ha!
KISSES
¦Popstar ¦ chapter 13 ¦
Detta har hänt:
"Jag bara önskar att han vinner på Lördag på NRJ Awards! Jag bara måste stanna uppe och kolla på det! Han kommer säkert vara sjukt snygg, och han har inte sagt vem han kommer ha med sig. Men jag slåtr vad om att hon kommer vara vacker - han har ju så bra smak när det gäller tjejer!" babblade Lovisa på. Jag skrattade nervöst till innan jag snabbt drog upp min mobil ur fickan för att inte lyssna mer på dem.
"Så jag kommer att vara på galan, men bara inte åka med er till Frankrike!" sa jag och slog ihop min händer - stolt över min plan. Mamma och Lindsey kollade förvånat på mig innan de nickade stumt.
Jag skrattade åt deras miner innan jag skakade huvudet för mig själv medan jag tog upp mobilen ur jeansfickan. Snabbt smsade jag Justin.
"Imorgon, kan inte längta mer än vad jag gör! :) "
Han hade smsat mig nästan dygnet runt med förbredelser inför 'den stora kvällen' vilket jag måste komma på ett sätt på så jag inte behöver vara Vanessa där, för jag måste vara Vegas.
Tankarna for runt i huvudet, jag suckade irriterat till och hoppade näsan upp från stolen och gick fram till fönstret för att kolla ut mot den folktumma gatan. Eller nästan folktumma gatan.
Jag ursäktade mig för mamma och Lindsey och halvsprang ner för de två trapporna som ledde till receptionen. Jag kollade runt innan jag såg Justins ansikte. Jag gick snabbt fram till honom. När jag stod framför honom log jag stort och sa hej.
Han kollade tveksammt mot mig innan han nickade.
"Justin Bieber!" sa han och räckte fram sin hand. Förvirrat tog jag tag i den och la lite hår bakom örat. Det vr då jag kom på det, jag var Vegas. Inte Vanessa.
"Vegas..." svarade jag generat. Snabbt ursäktade jag mig och halvsprang upp igen.
"Bra jobbat tjejen, bra jobbat." muttrade jag för mig själv.
Den nästan folktumma gatan... ♥
Jag slängde ner resväskan på golvet, jag kollade in i garderoben och drog ut lite kläder. Några BH:ar, trosor ett par tröjor och byxor. Vi skulle visst bara vara borta i tre-frya dagar. Men man vet aldrig vad som kommer hända när man är i Europa. Det är alltid lika kul där.
Med en sista blick i väskan log jag snett och gav ifrån mig en liten suck. Imorgon bär det av till Frankrike med Justin Bieber. Tanken hade jag avfärdat som smuts för några veckor sedan, men nu när jag har lärt känna Justin mer än vad jag någosnsin trott är han inte så dålig som jag trodde från början.
Glatt slog jag igen ocket till väskan och hoppade ur mitt rum. Jag riktade stegen mot köket, jag hörde mamma prata i telefon - kanske med någon kompis eller något annat tråkigt som absolut inte intresserar mig.
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Inte världens längsta del, mn nästa del som kommer komma vara mycket längre!
Puss.
"Jag bara önskar att han vinner på Lördag på NRJ Awards! Jag bara måste stanna uppe och kolla på det! Han kommer säkert vara sjukt snygg, och han har inte sagt vem han kommer ha med sig. Men jag slåtr vad om att hon kommer vara vacker - han har ju så bra smak när det gäller tjejer!" babblade Lovisa på. Jag skrattade nervöst till innan jag snabbt drog upp min mobil ur fickan för att inte lyssna mer på dem.
"Så jag kommer att vara på galan, men bara inte åka med er till Frankrike!" sa jag och slog ihop min händer - stolt över min plan. Mamma och Lindsey kollade förvånat på mig innan de nickade stumt.
Jag skrattade åt deras miner innan jag skakade huvudet för mig själv medan jag tog upp mobilen ur jeansfickan. Snabbt smsade jag Justin.
"Imorgon, kan inte längta mer än vad jag gör! :) "
Han hade smsat mig nästan dygnet runt med förbredelser inför 'den stora kvällen' vilket jag måste komma på ett sätt på så jag inte behöver vara Vanessa där, för jag måste vara Vegas.
Tankarna for runt i huvudet, jag suckade irriterat till och hoppade näsan upp från stolen och gick fram till fönstret för att kolla ut mot den folktumma gatan. Eller nästan folktumma gatan.
Jag ursäktade mig för mamma och Lindsey och halvsprang ner för de två trapporna som ledde till receptionen. Jag kollade runt innan jag såg Justins ansikte. Jag gick snabbt fram till honom. När jag stod framför honom log jag stort och sa hej.
Han kollade tveksammt mot mig innan han nickade.
"Justin Bieber!" sa han och räckte fram sin hand. Förvirrat tog jag tag i den och la lite hår bakom örat. Det vr då jag kom på det, jag var Vegas. Inte Vanessa.
"Vegas..." svarade jag generat. Snabbt ursäktade jag mig och halvsprang upp igen.
"Bra jobbat tjejen, bra jobbat." muttrade jag för mig själv.
Den nästan folktumma gatan... ♥
Jag slängde ner resväskan på golvet, jag kollade in i garderoben och drog ut lite kläder. Några BH:ar, trosor ett par tröjor och byxor. Vi skulle visst bara vara borta i tre-frya dagar. Men man vet aldrig vad som kommer hända när man är i Europa. Det är alltid lika kul där.
Med en sista blick i väskan log jag snett och gav ifrån mig en liten suck. Imorgon bär det av till Frankrike med Justin Bieber. Tanken hade jag avfärdat som smuts för några veckor sedan, men nu när jag har lärt känna Justin mer än vad jag någosnsin trott är han inte så dålig som jag trodde från början.
Glatt slog jag igen ocket till väskan och hoppade ur mitt rum. Jag riktade stegen mot köket, jag hörde mamma prata i telefon - kanske med någon kompis eller något annat tråkigt som absolut inte intresserar mig.
Jag tog fram tassimo-maskinen och satte in kapslarna - en mjölk och en varm choklad - medan den fixade chokladen tog jag ut sprutgrädden ur kylen och marshmellows från skafferiet.
En lagom stor kopp i förgen röd hamnade chokladen i. Nöjd över min varma dryck satte jag mig framför tv:en där filmen "John Tuck must die" spelades.
Inte världens längsta del, mn nästa del som kommer komma vara mycket längre!
Puss.
Nästa del kommer ikväll!
Nästa del kommer ikväll!
¦Popstar ¦ chapter 12 ¦
Detta har hänt:
"Tack för allt, Justin! Det har varit riktigt kul!" sa jag när vi hade kommit till huset där jag bodde. Jag såg hur Justin kollade sig omkring. "Du bor lyxigt...?" frågade han och log snett. Tveksammt rykte jag på axlarna. Han log innan han gav mig en kram och sa att han hade haft det kul. Och att han skulle få reda på mer saker om NRJ resan så snart som möjligt.
Jag som trodde att allting hade gått som smort. Men såklart skulle allting skita sig när jag äntligen hade rätt ut saker och ting i mitt huvud. Allt som hade gått så bra, allt som hade varit fint fint.
När jag kom hem efter min dejt med Justin hade mamma frågat ut mig om allt som hade hänt. Jag vägrade svara - liksom hey It's my private life - och då började mamma prata om just den saken.
Men jag skulle få det att funka, fast det inte riktigt gick att funka.
Att kolla ut genom mitt fönster och se alla människor gå omkring. Vissa stressat, vissa med sin filckvän eller pojkvän hand i hand.
Trafiken som stod stilla för det tillfälliga röd ljuset i trafikljusen. Solen som gick upp i den mulna himmeln. Jag suckade lite innan jag kollade ner i mobilen.
"På Fredag åker vi till Frankrike, klockan 18:10 går planet från Newark flyget kommer fram vid midnatt. Lite efter kanske. Tack igen för att du ville följa med! Och vet du en cool sak? Vi kommer sitta bredvid Vegas, vet du vem det är? Hon är i alla fall riktigt duktig på att sjunga! :) x Justin"
Smset var fast bakom mina ögonlock. När jag blundade såg jag orden "Sitta berdvid Vegas" det som redan var så dåligt som det kunde bli. Du blev det sämre.
Klockan blev nästan för mycket, så lite stressat tog jag min väska, drog på mig ett par skor och riktade mina steg mot Starbucks för att beställa med dagliga Latte.
Latten var köpt och jag såg bussen komma. Jag log mot samma gammla busschafför, han hade gårt hår, slitna kläder fast ett glatt leende på läpparna var dag. Bussen var proppad av foll som vanligt. Jag såg Taylor sitta längst bak i bussen. Med ett snett leende satte jag mig bredvid honom.
"Ska du till Central Park idag...?" frågade han medan han kollade ut genom fönstret. Jag funderade. Det var Onsdag idag, på Fredag åker jag till Frankrike - jag får göra upp någon plan med mamma - imorgon ska jag till studion för att spela in ännu en låt.
"Jag vet inte, jag ska ju bort på Fredag!" svarade jag osäkert medan jag kollade ner på väskan. Jag hatade att inte kunna följa med, det var riktigt kul! Men ibland - som nu tillexempel - fanns det bara inte tid för det. Det är en av sakerna som jag hatar med at vara två personer. Men som jag har sagt, jag kommer inte ändra det för något i världen.
"Ja, just det! NRJ saken va?" frågade han lite tystare så ingen skule höra. Jag nickade och mötte hans ögon. "Det är lugnt vet du, du kan ju bara följa med nästa gång! Och gången efter det!" sa han sedan.
"Alltså jag kan knappt förstå hur snygg man kan vara! Jag är världens största belieber!" att tjuvlyssna är inte bra. Men konversationen mellan Lovisa och Brooke kunde ingen undgå att höra. Det var lunch och vi satt i matsalen, jag Taylor, Pearl, Heath, Lovisa och Brooke satt vid samma bord. Jag såg hur Lovisa visade sin iPhone 4s - den vita sorten - till Brooke som låtsades att svimma innan de bröt ut i skratt. Osäkert kollade jag på Taylor som just himlade med ögonen.
"Vem pratar ni om?" frågade den helt ogenerade Pearl. Lovisa vände mobilen på vårt håll och Justins ansikte prydde skärmen. Jag kände hur hjärtat slog lite hårdare i bröstet och hur mina handflator blev svettiga.
"Justin Drew Bieber, vem annars?" frågade Brooke med ett flin på läpparna. Jag kollade mig omkring, ingen vid detta bordet visste att jag hade träffat Justin. Jag hade i alla fall inte berättat det för dem. Vilket jag kan ha ett lätt dåligt samvete för.
"Jag bara önskar att han vinner på Lördag på NRJ Awards! Jag bara måste stanna uppe och kolla på det! Han kommer säkert vara sjukt snygg, och han har inte sagt vem han kommer ha med sig. Men jag slåtr vad om att hon kommer vara vacker - han har ju så bra smak när det gäller tjejer!" babblade Lovisa på. Jag skrattade nervöst till innan jag snabbt drog upp min mobil ur fickan för att inte lyssna mer på dem.
Hoppas att ni gillade denna delen! Snart kommer lite mer saker hända! Jag har riktigt bra ideér och hoppas på att ni kommer gilla dem!
Och jag frågar igen, kan någon här göra en design gratis till mig? Det skulle betyda riktigt mycket för mig! Maila [email protected] om du känner för det, jag skulle varit evigt tacksam och du skulle fått en fet länk på min blogg!
Jag skulle skriva att ni skulle kommentera, men det går ju inte... :(
¦Popstar ¦ chapter 11 ¦
Detta har hänt:
Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
"Det är verkligen dyrt här." sa jag och kollade på menyn framför mig. En pasträtt för 50 dollar, en fiskrätt för 65. Med en suck la jag ner menyn i knät, Justin log busigt mot mig innan han rykte på axlarna. "Jag bjuder!" svarade han innan han kollade på menyn igen. "Jag ska nog ha pasta." fortsatte han innan han la ner menyn på bordet. Jag gav ifrån en suck innan jag kollade en gång till på menyn.
"Jag tar en oxfilé men pastan!" sa jag och la också ner menyn.
Servitören tog våra beställningar. Omgivningen såg väldigt dyra och fin ut. Guld detljer, en ljuskrona över vart bord. Vita roser på borden. Servitörerna hade vita och guldäfrgade matchande kläder och ett påklistrat leende på läpparna.
"Du skulle fråga mig något?" sa jag till Justin med ett leende på läpparna. Han nickade innan han log mot mig. Fast jag inte gillar Justin, finns det något hos honom som man vill lära känna. Som man är nyfiken på. Men det skulle jag ju klart inte erkänna för honom, eller någon annan för den delen.
"Vet du vad NRJ galan i Frankrike är?" började han. Jag nickade och tänkte tillbaka på förra året när jag hade varit där, och dessutom vunnit ett eller två priser. Det var kul, och väldigt fint i Frankrike! Jag älskar Paris och Eiffeltornet.
"Jag undrar om du vill följa med mig dit?" han kollade nervöst in i mina ögon och jag kollade chockat på honom. Detta hade jag ju aldrig trott att han skulle fråga mig! Jag trodde att det skulle vara något som en annan dejt eller what so ever, men aldrig att jag skulle följa med honom till Frankrike "The city off love".
"Du behöver ju inte om du inte vill, men det hade varit kul om du ville följa med! Som vänner såklart.." sa han tvekandes. Snabbt kollade jag in i hans ögon och log smått.
"Klart jag vill följa med Justin!" svarade jag glatt. Han log ett stort leende mot mig.
Maten kom och det smakade helt underbart! Jag kan inte beskriva med ord hur det smakade, men det var fantastiskt!
"När vi är klara här tänkte jag att vi kunde gå till Central Park..?" frågade Justin mig med pasta i munnen. Jag skrattade lite åt honom innan jag nickade. Han svalde och log blygt mot mig.
Vi skulle precis gå ifrån resturangen när en liten tjej kom fram till oss.
"Kan jag få ta en bild på er?" frågade hon blygt. Justin satte sig ner på huk och kollade henne i ögonen med ett leende på läpparna. "Klart du kan sötnos!" sa han och ruffsade till hennes hår lite smått. Jag skulle precis gå ifrån Justin när tjejen protesterade och sa att hon ville att jag också skulle vara med. Lite smått förvånad la jag armen runt Justin och kollade på tjejen. Hon tog bilden innan hon tackade och snabbt sprang iväg till hennes föräldrar som satt och log stort mot henne. Jag skrattade chockat till och kollade på Justin som log mot mig.
Det var mörkt ute. Stjärnorna lös på himmeln, det var fullmåne. Man kunde håra trafiken bakom oss, fåglar som kvittrade och människor som pratade.
Lamporna som lös uppe i träden, Justin pratade om sin familj. Om hur han saknade hans två småsyskon, Jassy och Jaxon. Om hans pappa Jeremy och mamma Pattie - som följde med honom vart han än åkte. För det mest i alla fall.Han berättade om hans manager Scooter Barun och Kenny, hans livvakt.
Det var faktiskt rätt intressant att lyssna på honom. Han verkade så lycklig när han pratade om sin familj. Jag skrattade åt alla konstiga saker han och Kenny hade gjort mot några av dansarna i Justin show.
Central Park.
"Berätta något om dig!" sa Justin när han var klar. Jag kollade ner på marken och funderade. Vad skulle jag säga till honom? Jag kan - och kommer inte - säga till honom att jag är Vegas. Jag kommer inte berätta om den saken, jag vill inte. Jag kan inte.
"Jag bor här i New York med min mamma. Jag vet inte vem min pappa är, men vill inte veta det heller. Jag har bott här i sju år, men bodde - och växte upp - i Silver City innan. Jag går i skolan här, min bästa kompis heter Taylor och han är världens bästa kompis man kan önska sig! Jag älskar choklad, men jag hatar grodor." sa jag och skrattade lite i slutet. Min fobi av grodor hade kommit när jag var mycket mindre och en groda hade hoppat in i min mun. Jag hatar dem och kan knaååt se på en groda längre.
"Tack för allt, Justin! Det har varit riktigt kul!" sa jag när vi hade kommit till huset där jag bodde. Jag såg hur Justin kollade sig omkring. "Du bor lyxigt...?" frågade han och log snett. Tveksammt rykte jag på axlarna. Han log innan han gav mig en kram och sa att han hade haft det kul. Och att han skulle få reda på mer saker om NRJ resan så snart som möjligt.
Ya like?
Kommentera nu!
7 kommentarer? ;)
Jag älskar er.
Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
"Det är verkligen dyrt här." sa jag och kollade på menyn framför mig. En pasträtt för 50 dollar, en fiskrätt för 65. Med en suck la jag ner menyn i knät, Justin log busigt mot mig innan han rykte på axlarna. "Jag bjuder!" svarade han innan han kollade på menyn igen. "Jag ska nog ha pasta." fortsatte han innan han la ner menyn på bordet. Jag gav ifrån en suck innan jag kollade en gång till på menyn.
"Jag tar en oxfilé men pastan!" sa jag och la också ner menyn.
Servitören tog våra beställningar. Omgivningen såg väldigt dyra och fin ut. Guld detljer, en ljuskrona över vart bord. Vita roser på borden. Servitörerna hade vita och guldäfrgade matchande kläder och ett påklistrat leende på läpparna.
"Du skulle fråga mig något?" sa jag till Justin med ett leende på läpparna. Han nickade innan han log mot mig. Fast jag inte gillar Justin, finns det något hos honom som man vill lära känna. Som man är nyfiken på. Men det skulle jag ju klart inte erkänna för honom, eller någon annan för den delen.
"Vet du vad NRJ galan i Frankrike är?" började han. Jag nickade och tänkte tillbaka på förra året när jag hade varit där, och dessutom vunnit ett eller två priser. Det var kul, och väldigt fint i Frankrike! Jag älskar Paris och Eiffeltornet.
"Jag undrar om du vill följa med mig dit?" han kollade nervöst in i mina ögon och jag kollade chockat på honom. Detta hade jag ju aldrig trott att han skulle fråga mig! Jag trodde att det skulle vara något som en annan dejt eller what so ever, men aldrig att jag skulle följa med honom till Frankrike "The city off love".
"Du behöver ju inte om du inte vill, men det hade varit kul om du ville följa med! Som vänner såklart.." sa han tvekandes. Snabbt kollade jag in i hans ögon och log smått.
"Klart jag vill följa med Justin!" svarade jag glatt. Han log ett stort leende mot mig.
Maten kom och det smakade helt underbart! Jag kan inte beskriva med ord hur det smakade, men det var fantastiskt!
"När vi är klara här tänkte jag att vi kunde gå till Central Park..?" frågade Justin mig med pasta i munnen. Jag skrattade lite åt honom innan jag nickade. Han svalde och log blygt mot mig.
Vi skulle precis gå ifrån resturangen när en liten tjej kom fram till oss.
"Kan jag få ta en bild på er?" frågade hon blygt. Justin satte sig ner på huk och kollade henne i ögonen med ett leende på läpparna. "Klart du kan sötnos!" sa han och ruffsade till hennes hår lite smått. Jag skulle precis gå ifrån Justin när tjejen protesterade och sa att hon ville att jag också skulle vara med. Lite smått förvånad la jag armen runt Justin och kollade på tjejen. Hon tog bilden innan hon tackade och snabbt sprang iväg till hennes föräldrar som satt och log stort mot henne. Jag skrattade chockat till och kollade på Justin som log mot mig.
Det var mörkt ute. Stjärnorna lös på himmeln, det var fullmåne. Man kunde håra trafiken bakom oss, fåglar som kvittrade och människor som pratade.
Lamporna som lös uppe i träden, Justin pratade om sin familj. Om hur han saknade hans två småsyskon, Jassy och Jaxon. Om hans pappa Jeremy och mamma Pattie - som följde med honom vart han än åkte. För det mest i alla fall.Han berättade om hans manager Scooter Barun och Kenny, hans livvakt.
Det var faktiskt rätt intressant att lyssna på honom. Han verkade så lycklig när han pratade om sin familj. Jag skrattade åt alla konstiga saker han och Kenny hade gjort mot några av dansarna i Justin show.
Central Park.
"Berätta något om dig!" sa Justin när han var klar. Jag kollade ner på marken och funderade. Vad skulle jag säga till honom? Jag kan - och kommer inte - säga till honom att jag är Vegas. Jag kommer inte berätta om den saken, jag vill inte. Jag kan inte.
"Jag bor här i New York med min mamma. Jag vet inte vem min pappa är, men vill inte veta det heller. Jag har bott här i sju år, men bodde - och växte upp - i Silver City innan. Jag går i skolan här, min bästa kompis heter Taylor och han är världens bästa kompis man kan önska sig! Jag älskar choklad, men jag hatar grodor." sa jag och skrattade lite i slutet. Min fobi av grodor hade kommit när jag var mycket mindre och en groda hade hoppat in i min mun. Jag hatar dem och kan knaååt se på en groda längre.
"Tack för allt, Justin! Det har varit riktigt kul!" sa jag när vi hade kommit till huset där jag bodde. Jag såg hur Justin kollade sig omkring. "Du bor lyxigt...?" frågade han och log snett. Tveksammt rykte jag på axlarna. Han log innan han gav mig en kram och sa att han hade haft det kul. Och att han skulle få reda på mer saker om NRJ resan så snart som möjligt.
Ya like?
Kommentera nu!
7 kommentarer? ;)
Jag älskar er.
¦Popstar ¦ chapter 10 ¦
Detta har hänt:
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Helt inne i min mobil gick jag på Times Square för att komma till Lindeys fest. Anledningen till att jag smsade var för Justin. Utan att jag egentligen ville erkänna det var det faktiskt kul att smsa med honom. Fast det är något som för hållas mellan oss.
"Jag måste fråga dig något imorgon också, när slutar du skolan? :)"
Med ett litet leende på läpparna svarade jag, "jag slutar halv tre. Vad vill du fråga? :D"
Men jag hade inte fått ett svar när jag kom fram till byggnaden där själva festen skulle vara. Det skulle faktiskt vara kul, eller, det skulle nog bli långtråkigt efter ett tag. Men jag fick stå ut, för Lindsey har gjort så mycket för mig - så då kan jag göra detta för henne.
Inne på toan drog jag av mig alla mina kläder, öppnade väskan jag hade med mig och tog på mig med Vegas look. EFtersom Lindsey är Vegas manger så alla som var där inne skulle förvänta sig Vegas, inte Vanessa.
Med kläderna på, peruken på plats och leendet på läpparna gick jag ut från toan. Mobilen var fortfarande i handen.
"Grattis Lindsey!" sa jag och kramade om henne. Hon tackade och log stort mot mig. "Så, hur gammal blir du?" frågade jag retsamt. Hon kollade på mig med en ilsken blick. Jag skrattade och ursäktade mig sedan.
"Det får du reda på imorgon! Kan vi träffas på den starbucks vi var på här om dagen? :)"
Jag gav ifrån mig en suck innan jag la ner mobilen i fickan. Svaret fick vänta, jag tror Justin klarade sig i några timmar.
I wont admit it, but it was actually fun to text with him.
Skola. Något som man hade kunnat leva utan, men var ändå så viktigt att gå på.
Tankarna for alltid till kvällen som skulle komma. Till det som jag egentligen inte vill gå på, men är nyfiken över vad Justin hade att fråga mig.
Jag kan se framför mig hur han kollade in i mina ögon, men hans hasselnötsbruna ögon, hur han ler snett mot mig medan han säger något roligt.
Nej, Vanessa, nej! Inga sådanna tankar. Du tycker inte om Justin, han är inte bra. Han är inte bra!
Snabbt - för att inte tänka mer hemska tankar - lyssnade jag på den hemska föreläsningen om något som jag redan kunde utan till och innan till.
Efter skolan sa jag snabbt hejdå till Taylor och Pearl innan jag halv sprang fram till min bil och åkte hem för att byta om. Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
Fortsättninge följer! ;)
Vad tycker ni ska hända på deras "dejt" ? Och vad är det nu igen som Justin skulle fråga? Och vad kommer Vanessa svara..?
Jag vet svaren, men inte ni, mohahahah! :D
Haha, nej men kommentera nu, så är ni super duper snälla! (Och om det är många kommentarer kommer en del upp ikväll också!)
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Helt inne i min mobil gick jag på Times Square för att komma till Lindeys fest. Anledningen till att jag smsade var för Justin. Utan att jag egentligen ville erkänna det var det faktiskt kul att smsa med honom. Fast det är något som för hållas mellan oss.
"Jag måste fråga dig något imorgon också, när slutar du skolan? :)"
Med ett litet leende på läpparna svarade jag, "jag slutar halv tre. Vad vill du fråga? :D"
Men jag hade inte fått ett svar när jag kom fram till byggnaden där själva festen skulle vara. Det skulle faktiskt vara kul, eller, det skulle nog bli långtråkigt efter ett tag. Men jag fick stå ut, för Lindsey har gjort så mycket för mig - så då kan jag göra detta för henne.
Inne på toan drog jag av mig alla mina kläder, öppnade väskan jag hade med mig och tog på mig med Vegas look. EFtersom Lindsey är Vegas manger så alla som var där inne skulle förvänta sig Vegas, inte Vanessa.
Med kläderna på, peruken på plats och leendet på läpparna gick jag ut från toan. Mobilen var fortfarande i handen.
"Grattis Lindsey!" sa jag och kramade om henne. Hon tackade och log stort mot mig. "Så, hur gammal blir du?" frågade jag retsamt. Hon kollade på mig med en ilsken blick. Jag skrattade och ursäktade mig sedan.
"Det får du reda på imorgon! Kan vi träffas på den starbucks vi var på här om dagen? :)"
Jag gav ifrån mig en suck innan jag la ner mobilen i fickan. Svaret fick vänta, jag tror Justin klarade sig i några timmar.
I wont admit it, but it was actually fun to text with him.
Skola. Något som man hade kunnat leva utan, men var ändå så viktigt att gå på.
Tankarna for alltid till kvällen som skulle komma. Till det som jag egentligen inte vill gå på, men är nyfiken över vad Justin hade att fråga mig.
Jag kan se framför mig hur han kollade in i mina ögon, men hans hasselnötsbruna ögon, hur han ler snett mot mig medan han säger något roligt.
Nej, Vanessa, nej! Inga sådanna tankar. Du tycker inte om Justin, han är inte bra. Han är inte bra!
Snabbt - för att inte tänka mer hemska tankar - lyssnade jag på den hemska föreläsningen om något som jag redan kunde utan till och innan till.
Efter skolan sa jag snabbt hejdå till Taylor och Pearl innan jag halv sprang fram till min bil och åkte hem för att byta om. Skolklädseln var inte den finaste, eller skönaste och till mig och Justins såkallade "dejt" måste man ju se något sådär bra ut.
*
Håret på plats, en beige tröja och svarta höga shorts. Naturellt smink och leendet på läpparna. Det var så jag mötte Justin.
"Men tjena, snygging!" sa han och kollade på mig från top till tån.
Fortsättninge följer! ;)
Vad tycker ni ska hända på deras "dejt" ? Och vad är det nu igen som Justin skulle fråga? Och vad kommer Vanessa svara..?
Jag vet svaren, men inte ni, mohahahah! :D
Haha, nej men kommentera nu, så är ni super duper snälla! (Och om det är många kommentarer kommer en del upp ikväll också!)
¦Popstar ¦ chapter 9 ¦
Detta har hänt:
"'Cause you've got that smile, that only heaven can make ;)"
"Justin, Justin, Justin. Har du ingen tjej eller...?"
"Nej... inte än :)"
Det var där jag slutade smsa med honom.
"Tack så mycket för att jag fick uppträda här! Hoppas ni har det bra!" sa jag i miken innan jag lämmnade scenen bakom mig. Det hade faktiskt varit ovanligt kul att uppträda idag, jag har ingen aning om varför - men så var det.
"Bra jobbat idag, tjejen!" sa mamma och log stort mot mig. Jag log snabbt tillbaka innan jag, mamma och Lindsey gick ut från skolan och in i bilen som stod utanför. Väl inne i bilen tog jag av mig peruken, kollade ut innan jag drog av mig min tröja för att ta på en annan.
"Vi ses imorgon Lindsey!" sa jag till henne innan hon smällde igen bildörren efter sig. Mamma och jag skulle åka till Hoboken nu får att köpa Lindseys födelsedagstårta. Hoppas den blir god.
Den röda tgelbyggnaden framför oss med texten "Carlos Bake Shop", människor överallt inut i affären. Snällt ställde sig jag och mamma längst bak i kön, i väntan på vår tur.
Alla hotel var lika tråkiga. Visst, rummen kan vara riktigt snygga ibland, men det är ändå bara så tråkigt. Att kolla på film på de enorma tv apparaterna, kolla på utsikten i de stora fonstrena eller bara ligga i sängen och hålla på med mobilen.
Så, denna kvällen låg jag i sängen och höll just på med mobilen medan tv:en stod igång fast jag inte kollade på den. Jag loggade ut från facebook innan jag började spela Temple Run - eller som jag kallar det, men nya drog.
Jag vet inte vad det var som fick mig att göra det, men jag gjorde det. Jag menar inte riktigt att hålla på med henne, reta henne. Men det var något i mig som ville vara med henne, lära känna henne. Så det var därför jag smsade henne, men såklart skulle hon inte få reda på den verkliga anledningen till varför jag skickade det.
Snart skulle jag, mamma och Kenny - min livvakt - åka till NRJ awards. Vilket hölls i Frankrike. Så, jag skulle fråga Vanessa om hon ville följa med. Jag vet inte om hon vill det, eller vad hon tycker om att jag frågar henne. Vi träffades ju nästan precis, men som sagt - jag vill lära känna henne mer.
"Passar detta till vår dejt på Måndag? ;)"
Förvirrat kollade jag på smset jag hade fått av Justin. Jag klickade upp bilden och såg en bild på Justin. Han stod i något rum med ett par gråa jeans, en vit tshirt och en sådan fotbolls-tröja alla fotboll eller basket killar i skolan har. Fast jag knappt ville erkänna det, såg han verkligen snygg ut på bilden.
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Dose this fit into our date on Monday?
Det kanske kommer en till del idag/natt vi får se om jag orkar skriva en till! :)
Förlåt för att ingen kom upp igår, det hände en sak i skolan och sedan hade jag kurs på kvällen så jag var bokad hela dagen.
7 kommentarer?
"'Cause you've got that smile, that only heaven can make ;)"
"Justin, Justin, Justin. Har du ingen tjej eller...?"
"Nej... inte än :)"
Det var där jag slutade smsa med honom.
"Tack så mycket för att jag fick uppträda här! Hoppas ni har det bra!" sa jag i miken innan jag lämmnade scenen bakom mig. Det hade faktiskt varit ovanligt kul att uppträda idag, jag har ingen aning om varför - men så var det.
"Bra jobbat idag, tjejen!" sa mamma och log stort mot mig. Jag log snabbt tillbaka innan jag, mamma och Lindsey gick ut från skolan och in i bilen som stod utanför. Väl inne i bilen tog jag av mig peruken, kollade ut innan jag drog av mig min tröja för att ta på en annan.
"Vi ses imorgon Lindsey!" sa jag till henne innan hon smällde igen bildörren efter sig. Mamma och jag skulle åka till Hoboken nu får att köpa Lindseys födelsedagstårta. Hoppas den blir god.
Den röda tgelbyggnaden framför oss med texten "Carlos Bake Shop", människor överallt inut i affären. Snällt ställde sig jag och mamma längst bak i kön, i väntan på vår tur.
Alla hotel var lika tråkiga. Visst, rummen kan vara riktigt snygga ibland, men det är ändå bara så tråkigt. Att kolla på film på de enorma tv apparaterna, kolla på utsikten i de stora fonstrena eller bara ligga i sängen och hålla på med mobilen.
Så, denna kvällen låg jag i sängen och höll just på med mobilen medan tv:en stod igång fast jag inte kollade på den. Jag loggade ut från facebook innan jag började spela Temple Run - eller som jag kallar det, men nya drog.
Jag vet inte vad det var som fick mig att göra det, men jag gjorde det. Jag menar inte riktigt att hålla på med henne, reta henne. Men det var något i mig som ville vara med henne, lära känna henne. Så det var därför jag smsade henne, men såklart skulle hon inte få reda på den verkliga anledningen till varför jag skickade det.
Snart skulle jag, mamma och Kenny - min livvakt - åka till NRJ awards. Vilket hölls i Frankrike. Så, jag skulle fråga Vanessa om hon ville följa med. Jag vet inte om hon vill det, eller vad hon tycker om att jag frågar henne. Vi träffades ju nästan precis, men som sagt - jag vill lära känna henne mer.
"Passar detta till vår dejt på Måndag? ;)"
Förvirrat kollade jag på smset jag hade fått av Justin. Jag klickade upp bilden och såg en bild på Justin. Han stod i något rum med ett par gråa jeans, en vit tshirt och en sådan fotbolls-tröja alla fotboll eller basket killar i skolan har. Fast jag knappt ville erkänna det, såg han verkligen snygg ut på bilden.
"Vadå dejt? Smsar du fel person eller...? Detta är i alla fall Vanessa, du vet din 'stalker' som du kallar mig!" svarade jag på hans sms.
Jag klickade upp Temple run ännu en gång, jag är nog en liten mobilnörd ibland. Men man får väl ha sina brister här och där. Man kan ju inte vara helt perfekt.
Dose this fit into our date on Monday?
Det kanske kommer en till del idag/natt vi får se om jag orkar skriva en till! :)
Förlåt för att ingen kom upp igår, det hände en sak i skolan och sedan hade jag kurs på kvällen så jag var bokad hela dagen.
7 kommentarer?
¦Popstar ¦ chapter 8 ¦
Detta har hänt:
"Tack för vår underbara pratstund Vanessa, men, tyvärr, måste jag gå nu. Jag hoppas att vi ses snart igen!" hade Justin sagt efter en timme av prat. Eller det var han som pratade, jag som lyssnade. På något vrikat vis hade han mitt mobil nummer nu. Jag förstår inte varför jag gav det, jag gillar han ju inte ens.
"Har du allt fixat till imorgon?" frågade mamma mig vid matbordet. Jag nickade medan jag drack upp den sista klunken vatten. Hon log mot mig innan hon reste sig upp från bordet och började plocka ut resterna från lasagnen.
"Vi åker vid 12, så sov inte för länge, eller ska jag säga, var inte uppe för länge!" sa mamma med ryggen mot mig. jag skakade på huvudet för mig själv men sa "ja" som svar.
"I'm feeling sexy and free, like glitter's raining on me, you like a shot of pure gold, I think I'm 'bout to explode
I can taste the tension like a cloud of smoke in the air now I'm breathing like I'm running cause you're taking me there don't you know... you spin me out of control."
Jag söng glatt med i Jessie J:s låt "Domino" i duschen. Det var en härlig kännsla att gå in i duschen medan man står och låter det varm vattnet åka ner för min kropp. Speciellt efter en lång skoldag.
Väl klar i duschen tag jag en av de stora rosa fluffiga handdukarna, den ena hade jag runt min kropp, den andra på huvudet. Glatt gick jag in i mitt rum igen, slängde handduken runt min kropp på golvet och drog snabbt på mig ett par trosor och en BH. När jag ändå var vid min garderob tog jag ett mörkblått linne och gråa mysbyxor på mig.
Jag tog av handduken för håret, innan jag gick fram till fönstrena ut mot New York.
Jag la mig ner i sängen med iPaden i knät. Snabbt klickade jag mig in på olika bloggar, och även twitter. Men, det varade inte länge innan jag käne hur min mobil vibrerade i andra änden av sängen. Med en suck reste jag mig upp och kollade på skärmen.
"Hej, Vanessa! Vad gör du denna fredagskväll dårå? ;) // Justin"
Jag suckade innan jag la mig ner i sängen igen. Jag svarade snabbt på Justins sms.
"Hey. Slappar, durå? // Vanessa"
"Sitter här och tänker på dig..."
"Haha, varför det? :o"
"'Cause you've got that smile, that only heaven can make ;)"
"Justin, Justin, Justin. Har du ingen tjej eller...?"
"Nej... inte än :)"
Det var där jag slutade smsa med honom.
Förlåt för inte världens bästa del, men jag försöker komma in i novellen på något sådär vis! Men jag lovar er en sak, inget kommer gå snabbt fram. Tvärt om ni kommer nog vela att jag ska gå snabbare fram om ett tag! ;)
(för er som inte förstod vad det kursiva vanessa och justin den feta i sms konversationen.)
Nästa del kommer idag!
Jag måste bara få igång wi-fi på datorn, det funkar inte just nu men får fixa det (är på mobilen) .
Men sen ska jag också fira min syster, hon fyller år! :)
